Julian Barnes: The Sense of an Ending – ”you get to the end of life – no, not life itself, but of something else: the end of any likelihood of change in that life”.
De orden tar sin plats i mig, de bekräftar det jag också inser, livet idag kommer att vara ungefär så här tills det inte är längre. Det är inte troligt att mycket förändras, åtminstone inte till det som kan kallas bättre. Skröpligare lär jag bli – varför är det ett ord som enbart används för äldre människor? Kanske dement, kanske helt döv. Ingen vet. Men roligare blir det nog inte, kroppskontakten lär inskränka sig till en klapp ibland av familjen, sex kanske jag glömmer bort med tiden…
Deprimerande, om jag så vill. Ibland vill jag det. Deprimera mig, hellre än göra något som kunde störa de mörka tankarna. Det finns en trygghet i ”det kända helvetet”.
Mannen min har varit död i drygt två år och ett halvt år. Han fattas varje dag. Ändå tycks jag inte riktigt ha begripit att jag numera är ensamstående. Vilket konstigt ord, vad har ”stående” där att göra? Varje dag är enbart min att skapa, ta mig igenom, överleva. Jag gör det. Varje dag.
Det är jag inte ensam om, vi är många som inte har någon partner, unga och gamla. Det är inte speciellt synd om just mig, men det är jag som är ensam i mig. Och ingen kan ta den ensamheten ifrån mig, den är bara min. Den har funnits där också i tvåsamhet genom åren. En gammal och van följeslagare, som jag ibland tycker om och gläds åt. Inte alltid.
Läser ”Karolinernas kvinnor” av Elsi Rydsjö. Varför är en författare som hon så lite känd – för det är hon väl? Den här boken är en samlingsvolym, sex av hennes böcker i en. Och språket är bra, det jag begriper av bakomliggande research är imponerande. Men hon är relativt okänd, även om det är Bonniers som givit ut boken. Att hon är kvinna är kanske en del av förklaringen? Kvinnors historia.
Datorn markerar mitt ”givit” och tycker antagligen att jag borde skrivit ”gett” i stället. Det gör jag inte, gillar ordet givit.



men klart godkänt.
