beskrivarblogg

Agnes och fd maken har just fikat, med muffins. Molly låg och väntade under bordet på eventuella smulor. Det blev inga. Nu blundar fd maken där han sitter i soffan. Agnes försöker skriva. Hon borde i stället ägna sig åt en kunds manus…

Lusten att skriva är ibland större än förmågan. Och olusten kväver skrivandet. Emellanåt samsas de två, eller snarare slåss om utrymmet i Agnes huvud och fingrar. Det enda hon kan göra då är att sätta ner fingrarna på tangenterna och låta dem råda. Hon vet inte vad det skrivna handlar om, varför hon alls fick ner de där orden. Inte medvetet i alla fall. Ingen mindfulness här. Kan en födelsedag och en ny siffra i slutet på alla åren göra henne vimsigare och mera glömsk än hittills? I så fall är inbillningens makt alltför stor. För närvarande känns det så.

Hon gillar verkligen när fingrarna flyger över klaviaturen, och välsignar fru Lindström som tvingade henne att lära sig skriva maskin en gång för mycket länge sedan på Stockholms Handelsskola. Hur många minns denna kvinna idag? Agnes tänker ofta med tacksamhet på henne, och varje gång hon nyttjar mulltoan på landet tänker hon på herr Lindström. Han var (tror Agnes) den som konstruerade den första mulltoaletten.

Nå, nu var det dagens skrivande. Vad i all världen ska Agnes göra med alla de ord hon har i diverse dokument? När måste hon ta bort allt ur sin dator och ur gamla USB-minnen, slänga de utskrifter hon har liggande, lägga de gamla dagböckerna i soporna (eller elda upp dem)? När är det dags? När kommer hon inte att klara av någonting av detta, hur länge kan hon vänta? När ska hon tala om för sig att hon fortfarande är klar i knoppen och fungerande i kroppen, och därmed kan

Photo by Pixabay on Pexels.com

göra det hon måste. Barn och andra ska inte behöva hantera hennes ord, hennes längtan och sorg, hennes kärlek och saknad.

Hon vill verkligen inte att någon, hur kär denna någon än är, ska rota i hennes gömmor, hennes skrubb som är överfull av diverse, hennes böcker. De böcker hon lagt ut på Bokbörsen får de göra vad de vill med, ett jättebokbål kanske. Övriga vill hon själv disponera så länge hon förmår läsa. Nu börjar fingrarna stillna och hjärnan ta över. Hjärnan säger att ”du babblar, Agnes” – och har rätt. Nytt spår, kanske. En annan gång.

Har ändrat tiden hos hjärtundersökarna, 8.20 på morgonen är för tidigt för fd maken. Nu blev det tio dagar längre fram, men 13.30 i stället. Fungerar bättre, om väglaget tillåter kan vi kanske till och med åka tunnelbana in till Kungsgatan. (Handlar om att ta sig från bostaden, nerför backen till t-banan. går inte idag, men kanske då.) Tid hos tandhygienisten ändrad till en som inte krockar med besöket hos audiologen, som ändrade tiden där till två timmar senare… Agnes tror för ögonblicket att hon har kontroll över alla tider, vad hon ska göra med Molly är en annan fråga. Hon får nog lov att stanna hemma ensam.

Fortfarande är hon förundrat tacksam över gåvorna till Hjärnfonden i samband med födelsedagen. Nästan två tusen kronor från släkt och vänner, nära och fjärran. Hennes eget blygsamma mål var fyra hundra. Och FB fick punga ut med tio kronor, gläder mig.

Väglag är en stor fråga dessa dagar. Utan islopporna skulle Agnes och Molly inte kunna gå utanför dörren. Idag tinar isen en aning, men det gör det inte lättare att gå, bara blötare. Morgonens vända klarade vi utan att halka, men Molly far lite hit och dit emellanåt i sin brådska att sniffa sig fram längs snövallarna. Agnes försöker få henne att gå så där lugnt och fint som hon ser andra hundar göra, men icke. Ivrig och kvick far hon iväg om inte Agnes håller hårt i kopplet. På köpet får Agnes träningsvärk både i ben och armar. Nu laddar hon för nästa promenad, om ett par timmar.

Snö, massor av snö – och mera sägs det bli. Här plogas inom gården, hela dagen verkar det som. Själv har jag skottat så att Molly och jag åtminstone kommer utanför grindstolparna. Strömavbrott fick mig att gå ner till källaren för att kolla och snön räckte ovanför stövelskaften, de höga skaften. Inget var fel, strömmen kom tillbaka efter några minuter. Vedspisen går varm.

Bryr mig inte om att skotta fram bilen idag, gjorde det igår. Nu får den vänta på bättre tider, liksom vi. Mat har vi, och värme, veden blir det nog lite klent med om några dagar – men då får väl elementen gå på högvarv. Jag kan till och med få mig en Dry Martini om jag vill. Idag är det bubbel som gäller, fd maken håller sig till alkoholfritt sådant, jag till det godare. Laxromstoast med rödlök och gräddfil till, ett eftermiddagens mellanmål före middagens varmrökta sik. Spenaten ligger i frysen hemma i Sundbyberg, så det blir kokt potatis och gröna ärtor till. Som varande insnöade har vi det rätt bra. Tack alla för fina födelsedagshälsningar! Jag delar en som alldeles särskilt värmde mitt hjärta, tack min vän.

”HURRA HURRA HURRA HURRAAAAAA………….

Det finns många sätt att gratulera en människa. Kort, telefon, sms, fb, och jag vet inte vad. Undrar om någon gjort på det här viset.

Hon kom in i mitt liv på en site där det handlade om att en av tre ville bli författare. Nåja, det var också de som fanns där för diskussioner öht. och det var en bra plats att vara på. En oas stundom mellan livligt samspråk. Jag älskade det. Läste, kommenterade och gjorde säkert min röst hörd, förmodar jag, fast jag glömt vad jag sa och tyckte. Som vanligt höll jag hög flagg med flams och glättighet, men så upptäckte jag en kvinna som hade en väldigt sund och lågmäld profil. Hon gick inte på vad som helst och kunde vara ganska rapp i sina kommentarer. Inte otrevligt alls men med en sån där torr pondus som fick mig som läste henne att få en annan blick på vad jag själv skrev. Vi hade en lagom konversation. Jag den glättigt flygande och hon den jordnära och förnuftiga. Kontraster så det stänkte om det.

Hon hade på den tiden bloggat länge och hade stor kunskap i vårt svenska språk. Hade öppet använt sina inlägg om det beroende hon varit inne i och hur hon med skrivandet hade sitt andningshål till egen nytta, men även för andras. Fängslande läsning som gav en bakgrund till hennes allvar. Prövad av livet och under ”vår” tid där så drabbades hon av en ohygglig tragik. Hon miste sin son. Som ett dråpslag mitt i det pågående livet. Hon var stark och fortsatte skriva. Hennes ord förvandlades till att gå rakt in i hjärtat. Berörande och ibland näst intill poetiskt.
Vid sin sida hade hon en underbar man som fanns för henne. En trevlig och varm människa som jag fick förmånen att träffa en gång. Hennes lyftkran i livet som hon, när han efter något år gick bort och hennes liv föll, om inte i trasor, ner i en brunn av ytterligare outsäglig sorg.
Så kom Agnes in i hennes liv. En tredje person som blev en avlastning, som jag ser det, för att mer objektivt kunna komma underfund med känslor och beteende. En tillgång som jag själv anammade ett tag. Skriva ur ett annat perspektiv bevisade för mig att hennes tillvägagångssätt var en förunderlig känsla och tillgång.

Idag är cirkeln sluten, kan kanske sägas, för nu har hon en uppgift att vara en annan människa behjälplig att få vara kvar vid hemmet och att själv vara behövd. Hennes drömmar är satta på sparlåga men jag tvivlar inte en sekund på att hon en dag får breda ut sina vingar med att ge ut den bok som hon arbetar på. Boken om Agnes och hur ett liv, trots motgångar, övergår till glädje och sinnesfrid. Beskrivning över att ålderdomen är en långsam överraskning.

Så…. GRATTIS på din födelsedag ”

Klockan är halv två, fd maken har lagt sig en stund, i stället för att sitta på stolen och halvsova… Han är trött.

Det blåser och snöar, småfåglarna är annanstans. Fröautomaterna är påfyllda. Ved intagen. Skönt att jag kom iväg tidigt i förmiddags in till Norrtälje för att handla lite, skicka Bokbörsen-böcker och låna på biblioteket. Nu klarar jag min eventuella läslust ett par dagar. Molly är just nu också nöjd med att vara inomhus. Vedspisen brinner. Middagens lasagne är förberedd.

Egentligen borde jag ägna mig åt att redigera ett kundmanus, men det får vänta till i morgon. Vill ha en paus från andras ord.

Så jag saknar dig och dina ord. Inte för att de var speciellt spirituella, eller kloka, eller unika – men för att de var dina. Tramsade du så log jag eller skrattade. Det gör jag numera sällan, eftersom just ingen tramsar med mig. Och när vi spelade canasta var du segerviss redan innan vi kommit igång. Med all rätt, du vann nästan varje gång. Saknar det också. Visste inte förut att jag skulle sakna att förlora i canasta. Mycket jag inte visste. Mycket jag nog aldrig vetat, eller förstått. Trots att jag länge tyckte att jag var tämligen förnuftig…

Så mycket blir annorlunda utan någon att utbyta tankar och ord med. Eller hålla i handen innan jag somnar. Eller älska med. Eller.

Agnes vill verkligen att hennes bok ska läsas av många. Inte bara av gamla tanter som hon själv, utan också av unga kvinnor. Kanske inser någon att även hon en gång kunde få tre skäggstrån på hakan. Eller inte längre klara av att sitta på huk och rensa en rabatt. Inte cykla lika självklart som tidigare. Inte känna igen sig i spegeln, eller stirra på de där händerna som skriver. Är det hennes egna händer, eller hennes mammas. Men mamma är ju död sedan länge…

Manliga läsare av Agnes bok? Kanske, om de är intresserade av ett kvinnligt perspektiv på liv och åldrande. Sedan mannen hennes dog har hon liten personlig kontakt med mäns sätt att vara. Den som nu är henne närmast är fd maken, och han går alltmer in i sin egen värld. Också ett sätt att åldras, ett sätt som är mångas. Än klarar de sig utan samhälleligt bistånd, men det kan också bli en del av livet framöver.

Åldrandet är en långsam överraskning, skriver Patricia Tudor-Sandahl. Ett lite konstigt sätt att uttrycka saken, men det stämmer förunderligt väl. Överraskningar kanske brukar vara snabba och plötsliga, men det här att bli äldre och småningom gammal är verkligen en långsam överraskning. Någon annan har uttryckt det som att ”du dör så långsamt att du inte märker det”. Och det är nog så, vi dör långsamt så snart vi kommit till världen, lite i taget.

Men än lever Agnes, än andas hon, än sjunger hon till och med ibland. Oftast i sin ensamhet, men sång är glädje. Musik, så gott som alla sorters musik är också livsnödvändigt. Det viktigaste är dock fortfarande läsandet, brett läsande. Och förstås att själv skriva något så gott som varje dag. Än dansar hon också, ensam i köket därhemma. Än längtar hon, än saknar hon mannen sin och hans ömsinthet, hans varma mjuka händer. Än har sorgen inte förstummat henne. Än finns hon.

Fortfarande återstår att skriva boken om Agnes. Hon har diverse korta eller längre texter om Agnes vardag, om hennes glädje och sorg, frustration och middagsmat, om Molly och katter som försvunnit, om fd maken och hennes återvändande till det som tidigare var också hennes hem i många år.

Agnes kan fantisera om att hon hinner göra ett manus av alla fragmenten. Visserligen fyller hon väldigt många år på söndag, men fingrarna fungerar och huvudet också, för det mesta. Tack för resten alla ni som bidragit till min insamling till Hjärnfonden på Facebook. Målet var 400 kr – nu är summan 1145 kronor!

Den här dagen har Agnes använt till att försöka få tillbaka sitt e-postprogram. Hon gjorde dumheten att gå på ett Microsoft-konto med Outlook – och sabbade därmed sitt gamla, väl fungerande konto… Nu får hon ta sig in via Telias webmail – omständligt, men går. Det nya kontot fungerar inte heller. Skrutt.

Molly och Agnes har annars slaskat runt i snömodden på trottoarerna, gatorna är plogade med vallar längs trottoarkanterna. Molly hoppar lätt över, Agnes kliver mera mödosamt. Trist väglag.

Och så har hon försökt få kontakt med en hörselmottagning i närheten, ringt direktnumret till den som sägs vara bokningsansvarig, lämnat telefonnummer, inte blivit uppringd. Mejlat igen, får se om de hör av sig i morgon – om inte så blir det en annan mottagning, dit de måste ta sig per bil. Så krångligt det ofta är – ett annat alternativ är att även fd maken använder sig av Audika i Norrtälje, Agnes mottagning. Där är de skickliga och svarar på tilltal. Samma län, samma landsting.

På torsdag återbesök hos läkaren på vårdcentralen. Kanske för att ta del av provresultaten, kanske av annan anledning. Det visar sig.

Ser förstrött på Guldbaggen – människor klappar i händerna åt varandras framgångar. Programledaren byter kläder och jobbar på. Ett inslag som gläder mig handlar om att Yvonne Lombard får någon sorts hedersguldbagge. Därefter kommer vad som antagligen är alla under året döda förmodligen förtjänta människor, som inte hann få någon av de där anskrämliga sakerna, glas eller vad?

Tja. Jag lyssnar ju inte, och jag vet inte vilka klokskaper som sagts, men jag gäspar. Blir stilla i förundran över detta evenemang, med festklädda och kanske förhoppningsfulla människor. Ibland hedrade med en glasbagge eller något, just nu såg jag något annat – en ren?

Slutar vända blicken ditåt. Fast hinner se ändå en kvinna i märklig klänning med glipor både här och där. Hon ser salig ut och viftar med sitt Guldbagge-papper samtidigt som kameran fokuserar på en man i publiken (och hon halar upp ett axelband). Tårtgeneralen med flera på ingång. Tidigare man i fokus för kameran nu i fokus för publiken. Vem han är och varför vet jag inte. Persbrandt försvann visst.

Fares Fares har också skägg numera, Nog sagt.

Agnes har laddat ner ytterligare några gratisböcker från KIndle/Amazon. Men hon har inte lyckats ta bort de hon läst (eller inte vill läsa). ”Remove from device” flyttar bara titlarna till en annan plats i listan.

En kommunpolitiker har anställt sig själv som sekreterare åt sig. Vet inte om jag ska tycka att det är skrattretande smart att utnyttja systemet så, eller om jag ska bli riktigt sjuhimla arg på att skattebetalare får stå för fiolerna… Felanvänd kreativitet hur som helst, inspirerad av girighet.

Hushållets opor är burna till respektive rätt ställe, sopstationen var välstädad och tömd. Nu återstår att bära dit tidningarna. Tidigare fanns containers för tidningar som hörde till huset, från årsskiftet är de borta. Möjligen är sopsorteringen en minimal insats för miljön, men  känns ändå tillfredsställande.

Såg en rubrik idag där en så kallad klimatexpert uttalade sig, och talade om att Gretas strejk för klimatet är meningslös. Hennes ”projekt” är redan för sent ute. Varför är en sådan ”upplysning” alls behövlig, vad vill den åstadkomma? Om Greta bidrar till att flera blir mera medvetna om klimat och miljö är det väl av godo? Skadar ingen, men gör kanske någon nytta. Att dessutom kalla hennes insats och engagemang för ”Gretas projekt” känns på något diffust sätt förminskande.

För övrigt flyger jag inte heller numera, inte av miljöskäl men på grund av otillräcklig ekonomi. För några år sedan trodde jag att jag ville till Thailand, nu vill jag inte det. Politik, alltför lång flygresa, alltför mycket prostitution. Jag kör bil. Jag äter kött, visserligen allt mera sällan – föredrar numera fisk. Palmolja konsumerar jag säkert ovetandes. Jag blir förskräckt över mängden plastförpackningar i ett så litet hushåll som vårt, tar numera ytterst sällan en plastkasse i butiken. Minns när jag blev förvånad i England för ett par år sedan när man inte fick någon påse till sina inköp (flög dit gjorde jag).

Förmodligen är jag en alldeles vanlig omedveten konsument, okunnig dessutom. Tur att jag är så gammal.

Måndag. Snö att pulsa i, Molly gillar det.

Agnes skulle helst ligga kvar i sängen hela dagen, om inte om vore. Om kroppen orkade ligga så länge, om inte Molly måste gå ut, om hon själv inte behövde gå och handla det där brödet som bara ICA har. Så hon har varit ute en morgonrunda med Molly, och ligger inte i sängen. Brödinköpet får vänta.

Än så länge mycket vaga funderingar på middagsmål, säkert finns något i frysen. Några timmar idag ska kanske ägnas åt redigering av annans manus. I övrigt inget på programmet annat än vanliga vardagliga sysslor. Kanske borde hon vara glad och tacksam över att hon fortfarande klarar vanliga vardagliga sysslor. Det är hon inte, ännu. Hon är monumentalt uttråkad – och tänker samtidigt på att hon ju ändå får lite stimulans av att gå ut med hunden och göra det hon gör. Fd maken kan inte ta sina korta dagliga promenader i det här väglaget, ser därmed inget annat än väggarna här hemma (och Molly och Agnes), läser bara lite sporadiskt, tittar på teve om kvällarna. Han borde klättra på väggarna, men ser ut att stå ut.

Igår kom sondottern upp på besök. Det var fint, och bröt monotonin en stund. Hon och Molly fann varandra direkt, kanske kan hon hundvakta vid behov framöver.

Råkall hundpromenad, drygt tio minusgrader.

Under natten har hon drömt om något hon borde göra, hon minns inte vad, bara att hon inte lyckades något vidare. Nätterna bråkar med henne, väcker henne och skapar förvirrande drömmar när hon väl sover. När sedan Molly talar om att åtminstone hon är vaken, och landar på Agnes med en bestämd duns, då vill Agnes inte göra sig beredd på en ny dag. Men hon gör det, klär på sig rejält, drar på islopporna och kopplar Molly. De går ut, och småningom hem igen. Först därefter frukost. Nu står tekoppen här bredvid Agnes, Molly ligger i sin bädd och tar igen sig. Fd maken har diskat.

Söndag – fram på sen eftermiddag kommer förhoppningsvis vår sondotter hit. Hon besöker både mormor, mammas faster och oss idag. Vi är många som ser fram emot att träffa henne. Agnes minns när hon själv så ofta kände att hon borde ringa, borde åka hem till Avesta och familjen där – oftare är hon varken hann eller riktigt ville. Den där otillräckligheten bar hon med sig. Hoppas inte sondottern känner likadant.

Farbrorn i huset mitt emot pysslar i sitt kök, ännu är lampan tänd över det som kanske är diskbänken. Agnes ser bara en skugga och rörelser. Hon tror sig veta att han numera är ensam, hustrun dog för något år sedan. Ibland går han ut, numera med rullator. Hoppas han har hemtjänst, eller åtminstone får hem det han behöver av livsmedel. Hon har inte sett honom ute på länge. Väglaget är inte direkt gynnsamt för en gammal människa med rullator…