beskrivarblogg

Gammal tant gör så gott hon kan… Dansar f-n så sällan. Inte ens ensam.

Inte är hon lika sorgligt rolig heller som Hasse Alfredson ofta var. Hon klämmer ur sig ord, skriver utan att ha klart för sig vad eller varför. Tittar på småfåglarna som nog är glada åt hennes solrosfrön nu. Och morrar invärtes över snön som är tillbaka…

Hon lääängtar efter vår och värme, blommor i rabatter överallt, tulpaner till rimliga priser. Helst skulle hon vilja vara någon annanstans än i Sverige så här års, eller för den delen perioden november – mars. Men det är hon inte. Just nu eldar hon i vedspisen för att hålla värmen i köket. Fd maken sitter och halvslumrar på en stol, hon är förundrad över att han lyckas hålla balansen.

Molly har befriats från snöbollar och ligger nu bredvid Agnes stol, nöjd med att vara inomhus igen. Själv tänker hon på sin höjd gå till soptunnan med soppåsen som än så länge står på trappen.

Hon borde ha köpt blomjord igår, men glömde. Pelargonen i köksfönstret är frodig och grön, men behöver planteras om. Och den kravliga lilla kaktusen behöver få ny kraft för att kanske till och med blomma. Den är vad som återstår av den stora arvekaktus mannen hennes hade. Pelargonerna i källaren har förmodligen dött under vintern, hon har inte kollat. De lär hamna i komposten så småningom. Det får bli nya när det väl går att ställa ut blommor utan risk för snö och kyla.

Snö, hund, fågelfrö och blommor, fd maken som är alltför trött numera, sopor på trappen. En kort sammanfattning av dagens centrala ämnen. Det blir ingen dans idag heller. Nu ska hon njuta av Julian Barnes´ ord i boken Citronbordet. Hans språk är mycket njutbart, också i översättning av Andreas Vesterlund. Utgiven på förlaget Bakhåll – ett förlagsnamn som lockar till googling.

Agnes har bäddat rent, dammsugit (hundhår överallt), torkat golv, tömt askhinken och tagit in ved. Hon kom ihåg att sätta ut soptunnan igår kväll, den är därmed tömd den också. Vedspisen brinner, lite kyligare ute idag. Molly är ute med nosen i backen hela tiden, här är härligt många dofter av både det ena och det andra. Nu ligger hela fredagen framför både Molly, Agnes och fd maken.

En fredag som ägnades åt bokföring, uträkningar hit och dit, förundran över att kostnaderna i fjol var så mycket lägre än året före (inte bra, eftersom intäkterna ökat…). Alltid är det något – och som vanligt ska momsen betalas in i maj. De pengarna ligger inte direkt och väntar på att få betalas till Skatteverket. Nu är Agnes utmattad, och då har hon ändå ännu inte gett sig på att fylla i alla bilagor etc till deklarationen. Hon behöver vila den för ögonblicket utslitna hjärnan.

Photo by meo on Pexels.com

Hundmaten är lastad på bil, utkörning påbörjad. Teknikens under och Postnords app. Om allt fungerar som det ska, är alla tolv kilona utanför dörren ”före klockan 4”. Hoppas tidigare, måste googla Veddesta, utkörningsstart. Barkarby tydligen, inte långt från Sumpan.

Nyss läste jag om rekommendationen att ”leka katastrof”, dvs låtsas långt elavbrott, inget vatten varken i kran eller toa, ingen mat i butikerna, noll kyl och frys, inga telefoner eller något internet som fungerar, kortbetalningar inte heller. Experten tyckte att man skulle ha ”ett par tusen kontant i små valörer” ifall att… Och hinkar med vatten som pumpats varifrån?

Världen är absurd.

Om jag lekte katastrof skulle jag inte veta att hundmaten är på väg. Leveransen skulle förmodligen inte alls komma iväg i brist på drivmedel. Om bilen ändå komme hit, skulle ingen komma in i porten – eller skulle portlåset låsas upp när det inte fanns någon el? Någon radio som klarar sig utan el har jag inte. Kan därmed inte få katastroftips via Sveriges Radio P4.

Klimatexperter hävdar att vi har max tio år på oss. Att göra vad då? Sluta flyga och sluta äta kött?

Min klimatfientliga konsumtion är antagligen inte stor (har inte räknat), flygresorna är mycket sällsynta. Vin och gin flyger kanske till Systembolaget, vad vet jag. Tåg åker jag aldrig nu för tiden. Kör bil, drivmedel ungefär tusen kronor i månaden.

Äter fortfarande kött, mera sällan numera. Fisk, laxen sägs ha varit i Kina och vänt? Strömming några gånger per år, såvitt jag vet är den fortfarande svenskfångad. Importerar inte själv mina apelsiner per tåg. Avocado har länge varit för dyr. Svenska ägg, svenska havregryn, svensk mjölk (som idag transporteras skamligt långt inom landet). Mjölken tar dessutom omvägen om kossor, som påstås vara mycket klimatfientliga. Huset jag hyr är eluppvärmt, snålt inställt. Vedeldar i köket (skadligt för klimatet).

Vänner får klimatfrossa och försöker räkna sig fram till mera klimatvänlig konsumtion av allt. Det är inte enkelt. Men hundmaten kom nyss till min dörr.

Photo by Lum3n.com on Pexels.com

Tio minuter över sju, mörk kväll utanför fönstren. Molly ligger bredvid Agnes stol, fd maken sitter i soffan och väntar på att Rapport ska börja. Roslings bok ”Factfulness” väntar på fortsatt läsning, men inte just nu. I stället kommer hon plötsligt ihåg vad stället i bergen ovanför Nice heter – Les Courmettes. Det hittade hon inte i sitt huvud, när hon för ett par timmar sedan skrev några ord om sitt sjungande där. Kunskaperna finns någonstans i hjärnan, men vill inte alltid komma fram när de efterfrågas. Hon är nöjd så länge hon kommer ihåg det hon vill komma ihåg, även om det tar en stund innan minnet dyker upp.

Det är skönt att slippa höra Rapport. Fd maken har sina hörlurar på och ljudet ut är avstängt. Ibland kastar Agnes en blick på teven, just nu står Ylva Johansson och läser innantill, dessförinnan var det någon inslag om Försäkringskassan, Skatteverket och en stackars sjukskriven människa som kommit i kläm. Och Sara Danius som nu slipper Akademien, och har accepterat ett rimligt avgångsvederlag. IS-svenskar och deras barn, en justitieminister som föreslår en särskild tribunal för IS-krigare, när internationella domstolen i Haag finns och är till för just den typ av brott som det här handlar om.

Hon tar tillbaka sina ögon. Vill inte låta sig engageras i något av alla de eländen som skildras. Det räcker att läsa rubrikerna i de sk kvällstidningarna och kommentarer till inlägg på Facebook. Hon blir överbelastad. Vill bara sitta i lugn och ro med fingrarna på datorn, få ner några ord emellanåt och ibland överraska sig själv. Hon är ingen disciplinerad skrivande människa, har för det mesta ingen idé om vad hon ska skriva eller varför. Ofta blir det oinspirerat trams, någon gång fragment av klokskap.

Hon skriver för att tala om för sig att hon finns. För att ta reda på vad det är som rör sig i henne, just den här stunden. För att kanske ge Agnes en historia som åtminstone delvis är en annan än den länge varit. Hon har respekt för sina berättelser om det liv hon levt, men hon inser också att mycket är en ständigt repeterad historia som inte måste vara sann, i evighet, amen.

Någon, Picasso?, lär ha sagt att ”det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Något åt det hållet är hon kanske på väg att formulera, åtminstone för sig själv. Ordet ”barndom” kan med fördel bytas ut mot ”liv”.

Photo by Martin Péchy on Pexels.com

Hans bil står på parkeringen, och behöver tvättas. Numera är det Agnes som kör den, själv slutade han köra bil för ett par år sedan. Ingen sade åt honom att sluta, han bestämde sig bara för att det var dags. När ska hon behöva fatta samma beslut?

Om hon inte längre har tillgång till bil, eller inte kan köra av diverse anledningar – då blir det också svårt att bo kvar ute på landet. Än är hon inte där, än kan hon skjuta upp lönlösa tankar på en ålderdom med allt snävare utrymme för ett levande liv.

Ibland undrar hon om hon är ensam om att så ofta tänka på åldrande, allmän oförmåga, död och elände. Hon inser att sådana tankar tar allt större plats i henne. Fd makens situation påminner henne i varje ögonblick om hur det kan vara att bli gammal.

Själv ränner hon om inte lika fort som förr, så ändå relativt fort. Hon vägrar kalla sig pigg, det ordet är närmast kränkande. Hon är i hyfsat god form, promenaderna med Molly har givit henne bättre kondition än hon hade för ett år sedan. Tröstlöst deprimerad har hon inte tid att vara längre. Senaste novembermånaden överlevdes utan alltför många ledsna stunder. Det tror hon just nu i alla fall, det räcker. Hon tänker inte gå tillbaka och kolla vad hon skrivit i november 2018.

Snart är det tre år sedan mannen hennes dog, fem år sedan sonen dog. Sorgen försvinner inte, den överväldigar henne understundom. Det är ingen ordning på den, annat än att den inte gör sig ständigt påmind. (Här tar hennes inre språkgranskare över, ska det stå ”påmind” eller ”påmint”.) Sorgsenheten tog därmed en paus, hon vet att den kommer igen.

Nästa vecka ska hon till tandläkaren för en ordentlig undersökning. Den lär resultera i rekommendationer som kostar stora pengar. Märkligt nog hör inte tänderna ihop med resten av kroppen. Därmed ligger också kostnaderna för allt vad tandläkarbesök omfattar, fortfarande på varje individ. 600 kr är bidraget per år, det har hon redan utnyttjat.

Nya glasögon kostar också. Även om hon köper dem via nätet. Nu blir hon snart deprimerad. Nog med tankar på den ekonomi hon fortfarande inte har. Något hon heller inte har för närvarande är spelmissbruk. Det är befriande, och gör att hon trots allt numera kan köpa 12 kg hundmat för 700 kr utan att gå på knäna. Och hon unnar sig en drajja eller en GT, även om hon inte kostar på sig Systembolagets dyraste gin. Nästa gång ska hon nog ändå testa Hernö, den lär vara bra.

Photo by Arvind shakya on Pexels.com

Vårljust. Sol och blå himmel, lite blåsigt. Vintergäck i det bruna gräset borta vid kyrkan bredvid minnesplattan över Ragnar Thoursie, snödroppar i en annan gräsmatta – mitt i Sundbyberg. Promenaderna med Molly hjälper mig att komma ihåg att livet är gott. Alldeles särskilt gott när vintern håller sig borta. Törs inte riktigt lita på att det faktiskt är vår på gång…

Har just avslutat redigering/språkgranskning/korrekturläsning av 400 sidor manus och skickat till författaren för genomgång. Hen har ett omfattande jobb framför sig. Mitt eget manus inväntar förlagets redaktör och hens kommentarer – jag lär också så småningom ha ett omfattande jobb framför mig.

Idag är det tydligen jag som skriver här. Agnes är annanstans. Jag har skummat tidningarna på nätet, Facebook och ett par bloggar. Kört en tvättmaskin, det är praktiskt med ett hus fullt av heltidsarbetande människor som inte använder tvättstugan på vardagar. Fritt fram för oss som inte jobbar borta längre.

Nu har även fd maken tagit en promenad, för ögonblicket dröjer han sig kvar i vårsolen på en bänk på gården. Det gläder mig.

Yngsta syrran är tillbaka på Facebook. Det gillar Agnes, dessutom har hon en fin profilbild, till skillnad från Agnes senaste bilder, på Instagram till exempel. Syrran har uttryckt sin mening klart –  ”du ser inte klok ut”…  Så får bara en älskad syster säga.

Agnes sätter sig tillrätta i fåtöljen. Hon stavar fel idag, bokstäverna kommer lite som de vill, inte som hon vill. Hallmattorna är tvättade, Mollys sele är utbytt (trevlig bemötande i butiken och inga problem), hon har handlat och tror för ögonblicket att det blir lax och spenat till middag. Väntar på leverans av 12 kg hundmat. Molly är nöjd, hon gillar det hon får just nu (det som annars är ”godis”) i stället för det magrare som är på väg…

Fd maken är trött om dagarna, vill inte gå ut, trots att det är vackert väder. Agnes oroar sig, till ingen nytta, hon vet. Gör det ändå. Just nu sover han en stund igen i soffan. Idag kom han inte i kläderna förrän strax efter lunch. De åt då varsin semla, från konditoriet bredvid hundbutiken på Tulegatan i Sundbyberg.

Agnes blogg är tillbaka i lugnare tittarstatistik. Första veckan i februari låg siffrorna på nära fyrahundra visningar. Samma vecka berättade Agnes om förlagskontraktet och att boken om spelmissbruk kommer i september (kanske). Finns förmodligen någon sorts samband. Hoppas intresset blir lika stort och gärna större när boken väl kommer ut.

Hon jobbar vidare med redigeringen av en annan (!, utropstecknet står för att hon också betraktar sig som författare) författares manus under tiden, är inne på de sista fyrtio sidorna nu. Många förslag till ändringar, det får bli en genomläsning till, när författaren gjort sitt.

Snart är hon beredd att ta sig an nya uppdrag. Hon säger välkommen till den som vill ha redigering, språkgranskning eller korrekturläsning av sitt manus!

Agnes begriper sig inte på teknik. Hennes hörlurar tar in ljud från fd makens platta, som står på medan han tittar på teve (med sina hörlurar på). Därmed hör hon inte vad som sägs i filmen på SVTplay – Himmel över Berlin. Eller hon hör både det ljudet och annat. I och för sig kan hon läsa texten i filmen, men just nu blir hon bara störd av att det inte fungerar som det ska. Paus i filmtittandet, filmen ligger kvar en månad till.

Syrran har gått in på Facebook igen, kul tycker jag. Hoppas hon tycker det också. Och en gammal vän blev en ny vän, på FB. Agnes trodde att de redan var vänner, också där. På Instagram duggar nya bekantskaper tätt, om hon vill. Hon blockerar alla hon inte kan hitta någon anknytning till. De flesta är ”goda kristna, egenföretagare, amerikaner” ungefär. Ointressant tycker Agnes.

Yngste sonen och hans vän kommer upp efter lunch i morgon och går ut med Molly en sväng. Bra, då kan Agnes jobba vidare med redigeringsuppdraget. Det kräver koncentration och tar tid. I mars ska ”hennes egen redaktör” läsa hennes manus, enligt förläggaren. Därefter lär det manuset också kräva både koncentration och tid…

För ögonblicket är det Molly som signalerar att hon snart vill gå ut med Agnes, en sista gång före natten. Om en stund säger Agnes tyst för sig själv, om en stund. Agnes tänker på sina katter. De kom och gick som de själva ville, genom kattluckan. Nu har hon en oanvänd och omonterad kattlucka liggande därhemma, men ingen katt.

Ibland längtar hon efter att ha en katt i sin tillvaro igen, men tänker så på Molly. Agnes tror inte att hon rymmer både en katt och Molly. Vimsan försvann när Molly fick fart på henne, och hon kom aldrig tillbaka. Agnes vill inte förlora en katt igen. Det gör ont att inte veta vad som hände. Två av hennes katter har försvunnit i samband med hundnärvaro – Minsann en midsommar på landet, Vimsan från hemmahuset i fjol. Tre andra katter har dött mera kattnormala dödar. Älskade och saknade allihop.

Idag har Agnes inte läst någonting som fått henne att förundras, glädjas eller för den delen, irriteras. Hon har ändå ögnat igenom kvällstidningarna redan på morgonen, kollat Facebook flera gånger under dagen och redigerat en kunds manus. Många ord, lite stimulans. Egna skriverier icke att förglömma.

”Du har  köpt fel sele , lämna tillbaka den… Det ska vara en sele med en ring framtill på bringan ( och en upptill) , antidrag sele.” Sa vännen som kan det här med hundar och selar… Agnes ska därmed försöka byta den på måndag. Hon är inte särskilt förhoppningsfull inför palavern med butiken, men det är värt ett försök. Selen kostade ändå 300 kr, Agnes talade om varför hon ville ha en sele – och fick denna, som snarast bidrar till att Molly kan dra bättre än tidigare…

Dagens middag blev leverbiffar (Lithells frysta ”leverkorv” är superbra, lätt att steka), champinjoner med lök och röd paprika och grädde, kokt skalad potatis och lingon. Räkor före. Gott alltihop. Fd maken ska nu titta på Rapport, själv ska Agnes ta hörapparaterna ur öronen och låta hjärnan gå på tomgång. Möjligen titta på SVTplay och En ängel i Berlin. Den har hon tänkt se i flera dagar nu.

Huvudet behöver ta igen sig, hon har redigerat manus flera timmar idag och känner sig tämligen urblåst. Funktionen ”Spåra ändringar” i Word-programmet är superb, författaren kan acceptera eller förkasta Agnes förslag, se vad hen ursprungligen skrivit och jämföra. Kopplat till funktionen ”Sök” kan man också se om man föredrar sån i stället för sådan etc – eller åtminstone få chansen att göra likadant genom hela manuset.

Förmodligen borde hon använda de här funktionerna i sitt eget manus… Först tänker hon läsa sina ord högt, och försöka uppfatta vad som fungerar och vad som verkar stolpigt och ovidkommande. Det räcker nog långt.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Lördagsmorgon. Agnes är seg, trots (kanske på grund av) tidig hundpromenad. Hon vet inte vad hon ska göra av den här dagen, har till exempel inte ens börjat fundera på middagsmat. Kassen med förpackningar etc som ska till sopstationen har hon dock ställt vid ytterdörren. Om hon snubblar över den kommer den kanske med henne och Molly nästa vända.

Fd maken sover fortfarande, eller ligger åtminstone kvar i sängen. Agnes har ätit sin gröt med äppelmos och kall mjölk, då går den ner. Hon låter gärna bli att skärskåda den också, havregrynsgröt ser inte tilltalande ut. Men magen mår bra av den. Smörgåsar har hon slutat med, kan ibland sakna ost och andra pålägg.

Dagen kommer att delvis användas till redigering av en kunds manus. Egna texter lär det inte bli mer än så här. Hon dricker sitt svalnande te.

Igår schamponerade Agnes Molly. Hon hölls på plats med kopplet knutet runt det stöd fd maken fått under duschen. Mycket blöt hund ruskade på sig efter tvätten, men Agnes hade varit förutseende och stod där i bara trosorna när hon blev ofrivilligt duschad. Det tog en bra stund att få Molly torr med hårtorken, men hon tyckte tydligen det var ganska skönt och låg stilla. Nu ser hon fräschare ut, men Agnes tycker ändå att hon kan spåra lite av lukten som föranledde tvätten.

Nästa gång de är hemma på Addarsnäs ska hon försöka komma på vad Molly gillar att rulla runt i. Något som definitivt luktar mera gödsel än annat, men på gården finns ju enbart inhägnade hjortar – och för all del diverse vilda djur. Såvitt Agnes vet ingen gödselhög, det var förr när gården hyste kor. Kanske finns rester kvar någonstans?