beskrivarblogg

”Var är Agnes”, undrade min vän när vi festade på ostron igår kväll. ”Hon har nog semester.” Orden for ur min mun innan tanken hann med. Är det så, har hon tagit ledigt – eller har hon försvunnit för gott? Det känns som om hon är väldigt långt borta.

Att alls skriva kostar på numera. Varken huvud eller resten vill riktigt. Jag kan hitta förklaringar – hushållssysslor, stress ö h t, snart jul (usch), mörkt och kallt. Sant alltihop. Molly som behöver komma ut titt och tätt. Just nu en blodtrycksmanschett som klämmer åt hårt på vänsterarmen var tjugonde minut för dygnsmätning av blodtrycket. Bilverkstad i morgon efter att ha varit fram och tillbaka in till stan med blodtrycksutrustningen. Snart snö och halka. Etcetera.

Agnes har kanske återvänt dit varifrån hon kom en gång. Jag vet inte var hon hör hemma när hon inte är med mig. Vet faktiskt inte om hon hör hemma någonstans alls. Kanske behövs hon inte längre. Och inte kan jag fråga henne, hon svarar inte på mina ”anrop”.

Kvällen igår var fin, det var gott att minnas vänner från förr, att prata om mannen min, och mycket av det som hänt både min vän och mig under de år som gått sedan vi sågs senast. Många år att sammanfatta på några timmar, goda timmar. Maten var perfekt, drycken likaså – champagne till ostronen (sex var) och vitt gott vin till fisksoppan/-grytan. Det enda jag möjligen skulle klaga lite på var ljudnivån, alla gäster hade högljutt trevligt. Bra service  också på Wasahof Bistro.

Samvaron fick mig också att inse hur sällan jag är utanför mitt eller fd makens hem. Hur sällan jag ser många andra människor, låter mig störas av stressen och skyndandet jag upplever att barn och vuxna ägnar sig åt. Och så här års, allt jultingeltangel och all julmusik, alla propåer att köpa och konsumera. Det mesta av allt det här vill jag inte ha, men lite stimulans från omvärlden behöver även jag. Kanske också Agnes – möjligen markerar hon att hon tröttnat på att bara vara tillsammans med mig.

Det lär visa sig så småningom. Jag tar en titt i en av de där gratisböckerna från Amazon, men inser att jag inte ids läsa ännu en roman som liknar de flesta andra som bjuds där. Namnen är olika, geografin också, men ingredienserna är förskräckligt enahanda och repetitiva. Får ägna mig åt ”Mannen i skogen” – Vilhelm Moberg – i stället en stund medan fd maken ser på teve. Molly är nöjd att vara inne ännu ett par timmar.

Kanske är det Agnes som dansar där på spiselkransen hemma i ”mitt” hus när jag inte är där?

Jag tittar på statistiken för bloggbesökare och visningar. Inte så många besökare varje dag, men på sistone många visningar. Geografin är också intressant – de flesta från Sverige, men varje dag någon från Frankrike, USA, Finland, Cypern, ibland England. Eftersom jag inte vet vilka besökarna är – jo, jag tror mig veta att vännen Lena på Cypern kollar – så kan jag fantisera om resten och glädja mig åt mina fantasier. Och jag undrar så vem Angeli är, som har en blogg utan inlägg och som nästan alltid gillar mina texter…

Det här är kanske ett sätt att hantera sina tankar. Att fantisera och vända dem till något trevligt obekräftat, när man ändå inte vet vad det handlar om, eller vad som kommer att hända. En klok person sade en gång att rädsla alltid är framåtriktad, mot något som ännu inte inträffat. Kanske är det så, och då är det ju tämligen onödigt att vara rädd (många gånger, säkert är rädsla ibland otäckt befogad i nuet).

Svårt hur som helst.

Tycker inte om mina händer numera. Efter att ha gått ner 7-8 kg i våras/somras är de magrare än någonsin, med stora ådror och fläckar både här och där. Naglarna är som alltid hopplösa, går sönder så fort de kan även om jag klipper dem korta. Här i stan är jag i alla fall inte sotig om händerna, hemma hos mig sotar vedspisen ner mig varje gång jag tar i den. Och det gör jag ofta så här års. Sonen var snäll och lämnade ett lass ved i vedboden häromdagen, jag är glad och tacksam för hans omtanke. Och i källaren har jag torr ved, sådant jag packade i bilen i somras och körde hem från vännens ställe där man fällt diverse träd. Jag kunde förstås bara ta de minsta grenarna, och den färdighuggna veden – men det blev en hel del när jag fyllde bakre delen i bilen. Kapade det som behövde kapas senast jag var hemma.

Håret behöver klippas, men jag försöker stå ut och låta det växa lite till. Den senaste frissan klippte upp det alltför mycket, framför allt över öronen – och jag gillar det inte. Kapade luggen lite igår, så att jag åtminstone ser.

Nu ska Molly och jag gå ut igen.

Tisdag 4 november – runt Lötsjön idag med, och in på kyrkogården till Mats grav. Idag hade jag en tändare med, men ljuset som stod där hade brunnit ända ner… Tog bort det, får ta dit ett nytt nästa gång. Bänken som brukar stå nära är intagen för vintern, jag hade velat sitta en stund. Fick prata lite med honom ändå, samtidigt som jag höll Molly i strama tyglar. Hon gillade inte att bli duschad när vi kom hem. Hon, jag och badrummet var ungefär lika blöta när duschandet var klart.

På vägen hem går vi förbi en förskola där barnen är ute. Ljudnivån skär i mina apparatförstärkta öron – och jag tänker på julmusiken som är en plåga för butikspersonal så här års. Förskolearbetarna har barnens ”musik” i öronen varje dag, hela året.

Har idag tyvärr lärt mig ett nytt ord, ”twerka”. Betyder om jag förstått det rätt ”vicka på höfter och rumpa” – en svensk ”Ballon d´Or”-vinnande kvinna fick frågan av en fransk prisutdelare – apropå mansgrisighet och kvinnor som utsätts för den. Det är lång väg kvar.

Middag idag? Har ingen aning, har inte öppnat frysen. Tänkte laga middag till i morgon (renskav) eftersom jag ska äta ostron med en kompis. Yngste sonen kan äta med sin pappa, innan han går ut med hunden. Men idag? Gårdagens linssoppa var intressant, kan förmodligen förbättras med lite övning, och kommer definitivt att upprepas. Pasta kanske, det finns ”torr” spaghetti i skafferiet och något som ser ut som köttfärssås i frysen (måste börja skriva upp vad burkarna innehåller!). Så blev det.

Kvällspromenaden företogs i snöväder, flingor stora som vantar blåste över oss därute. Vi blev blöta. Nu hjälpligt avtorkade och i värmen inomhus. Förmodligen en vända till om ett par timmar, om ingen olycka ska ske i natt – jag avser Molly, hund.

Det är konstigt att leva och veta att du är död. I min hjärna, om det är där mitt förstånd finns, är det som om en barriär hindrar mig från att helt omfatta och ta till mig att du inte finns längre. Eller snarare att du finns enbart i mina och andras minnen – som inte liknar varandra. Jag är ganska säker på att många saknar dig, men det är bara jag som saknar dig på mitt vis.

Kanske är det den här årstidens mörker och stundande helghysteri som gör att du fattas så påtagligt. Det blir inga fler julklappsrim för min del, vare sig av mig mödosamt hopkomna eller de du skapat med viss vana vid sådant. Inga fler tokiga julklappar, ofta småsaker som fick oss båda att le. Aldrig mera den närhet vi hade om nätterna, när någon av oss kunde sträcka ut en hand och veta att den andra mötte den, också sovande. Och inte någonsin igen den kärlek och de smekningar som fick mig att gråta när jag släppte taget och gav mig hän.

Ibland, de få gånger jag befinner mig bland många människor – i stan till exempel – kan jag få för mig ett ögonblick att du kommer där. Någon har samma sätt att röra sig, är ungefär lika lång som du, har en knäpp hatt eller mössa. Men det är inte du. Ändå gläder du mig i mitt minne sådana stunder, också. Tror det skulle glädja dig med.

Liksom det faktum att jag ska äta ostron på onsdag kväll tillsammans med en gemensam vän. Det skulle du gilla, fast du skulle förstås vilja vara med. Du kommer att vara med, jag tror inte ett ögonblick att vi inte kommer att minnas dig och prata om dig. Du har en plats även i mitt fortsatta liv, utan din levande närvaro.

Och när det åter blir kallt nog ska jag göra en islykta, som du brukade göra.

Måååndag morgon. Men det är inte enbart huvudet som är trött, hela jag. Svårt att somna, vaknade och gick upp vid fyra-tiden för att gå till sängs igen halv fem. Måste ha somnat eftersom jag och Molly vaknade halv åtta och gick ut. Jag klädde på mig först.

Och nu tänker jag fixa frukost, även om fd maken fortfarande ligger i sängen. Han kom upp, hörde förmodligen hur jag höll på. Nu diskar han.

Molly tar igen sig i sin bädd framför mina fötter. Möjligen snodde hon en tappad D-vitamin under frukostbordet, jag hittade den i alla fall inte. Den lär inte göra vare sig skada eller nytta.

Inget regn just nu, men mycket tidigt i morse var fönsterrutorna våta. Nu blåser det lite, men är plusgrader. Långkalsongerna får vänta på kallare tider. Dagens första sudoku avklarat. Nu vad?

En promenad runt Lötsjön även idag. Och småningom middagsfunderingar.

Jo, det blev linssoppa. En stor gryta har just puttrat färdigt – potatis, lök, vitlök, morötter, squash, aubergine, buljong – och röda linser. Hade inte riktigt rätt kryddor hemma, saknar något som sätter lite mera sprätt på soppan/purén, men gott nog. Tog med mixern förra gången jag var hemma hos mig, borde ha tagit t ex Sambal Oelek eller liknande också. Räcker för ett helt kompani, det blir många påsar (?) i frysen. Kul att prova något jag aldrig gjort förut, tack syster B för inspiration via din linssoppa!

Fd maken zappar med fjärrkontrollen. De glimtar av olika kanalers utbud (utan ljud tack och lov) jag därmed utsätts för, får mig inte att vilja ha en teve i mitt hem – eller tro att jag behöver titta på de flesta av programmen. Just nu visas t ex en förmodligen mördad ung man med mycket blodig hand, liggande på ett stengolv… Nyss Parlamentet vars storhet jag inte begriper – och så Beck. Nää, jag är härligt avvand.

Just nu har jag läst färdigt för kvällen i ”Mannen i skogen”. Sam Carlquists ”Gud bodde i Rågsved” spar jag till sängen om någon timme. Dessförinnan ska nog Molly och jag ut en vända igen. Men vad ska jag göra dessförinnan?

Medicindosetten är fylld med två veckors piller, morgon och kväll. Ugnspannkaka med bacon och hemlagad blåbärssylt har vi ätit till middag, och druckit mjölk till. Facebook har jag fått nog av för dagen, jag har löst de supersvåra sudokus jag hittat, har inga mejl att besvara, inga beställda Bokbörsen-böcker att bekräfta. Och bloggen rör sig just inte när jag inte skrivit något nytt inlägg. Så jag plottrar och skriver strunt, skvätter lite si och så. Bara för att tiden ska gå. Rimmar gör jag visst dessutom. Någon haiku har jag inte i mig i kväll. Inte mycket annat heller.

Är lite nöjd dock att jag gick runt Lötsjön idag med Molly. Vi var lagom trötta när vi kom hem. Övriga hundpromenader idag har klarats av på en halvtimme för att hon ska kunna göra det nödvändigaste. (Och jag hålla igång ryggen, som inte vill alls på morgnarna numera.)

Så här kan också en första adventssöndag se ut. Yngste sonen har lovat hundpromenera på onsdag kväll, när jag och en tidigare arbetskamrat ska frossa i ostron på Wasahof! Det ser jag fram emot.

”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara är en bok som följer med mig, den finns i mina tankar ofta, och den svenska utgåvans omslagsbild gör ont i mig. Och så tänker jag att allas våra liv är ett litet liv, vi lever olika många år, si eller så, och så dör vi. Allihop. Inte samtidigt som tur är, men dör gör vi.

Vad är kvar då, efter ett litet liv? När det är levt och avslutat? Kanske är det då dags för de här orden, från en dikt av Sam Carlquist:

Repris – tillägnad de alltför många vänner som lämnat livet.

Ingenting är borta.
Inte de saker jag grävde ner
som barn – för att de skulle förtrollas.
När någon till slut skulle hitta dem
var de förvandlade till skatter.
Just genom att till synes försvinna
skulle de återuppstå.
Ingen är borta.
Många saknas.
Många saknas i förtvivlan
som om Gud eller tiden förlagt dem.
Men de som funnits finns alltid.
I barnens ögon ser jag nu
de som skall komma sedan;
de som skall fortsätta rulla vår kärra
över gula gator – genom korridorer,
från stad till skog till stad.
Genom böcker och över scener,
genom kärlek till än mer kärlek.
Ingenting försvinner.
Ingen skall någonsin försvinna.

De orden läser jag inom mig för dig. Du hör dem inte, men än gör jag det.

Tack Sam för alla dina dikter, de du skrivit och de du kommer att skriva. I vår kommer ännu en diktsamling.  Jag vet faktiskt inte varifrån just dikten ovan är hämtad. Just nu läser jag ”Gud bodde i Rågsved”. Det finns fortfarande några exemplar av den boken på Bokbörsen. Här kan du läsa mera  www.facebook.com/groups/311298508897722

Idag springer både Agnes och jag upp och ner till tvättstugan, Molly följer med ibland. Båda tvättmaskinerna stannade och signalerade fel när sjutton minuter återstod… Trist, men det var bara att starta dem igen och låta dem gå färdigt. Nu är sofföverkastet och kuddvaren rena, och allt det andra också. Och jag har bara klagat en gång idag, än så länge. Bra idé det där med att ha koll på sitt gnällande.

Behöver gå ner till apoteket senare idag och hämta medicin åt fd maken. En sort börjar ta slut. Och då ska jag samtidigt försöka begripa vart vårdcentralen flyttar nästa vecka. S k information kom i brevlådan, med en hänvisning som för mig var helt obegriplig, ”Sturegatan 2 som ligger i huset bredvid runt hörnet från den nuvarande adressen”. Den nuvarande adressen är sista huset på den sidan gatan, Sturegatan verkar rätt, men resten? Självaste enhetschefen har undertecknat.

Nåja, vi lär hitta dit när så behövs. Väntar fortfarande på att en remiss dit inskickad för två månader sedan ska resultera i en kallelse.

Tankspridd och disträ var jag åtminstone igår. Vännen Karin delade med sig sin mammas kloka ord, ”det är inte konstigt att du är tankspridd, du som har så mycket att sprida tankarna på”. Så är det nog.

Vaknar av att fd maken tänder sin nattlampa tre gånger i rad – för att kolla klockan. Jag och hunden ”sover” fortfarande. Först ilska över att behöva vakna och gå ut – inte förrän under den blåsiga hundpromenaden kommer jag ihåg att ”inte klaga under 20 dagar till” gäller… Så jag kniper ihop när jag kommer hem och det känns alldeles bra.

Idag är det dags för bilverkstad igen, ABS-systemet har lagt av. Tar med mig Liljestrands bok om Vilhelm Moberg, ”Mannen i skogen”, för läsning medan jag och Molly väntar. Den boken går inte att läsa annat än sittande.

Trodde jag – tills jag insåg att jag inte hittade den lilla kortplånboken. Letade, hittade inte. Åkte ut till mitt hem, ca 6 mil bort, där var den inte heller. Bokade av verkstan och åkte tillbaka hem till fd maken för att spärra kort etc. Gick till Hemköp och kollade först om de hittat något, svar nej. Hem igen – på vägen fick jag för mig att den nog kanske låg i matkärran sedan jag senast handlade – vågade nästan inte titta. Där låg den. Skönt att jag inte spärrat alla kort, igen. Som förra gången för några månader sedan då sagda kortplånbok återfanns i en sko…

Nu blir det verkstad fredag nästa vecka i stället.

Teve och andra media frossar i mord, våld, ekonomisk brottslighet, terrorism och gänguppgörelser. Hur kan det kännas för den svenska FN-medarbetarens familj att behöva se bilder från tillfångatagandet och alldeles före mordet? Fattar inte att de står ut, och det kanske de inte gör heller. ”Uppdrag granskning” har just nu ett program om detta. Orkar inte försöka höra vad som sägs, vill inte se bilderna. Noterar enbart hennes stackars teve-makeupade mamma och syster i ett kök med gammaldags dyr mässingskran över diskhon – ett vackert hem, ett sorgfyllt hem med otäcka inre bilder av en älskad dotters och systers död.

Tror inte att programmet bidrar till att göra sammanhanget tydligare och begripligare. Politik och ekonomi lär lägga hinder i vägen. Avskyr att se/nästan se mordet äga rum, och höra om skott och halshuggning därefter. Och kanske eller kanske inte är det den utpekade personen som ligger bakom det hela, på grund av de röda banden männen har runt huvudet. Men de talar fel språk sinsemellan… Här går teve för långt i sin vilja att visa allt. Kan bara tänka på familjernas plåga.

Parallellt lär det om en stund komma en film om en döende mamma, ”om att lämna sina barn”. Och i Trollhättan står en 14-åring inför rätta för mord på en ”råtta”, enligt pojken. Advokaten menar att pojken ”hängts ut” och att det handlat om ett pojkstreck som gått fel. Åklagaren talar om ”ovanlig grymhet” – eller så, orkar inte riktigt återge allt ordagrant. Andemeningen framgår.

Och statsministern och hans parti utsätts för regelrätt utpressning av ett jämförelsevis litet parti, plus ännu ett litet ett. Ingen regering i sikte.

Ekonomiska svindlare av olika slag jagas världen över, några av dem är svenska. Och människor, ofta unga människor, dödas i gänguppgörelser, skjuts eller knivhuggs till döds. Ofta på grund av att stora pengar är inblandade.

Har jag sett något glädjande i media idag? Tveksamt. Just nu kommer jag inte på någonting. Just nu visas bilder på teve av Dag Hammarskjöld, och hans öde var inte direkt glädjande det heller. En titt på rubrikerna nu i kväll visar ingenting som gör mig glad. Möjligen att en hund hittats 177 mil hemifrån efter 18 månader…