beskrivarblogg

Agnes tänker på något som hennes syster berättade. Att deras mamma spelade på spelautomater, och att deras pappa var förtvivlad. Hennes yngsta syster var den som bodde hemma längst, själv hade hon flyttat hemifrån så fort hon kunde. Hon har aldrig vetat att hennes mamma hade samma missbruksproblem som hon själv. Skulle det ha gjort någon skillnad om hon vetat?

Antagligen inte. Agnes skulle ha trillat dit ändå. Det startade när hon vann på ATG, hon hade spelat utan att veta vad hon gjorde och fick drygt åttatusen i vinst. Hon och mannen hennes kunde åka till Kanarieöarna. Där fick hon sin ”kamratring” och han sin. De gick på casinot, hon vann lite grand men begrep inte heller här hur det skulle gå till. När hon ville gå tillbaka nästa kväll var det stängt. Hon hittade nätcasinon när de väl kom hem, resten är historia. Tack och lov.

Hon tror inte att just specifikt spelberoende ligger i några gener, men väl beroende av vilken sort det vara må. Persbrandt hävdar att han har beroendegener, hon har det också. Hennes/deras son hade det. Andra i släkten på alla sidor. Kanske har alla människor de här generna, men några slipper leva med att de får liv.

En ny dag, kulen morgon. Agnes bestämmer sig för att det är onsdag, och en titt i kalendern bekräftar. ”Inga händelser” står det där dessutom. Vimsan har lyckats spy på mattan i köket, och Agnes lyckades kliva i resultatet. Mattan var dessförinnan nytvättad, nu blir den det igen. Idag är det dags att elda i spisen igen, bara drygt en plusgrad utanför fönstret i morse. Och tända ljus på köksbordet. Det är fortfarande mars. Våren har inte bestämt sig. Fåglarna vill fortfarande ha solrosfrön. De gula krokusarna runt trädet hukar, men tulpanbladen i rabatten envisas med att växa lite varje dag. Och tofsviporna dansade i flockar över åkrarna igår när hon åkte förbi på hemväg från biblioteket.

Vännen på resa i Australien har enbart mött cyklonen via teve.

Flera av vännerna på Facebook har böcker och ord som pockar på att bli skrivna, de drömmer sina böcker, somnar och vaknar med dem. Det gör inte Agnes. Någon av vännerna väntar på ”Agnes bok”. Den vill inte. Eller hon vill inte.

Igår gjorde hon våfflor. Jo hon vet att våffeldagen var i lördags/söndags eller så. Våfflorna låg som en klump i magen hela kvällen och hon har smet kvar till våfflor idag också. Hälla ut eller grädda är frågan. Känner hon sin snåla (eller kanske sparsamma) sida rätt blir det våfflor även idag.

Så här sega är orden just nu. Men klockan är bara kvart över nio, hela dagen återstår ännu. Hon höll på att skriva ”att fylla med innehåll”, men det blev för pretentiöst. Den återstår.

Mimosa i Maróni, tack syster.

Hon kan inte somna. Agnes har gått upp igen, efter att ha legat och snurrat i sängen någon timme. Vimsan undrar vad hon håller på med. Nu sitter Agnes vid datorn igen, med en liten whisky bredvid sig. Som om den skulle få henne att sova. Hon saknar sängkamraten sin, han som kunde nås när hon sträckte ut armen och lade sin hand i hans. Han finns inte där längre, har inte gjort det på snart ett år. Att det är tomt i sängen är bara en av de saker hon saknar.

Hon har inte tramsat, inte samtalat allvarligt om liv och död, inte spelat canasta på hela den här tiden. Inte lekt. Hon har ätit ostron, öppnat dem alldeles själv, och hon har druckit gott vin. Har just inte skrattat. Häromdagen ringde en av vännerna från Västmanland, de saknar honom också. Och är trogna fd grannar, som ringer henne i stället. Kanske kommer de och hälsar på till sommaren, numera har de inga kor att passa.

Ett par dagar har hon haft ont i ryggen, det har känts som ett hotande ryggskott. Idag är det borta. Hon har räfsat lite utomhus, har klippt lite onödiga grenar på det stora trädet. Han som kör grävskopan på gården har gjort fint utanför hennes vedbod, tagit bort döda buskage och alla alltför grova plank och stockar som låg mot husgaveln. Allt det där hon en gång trodde hon skulle kapa till ved. Han klättrade också upp på taket och klippte av alla gamla telefonledningar som bara hängde och slängde. Agnes är tacksam. Den stora stenen visade sig vara en del av berget, och då får det vara så. Nu ska det sås gräs, det blir fint.

Det är nästan nio plusgrader ute, och drygt femton inne i köket. Agnes eldar inte, det känns ovant. Hon behöver fortfarande sin långa särk och morgonrocken utanpå, där hon sitter. Men hon fryser inte. Väderprofeterna säger att det ska bli kallt igen, hon bryr sig inte. Har inte kollat om hon uppfattat rätt. Det visar sig.

Whiskyn är uppdrucken, nu tänker Agnes göra ett nytt försök med sömnen. God natt. (Bilden visar sängen i Maróni, inte hemma hos Agnes. Lika skön, lika ensam.)

Idag är det vår döde sons födelsedag. För femtio år sedan föddes han, på Allmänna BB vid Stadion i Stockholm. Vår andre son, den som jag oroligt undrade om jag skulle kunna älska lika mycket som den förste. Det kunde jag, hela hans alltför korta liv. Jag älskade inte allt han gjorde, eller hur han levde sitt liv, men honom. Snart tre år sedan han dog.

Har sovit dåligt i natt, kanske för att det är hans dag idag.

Vad ska jag göra i april? Den frågan ställde sig Agnes när hon satt vid köksbordet och var totalt uttråkad. Vad ska jag göra i april?

Varför vänta till april kan någon undra – därför att hon har tjugofyra kronor i plånboken och ungefär detsamma på bankkontot, är Agnes svar. Utan pengar kan hon inte göra någonting. Hon kommer att överleva till april, frysen är full och hon har vin, gin och Marezzo. Diverse nödvändigt även i kylen. Och ljus, te, kaffe och kattmat. Så överlevnad är inget problem. Eller så är det just det som är problemet, att hon faktiskt hela tiden överlever, utan att känna att hon lever. Det är fullt tänkbart att henne Dry Martinis bidrar till överlevnaden, men knappast till livet.

Åter till frågan. Om hon får skatteåterbäring  före påsk ska hon främst betala momsen som ska vara betald senast i början av maj. Och köpa en kattlucka. Vimsan behöver kunna komma och gå som hon vill, och inte som Agnes vill. Den än så länge icke levererade elräkningen för drygt tre år tänker hon glömma för ögonblicket.

Hon kanske ska åka Finlandsfärja och sitta och skriva i ett hörn, medan hon betraktar folket. Nu tror hon i och för sig inte att folket på en färja är så kul att titta på, men några uppslag kanske hon kan få. Ungefär som när hon satt på Danderyds sjukhus för ett par år sedan och funderade kring alla som rörde sig där. Då väntade hon på mannen sin. Det gör hon inte längre.

Låter inte alltför inspirerande… Vad skulle vara roligare? Agnes inser att hon behöver möta andra och lite okända människor, behöver vara i annan miljö än den vanliga. Hon krymper där hon är ensam till vardags, låter sig krympa. Ingen annans ”fel”, enbart hennes eget kraftlösa val.

Några större vidlyftigheter tillåter inte hennes ekonomi. Hon kanske ska bjuda in någon av sina vänner att komma på besök? Enkel mat, vin och skrivande, hon har köksbord och stort skrivbord i ett av de andra rummen. Våren är vacker här vid sjön, och ån. Lagom mycket samvaro för att inte slita på Agnes sällskapsovana nerver, promenader i omgivningarna, läsande. Ingen teve, det har hon inte haft på flera år och saknar inte. Kanske någon som gillar att spela canasta, även om Agnes legat av sig och inte spelat på ett år. Någon som tål att Agnes inte vill prata hela natten, och kanske går och lägger sig när det passar henne, inte när det passar gästen. Hon har ju bilen, kan hämta och lämna.

Blir hon tillräckligt uttråkad gör hon något åt saken, hittar på något. Än är det mars, snart är det sommartid (framåt eller bakåt, ta fram solstolarna=ställ fram klockan har hon för sig att hon minns). Här på väg till soptunnan på ”vår” gata i Maróni.

Jag började skriva, igen – om sorg och saknad, ensamhet. Vaknade i morse med orden ”utom räckhåll” i huvudet. Du är utom räckhåll, utanför min räckvidd. I snart ett år har du varit död. Saknaden efter dig lever i mig. Du är min ensamhet.

När jag skrivit ungefär det ovanstående lyckades jag göra något så att alltihop försvann. Detta är alltså en rekonstruktion, men tankegångarna är så inövade och fasta att det inte var svårt att göra om. Kanske borde jag låta bli, kanske är det dags att göra någonting annat.

Två veckor på Cypern hos syrran var ”något annat”. Behöver mera av intryck och människor, andras tankar, samtal. Sex. Det läser jag numera bara om. Och kan inte skriva om. Bara längta efter. Egenhändigt är inte tillfredsställande. Samtal och sex, båda kan vara det mest intima mellan människor, båda fattas mig numera. Tomt.

Jag flyttar mig och datorn från köksbordet där det är för soligt just nu. Fortfarande kallt ute, men de sju snödropparna och växande tulpanblad i rabatten lovar vår. Två gula krokusar vid foten av det stora trädet. Fjolårsgräs och löv. Plus alla smågrenar som växer ut från stammen, de borde tas bort. Idag vill inte ryggen att jag gör någonting, halvt och lurande ryggskott tarvar försiktighet.

En stund senare överger jag datorn och sätter mig på altanen, i solen. Skönt. Men så kom molnen och det var inte lika skönt. Jag går in igen, Vimsan har över huvud taget inte gått ut idag. Hon gillar att ligga på min säng hela dagen och först fram emot sen eftermiddag vill hon ut.

Nedan en cypriotisk våräng, vackrare i verkligheten än på bilden. Det sade jag visst förra gången jag lade in bilden också…

Idag den femtonde mars has det någon sorts militärövning över våra huvuden här i Maróni. Helikoptrar och ett fartyg på havet. Syrran gör aubergine kebab i köket, jag sitter vid datorn. Vi har det skönt trots påminnelser om krig och elände. Fåren betar inom synhåll, deras bjällror hörs när helikoptrarna försvinner för en stund. Solen gömmer sig och kommer fram. I morgon far vi till vännen i Nicosia, och på lördag åker jag hem till Sverige igen.

Gårdagen tillbringade vi i bil på slingriga bergsvägar och åkte till Foucardi (eller så), en by med mycket gamla restaurerade hus som under turistsäsong visas, vi kunde bara beundra utifrån. Otroligt vackra stenmurar, förvildade blommor och några katter. God lunch i det enda lilla ställe som tillhandahöll sådan. Här finns så mycket att se, två veckor förslår inte långt. Jag litar på att syrran hinner med en hel del och kan dela med sig småningom.Blomsteräng som var vackrare i verkligheten än här!

Kallt te, Agnes dricker det ändå. Nyss kom en regnskur så kraftig att det dånade utanför fönstren. Fort gick den över i snålt solsken. Svalt inomhus, och förmodligen ute. Hon tänker inte gå ut idag, ingen nyttig promenad längs småvägarna här. Hon får väl springa upp och ner i trapporna i stället, det finns två inne i huset.

Vinden har ökat. Växterna rör sig. Porslinsblomma, palmer, pelargoner, stickiga växter som ser ovänliga ut, agave, kryddväxter i en särskild lång kruka, lök i en annan. Och bitter orange på andra sidan muren, men uppenbarligen ändå husägarnas träd, eftersom de syltar skalen. Vad händer med resten av frukten?

Tjärdoften från det nymålade altanräcket hos grannen har nu övertrumfat apelsinblommorna. Det småduggar igen, och tilltar i styrka, snart som en dusch med bra tryck. En bil rullar förbi på gatan. Det är mycket lugnt här i byn, många hus väntar ännu på sina ägare som kanske bor i England, USA, eller annanstans och bara är här några veckor om året. Ingen turistsäsong ännu.

Agnes tar en titt på Facebook och gläds åt alla kloka och insiktsfulla människor som är hennes vänner där. Trollen slipper hon i stort sett, läser enbart inlägg om dem ibland. Hon kan förundras över att en polis kan tillåtas skriva om invandrare, asylsökande och flyktingar på det sätt han gör. Nazism och främlingshat breder ut sig också därhemma. Han har många som gillar det han skriver…

Ett drygt år till nästa val i kungariket Sverige. Nyss har alliansens partier röstat in en ökänd SD-politiker i kommunfullmäktige i Hässleholm. Sorgligt, och kanske ett tecken på vad som komma kan. Det vill Agnes inte vara med om, men börjar bli ordenligt oroad av tendenserna inom dagens politik. SD är nu större än moderaterna. Att moderaterna tappar väljare har Agnes ingenting emot, eländigt bara att de tycks gå till SD. En tradition från 30- och 40-talet som yngre moderater kanske ärvt?

Internet kommer och går där jag sitter i vardagsrummet. Det gör ingenting, jag behöver det inte hela tiden. Förmodligen borde jag sätta mig vid mina pappershögar och redigera – om det nu är det jag gör när jag stryker och ändrar ”hon” till ”jag” och tillbaka igen. Har inte riktigt klart för mig hur jag vill ha det.

Syrran ligger i soffan och har just fått en extra filt över fötterna, hon somnar nog strax. Vädret idag är sömnigt, efter nattens regn.

Skriverierna jag bar med mig hemifrån får vänta, idag känns det inte som om jag vill bli ledsen igen. Vill tänka på mannen min och bli glad i stället. Minnas vårt liv tillsammans när vi hade roligt, när vi lekte och tramsade. Sörja honom lite stillsamt, och lugnt. Inte med rinnande tårar. Jag märker att jag biter ihop käkarna när jag skriver detta, och kan slappna av när jag blir medveten om det. Kanske ska jag gå och sätta på en kopp kaffe, syrran köpte bakhlava (har förmodligen stavat fel) och mandelkaka igår.

Har läst ut Lawrence Durrell´s bok Bitter Lemons. Första halvan var fylld av energi, fängslande, rolig med ett språk som levde. Andra halvan var en skildring av orostider, politik, våld och elände – och kanske därför hände också något med hans språk. Inte alls lika fängslande, trots att det beskrev en verklighet som var grymt drabbande för många människor, både grekcyprioter och turkcyprioter.

Här i byn fanns inte så många turkcyprioter, ett drygt hundratal enligt någon källa/bok här i huset. De lär ha flyttat när delningen genomfördes, till ”närliggande byar” enligt samma bok. Undrar förstås hur den flytten gick till, här finns numera enbart grekcyprioter. Och några obebyggda tomter… Här finns heller ingen moské.

Syrran tar sin lilla tupplur, jag löser supersvårt sudoku i Svenskan, DNs är redan avklarat. Väntar lite med kaffet så jag inte stör min sovande syster. Fd maken har äntligen svarat på tilltal, så nu vet jag att de har det bra, även om vädret är trist.

Hemma från en heldag i Larnaka, trött.

Vi åkte klockan tio och nu är klockan halv sju. Hittade en parkeringsplats när vi kom dit, parkerade, tog ”landmärke” och började gå runt i stan. Vid lunchdags åt vi calamares och pommes frites, gott, och drack varsin öl. Tittade på havet. Småningom började vi leta efter parkeringsplatsen… Det tog ett par timmar och samtal med poliser och hjälpsamma människor. Till slut hittade vi tillbaka, och då var det dags att försöka ta reda på var man kunde tanka. Även det gick till slut bra. Då skulle vi hitta ut från stan och vägen hem – vilket vi till slut gjorde. En händelserik dag. Vi åkte dit för att fixa Barbros odugliga lokaltelefon, men det lyckades vi inte med.

Det fulaste hus jag någonsin sett, SKÄRT, stod på en åker. Å andra sidan såg vi flamingos i saltsjön strax före Larnaka, det var härligt. Och vi såg Hale Sultana Tekke (eller så), moské och mausoleum över Mohammeds faster som trillade av en häst och dog där för länge sedan. Arkeologiskt rikt område, svenska arkeologer lär ha hittat den största guldskatt som hittats på Cypern någonstans i trakterna. I alla fall står en container med en stor svensk flagga på på en höjd nära moskén. Och sjön som var flera sjöar har varit ”saltgruva” länge, om den är det nu vet jag inte.

Jag inser hela tiden hur lite jag vet om den här delen av världen. Lawrence Durrell´s bok ”Bitter lemons” gör mig medveten om det, att gå i Larnaka, se gamla kyrkor och hus gör detsamma. Har också läst mig till att Maroni efter det senaste grekcypriotiska debaklet bulldozade ner turkcyprioternas hus som hämnd. Det lär vara så att ingen kan köpa tomterna eller bebygga dem, men händelserna måste ha skapat oläkliga sår i människorna som dittills levt tillsammans. Och ännu är ingenting klart med de krav man har på varandra från ömse håll, och mitt i sitter de engelsmän och andra som köpt tidigare turkcypriotiska hus och tomter, sålda av grekcyprioter som inte haft rätt att sälja, eller tvärtom.

Vi såg också att det badades i havet i Larnaka, där finns en fantastisk strandpromenad, och där fanns också den trevliga restaurang vi åt lunch på.

Läser vidare i  Durrell´s ”Bitter lemons” och skrattar högt åt skildringen av husköpet och förhandlingen innan allt är klart. En välskriven bok, den inleds med orden ”detta är ingen politisk bok”, men det är klart att den är, eller åtminstone var. För mig är den spännande att läsa idag, femtio eller flera år sedan den skrevs. Idag, när världen fortfarande ser ut som den gör här, och livet fortsätter att krossas av krig och religion och girighet bara tvärs över det hav jag ser ut över varje morgon just nu.

Hur skulle ett nytt liv se ut? Ett annat, med samma gamla människa – vad skulle vara eller kunna bli annorlunda? Agnes har inte fantasi nog. Hon ältar på i sina vanliga tankegångar, i sin begränsade värld.

Vissa fakta är inte alternativa.

Hon är sjuttiofem år, hon är hyfsat frisk, hon är mest ledsen (det kan nog ändras med tillräcklig annan påverkan än hennes egen). Rynkor och grått hår, och stela leder och för mycket mage är som det är, där finns inga alternativ. Häromdagen såg hon en kvinna som fixat till ansiktet (om något dessutom vet inte Agnes), ögonen var rynkfria, ansiktet slätt, leendet litet – så vill inte Agnes se ut. Viveka Lindfors är hennes ideal, hennes vackra åldrade ansikte är oförglömligt.

Men vad har hon för alternativ? Hon kanske kan spara hårt, och få ihop till en längre utlandsvistelse någonstans där det är billigt att leva? Kanarieöarna? Att flytta för gott har hon svårt att tänka sig. Hon trivs i huset, bättre om sommaren än om vintern, men trivs. Och Vimsan mår bra här.

Ett sparalternativ är att sluta köpa vin, gin och Marezzo. Tänker Agnes och fyller genast på vinglaset som hon just tömt.

Kanske kan hon bli mera intensiv i sökandet efter uppdrag, korrekturläsning, redigering, språkgranskning. Hon är ganska lat… Hon har tiden, fortfarande har hon också förmågan, känslan för språket och ögonen. Och hon behöver pengarna.

Flera alternativ? Agnes väntar på att hon ska vakna en morgon med en sådan strålande idé om något att sälja på nätet, enkelt att skicka, något ingen annan har tänkt på. Än har det inte hänt.

En halvtimmes promenad varje dag är också ett alternativ till det nuvarande livet. Eller en cykeltur när snön är borta. Yoga har hon tänkt på länge, kanske finns det någon möjlighet i Norrtälje – hon kan åka in och göra det hon ska och avsluta med yoga och åka hem därefter. Hon vill ha bättre kontakt med och kontroll över sin kropp än hon har nu.

Klädinköp gör hon inga, så där finns ingenting att spara in på. Hennes matkonto är också tämligen väl genomtänkt, några spontanostron när de är billiga inträffar, men inte ofta. Internet och telefon är också under kontroll. Ingen teve, inga filmabonnemang, ny telefon i födelsedagspresent. Tämligen ny dator, och fungerande skrivare. Inga tidningsprenumerationer numera, och böcker köper Agnes mycket sällan. Däremot säljer hon böcker på Bokbörsen, inga stora förtjänster, men böckerna får ytterligare ett liv. Och sex-sju brinnande ljus på köksbordet varje kväll behöver hon. Liksom kattmat till Vimsan, och p-piller/avmaskningsmedicin.

Eftersom hon klippt av sitt långa hår måste hon fortsätta klippa. Det är inget alternativ att låta det växa ut igen.

Hon har inga kostnader för mediciner eller läkarbesök. Nya glasögon är aktuellt, kanske nya hörapparater också, behöver undersökas. Tandläkarbesök likaså, hon undviker det så länge hon kan, förmodligen ställer det hennes ekonomi på huvudet…

Finns det dolda alternativ här, något hon inte ser eller begriper? Eller är det bara ”samma lika”, same old story, igen?  

Kaprifol på ett före detta träd är också ett alternativt liv. Ett vackert sådant, förhoppningsvis snart där igen.