beskrivarblogg

Julian Barnes: The Sense of an Ending – ”you get to the end of life – no, not life itself, but of something else: the end of any likelihood of change in that life”.

De orden tar sin plats i mig, de bekräftar det jag också inser, livet idag kommer att vara ungefär så här tills det inte är längre. Det är inte troligt att mycket förändras, åtminstone inte till det som kan kallas bättre. Skröpligare lär jag bli – varför är det ett ord som enbart används för äldre människor? Kanske dement, kanske helt döv. Ingen vet. Men roligare blir det nog inte, kroppskontakten lär inskränka sig till en klapp ibland av familjen, sex kanske jag glömmer bort med tiden…

Deprimerande, om jag så vill. Ibland vill jag det. Deprimera mig, hellre än göra något som kunde störa de mörka tankarna. Det finns en trygghet i ”det kända helvetet”.

Mannen min har varit död i drygt två år och ett halvt år. Han fattas varje dag. Ändå tycks jag inte riktigt ha begripit att jag numera är ensamstående. Vilket konstigt ord, vad har ”stående” där att göra? Varje dag är enbart min att skapa, ta mig igenom, överleva. Jag gör det. Varje dag.

Det är jag inte ensam om, vi är många som inte har någon partner, unga och gamla. Det är inte speciellt synd om just mig, men det är jag som är ensam i mig. Och ingen kan ta den ensamheten ifrån mig, den är bara min. Den har funnits där också i tvåsamhet genom åren. En gammal och van följeslagare, som jag ibland tycker om och gläds åt. Inte alltid.

Läser ”Karolinernas kvinnor” av Elsi Rydsjö. Varför är en författare som hon så lite känd – för det är hon väl? Den här boken är en samlingsvolym, sex av hennes böcker i en. Och språket är bra, det jag begriper av bakomliggande research är imponerande. Men hon är relativt okänd, även om det är Bonniers som givit ut boken. Att hon är kvinna är kanske en del av förklaringen? Kvinnors historia.

Datorn markerar mitt ”givit” och tycker antagligen att jag borde skrivit ”gett” i stället. Det gör jag inte, gillar ordet givit.

Nu är det kväll igen, och mörkt därute, men snön faller inte längre. Tror jag. Det är jag som skriver nu, inte Agnes. Hon har fått ledigt (vad hon nu ska använda ledigheten till). Syrrans tvättställning är undanställd, tvätten torr och inlagd i skåp och lådor. Låter som om det var en stor tvätt, det var det inte. Jag har ätit middag redan, trots att klockan bara är halv fem. När jag är ensam kan det bli middag när som helst, hemma hos fd maken skas det ätas klockan sex. Helst varken före eller efter.

Rutiner är bra, de håller ordning på en. Och för många och för kvävande gör att en går sönder. Man går sönder, jag klarar inte att skriva ”en” i stället för ”man” i någon politiskt korrekt feministisk anda. I mars åker syrran och hennes kompis till Capri. Och på torsdag far den andra syrran till Thailand på två månader. Gillar inte att hon åker dit (av politiska skäl) – men hon tycker om att vara där, och har åkt de senaste åren. Och det är hon som bestämmer vad hon gör, unnar henne ledighet och skönt klimat.

Jag är systerligt snällt avundsjuk på båda två.

Agnes har huvudet fullt av frågor idag.

Gårdagens text på bloggen och Facebook beskrev hur hon kände sig igår – utan förskönande omskrivningar. Inga trevliga Facebook-lyckliga meningar, bara rakt av att hon just när hon skrev var deppig, inte kände någon glädje inför sin kropp, eller ens inför livet självt. Efter några oroliga frågor från vänner och familj tog hon i natt bort texten från Facebook. Den ligger kvar i bloggen.

Innebär den här oron hon ibland väcker att hon ska strunta i att beskriva sitt känsloläge som det just i stunden är? Ska hon framställa sig som gladare, lyckligare, nöjdare och vackrare så att eventuella läsare slipper sin oro?

Här vill hon betona att hon inte är ute efter att klandra de som på olika sätt uttryckte oro – hon är bara genuint fundersam.

Ena syrran tyckte texten verkade handla om en stark dödslängtan – det har Agnes definitivt inte. Hon kommer aldrig (peppar, peppar) att ta sitt eget liv, oavsett vad som händer. Däremot önskar hon att dödshjälp vore tillåtet i Sverige, i ordnade former för den som vill. Inte så som den idag tillämpas på många äldreboenden, där de gamla får svälta och törsta ihjäl när någon bestämt att de inte ”kan” leva längre…

I goda stunder är Agnes fortfarande nyfiken på livet, hon vill gärna glädjas åt att hon är frisk såvitt hon vet. Och ibland trillar hon ner i ett svart hål, och behöver skriva för att få något ur sig och kanske inse att även en grå och mulen måndag trots allt är en ny dag. En dag där hon ser lite ljusare på tillvaron.

Agnes klev ur sin kropp. Det gick lätt, kändes bara som om hon tog av sig morgonrocken. I någon mån var hon medveten om att hon (?) nu stod där, bara som en förnimmelse, utan kropp, inte ens naken. Det var skönt, hon fanns nästan. Eller inte.

Länge hade hon vantrivts med sitt liv, sådant hon kände det. Hon hade önskat sig annanstans, utan att kunna precisera var hon hellre ville vara. Bara inte här. Hon hade försökt spela bort sin oro på internetcasinon, fungerade inte. Att dricka alltför mycket vin eller Dry Martinis var heller ingen lösning. Nu hade hon emellertid bestämt sig – hon ville inte längre vara här. Alls. Och då gick det lätt.

Den där kroppen med sina rynkor och skäggstrån på hakan, den var totalt ointressant just nu. Den fanns inte. Hon befann sig i ett främmande universum, någonstans där hon aldrig varit tidigare. Tillförne var ett ord hon nog aldrig använt. Aldrig tillförne, det gav platsen eller sammanhanget där hon fanns någon sorts dignitet. Som om det var viktigt.

Crock poten kokar långsamt köttfärssåsen. Det finns en verklighet omkring henne. Hon tänker inte äta någon middag, har redan konsumerat resterna av laxpuddingen, och en bit överbliven fläskpannkaka. Det räcker. Om hon är kvar här i köket när grytan är färdig får den väl småningom åka in i frysen. Tillagad köttfärs är bättre än icke dito. Hon ställer ut den på trappen för natten.

Fortfarande har hon koll på att det ligger en fattig vecka framför henne, utan att vara säker på att den faktiskt kommer att finnas där. Vem vet var hon är i morgon?

Tvätten torkar långsamt, hon är sparsam med elementvärmen. Hon har just släppt in Vimsan, det är gott att veta att katten är inne. Och vara säker på det.

Spisen brinner kanske, hon har inte lust att kolla det just nu. Den har inte varit medgörlig idag, veden är förmodligen alltför blöt… Av diverse möjliga orsaker är hon plötsligt utan torr ved. Sonens släp fastnade i leran när han skulle hämta ved åt henne, den ved hon köpte (utan att än ha betalat) av gårdens förvaltare var dyblöt. Dyblöt. Ett mycket måleriskt ord. Nu har en del legat inomhus i några veckor, ingen nämnvärd förbättring. Men en bra förklaring till att vedspisen inte vill ta fyr.

Just nu, nu – har hon inget behov av sin kropp. Den har inte gjort henne någon glädje på länge, som hon mindes det inte sedan mannen hennes dött. Hennes kropp dog lite då också. Den protesterar bara när hon vill lägga benen si eller så, för kattens skull. Hon rättar sig. Det är torftigt, för en kropp.

Det blir ingen kålsoppa, det halva kålhuvudet hon haft i kylen i två veckor var inte längre dugligt. I alla fall inte för henne. Märgbenen ligger i frysen så länge, hon hittar säkert användning för dem när hon ids. När hon får tillbaka tron på sin kropp…

För en stund sedan drog någon av dem på sig morgonrocken och slängde trosorna i tvätten. Hon/de är inte säker på varför, men det verkar som om de ska göra någonting. Hon försöker hänga med, försöker tala om för sig att det är OK, ingen fara, men utan att kunna övertygta vare sig sig eller någon annan. Som kanske är lika närvarande som hon. Agnes vet varken ut eller in just nu. Vem är hon, var är hon, varför är hon. Om hon är.

Hon nästan gillar sitt nuvarande tillstånd. Det ger henne tillåtelse att inte vara som hon brukar, hon behöver inte just nu bry sig om någonting mer än kanske sig själv. Och det känns inte som om hon själv behöver någon som bryr sig. Hon tycks finnas utan det. Härligt befriad från människor som hon borde bry sig om – och förvänta sig detsamma tillbaka. Slut. Skönt. Noll kvitto på insatt omsorg, noll krav på återbetalning.

Hon känner hur hon darrar i det konstiga och obekanta universum hon just nu befinner sig i. Än har hon inte övertygat sig om att hon där är fri. Än tror hon inte på sig.

”Och vem fan är Tommy” – fråga från tevetittande vän på Facebook. Agnes har inget svar, hon ser inte på teve och hade förmodligen inte haft något svar även om hon gjort det. Vem fan är Tommy?

Agnes är tom. Utan ord, utan skrivlust. Häromnatten fick hon för sig att ”tankspridd” var ett roligt ord, hon såg för sig diverse tankar uthällda på måfå där hon befann sig. Idag tycker hon inte att det är så festligt, hon är tankspridd. Tankarna far hit och dit utan mål och mening, och om det är vägen som är mödan värd så vete sjutton om den just nu är det… Livet känns trist, och blir förstås inte roligare för att hon uttrycker det trista. Permanentar det, gör det oomkullrunkeligt. Det ordet är roligt, alltid. Men Agnes hittar för få tillfällen att använda det.

Hon har hushållat för fd maken som varit sjuk, haft en släng av samma förkylning själv och är nu efter två veckor snart på väg hem till sitt. I morgon, i kväll blir det ugnspannkaka med fläsk till middag. Hon passar på att laga mat när hon är här, han äter mest färdiglagad köpemat annars. Är kanske för lat (?) att göra annat, hon tycker sådana portioner ser erbarmligt osmakliga ut. De flesta.

Nästa test med crock poten blir att baka, det låter som om det skulle kunna vara intressant. Hittills har hon prövat pulled pork, fantastiskt gott och hel högrev, inte lika mört som fläskköttet, men klart godkänt.

Agnes har köpt märgben idag, ska göra en god buljong som soppbas när hon kommer hem. Om hon inte minns fel finns det ett halvt vitkålshuvud i kylen, det kanske fortfarande duger till en kålsoppa. Annars blir det något annat. Sent i livet har hon upptäckt soppor, och numera gör hon gärna en god grönsakssoppa eller köttsoppa, ärtsoppa har faktiskt alltid stått på matsedeln. Hon är inte mycket för att mixa varken soppor eller annat, kanske har hon något att lära sig även där.

Mat och dryck, tvätt och städning – tveksamt läsande för närvarande, än mer tveksamt skrivande. Det är vad Agnes liv tycks kretsa kring, det och fd makens behov av hjälp emellanåt. Inte särskilt upplyftande, inte tillräckligt med inflytande och inspiration från en möjligen intressant omvärld. Undra på att hon är tom. Hon ser inte ens på teve, inget lockar henne av det hon emellanåt har sneglat på under de senaste två veckorna. SVT Play ibland, någon dokumentär, inga serier. Lars Lerins program.

Alla dessa tevekvinnor med sina fantastiska (ibland inte) ögonbryn numera. Agnes är smått avundsjuk, hon har just aldrig haft några synliga ögonbryn. När hon försöker ge dem lite färg ser de bara märkliga ut. Ögonfransarna har heller aldrig varit särskilt påtagliga, nu mindre än någonsin. Somligas ögonbryn är kanske tatuerade,  bortrakade och därefter ditmålade – och, ibland ser de verkligen inte ut att höra hemma i det ansikte de har.

När hon emellanåt slänger ett öga på teveprogrammet blir hon också alldeles fångad av hur många programledare, män som kvinnor, pratar med händerna när munnen också går för fullt. Några viftar väl mycket (Vetenskapens värld), andra uthärdligt mycket. Och man nickar, betonar hipp som happ och i onödan, ungefär som den skribent som använder kursivering för att verkligen understryka vikten av det som framförs. Agnes har liten tolerans. Mindre än förr, och den har aldrig varit så stor när det gällt språk och framförande av ord i någon form.

Var därmed både ögonbryn, fransar och icke-handviftande bättre förr? Är detta bara gnäll från en sur gammal kärring? Förmodligen, åtminstone från en som just nu är orimligt uttråkad och inte har bättre för sig än skriva detta. Laxpuddingen var åtminstone god, och blir en middag till!

Fingrarna kliar av lust att skriva? Ångest att skriva? Att inte skriva? Agnes vet banne sig inte vad som pågår, men något är det. Hon gör laxpudding i köket, förbereder åtminstone, än är det inte dags för ugnen. Hon har varit ner och sopat ren bilen från all snö. Fixat frukost, diskat, fikat två gånger. Duschat och tvättat håret. Rastlös väldigt bokstavligt. Fd maken mår bättre och har idag varit iväg och klippt håret.

Nu försöker hon läsa en fantasybok på engelska, det är inte språket som tar emot, hon är bara för ögonblicket innerligt trött på allt vad fantasy heter. Trött på trollkarlar och häxor och demoner, alver och annat konstifikt. Igår var Agnes hem till sonen och kollade i hans överfulla bokhyllor. Alltför mycket fantasy och ganska självklart inte en feelgood bok så långt hennes ögon kunde se…

Hon vill ha en lagom feelgood roman, med kärlek och förmodligen svek, och någon sorts lycka på tampen. Typ Olivia Goldsmith (hette hon väl, författare till Second Wives Club och död efter någon sorts skönhetsingrepp innan hon hann skriva särskilt många fler böcker). Väldigt amerikanska förstås, de tilldrar sig i USA, men tämligen välskrivna och trevliga att läsa, faktiskt omläsbara också. Hon vill just nu inte läsa något litterärt, eller duktigt nyutkommet, eller klassiskt. Bara tömma hjärnan och försvinna in i en annans värld en stund.

Agnes såg en intressant kommentar på Facebook – poeten Sam Carlquist läste en lyrikbok av Lars Forsell, inköpt på antikvariat. Boken hade många rader understrukna, och dagens poet fann sig läsa gårdagens poet tillsammans med en okänd läsare. En på något sätt fascinerande tanke.

Men, här sitter hon nu med The Demon King av någon som heter Cinda Williams Chima. Inte dålig, men just inget för Agnes just nu. Laxpuddingen ropar på henne, den ska in i ugnen med sina tunt skivade potatisskivor, förstekt lök, strimlad lax, dill och äggstanning. Boken får vänta.

Både yngste sonen och hans pappa hostar och mår dåligt, kanske influensa, kanske ”bara” en rejäl förkylning. Vilket som, de behöver viss assistans. Har handlat åt båda, fd maken har rakat sig och krupit i säng igen. Han hade frossa, som nog gått över nu när han ligger igen. Inte hög feber, väljer att känna på pannan i stället för att nyttja termometer. Igår ringde han ”kan inte ta mig upp ur sängen”. Den färden från Norrtälje till Sundbyberg gick fortare än någon gång tidigare. Eftersom han lät som vanligt tillät jag mig att inte tro på ännu en stroke…

Ingen stroke, men skruttig. Idag åkte jag tillbaka hem till mitt och hämtade det jag inte fick med mig igår – till exempel Vimsan. Och kläder, kattmat, tvätt som jag kan passa på att fixa här i bättre tvättstuga än min. Något att läsa. Diskade gårdagens frukostdisk dessutom. Sitter här nu i fåtöljen i hans vardagsrum, han ligger i sängen. Han har ätit frukost och en semla på eftermiddagen. Hostar. Sonen har mat till kvällen, och hans mamma fick med sig några möjligen läsbara fantasyböcker. Livet pågår.

Just nu vacklar en vissen gubbe in för att ändå se på teve. Tyder på viss återhämtning – eller inte.

Någonting gör att Agnes just nu är överkänslig när hon läser böcker. Hon slutar genast läsa när hon tror att något otäckt kommer att hända, läser inte thrillers över huvud taget, men vill heller inte läsa om trolösa och svekfulla relationer, inte om plötsliga dödsfall, inte om sjukdomar. Hon börjar gråta mitt i läsandet, fortfarande förutsatt att språket inte är alltför taffligt. Då blir hon arg i stället.

Så här har hon inte varit förut. Hon har kunnat hålla eländet ifrån sig, både det egna och andras. Nu klarar hon inte det längre. Förra veckan läste hon på Facebook hur en av vännerna där förlorat sin dotter, helt oväntat. Det kändes som en spark i magen när Agnes läste orden, och hon tänker varje dag på vännen som hon aldrig träffat. Hon begriper att det är hennes egen sorg och chock över sonens död för snart fyra år sedan som plågar henne. Igen och hela tiden, men på senare tid ändå på ett mera lågmält sätt. Nu rasar den omkring i henne, den (eller något annat) får henne att ligga sömnlös, tills hon vaknar trött.

Hon lagar sin mat, tvättar, bäddar rent, städar, matar katten. Duschar och tvättar håret. Och famlar sig omkring i vardagen utan styrsel. Tvingar sig att ta en kort promenad, får sig att skicka iväg beställda böcker, läser några kapitel i ett manusuppdrag. Hör efter att fd maken har mat hemma och att yngste sonen kan hjälpa honom att handla i veckan. Ser till att lägga in de betalningar som inte är automatiska. Vinterdeprimerad har hon varit förr, det här känns annorlunda även om mörker och kyla inte precis är hjälpsamt.

Hon läser om äventyr långt tillbaka i tiden, historiska människor som det är lättare att distansera sig från. Och hon läser om böcker där hon vet vad som kommer att hända, även om hon glömt exakt hur det går till. Men hon har inte riktigt den läslust hon haft hela sitt liv, bara två böcker just nu bredvid sängen.

Snart blir det vår igen.

Agnes kan inte sova. Nu sitter hon vid köksbordet med en mugg te, klockan är elva och det är svart natt. Vimsan knallar omkring i huset och undrar vad Agnes håller på med. Det gör Agnes också. Vedspisen har slocknat, det är runt noll ute och lite väl svalt inne. Varmt te blir bra.

När hon ligger där i sängen och inte somnar far allt möjligt runt i huvudet. Halvt ihågkomna namn, människor från länge sedan, döstädning – vad i all världen ska hon göra med alla pinaler hon inte använder. Alla snapsglas till exempel, numera dricker hon aldrig snaps. Och nysilverbesticken, skålar och vaser och vackra, onyttiga ”saker” av alla de slag. Tavlor hon inte längre vill ha på väggarna. Kläder hon inte behöver. Långfärdsskridskorna, knappt använda. Kastspöet med tillhörande fiskedrag. Cykeln som bara står oanvänd i källaren. Alla vackra, små och stora, dukar som hon inte heller använder idag. Linneservietterna tänker hon slita ut i daglig användning.

Det är då Agnes stiger upp igen och lämnar sängvärmen. Åtminstone för någon timme.

Det blir för trångt i huvudet med alla frågor som inte har några självklara svar, som hon kanske inte ens vill besvara. Hon vet till exempel att hon mycket väl skulle kunna kasta alla fotografier från åren i USA, det är bara hon själv som kanske vet vilka människorna är och vad de gjorde när korten togs. Alla bilder i datorn på huset i Västmanland och mannen hennes, de betyder ingenting för någon annan än Agnes. Hon tittar på dem ibland, och blir mest ledsen.

Tankarna och surret försvinner inte bara för att Agnes går ur sängen. Men om hon skriver en stund kan hon släppa en del och låta hjärnan ta igen sig. Nu ska hon fortsätta läsa Magnus Alkarps bok ”Mästaren vid vägens slut” – en fascinerande och imponerande historisk skröna som gör Nikodemus Germanen levande idag, trots att hans tid var sjuttiotalet efter Kristus.