beskrivarblogg

Agnes målade naglarna igår, idag undrar hon varför. Bara jobbigt att ta bort, det är inte snyggt, är inte hon. Tar bort det.

Bredvid henne på bordet ligger en anteckningsbok och penna. Hon har skrivit en lång lista över vad som behöver fyllas på av livsmedel och viktigheter. Längst ner står TULPANER,  GODIS. Hennes egna minitulpaner i rabatten har börjat visa sina röda huvuden. Hon får för sig att de ser ännu mindre ut än de brukar, kanske inte så konstigt. Såvitt hon kommer ihåg har hon inte gödslat rabatten på länge.

Agnes går en vända neråt sjön, isen har gått. Och en tussilago sitter ensam i gräset. Svanar på sjön, en mås ligger i sitt rede på stora stenen.

Hon har ont i ryggen, sitter antagligen för länge och för mycket. Ändå fortsätter hon sitta, med paus för att gå ut och sekatöra lite oönskade små kvistar på det stora trädet. Och vedhämtning, när ska hon lära sig att ta mindre i korgen och kanske gå två gånger?

Pasta Carbonara (kolarhustruns, med hänvisning till svartpepparn) till middag. I morgon blir det lax och lättstuvad spenat har hon redan bestämt. Agnes längtar efter fisk, helst färsk, men just nu får fryst duga. Vimsan har varit ute flera timmar, men kom när Agnes nyss öppnade ytterdörren. Kvart i fem. Nu får hon stanna inne, kattluckan är ännu inte inhandlad, men godkänd av husvärden. Krokusar, fjolårslöv, oönskade små kvistar…

Idag får vi veta att Gösta Ekman är död. Och jag läser att hans hustru häromdagen hade premiär för sin pjäs om att närma sig livets slut. Det får mig att tänka, att kanske, kanske är det inte enbart förfärligt när en älskad människa dör. Kanske kan det också förlösa någonting, ge något ännu mera av den älskade till andra människor. Jag vet inte vad teaterföreställningen heter, vet inte ens var (Dramaten?) den hör hemma, men kombinationen av död och skapande gör mig märkligt glad.

Må du vila i frid, Gösta Ekman. Du har givit mycket av glädje och ödmjukhet till världen. Tack.

Agnes får ingen ordning på vedspisen idag. Den vill inte. Varken ljusstumpar eller tidning hjälper. Och det är kallt i köket, tretton grader nu, tolv när hon kröp ur sängvärmen. Senaste tändförsöket tycks fungera, det brinner lite i de tunna pinnar hon lagt in, kanske tar det sig. Vinden får trädkronorna att svaja, och förklarar att det är kallt inomhus. Himlen är jämngrå, dimman från i morse har lättat något.

I rabatten syns något litet blått, och tulpanblad kommer upp ur jorden också där hon inte minns att det fanns några i fjol. Det blir nog vår igen.

Idag ska hon dammsuga bilen och torka rent inuti. Ta in och tvätta mattorna. Snöskyffeln fick flytta in i källaren igår. Hon ska komma ihåg att fylla på spolarvätska också. Men än så länge sitter hon i morgonrocken vid sitt kallnande te. Så här KAN det se ut…

Facebook. Jag blir väldigt tveksam till att den som skrivit en bok om självmord (mitt ord fortfarande, även om jag lärt mig att det kallas suicid numera) gör ett inlägg och undrar över hur ”vi”, någon sorts kollektivt vi, kunde förhindrat ”Noppes” död. Noppe, kungavän mm, valde att ta sitt liv för några veckor sedan, begravs i dagarna. Känns som profitering på någons död. Hen skriver att det inte handlar om val i det här sammanhanget.

För mig gör det det, liksom allt annat i livet i någon form är ett val, ett beslut. Det beslutet har ingen utomstående rätt att ifrågasätta, hur plågsamt det än må vara för någon annan. Möjligen har de allra närmaste det. Den som väljer döden för egen hand får ta konsekvenserna, även när de spiller över på kvarlevande och de är så otroligt sorgliga. Jag vill aldrig förneka att det förmodligen är närmast omöjligt att acceptera det val den döda har gjort. Ändå är det valet den enskilda människans, ingen annans.

All död i otima tid, suicid eller olycka eller sjukdom, är ingenting som är enkelt att ta till sig. Det är, och det är något som är de enskilda människornas. Att vi sedan behöver tala med varandra om vår sorg, om vår oförmåga att förhindra död för de vi älskar, är en annan sak. Vi behöver bli öppnare om våra allra innersta rädslor och vår ångest. Vi måste tala med varandra. Kanske kan det hjälpa någon, att överleva eller att acceptera.

Agnes har löst både Svenskans och DNs supersvåra sudoku, hon har lagt in böcker på Bokbörsen, läser lite här och lite där, har varit till brevlådan (som var tom), bestämt tvättid nästa vecka med fd maken innan vi åker med bilen för däckbyte. Diskat och torkat, ätit tidig middag på resterna av köttgrytan. Bytt handhandduk i köket, den blir fort sotig. Tagit in ved. Eldar och fryser, trots att hon är välklädd. Tycker synd om sig, men har ingen offerkofta på. Livet är bara tomt.

Fredag utan helgstämning, den kanske försvann i och med att livet utan anställning och tvingande tider började? Numera är det ingen stor skillnad på dagarna.

Läser just nu Lina Forss Hallonbäcken, och tycker om det hon läst hittills. Agnes har alltid flera böcker på gång, de ligger i travar och väntar på humör och läslust. Som varierar. Sophie Kinsella ”Mina hemligheter”, Anita Shreve ”Pilotens hustru”, Virginia Ironside ”Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel., tidigare nämnda Crister Enander ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, Zinat Pirzadeh ”Fjäril i koppel”, Lolly (!) Winston ”Brustna hjärtans café”, Julie Garwood ”Hjärtekrossaren”, Patrick White ”En frans av löv”. Om andan faller på.

I morgon är det dags att fylla på frö i fåglarnas matautomat igen, nivån där varierar också tämligen fort. Gör inget, ännu har Agnes en halv säck solrosfrö stående i toalettrummet. Mössen får sitt genom allt nötväckan ratar och släpper ner på backen.

Idag såg hon rådjur och svanar som betade nära varandra på en åker. Och hon såg en man vid tobaksdisken i affären, han hade förmodligen vunnit stora pengar. Kassörskan kom fram till honom med en tjock bunt femhundrasedlar, som mannen stoppade ner i plånboken. Senare såg hon mannen igen, vid bröddisken – 10 frallor för femton kronor.

Nu eftermiddag, de som jobbar på gården har åkt hem till sitt. Agnes eldar och eldar, men blir inte varm. Och Vimsan vill inte gå ut, ingen av dem gillar det väder som nu är. Snön från i morse är borta. Bilen skulle behöva tvättas, men det får vänta till nästa vecka och däckbytet. Hon nöjer sig med att se till att hålla den fri från fågelskit.

Agnes har fått lite varierande epitet de senaste dagarna – mild, möjligen passivt aggressiv, klok, ödmjuk, intressant, sträng (syrran). Det sista gällde framför allt minnen från den gemensamma barndomen, där Agnes var väldigt mycket storasyster… Spännande med ord som får en att fundera över sig själv, inte för att Agnes har kommit fram till något eget slutgiltigt omdöme om sig. Ibland är hon nog både det ena och det andra.

Just nu är hon less, och vill just ingenting. Energin på bottennivå, lusten obefintlig. Alice B Toklas självbiografi återstår att läsa slut på. Det gör hon kanske. På bilden renfana från i höstas, inte mimosa…

Agnes tappade fattningen den gången i Isis Oasis, Kalifornien. När hon mötte J, och bokstavligt började skaka av lust och längtan. Naturligtvis går det att analysera reaktionen, att belysa den med känslomässiga fakta (finns sådana?) och komma fram till någonting. Det var hon inte i stånd till, då eller nu. Hon visste bara att den här lille flugviktsbrottaren med italienskt påbrå ville hon ha. Och han ville ha henne. Det var bara det att han var så mycket mera trogen sin hustru än hon sin man. Trogen är ett relativt begrepp, ett som hon tänkte mycket under på de år som följde. De älskade aldrig, de kysstes just inte – men de pratade om vad de ville med varandra, de bodde i samma rum (i sängar med sängbord emellan), de ville.

Hon skrev det hetaste kärleksbrev hon någonsin skrivit, han fick det hetaste kärleksbrev han någonsin fått, då. Idag finns de i varandras periferi, hon berättar det hon behöver berätta för honom, och han gör detsamma. De hör sällan av sig till varandra, men de vet att de fanns. Någonstans har hon utskrivna mejl och brev, kanske har han det också. Hon ska elda upp det hon har, ingen mer än

hon och han ska ta del av dem. Snart ska hon göra det. Men inte idag.

Mild?

Vad skulle få den förment milda Agnes att rasa, att slåss mot elementen, att vråla – så att någon mer än hon själv hörde eller såg? Vad?

När deras son dog stod hon där på kanten, hon vickade, skrek i ensamhet, men kom igen – och kunde genomföra begravningen. Kunde till och med tala om sonen, även om hon i efterhand inte är klar över om någon hörde vad hon sade. Orden var hennes. Hon höll ihop också efteråt, genom bouppteckning och allt vad därtill hörde. Hon kunde stötta hans far, trösta och låta bli att söka eller få tröst själv. Bara hos mannen sin kunde hon gå sönder. Nu är också han borta, hon håller ihop. Mild är hon inte, förbannad är hon på hans familjs sätt att ignorera henne, arg på honom som tog sig friheten att dö, bokstavligt tog sin frihet. Hon är kvar med sig.

Ordet mild satte myror i huvudet på Agnes. Vad fan betyder det för henne, vad det betyder för vännen som skrev det är hennes sak. Det är något med mildhet som Agnes inte gillar. Hon vill inte vara mild. Det låter förstående, förlåtande, hon ser en liten gumma som nickar och knäpper händerna över förklädet – som i en saga. Livet behöver inte de milda, eller gör det det? Vilket syfte har mildheten, vad vill den milda få i gengäld? Något är det säkert.

I Agnes sammanhang har det kanske alltid handlat om attack eller försvar, kanske mildheten syftar till att avväpna attacken? Man kan väl inte slå på den som redan ligger? Jävlar Cathy, vad du fick igång Agnes! Och hon är glad att hon bor ensam i ett hus där bara katten hör henne. Snart kvicknar kaprifolen till…

Agnes är mild, hävdar en läsare. Är hon? Det är ett ord hon aldrig skulle använda om sig själv. Den som är mild känns lite för velig, obeslutsam (det är hon), rädd att stöta sig med andra (det är hon också, framför allt med dem hon älskar/älskat). Tyst och försynt, en liten färglös mus (är hon nog inte). Kanske är hon mild, hon behöver fundera vidare på det.

Hon svär inte, eller tänker illa om folk, förmodade samma läsare. Svär gör hon ofta, alltför ofta. Tänker illa om folk, ja, för närvarande framför allt om rasister och nazister, om byråkrater som gömmer sig bakom regelverk. Om människor med makt utan ryggrad. Utan skam i kroppen. Och om människor som tar till våld i brist på allt möjligt annat.

Igår tog hon bort en vän från Facebook, personen ifråga ställde ledande frågor kring vem som ville betala för flera fruar åt härvarande flyktingar eller asylsökande, vid namn Abdullah. Resonemanget gick ut på att A kommer hit, officiellt gift med Y, men inofficiellt med Z och P och U. Alla försörjs av statsmedel, de tre inofficiella är ju ensamstående föräldrar. Agnes gillar inte den sortens lömska retorik, den som syftar till att tala om för andra att vi är omgivna av bovar och banditer som skrattar åt oss när de får pengar här. Hon gillar inte heller system som utnyttjas, men så länge systemen inte ändras så.

Hon tycker illa om alla som förstört assistenttankarna, som gjort att de som behöver hjälp inte längre får det. Där har utnyttjandet gått för långt, det sker på bekostnad av verkligt behövande människor.

Så nog tycker Agnes illa om folk, ibland. Hon är också rigid i sin uppfattning om SD, och partiets företrädare. Noll tolerans. Milda Agnes är både stelbent, svärande, lagom luddig i sin argumentation både för och emot. Hon blir till och med förbannad ibland. Men just inte här.

Provokativ tomhet. En oskriven manussida stirrar på henne. Nyss smorde hon in händerna, så att hon inte skulle kunna skriva. Nu kladdar hon ner tangenterna ändå.  Vissa blänker mera än andra. Ingen nederbörd av något slag ännu, men tydligen snö längre inåt (?) landet. Trist, det också.

För ögonblicket har hon Frida Kahlo som bakgrund på skrivbordet. En kasse med konstnärens bild hänger som en tavla på väggen i huset i Maróni. På andra väggar hänger vackra halsband, tavlor, vad som helst som är dekorativt och går att hänga på en vägg. Eller stoppa in i något skrymsle i stenväggarna i huset. Roligt, ibland överraskande, hela tiden kreativt. Agnes tittar på sina egna väggar. Hon har i alla fall tavlor i köket och i toalettrummet. Tillräckligt kreativt för hennes del. Jakttroféerna och duvhöken i sovrummet vill hon helst förbigå med tystnad.

På spisen puttrar en soppa/gryta. Det doftar gott. Våffelsmeten kan slänga sig i väggen (helst inte här dock). Hon får väl hälla ut den bakom någon buske. Våffeljärnet åker in i skåpet igen, och där lär det få stå länge. Hon minns våfflorna de gräddade utomhus i vårsolen, där på gården i Västmanland. De var goda, eller så var det miljö och sällskap som gjorde dem goda. De hon fick till igår var bara stabbiga.

Något doftar gott eller luktar illa. Agnes minns inte, men hon tror att det var mannen hennes som fick henne att skilja på det ena och det andra. Han var ju väluppfostrad. Som svärmor, som fick lära sig att man aldrig var mätt, man var belåten. Agnes blir mätt. Och ibland dessutom belåten.

Nu snöar det, om det kan kallas snöfall. Enstaka, veliga flingor som tycks tveka innan de landar någonstans. Alldeles väldigt onödiga, Agnes vill ha varm och skön vår nu. NU. Även om dagarna då är lika långa och tomma som nu. Hon vill inte frysa längre, vill inte sitta med sin gamla poncho över axlarna i köket. Vill inte elda. Vill möjligen fortfarande tända ljusen på bordet.