beskrivarblogg

Vad skulle få den förment milda Agnes att rasa, att slåss mot elementen, att vråla – så att någon mer än hon själv hörde eller såg? Vad?

När deras son dog stod hon där på kanten, hon vickade, skrek i ensamhet, men kom igen – och kunde genomföra begravningen. Kunde till och med tala om sonen, även om hon i efterhand inte är klar över om någon hörde vad hon sade. Orden var hennes. Hon höll ihop också efteråt, genom bouppteckning och allt vad därtill hörde. Hon kunde stötta hans far, trösta och låta bli att söka eller få tröst själv. Bara hos mannen sin kunde hon gå sönder. Nu är också han borta, hon håller ihop. Mild är hon inte, förbannad är hon på hans familjs sätt att ignorera henne, arg på honom som tog sig friheten att dö, bokstavligt tog sin frihet. Hon är kvar med sig.

Ordet mild satte myror i huvudet på Agnes. Vad fan betyder det för henne, vad det betyder för vännen som skrev det är hennes sak. Det är något med mildhet som Agnes inte gillar. Hon vill inte vara mild. Det låter förstående, förlåtande, hon ser en liten gumma som nickar och knäpper händerna över förklädet – som i en saga. Livet behöver inte de milda, eller gör det det? Vilket syfte har mildheten, vad vill den milda få i gengäld? Något är det säkert.

I Agnes sammanhang har det kanske alltid handlat om attack eller försvar, kanske mildheten syftar till att avväpna attacken? Man kan väl inte slå på den som redan ligger? Jävlar Cathy, vad du fick igång Agnes! Och hon är glad att hon bor ensam i ett hus där bara katten hör henne. Snart kvicknar kaprifolen till…

Agnes är mild, hävdar en läsare. Är hon? Det är ett ord hon aldrig skulle använda om sig själv. Den som är mild känns lite för velig, obeslutsam (det är hon), rädd att stöta sig med andra (det är hon också, framför allt med dem hon älskar/älskat). Tyst och försynt, en liten färglös mus (är hon nog inte). Kanske är hon mild, hon behöver fundera vidare på det.

Hon svär inte, eller tänker illa om folk, förmodade samma läsare. Svär gör hon ofta, alltför ofta. Tänker illa om folk, ja, för närvarande framför allt om rasister och nazister, om byråkrater som gömmer sig bakom regelverk. Om människor med makt utan ryggrad. Utan skam i kroppen. Och om människor som tar till våld i brist på allt möjligt annat.

Igår tog hon bort en vän från Facebook, personen ifråga ställde ledande frågor kring vem som ville betala för flera fruar åt härvarande flyktingar eller asylsökande, vid namn Abdullah. Resonemanget gick ut på att A kommer hit, officiellt gift med Y, men inofficiellt med Z och P och U. Alla försörjs av statsmedel, de tre inofficiella är ju ensamstående föräldrar. Agnes gillar inte den sortens lömska retorik, den som syftar till att tala om för andra att vi är omgivna av bovar och banditer som skrattar åt oss när de får pengar här. Hon gillar inte heller system som utnyttjas, men så länge systemen inte ändras så.

Hon tycker illa om alla som förstört assistenttankarna, som gjort att de som behöver hjälp inte längre får det. Där har utnyttjandet gått för långt, det sker på bekostnad av verkligt behövande människor.

Så nog tycker Agnes illa om folk, ibland. Hon är också rigid i sin uppfattning om SD, och partiets företrädare. Noll tolerans. Milda Agnes är både stelbent, svärande, lagom luddig i sin argumentation både för och emot. Hon blir till och med förbannad ibland. Men just inte här.

Provokativ tomhet. En oskriven manussida stirrar på henne. Nyss smorde hon in händerna, så att hon inte skulle kunna skriva. Nu kladdar hon ner tangenterna ändå.  Vissa blänker mera än andra. Ingen nederbörd av något slag ännu, men tydligen snö längre inåt (?) landet. Trist, det också.

För ögonblicket har hon Frida Kahlo som bakgrund på skrivbordet. En kasse med konstnärens bild hänger som en tavla på väggen i huset i Maróni. På andra väggar hänger vackra halsband, tavlor, vad som helst som är dekorativt och går att hänga på en vägg. Eller stoppa in i något skrymsle i stenväggarna i huset. Roligt, ibland överraskande, hela tiden kreativt. Agnes tittar på sina egna väggar. Hon har i alla fall tavlor i köket och i toalettrummet. Tillräckligt kreativt för hennes del. Jakttroféerna och duvhöken i sovrummet vill hon helst förbigå med tystnad.

På spisen puttrar en soppa/gryta. Det doftar gott. Våffelsmeten kan slänga sig i väggen (helst inte här dock). Hon får väl hälla ut den bakom någon buske. Våffeljärnet åker in i skåpet igen, och där lär det få stå länge. Hon minns våfflorna de gräddade utomhus i vårsolen, där på gården i Västmanland. De var goda, eller så var det miljö och sällskap som gjorde dem goda. De hon fick till igår var bara stabbiga.

Något doftar gott eller luktar illa. Agnes minns inte, men hon tror att det var mannen hennes som fick henne att skilja på det ena och det andra. Han var ju väluppfostrad. Som svärmor, som fick lära sig att man aldrig var mätt, man var belåten. Agnes blir mätt. Och ibland dessutom belåten.

Nu snöar det, om det kan kallas snöfall. Enstaka, veliga flingor som tycks tveka innan de landar någonstans. Alldeles väldigt onödiga, Agnes vill ha varm och skön vår nu. NU. Även om dagarna då är lika långa och tomma som nu. Hon vill inte frysa längre, vill inte sitta med sin gamla poncho över axlarna i köket. Vill inte elda. Vill möjligen fortfarande tända ljusen på bordet.

Agnes tänker på något som hennes syster berättade. Att deras mamma spelade på spelautomater, och att deras pappa var förtvivlad. Hennes yngsta syster var den som bodde hemma längst, själv hade hon flyttat hemifrån så fort hon kunde. Hon har aldrig vetat att hennes mamma hade samma missbruksproblem som hon själv. Skulle det ha gjort någon skillnad om hon vetat?

Antagligen inte. Agnes skulle ha trillat dit ändå. Det startade när hon vann på ATG, hon hade spelat utan att veta vad hon gjorde och fick drygt åttatusen i vinst. Hon och mannen hennes kunde åka till Kanarieöarna. Där fick hon sin ”kamratring” och han sin. De gick på casinot, hon vann lite grand men begrep inte heller här hur det skulle gå till. När hon ville gå tillbaka nästa kväll var det stängt. Hon hittade nätcasinon när de väl kom hem, resten är historia. Tack och lov.

Hon tror inte att just specifikt spelberoende ligger i några gener, men väl beroende av vilken sort det vara må. Persbrandt hävdar att han har beroendegener, hon har det också. Hennes/deras son hade det. Andra i släkten på alla sidor. Kanske har alla människor de här generna, men några slipper leva med att de får liv.

En ny dag, kulen morgon. Agnes bestämmer sig för att det är onsdag, och en titt i kalendern bekräftar. ”Inga händelser” står det där dessutom. Vimsan har lyckats spy på mattan i köket, och Agnes lyckades kliva i resultatet. Mattan var dessförinnan nytvättad, nu blir den det igen. Idag är det dags att elda i spisen igen, bara drygt en plusgrad utanför fönstret i morse. Och tända ljus på köksbordet. Det är fortfarande mars. Våren har inte bestämt sig. Fåglarna vill fortfarande ha solrosfrön. De gula krokusarna runt trädet hukar, men tulpanbladen i rabatten envisas med att växa lite varje dag. Och tofsviporna dansade i flockar över åkrarna igår när hon åkte förbi på hemväg från biblioteket.

Vännen på resa i Australien har enbart mött cyklonen via teve.

Flera av vännerna på Facebook har böcker och ord som pockar på att bli skrivna, de drömmer sina böcker, somnar och vaknar med dem. Det gör inte Agnes. Någon av vännerna väntar på ”Agnes bok”. Den vill inte. Eller hon vill inte.

Igår gjorde hon våfflor. Jo hon vet att våffeldagen var i lördags/söndags eller så. Våfflorna låg som en klump i magen hela kvällen och hon har smet kvar till våfflor idag också. Hälla ut eller grädda är frågan. Känner hon sin snåla (eller kanske sparsamma) sida rätt blir det våfflor även idag.

Så här sega är orden just nu. Men klockan är bara kvart över nio, hela dagen återstår ännu. Hon höll på att skriva ”att fylla med innehåll”, men det blev för pretentiöst. Den återstår.

Mimosa i Maróni, tack syster.

Hon kan inte somna. Agnes har gått upp igen, efter att ha legat och snurrat i sängen någon timme. Vimsan undrar vad hon håller på med. Nu sitter Agnes vid datorn igen, med en liten whisky bredvid sig. Som om den skulle få henne att sova. Hon saknar sängkamraten sin, han som kunde nås när hon sträckte ut armen och lade sin hand i hans. Han finns inte där längre, har inte gjort det på snart ett år. Att det är tomt i sängen är bara en av de saker hon saknar.

Hon har inte tramsat, inte samtalat allvarligt om liv och död, inte spelat canasta på hela den här tiden. Inte lekt. Hon har ätit ostron, öppnat dem alldeles själv, och hon har druckit gott vin. Har just inte skrattat. Häromdagen ringde en av vännerna från Västmanland, de saknar honom också. Och är trogna fd grannar, som ringer henne i stället. Kanske kommer de och hälsar på till sommaren, numera har de inga kor att passa.

Ett par dagar har hon haft ont i ryggen, det har känts som ett hotande ryggskott. Idag är det borta. Hon har räfsat lite utomhus, har klippt lite onödiga grenar på det stora trädet. Han som kör grävskopan på gården har gjort fint utanför hennes vedbod, tagit bort döda buskage och alla alltför grova plank och stockar som låg mot husgaveln. Allt det där hon en gång trodde hon skulle kapa till ved. Han klättrade också upp på taket och klippte av alla gamla telefonledningar som bara hängde och slängde. Agnes är tacksam. Den stora stenen visade sig vara en del av berget, och då får det vara så. Nu ska det sås gräs, det blir fint.

Det är nästan nio plusgrader ute, och drygt femton inne i köket. Agnes eldar inte, det känns ovant. Hon behöver fortfarande sin långa särk och morgonrocken utanpå, där hon sitter. Men hon fryser inte. Väderprofeterna säger att det ska bli kallt igen, hon bryr sig inte. Har inte kollat om hon uppfattat rätt. Det visar sig.

Whiskyn är uppdrucken, nu tänker Agnes göra ett nytt försök med sömnen. God natt. (Bilden visar sängen i Maróni, inte hemma hos Agnes. Lika skön, lika ensam.)

Idag är det vår döde sons födelsedag. För femtio år sedan föddes han, på Allmänna BB vid Stadion i Stockholm. Vår andre son, den som jag oroligt undrade om jag skulle kunna älska lika mycket som den förste. Det kunde jag, hela hans alltför korta liv. Jag älskade inte allt han gjorde, eller hur han levde sitt liv, men honom. Snart tre år sedan han dog.

Har sovit dåligt i natt, kanske för att det är hans dag idag.

Vad ska jag göra i april? Den frågan ställde sig Agnes när hon satt vid köksbordet och var totalt uttråkad. Vad ska jag göra i april?

Varför vänta till april kan någon undra – därför att hon har tjugofyra kronor i plånboken och ungefär detsamma på bankkontot, är Agnes svar. Utan pengar kan hon inte göra någonting. Hon kommer att överleva till april, frysen är full och hon har vin, gin och Marezzo. Diverse nödvändigt även i kylen. Och ljus, te, kaffe och kattmat. Så överlevnad är inget problem. Eller så är det just det som är problemet, att hon faktiskt hela tiden överlever, utan att känna att hon lever. Det är fullt tänkbart att henne Dry Martinis bidrar till överlevnaden, men knappast till livet.

Åter till frågan. Om hon får skatteåterbäring  före påsk ska hon främst betala momsen som ska vara betald senast i början av maj. Och köpa en kattlucka. Vimsan behöver kunna komma och gå som hon vill, och inte som Agnes vill. Den än så länge icke levererade elräkningen för drygt tre år tänker hon glömma för ögonblicket.

Hon kanske ska åka Finlandsfärja och sitta och skriva i ett hörn, medan hon betraktar folket. Nu tror hon i och för sig inte att folket på en färja är så kul att titta på, men några uppslag kanske hon kan få. Ungefär som när hon satt på Danderyds sjukhus för ett par år sedan och funderade kring alla som rörde sig där. Då väntade hon på mannen sin. Det gör hon inte längre.

Låter inte alltför inspirerande… Vad skulle vara roligare? Agnes inser att hon behöver möta andra och lite okända människor, behöver vara i annan miljö än den vanliga. Hon krymper där hon är ensam till vardags, låter sig krympa. Ingen annans ”fel”, enbart hennes eget kraftlösa val.

Några större vidlyftigheter tillåter inte hennes ekonomi. Hon kanske ska bjuda in någon av sina vänner att komma på besök? Enkel mat, vin och skrivande, hon har köksbord och stort skrivbord i ett av de andra rummen. Våren är vacker här vid sjön, och ån. Lagom mycket samvaro för att inte slita på Agnes sällskapsovana nerver, promenader i omgivningarna, läsande. Ingen teve, det har hon inte haft på flera år och saknar inte. Kanske någon som gillar att spela canasta, även om Agnes legat av sig och inte spelat på ett år. Någon som tål att Agnes inte vill prata hela natten, och kanske går och lägger sig när det passar henne, inte när det passar gästen. Hon har ju bilen, kan hämta och lämna.

Blir hon tillräckligt uttråkad gör hon något åt saken, hittar på något. Än är det mars, snart är det sommartid (framåt eller bakåt, ta fram solstolarna=ställ fram klockan har hon för sig att hon minns). Här på väg till soptunnan på ”vår” gata i Maróni.

Jag började skriva, igen – om sorg och saknad, ensamhet. Vaknade i morse med orden ”utom räckhåll” i huvudet. Du är utom räckhåll, utanför min räckvidd. I snart ett år har du varit död. Saknaden efter dig lever i mig. Du är min ensamhet.

När jag skrivit ungefär det ovanstående lyckades jag göra något så att alltihop försvann. Detta är alltså en rekonstruktion, men tankegångarna är så inövade och fasta att det inte var svårt att göra om. Kanske borde jag låta bli, kanske är det dags att göra någonting annat.

Två veckor på Cypern hos syrran var ”något annat”. Behöver mera av intryck och människor, andras tankar, samtal. Sex. Det läser jag numera bara om. Och kan inte skriva om. Bara längta efter. Egenhändigt är inte tillfredsställande. Samtal och sex, båda kan vara det mest intima mellan människor, båda fattas mig numera. Tomt.

Jag flyttar mig och datorn från köksbordet där det är för soligt just nu. Fortfarande kallt ute, men de sju snödropparna och växande tulpanblad i rabatten lovar vår. Två gula krokusar vid foten av det stora trädet. Fjolårsgräs och löv. Plus alla smågrenar som växer ut från stammen, de borde tas bort. Idag vill inte ryggen att jag gör någonting, halvt och lurande ryggskott tarvar försiktighet.

En stund senare överger jag datorn och sätter mig på altanen, i solen. Skönt. Men så kom molnen och det var inte lika skönt. Jag går in igen, Vimsan har över huvud taget inte gått ut idag. Hon gillar att ligga på min säng hela dagen och först fram emot sen eftermiddag vill hon ut.

Nedan en cypriotisk våräng, vackrare i verkligheten än på bilden. Det sade jag visst förra gången jag lade in bilden också…

Idag den femtonde mars has det någon sorts militärövning över våra huvuden här i Maróni. Helikoptrar och ett fartyg på havet. Syrran gör aubergine kebab i köket, jag sitter vid datorn. Vi har det skönt trots påminnelser om krig och elände. Fåren betar inom synhåll, deras bjällror hörs när helikoptrarna försvinner för en stund. Solen gömmer sig och kommer fram. I morgon far vi till vännen i Nicosia, och på lördag åker jag hem till Sverige igen.

Gårdagen tillbringade vi i bil på slingriga bergsvägar och åkte till Foucardi (eller så), en by med mycket gamla restaurerade hus som under turistsäsong visas, vi kunde bara beundra utifrån. Otroligt vackra stenmurar, förvildade blommor och några katter. God lunch i det enda lilla ställe som tillhandahöll sådan. Här finns så mycket att se, två veckor förslår inte långt. Jag litar på att syrran hinner med en hel del och kan dela med sig småningom.Blomsteräng som var vackrare i verkligheten än här!

Kallt te, Agnes dricker det ändå. Nyss kom en regnskur så kraftig att det dånade utanför fönstren. Fort gick den över i snålt solsken. Svalt inomhus, och förmodligen ute. Hon tänker inte gå ut idag, ingen nyttig promenad längs småvägarna här. Hon får väl springa upp och ner i trapporna i stället, det finns två inne i huset.

Vinden har ökat. Växterna rör sig. Porslinsblomma, palmer, pelargoner, stickiga växter som ser ovänliga ut, agave, kryddväxter i en särskild lång kruka, lök i en annan. Och bitter orange på andra sidan muren, men uppenbarligen ändå husägarnas träd, eftersom de syltar skalen. Vad händer med resten av frukten?

Tjärdoften från det nymålade altanräcket hos grannen har nu övertrumfat apelsinblommorna. Det småduggar igen, och tilltar i styrka, snart som en dusch med bra tryck. En bil rullar förbi på gatan. Det är mycket lugnt här i byn, många hus väntar ännu på sina ägare som kanske bor i England, USA, eller annanstans och bara är här några veckor om året. Ingen turistsäsong ännu.

Agnes tar en titt på Facebook och gläds åt alla kloka och insiktsfulla människor som är hennes vänner där. Trollen slipper hon i stort sett, läser enbart inlägg om dem ibland. Hon kan förundras över att en polis kan tillåtas skriva om invandrare, asylsökande och flyktingar på det sätt han gör. Nazism och främlingshat breder ut sig också därhemma. Han har många som gillar det han skriver…

Ett drygt år till nästa val i kungariket Sverige. Nyss har alliansens partier röstat in en ökänd SD-politiker i kommunfullmäktige i Hässleholm. Sorgligt, och kanske ett tecken på vad som komma kan. Det vill Agnes inte vara med om, men börjar bli ordenligt oroad av tendenserna inom dagens politik. SD är nu större än moderaterna. Att moderaterna tappar väljare har Agnes ingenting emot, eländigt bara att de tycks gå till SD. En tradition från 30- och 40-talet som yngre moderater kanske ärvt?