beskrivarblogg

Så fort Agnes skriver om sitt spelmissbruk får bloggen många läsare. Hon vill inte längre vara den där gamla kärringen som var så korkad att hon spelade bort både kärlek och pengar. Hon som nu försöker fungera ”normalt” igen, vad det nu är.

Det är fullt tänkbart att hon just aldrig varit särdeles normal. Är det normalt att efter ett långt äktenskap vilja skilja sig? Och till slut ta modet till sig och erkänna för sig själv och världen att hon vill leva med en annan man. En man som också är gift sedan många år.

Är det normalt att när de båda väl landar i ett ömsesidigt öppet för alla förhållande med skilsmässa på båda håll – och hittar ett ställe där de vill leva tillsammans – att hon då efter ett par år börjar spela på internetcasinon och förlora sina pengar och försnilla en del av hans? Trots att hon fortfarande älskar mannen och platsen de lever tillsammans på, den som hon kallar ”sin plats på jorden”.

Nej, det är inte normalt.

Antagligen var det inte heller normalt att de båda, han och hon, hittade tillbaka till varandra efter år i ensamhet och sorg. Halvofficiellt, hans familj och släkt skulle helst inte behöva veta, men ändå. De fanns för varandra när de ville, gladdes åt det de kunde göra för varandra, hade roligt tillsammans, igen.

Nu är han död, hon lever fortfarande. Och saknar honom och hans trams, hans påhittighet och hans ovilja att alls ta konflikter. Hans omtänksamhet som ibland tog sig uttryck i späntved till vedspisen, eller fruktsallad, eller oskräpigt öppnade ostron. En tisdag till exempel. Allt det och mycket annat saknar hon idag.

Hon läste en artikel om en spelberoende man. Han berättade om ”ångestsvetten så fort han visste att han hade pengar på sitt konto” – och det kände Agnes igen. Fanns det pengar där så måste hon spela, ibland vinna, oftast förlora. Och om hon vann – så spelade hon fort bort vinsten.

Och hon minns när hon ville avsluta de två casinokonton hon då fortfarande hade kvar. Hon hade spelat, förlorat och vunnit – nu ville hon inte mera. Igen.

Det ena kontot gick snabbt att avsluta för gott. Det andra behövde tre personer från support, plus till slut ännu en – som alla försökte få henne att först acceptera en bonus på femton procent, sedan att enbart stänga kontot för en begränsad period, slutligen att faktiskt få kontot avslutat – efter mejlande med samma besked från hennes sida som vid första kontakten. Horribelt, kränkande, kallas för ”hjälp till ansvarsfullt spelande”, men är motsatsen.

Det finns inget ansvarsfullt spelande. Spelberoende kan inte vara ansvarsfullt, förrän spelmissbruket ersätts av ingenting. Noll casinokonton. Noll spelande. Noll ångest för pengar som skulle använts för annat – men ångest av annat slag när saknaden slår till. När livet blir alltför ensamt och trist. När ingenting är roligt eller spännande eller förväntansfullt längre. När det bara är hon och hennes demoner där i mörkret.

När det var som värst lät hon sin fd man sköta hennes pengar. Mannen i artikeln hon läste såg det som kränkande, ett omyndigförklarande. Precis vad som behövs, den som är spelmissbrukare ska omyndigförklaras. Åtminstone funktionellt när det gäller pengar, om än inte juridiskt. Den personen är inte kapabel att hantera sin egen ekonomi, än mindre någon annans. Därför behövs närstående, med kraft och förståelse nog att vara hårdföra och bestämda.

Agnes såg också till att ta ut så mycket i kontanter som hon kunde, när pensionen kom in på bankkontot. Därmed hindrade hon sig själv från att spela bort pengarna. Några gånger genom åren har hon ”tagit återfall” som det lär ska uttryckas. Orden är till för att göra alla medvetna om att det är den spelberoende som själv avgör om det ska bli ett återfall eller inte. Så är det förvisso.

Det handlar under resten av livet om att fatta rätt beslut. Att bestämma sig för att själv välja sitt liv. Inte låta diverse spelbolag avgöra hur det livet ska levas. Spelberoendet finns kvar, spelmissbruket gör det inte. Just nu.

Har postat en bok och gått svängen ner till sjön och hem igen. Tagit in ved, men har inte lyckats får fyr på den… Fikar. Vimsan ligger i värmen på fönsterbordet (element under) och vägrar gå ut. Har tagit fram svamp ur frysen för dagens middag, renskav med lök och svamp och grädde, lingon eller rönnbärsgelé till.

Sorterade en massa jakttidningar igår, efter namn och årgång. Men sen då? Vad ska jag göra med dem? Slänga? En mängd för jägare förmodligen intressanta artiklar och information.

Och skänken med fyra små lådor och fyra större, den behöver jag inte heller. Dito gäller för soffbordet på hjul, med svart skiva och vitt underrede, liten låda dessutom. För stort för mitt rum, 90×90 cm. Någon intresserad? Skänken (böckerna ingår inte) vill jag nog ha 300 kr för, bordet på köpet. Tidningarna gratis. Hämtas, mejla eller ring för bomkod och vägbeskrivning.

Julian Barnes: The Sense of an Ending – ”you get to the end of life – no, not life itself, but of something else: the end of any likelihood of change in that life”.

De orden tar sin plats i mig, de bekräftar det jag också inser, livet idag kommer att vara ungefär så här tills det inte är längre. Det är inte troligt att mycket förändras, åtminstone inte till det som kan kallas bättre. Skröpligare lär jag bli – varför är det ett ord som enbart används för äldre människor? Kanske dement, kanske helt döv. Ingen vet. Men roligare blir det nog inte, kroppskontakten lär inskränka sig till en klapp ibland av familjen, sex kanske jag glömmer bort med tiden…

Deprimerande, om jag så vill. Ibland vill jag det. Deprimera mig, hellre än göra något som kunde störa de mörka tankarna. Det finns en trygghet i ”det kända helvetet”.

Mannen min har varit död i drygt två år och ett halvt år. Han fattas varje dag. Ändå tycks jag inte riktigt ha begripit att jag numera är ensamstående. Vilket konstigt ord, vad har ”stående” där att göra? Varje dag är enbart min att skapa, ta mig igenom, överleva. Jag gör det. Varje dag.

Det är jag inte ensam om, vi är många som inte har någon partner, unga och gamla. Det är inte speciellt synd om just mig, men det är jag som är ensam i mig. Och ingen kan ta den ensamheten ifrån mig, den är bara min. Den har funnits där också i tvåsamhet genom åren. En gammal och van följeslagare, som jag ibland tycker om och gläds åt. Inte alltid.

Läser ”Karolinernas kvinnor” av Elsi Rydsjö. Varför är en författare som hon så lite känd – för det är hon väl? Den här boken är en samlingsvolym, sex av hennes böcker i en. Och språket är bra, det jag begriper av bakomliggande research är imponerande. Men hon är relativt okänd, även om det är Bonniers som givit ut boken. Att hon är kvinna är kanske en del av förklaringen? Kvinnors historia.

Datorn markerar mitt ”givit” och tycker antagligen att jag borde skrivit ”gett” i stället. Det gör jag inte, gillar ordet givit.

Nu är det kväll igen, och mörkt därute, men snön faller inte längre. Tror jag. Det är jag som skriver nu, inte Agnes. Hon har fått ledigt (vad hon nu ska använda ledigheten till). Syrrans tvättställning är undanställd, tvätten torr och inlagd i skåp och lådor. Låter som om det var en stor tvätt, det var det inte. Jag har ätit middag redan, trots att klockan bara är halv fem. När jag är ensam kan det bli middag när som helst, hemma hos fd maken skas det ätas klockan sex. Helst varken före eller efter.

Rutiner är bra, de håller ordning på en. Och för många och för kvävande gör att en går sönder. Man går sönder, jag klarar inte att skriva ”en” i stället för ”man” i någon politiskt korrekt feministisk anda. I mars åker syrran och hennes kompis till Capri. Och på torsdag far den andra syrran till Thailand på två månader. Gillar inte att hon åker dit (av politiska skäl) – men hon tycker om att vara där, och har åkt de senaste åren. Och det är hon som bestämmer vad hon gör, unnar henne ledighet och skönt klimat.

Jag är systerligt snällt avundsjuk på båda två.

Agnes har huvudet fullt av frågor idag.

Gårdagens text på bloggen och Facebook beskrev hur hon kände sig igår – utan förskönande omskrivningar. Inga trevliga Facebook-lyckliga meningar, bara rakt av att hon just när hon skrev var deppig, inte kände någon glädje inför sin kropp, eller ens inför livet självt. Efter några oroliga frågor från vänner och familj tog hon i natt bort texten från Facebook. Den ligger kvar i bloggen.

Innebär den här oron hon ibland väcker att hon ska strunta i att beskriva sitt känsloläge som det just i stunden är? Ska hon framställa sig som gladare, lyckligare, nöjdare och vackrare så att eventuella läsare slipper sin oro?

Här vill hon betona att hon inte är ute efter att klandra de som på olika sätt uttryckte oro – hon är bara genuint fundersam.

Ena syrran tyckte texten verkade handla om en stark dödslängtan – det har Agnes definitivt inte. Hon kommer aldrig (peppar, peppar) att ta sitt eget liv, oavsett vad som händer. Däremot önskar hon att dödshjälp vore tillåtet i Sverige, i ordnade former för den som vill. Inte så som den idag tillämpas på många äldreboenden, där de gamla får svälta och törsta ihjäl när någon bestämt att de inte ”kan” leva längre…

I goda stunder är Agnes fortfarande nyfiken på livet, hon vill gärna glädjas åt att hon är frisk såvitt hon vet. Och ibland trillar hon ner i ett svart hål, och behöver skriva för att få något ur sig och kanske inse att även en grå och mulen måndag trots allt är en ny dag. En dag där hon ser lite ljusare på tillvaron.

Agnes klev ur sin kropp. Det gick lätt, kändes bara som om hon tog av sig morgonrocken. I någon mån var hon medveten om att hon (?) nu stod där, bara som en förnimmelse, utan kropp, inte ens naken. Det var skönt, hon fanns nästan. Eller inte.

Länge hade hon vantrivts med sitt liv, sådant hon kände det. Hon hade önskat sig annanstans, utan att kunna precisera var hon hellre ville vara. Bara inte här. Hon hade försökt spela bort sin oro på internetcasinon, fungerade inte. Att dricka alltför mycket vin eller Dry Martinis var heller ingen lösning. Nu hade hon emellertid bestämt sig – hon ville inte längre vara här. Alls. Och då gick det lätt.

Den där kroppen med sina rynkor och skäggstrån på hakan, den var totalt ointressant just nu. Den fanns inte. Hon befann sig i ett främmande universum, någonstans där hon aldrig varit tidigare. Tillförne var ett ord hon nog aldrig använt. Aldrig tillförne, det gav platsen eller sammanhanget där hon fanns någon sorts dignitet. Som om det var viktigt.

Crock poten kokar långsamt köttfärssåsen. Det finns en verklighet omkring henne. Hon tänker inte äta någon middag, har redan konsumerat resterna av laxpuddingen, och en bit överbliven fläskpannkaka. Det räcker. Om hon är kvar här i köket när grytan är färdig får den väl småningom åka in i frysen. Tillagad köttfärs är bättre än icke dito. Hon ställer ut den på trappen för natten.

Fortfarande har hon koll på att det ligger en fattig vecka framför henne, utan att vara säker på att den faktiskt kommer att finnas där. Vem vet var hon är i morgon?

Tvätten torkar långsamt, hon är sparsam med elementvärmen. Hon har just släppt in Vimsan, det är gott att veta att katten är inne. Och vara säker på det.

Spisen brinner kanske, hon har inte lust att kolla det just nu. Den har inte varit medgörlig idag, veden är förmodligen alltför blöt… Av diverse möjliga orsaker är hon plötsligt utan torr ved. Sonens släp fastnade i leran när han skulle hämta ved åt henne, den ved hon köpte (utan att än ha betalat) av gårdens förvaltare var dyblöt. Dyblöt. Ett mycket måleriskt ord. Nu har en del legat inomhus i några veckor, ingen nämnvärd förbättring. Men en bra förklaring till att vedspisen inte vill ta fyr.

Just nu, nu – har hon inget behov av sin kropp. Den har inte gjort henne någon glädje på länge, som hon mindes det inte sedan mannen hennes dött. Hennes kropp dog lite då också. Den protesterar bara när hon vill lägga benen si eller så, för kattens skull. Hon rättar sig. Det är torftigt, för en kropp.

Det blir ingen kålsoppa, det halva kålhuvudet hon haft i kylen i två veckor var inte längre dugligt. I alla fall inte för henne. Märgbenen ligger i frysen så länge, hon hittar säkert användning för dem när hon ids. När hon får tillbaka tron på sin kropp…

För en stund sedan drog någon av dem på sig morgonrocken och slängde trosorna i tvätten. Hon/de är inte säker på varför, men det verkar som om de ska göra någonting. Hon försöker hänga med, försöker tala om för sig att det är OK, ingen fara, men utan att kunna övertygta vare sig sig eller någon annan. Som kanske är lika närvarande som hon. Agnes vet varken ut eller in just nu. Vem är hon, var är hon, varför är hon. Om hon är.

Hon nästan gillar sitt nuvarande tillstånd. Det ger henne tillåtelse att inte vara som hon brukar, hon behöver inte just nu bry sig om någonting mer än kanske sig själv. Och det känns inte som om hon själv behöver någon som bryr sig. Hon tycks finnas utan det. Härligt befriad från människor som hon borde bry sig om – och förvänta sig detsamma tillbaka. Slut. Skönt. Noll kvitto på insatt omsorg, noll krav på återbetalning.

Hon känner hur hon darrar i det konstiga och obekanta universum hon just nu befinner sig i. Än har hon inte övertygat sig om att hon där är fri. Än tror hon inte på sig.

”Och vem fan är Tommy” – fråga från tevetittande vän på Facebook. Agnes har inget svar, hon ser inte på teve och hade förmodligen inte haft något svar även om hon gjort det. Vem fan är Tommy?

Agnes är tom. Utan ord, utan skrivlust. Häromnatten fick hon för sig att ”tankspridd” var ett roligt ord, hon såg för sig diverse tankar uthällda på måfå där hon befann sig. Idag tycker hon inte att det är så festligt, hon är tankspridd. Tankarna far hit och dit utan mål och mening, och om det är vägen som är mödan värd så vete sjutton om den just nu är det… Livet känns trist, och blir förstås inte roligare för att hon uttrycker det trista. Permanentar det, gör det oomkullrunkeligt. Det ordet är roligt, alltid. Men Agnes hittar för få tillfällen att använda det.

Hon har hushållat för fd maken som varit sjuk, haft en släng av samma förkylning själv och är nu efter två veckor snart på väg hem till sitt. I morgon, i kväll blir det ugnspannkaka med fläsk till middag. Hon passar på att laga mat när hon är här, han äter mest färdiglagad köpemat annars. Är kanske för lat (?) att göra annat, hon tycker sådana portioner ser erbarmligt osmakliga ut. De flesta.

Nästa test med crock poten blir att baka, det låter som om det skulle kunna vara intressant. Hittills har hon prövat pulled pork, fantastiskt gott och hel högrev, inte lika mört som fläskköttet, men klart godkänt.

Agnes har köpt märgben idag, ska göra en god buljong som soppbas när hon kommer hem. Om hon inte minns fel finns det ett halvt vitkålshuvud i kylen, det kanske fortfarande duger till en kålsoppa. Annars blir det något annat. Sent i livet har hon upptäckt soppor, och numera gör hon gärna en god grönsakssoppa eller köttsoppa, ärtsoppa har faktiskt alltid stått på matsedeln. Hon är inte mycket för att mixa varken soppor eller annat, kanske har hon något att lära sig även där.

Mat och dryck, tvätt och städning – tveksamt läsande för närvarande, än mer tveksamt skrivande. Det är vad Agnes liv tycks kretsa kring, det och fd makens behov av hjälp emellanåt. Inte särskilt upplyftande, inte tillräckligt med inflytande och inspiration från en möjligen intressant omvärld. Undra på att hon är tom. Hon ser inte ens på teve, inget lockar henne av det hon emellanåt har sneglat på under de senaste två veckorna. SVT Play ibland, någon dokumentär, inga serier. Lars Lerins program.

Alla dessa tevekvinnor med sina fantastiska (ibland inte) ögonbryn numera. Agnes är smått avundsjuk, hon har just aldrig haft några synliga ögonbryn. När hon försöker ge dem lite färg ser de bara märkliga ut. Ögonfransarna har heller aldrig varit särskilt påtagliga, nu mindre än någonsin. Somligas ögonbryn är kanske tatuerade,  bortrakade och därefter ditmålade – och, ibland ser de verkligen inte ut att höra hemma i det ansikte de har.

När hon emellanåt slänger ett öga på teveprogrammet blir hon också alldeles fångad av hur många programledare, män som kvinnor, pratar med händerna när munnen också går för fullt. Några viftar väl mycket (Vetenskapens värld), andra uthärdligt mycket. Och man nickar, betonar hipp som happ och i onödan, ungefär som den skribent som använder kursivering för att verkligen understryka vikten av det som framförs. Agnes har liten tolerans. Mindre än förr, och den har aldrig varit så stor när det gällt språk och framförande av ord i någon form.

Var därmed både ögonbryn, fransar och icke-handviftande bättre förr? Är detta bara gnäll från en sur gammal kärring? Förmodligen, åtminstone från en som just nu är orimligt uttråkad och inte har bättre för sig än skriva detta. Laxpuddingen var åtminstone god, och blir en middag till!

Fingrarna kliar av lust att skriva? Ångest att skriva? Att inte skriva? Agnes vet banne sig inte vad som pågår, men något är det. Hon gör laxpudding i köket, förbereder åtminstone, än är det inte dags för ugnen. Hon har varit ner och sopat ren bilen från all snö. Fixat frukost, diskat, fikat två gånger. Duschat och tvättat håret. Rastlös väldigt bokstavligt. Fd maken mår bättre och har idag varit iväg och klippt håret.

Nu försöker hon läsa en fantasybok på engelska, det är inte språket som tar emot, hon är bara för ögonblicket innerligt trött på allt vad fantasy heter. Trött på trollkarlar och häxor och demoner, alver och annat konstifikt. Igår var Agnes hem till sonen och kollade i hans överfulla bokhyllor. Alltför mycket fantasy och ganska självklart inte en feelgood bok så långt hennes ögon kunde se…

Hon vill ha en lagom feelgood roman, med kärlek och förmodligen svek, och någon sorts lycka på tampen. Typ Olivia Goldsmith (hette hon väl, författare till Second Wives Club och död efter någon sorts skönhetsingrepp innan hon hann skriva särskilt många fler böcker). Väldigt amerikanska förstås, de tilldrar sig i USA, men tämligen välskrivna och trevliga att läsa, faktiskt omläsbara också. Hon vill just nu inte läsa något litterärt, eller duktigt nyutkommet, eller klassiskt. Bara tömma hjärnan och försvinna in i en annans värld en stund.

Agnes såg en intressant kommentar på Facebook – poeten Sam Carlquist läste en lyrikbok av Lars Forsell, inköpt på antikvariat. Boken hade många rader understrukna, och dagens poet fann sig läsa gårdagens poet tillsammans med en okänd läsare. En på något sätt fascinerande tanke.

Men, här sitter hon nu med The Demon King av någon som heter Cinda Williams Chima. Inte dålig, men just inget för Agnes just nu. Laxpuddingen ropar på henne, den ska in i ugnen med sina tunt skivade potatisskivor, förstekt lök, strimlad lax, dill och äggstanning. Boken får vänta.