beskrivarblogg

Fd maken är nyklippt. Själv har jag varit på akut tandläkarbesök, och fått hjälp med en tand som bara släppte taget när jag borstade i morse! Nu sitter den fast igen, men det behövs nog vidare åtgärder – tid för ordentlig undersökning i början av mars… Ekonomin har inte medgivit tandläkarbesök de senaste åren, och det straffar sig nu.

Tack City Akuten Tand för tid två timmar efter telefonsamtal, tack för trevlig och proffsig personal.

Molly har umgåtts med yngste sonen medan vi båda var borta i förmiddags, därefter har hon tyckt synd om sig i sällskap med fd maken. Nu är allt bra igen, när jag är hemma. Utan glugg nertill fram!

Eller så.

Tisdag. Hon äter numera havregrynsgröt varje morgon, med hemmagjorda blåbär eller äpplen till. Agnes inbillar sig att hon mår bra av det, i stället för frukostmackan. Tack Johanna för introduktionen i höstas, då var det ett helt liv sedan Agnes åt någon gröt. Hon lagade gröt när barnen var små, men tyckte själv att gröt var ganska äckligt. Inte gläds hon åt åsynen av gröt idag heller, men det kan faktiskt vara gott. Vad det nu är för skillnad att äta havregryn i form av gröt eller säd av något slag i form av bröd?

Nu är tvätten klar (glömde en fleecetröja), och lägenheten dammsugen. Molly finns överallt i form av hårtussar, hon borde vara helt kal vid det här laget. Så fort det blir vår och varmt kommer hon att bli lika korthårig och beige som i fjol! Molly och Agnes har tagit en lite blåsig promenad i solen, den tvåbenta iförd jympadojor. Skönt.

Onsdag, havregrynsgröt till frukost idag också, efter hundpromenaden. I natt tyckte jag mig se rejält med snö utanför fönstren, i morse fanns bara ett mycket tunt och lite slaskigt lager kvar. Tveksam sol. Jag kanske drömde snön.

Dagen omfattar frisörbesök för fd maken (behöver hitta en som finns närmare bostaden, eller en som kommer hem – finns sådana?). Ringer min egen frissa, men får bara ohörbar telefonsvararröst i örat. Får försöka idag igen.

Instagramkontot får snälla kommentarer. Har insett att där ska läggas fotografier, så nu får jag börja ta bilder med mobilen. Igår blev det tvättkorg, vad idag? Bild på datorskärmen just nu, tror jag fick dit den. Har ännu inte begripit hälften, men eftersom så många klarar av att hantera Instagram, borde jag också kunna så småningom. Hur intressant det blir för mig och för resten av de som ser bilderna vet ingen. Och inte särdeles bekymmersamt.

Molly kollar vad jag gör över soffkarmen.

Agnes hallå! Var är du, tar du ledigt igen? Det håller inte att du försvinner så här, jag behöver dig. Åtminstone behöver jag veta att du faktiskt finns, och är tillgänglig, att du svarar på tilltal, inte bara är moltyst (ett eller två ord ? väser redaktören i mig).

För det första så behöver jag din uppfattning om mitt hår. Mitt hår är viktigt för mitt välbefinnande. Ska jag klippa det kort eller låta det växa sig långt igen. Kanske lite längre innan jag klipper det, så att det går att klippa bra. Det får nog bli Eppi på Krukmakargatan igen, hoppas hon tar emot mig efter mitt långa uppehåll. Hon är hårbegåvad. Alla är inte det, den senaste här i Sundbyberg var det inte.

För det andra kan jag behöva lite pepp som jagar bort vintern i mig. Även om det just idag nästan gick att få sig att tro att våren nog kommer i år också. Jag väntar bara på bakslaget, på kyla och snömassor. Så peppa mig, Agnes. Tror jag är mottaglig.

I morgon tvättstuga, och frisörbesök för fd maken – på andra sidan Landsvägen, hur vi nu ska ta oss dit… Det varken kan eller behöver jag lösa just nu.

Läser i Utskärsfolk (av Malcolm Hane och Staffan Sjöberg, Bokförlaget Max Ström 1999) om Emmy Andersson, som är ett år äldre än Agnes är nu, och bor i en liten stuga, ensam på Långviksskär i södra skärgården. Där, men i annat hus, har hon levt med man och barn. Mannen är död, barnen utflyttade, men hon bor kvar. Eldar sin vedspis som värmer köket och det enda rummet. Kokar sin tvätt, lastar den i skottkärra och kör den ner till båten, far längre ut på vattnet för det är så mycket ”sleke” längre in i hamnen. Där ute sköljer hon tvätten, som blir vitare än i någon tvättmaskin. Och hon känner sig inte ensam.

Hon väcker många känslor hos Agnes. Beundran, förundran, respekt. Hur länge orkar hon, eller orkade. Agnes har inte läst ut boken Utskärsfolk, och vet inte ännu. Det är tio år sedan den kom ut.

Emmy har en vindsnurra som ger el, så att hon kan ha ett litet kylskåp och teve. Internet och WiFi finns förstås inte, och saknas inte heller. Telefon drogs in av militär någon gång. Hon verkar vara en mycket levande kvinna, så länge hon lever. Hoppas hon får leva där länge.

Den här kvinnan ger perspektiv på liv och kanske framför allt, kvinnoliv. Den sortens kvinnoliv i Sverige försvinner förmodligen med henne. Jag lever inte lika primitivt, även om mitt hyrda hus också värms av vedspis. Där finns elektriska element, men el är dyrt. Och Agnes har tvättmaskin, men ingen torktumlare. Tvättställning inomhus om vintern och härligt klädstreck ute om sommaren. Agnes önskar sig inte Emmys vedermödor och slit. Det ÄR skönt att det finns tvättmaskiner, och allt annat som faktiskt gör kvinnors liv lättare. Att sedan vissa dammsugare är förbaskat tunga att manövrera runt är en annan sak. Dessutom finns det säkert det som är svårare idag än igår, både för kvinnor och för män.

Men hon kan avundas Emmy det som Agnes vill kalla frihet. Att kunna lägga ett nät och ta upp några abborrar, rensa och laga till dem utan att de behöver frysas och transporteras långa vägar. Att veta vad som behöver göras och göra det, utan vånda inför allt som inte går att förverkliga därute på Långviksskär. Att faktiskt inte veta vad Facebook är, och inte tro att man behöver veta det heller. Ungefär som Agnes med Twitter, hon ids inte. Vill inte. Det får räcka med blogg och FB.

Ord:1

står det längst ner i dokumentet när Agnes ska till. Inte precis den kick som behövs för att komma igång och skriva. Vips så blev orden 27, det är som att jaga ett nu som blev ett nyss ett då ett länge sedan. 44.

Nonsens är ibland befriande, det är som att leka. Det gör Agnes inte så ofta numera, lekkamraten är död. Men hon minns och kan idag le åt minnena, också. Inte lika glad som då, men lite glad. Glädje sägs vara hälsosamt och bidra till ett långt liv. Agnes vill gärna ha ett långt liv, om hon bara får vara hyfsat frisk och klar i knoppen. Om resten av livet vet hon ingenting just nu. Hennes läkare har kollat blodtryck (OK) och hon är ”hjärtfrisk”, huvudet har ännu ingen undersökt på allvar. Och hon kan röra sig, även om det går långsammare än det gjort, särskilt på morgnarna innan hon fått upp samma fart som Molly. Den hunden går från sömn till hundra procent spring i benen på en minut, så icke Agnes.

Agnes är fodervärd åt Molly, det är inte hennes hund. De har levt tillsammans i ett år nu. Ibland kan Agnes känna att det blir för mycket att ta hand om Molly, samtidigt kan hon inte tänka sig att skiljas från henne. Det får gå så länge det går, deras liv tillsammans – som de flesta liv, ensamma eller tillsammans med någon. Men nog skulle hon behöva lite Molly-semester emellanåt…

Idag har vi tagit en promenad runt kvarteret tillsammans med fd maken. Första utevändan på några veckor för hans del, det har varit alltför halt tidigare. En bra rullator är ett välbehövligt hjälpmedel när man har svårt att gå och hålla balansen. Men Molly tycker att det går för långsamt, så hon och Agnes går före en bit, stannar lite och inväntar, och så går vi igen, etc.

För övrigt har Agnes idag lärt sig att den amerikanska kvinnan, som rekommenderade tre handskrivna sidor direkt på morgonen som ett sätt att hjälpa kreativiteten på traven, är Julia Cameron (tack Johanna Wistrand som visste).

Dessutom ändras från och med i morgon pillerrutinerna i hushållet – vitaminer på morgonen och mineraler på kvällen (tack Helen Wohlin-Lee som är en klippa i många sammanhang). Och tack Facebook för vänner.

Så här ser en trött hund ut just nu.

Någonstans läste jag rådet att skriva tre sidor för hand, det första en gör på morgonen. Jag får aldrig till det, Molly vill ut, genast. När vi så kommer tillbaka, skas det ätas frukost. Sedan är det kört, alla vanliga göromål tränger sig på och jag låter dem. Det blir inget handskrivet. Nu ligger den stora skrivboken med penna bredvid sängen. Jag låtsas att jag kanske kan skriva när jag ändå inte kan sova om natten.

Molly lär vakna, men så dags brukar hon bara vända på sig och somna om. Eller hoppa upp i min säng och lägga sig nära. Så mycket sänglampa lär jag inte kunna tända, då stör jag fd maken. Det är nog bättre att förflytta sig från sängen till vardagsrummet och fåtöljen och stänga dörren till sovrummet lite lätt.

Varför skulle någon nu göra sig besväret att handskriva tre sidor. De flesta av oss har inte skrivit för hand på flera år, jag har just inte gjort det på åtminstone femton år. Det handlar om att få sin inre kreativitet att komma loss ur självcensur och taskig självkänsla. Följ rådet och testa! Har tyvärr glömt vad den kloka, möjligen amerikanska och lite äldre, kvinnan heter som hade mera att lära ut om ett skrivande liv. Någon annan kanske vet?

Photo by picjumbo.com on Pexels.com

Det brinner i San Fransisco. En gasläcka som fått flera hus att antändas.

Ibland får Agnes för sig att hon längtar tillbaka till SF. Till Golden Gate Park och den vietnamesiska restaurang där hon åt den godaste ”soft crab” hon någonsin ätit. Den enda. Hon kan längta efter den hon var då.  Och de människor som fanns omkring henne. Till Joe, Maranne, Touching Sky (båt i Sausalito), Will och Ailish, The Human Element. Andra. Encounters, hur plågsamma de än kunde vara. Oavsett om hon satt tyst eller deltog aktivt.

Hon är inte där. Människorna är långt borta, några är döda, andra lever, de minns henne som hon minns dem, men de är där och hon är här. I ett halkigt Sundbyberg långt ifrån San Fransisco och Golden Gate Park med Bookshop´en där hon fann ”If you want to write” av Brenda Ueland – en bok som kanske har med hennes skrivande att göra. Den pratade med henne där och har fortsatt att göra det, nästan åttio år efter att den skrevs. Boken står bland hennes ”skrivarböcker” i köket därhemma, och hon tar fram den ibland och läser lite i den.

Förstrött ögnar hon nu antikrundan (utan ljud) och förundras över hur alla – alla är kanske en överdrift – men många, har ögonbryn som ser ut som vinkelhakar. En kort krok och så resten perfekt ordnat över ögat. ”Alla” blir dessutom överraskade över de pinaler de burit med sig dit och deras värde, ibland positivt, ibland inte så positivt. Programmet börjar bli trist, tycker Agnes, och hon har dessutom riktigt svårt för Uppsala-antikvitetshandlarens (som hon just nu glömt namnet på) alltför expressiva sätt att hantera de han möter och deras rariteter.

Eller så är hon kanske enbart avundsjuk över att hon inte har något av värde därhemma, ingenting att stå i kö för en antikrunda med. Å andra sidan slipper hon därmed alla experternas uttrycksfulla händer som viftar hit och dit, som hon uppfattar det, vare sig de har något bra att säga eller inte. (Bra betyder att det som visas är värdefullt.)

Nu vill Molly gå ut, men Agnes försöker fördröja det en stund så att de slipper vakna så tidigt i morgon bitti.

Agnes och fd maken har just fikat, med muffins. Molly låg och väntade under bordet på eventuella smulor. Det blev inga. Nu blundar fd maken där han sitter i soffan. Agnes försöker skriva. Hon borde i stället ägna sig åt en kunds manus…

Lusten att skriva är ibland större än förmågan. Och olusten kväver skrivandet. Emellanåt samsas de två, eller snarare slåss om utrymmet i Agnes huvud och fingrar. Det enda hon kan göra då är att sätta ner fingrarna på tangenterna och låta dem råda. Hon vet inte vad det skrivna handlar om, varför hon alls fick ner de där orden. Inte medvetet i alla fall. Ingen mindfulness här. Kan en födelsedag och en ny siffra i slutet på alla åren göra henne vimsigare och mera glömsk än hittills? I så fall är inbillningens makt alltför stor. För närvarande känns det så.

Hon gillar verkligen när fingrarna flyger över klaviaturen, och välsignar fru Lindström som tvingade henne att lära sig skriva maskin en gång för mycket länge sedan på Stockholms Handelsskola. Hur många minns denna kvinna idag? Agnes tänker ofta med tacksamhet på henne, och varje gång hon nyttjar mulltoan på landet tänker hon på herr Lindström. Han var (tror Agnes) den som konstruerade den första mulltoaletten.

Nå, nu var det dagens skrivande. Vad i all världen ska Agnes göra med alla de ord hon har i diverse dokument? När måste hon ta bort allt ur sin dator och ur gamla USB-minnen, slänga de utskrifter hon har liggande, lägga de gamla dagböckerna i soporna (eller elda upp dem)? När är det dags? När kommer hon inte att klara av någonting av detta, hur länge kan hon vänta? När ska hon tala om för sig att hon fortfarande är klar i knoppen och fungerande i kroppen, och därmed kan

Photo by Pixabay on Pexels.com

göra det hon måste. Barn och andra ska inte behöva hantera hennes ord, hennes längtan och sorg, hennes kärlek och saknad.

Hon vill verkligen inte att någon, hur kär denna någon än är, ska rota i hennes gömmor, hennes skrubb som är överfull av diverse, hennes böcker. De böcker hon lagt ut på Bokbörsen får de göra vad de vill med, ett jättebokbål kanske. Övriga vill hon själv disponera så länge hon förmår läsa. Nu börjar fingrarna stillna och hjärnan ta över. Hjärnan säger att ”du babblar, Agnes” – och har rätt. Nytt spår, kanske. En annan gång.

Har ändrat tiden hos hjärtundersökarna, 8.20 på morgonen är för tidigt för fd maken. Nu blev det tio dagar längre fram, men 13.30 i stället. Fungerar bättre, om väglaget tillåter kan vi kanske till och med åka tunnelbana in till Kungsgatan. (Handlar om att ta sig från bostaden, nerför backen till t-banan. går inte idag, men kanske då.) Tid hos tandhygienisten ändrad till en som inte krockar med besöket hos audiologen, som ändrade tiden där till två timmar senare… Agnes tror för ögonblicket att hon har kontroll över alla tider, vad hon ska göra med Molly är en annan fråga. Hon får nog lov att stanna hemma ensam.

Fortfarande är hon förundrat tacksam över gåvorna till Hjärnfonden i samband med födelsedagen. Nästan två tusen kronor från släkt och vänner, nära och fjärran. Hennes eget blygsamma mål var fyra hundra. Och FB fick punga ut med tio kronor, gläder mig.

Väglag är en stor fråga dessa dagar. Utan islopporna skulle Agnes och Molly inte kunna gå utanför dörren. Idag tinar isen en aning, men det gör det inte lättare att gå, bara blötare. Morgonens vända klarade vi utan att halka, men Molly far lite hit och dit emellanåt i sin brådska att sniffa sig fram längs snövallarna. Agnes försöker få henne att gå så där lugnt och fint som hon ser andra hundar göra, men icke. Ivrig och kvick far hon iväg om inte Agnes håller hårt i kopplet. På köpet får Agnes träningsvärk både i ben och armar. Nu laddar hon för nästa promenad, om ett par timmar.

Snö, massor av snö – och mera sägs det bli. Här plogas inom gården, hela dagen verkar det som. Själv har jag skottat så att Molly och jag åtminstone kommer utanför grindstolparna. Strömavbrott fick mig att gå ner till källaren för att kolla och snön räckte ovanför stövelskaften, de höga skaften. Inget var fel, strömmen kom tillbaka efter några minuter. Vedspisen går varm.

Bryr mig inte om att skotta fram bilen idag, gjorde det igår. Nu får den vänta på bättre tider, liksom vi. Mat har vi, och värme, veden blir det nog lite klent med om några dagar – men då får väl elementen gå på högvarv. Jag kan till och med få mig en Dry Martini om jag vill. Idag är det bubbel som gäller, fd maken håller sig till alkoholfritt sådant, jag till det godare. Laxromstoast med rödlök och gräddfil till, ett eftermiddagens mellanmål före middagens varmrökta sik. Spenaten ligger i frysen hemma i Sundbyberg, så det blir kokt potatis och gröna ärtor till. Som varande insnöade har vi det rätt bra. Tack alla för fina födelsedagshälsningar! Jag delar en som alldeles särskilt värmde mitt hjärta, tack min vän.

”HURRA HURRA HURRA HURRAAAAAA………….

Det finns många sätt att gratulera en människa. Kort, telefon, sms, fb, och jag vet inte vad. Undrar om någon gjort på det här viset.

Hon kom in i mitt liv på en site där det handlade om att en av tre ville bli författare. Nåja, det var också de som fanns där för diskussioner öht. och det var en bra plats att vara på. En oas stundom mellan livligt samspråk. Jag älskade det. Läste, kommenterade och gjorde säkert min röst hörd, förmodar jag, fast jag glömt vad jag sa och tyckte. Som vanligt höll jag hög flagg med flams och glättighet, men så upptäckte jag en kvinna som hade en väldigt sund och lågmäld profil. Hon gick inte på vad som helst och kunde vara ganska rapp i sina kommentarer. Inte otrevligt alls men med en sån där torr pondus som fick mig som läste henne att få en annan blick på vad jag själv skrev. Vi hade en lagom konversation. Jag den glättigt flygande och hon den jordnära och förnuftiga. Kontraster så det stänkte om det.

Hon hade på den tiden bloggat länge och hade stor kunskap i vårt svenska språk. Hade öppet använt sina inlägg om det beroende hon varit inne i och hur hon med skrivandet hade sitt andningshål till egen nytta, men även för andras. Fängslande läsning som gav en bakgrund till hennes allvar. Prövad av livet och under ”vår” tid där så drabbades hon av en ohygglig tragik. Hon miste sin son. Som ett dråpslag mitt i det pågående livet. Hon var stark och fortsatte skriva. Hennes ord förvandlades till att gå rakt in i hjärtat. Berörande och ibland näst intill poetiskt.
Vid sin sida hade hon en underbar man som fanns för henne. En trevlig och varm människa som jag fick förmånen att träffa en gång. Hennes lyftkran i livet som hon, när han efter något år gick bort och hennes liv föll, om inte i trasor, ner i en brunn av ytterligare outsäglig sorg.
Så kom Agnes in i hennes liv. En tredje person som blev en avlastning, som jag ser det, för att mer objektivt kunna komma underfund med känslor och beteende. En tillgång som jag själv anammade ett tag. Skriva ur ett annat perspektiv bevisade för mig att hennes tillvägagångssätt var en förunderlig känsla och tillgång.

Idag är cirkeln sluten, kan kanske sägas, för nu har hon en uppgift att vara en annan människa behjälplig att få vara kvar vid hemmet och att själv vara behövd. Hennes drömmar är satta på sparlåga men jag tvivlar inte en sekund på att hon en dag får breda ut sina vingar med att ge ut den bok som hon arbetar på. Boken om Agnes och hur ett liv, trots motgångar, övergår till glädje och sinnesfrid. Beskrivning över att ålderdomen är en långsam överraskning.

Så…. GRATTIS på din födelsedag ”