beskrivarblogg

Du fick din svarta cowboy-kista och hackat granris strött runt om. Fint, dina söner ska ha heder för att de ordnade allt så bra. Eftersom jag hör dåligt så vet jag inte riktigt vad prästen sade, det får vara en sak mellan honom och dig. Och ”alla” var där, också din fd hustru. När din kista burits ut ur kyrkan kramade jag om Monica, och jag uppfattar att hon blev glad.

Annars fanns jag bara för mitt eget sällskap – systrarna, son och svärdotter, bästa vännen, och Hans och Birgitta, Kerstin och Janne från Sala! Och Marjo och Stig. Britt U var också där och Sten R. Säkert många andra, som jag inte kände igen, eller såg.

Hoppas minnesstunden efteråt var glad. Jag och de mina gick och fikade på Vetekatten, pratade lite strunt om dig och skrattade åt våra minnen, innan vi skildes åt och jag hämtade bilen och for hem. Nu är jag här, och jag är trött. Utmattad.

Tror du skulle varit nöjd med det hela, om du varit där. Men du är någon annanstans, i en annan form. Att det skulle vara du i den där fulfina kistan kan jag bara inte få mig att tro. Din kropp, det hoppas jag – men inte du. Tack mannen min för att du fanns, och för att du finns. Jag fortsätter nog att prata med dig så här ett tag till.

Å dina vägnar (och mina) tackar jag alla vänner som på olika sätt hört av sig, och ni som var med mig i kyrkan idag. Alla goda tankar och all god energi var hjälpsamt!Den här bilden togs i ett gladare sammanhang, tror när du slutade ditt arbetsliv. Skål mannen min!

Det är din dag idag. Din begravningsdag.

Jag har nyss bestämt mig, det blir ingen svart dräkt, det blir samma kläder som vid Mats begravning. Ljusa byxor och rosablommig top, jeansjackan ovanpå och en sjal. Ditt hårspänne, din ring. Nyklippt (lite) och nytvättat hår och nya, fräscha trosor, sällan använd BH, hyfsade naglar. En aning ögonbryn, inga ögonfransar (skulle ändå bara sprida ut svärtan), tonar ner min röda näsa en aning. Duger jag? Ja.

Ska möta mina systrar på Centralen, de åker tåg. Sedan går vi till kyrkan, skönt att jag slipper ta mig dit ensam. Din granruska ska få sällskap av en pionknopp, det blir fint. De dina och alla vänner är med dig idag, alla är inte i kyrkan, men de tänker på dig och minns dig. Och nu vet jag hur jag kan få reda på var du gravsätts. Det är också bra.

Snart ska jag klä mig och åka, parkerar i Sundbyberg utan att besöka fd maken idag. Tunnelbanan in till stan. Jag har just diskat här, Minsann är ute, men altandörren är öppen på haspen. Lovar försöka komma ihåg att andas, hela dagen, vad som än händer. Och sedan också. Ska köra försiktigt, inte ligga för nära framförvarande, inte köra för fort.

Den här fick jag av en vän, Johanna Jensen. Den är vacker.

Där är tiden inte viktig       Text och musik: Py Bäckman

Långt därborta men ändå nära

finns en plats för våra kära,

där tar sommaren aldrig slut.

Där är tiden inte viktig.

Långt därborta kan nånting finnas

som är större än att bara minnas,

som är större än alla ord

om man närmar sig försiktigt.

Långt därborta på öppet vatten

där har dagen besegrat natten,

där är havet oändligt stort.

Där är drömmarna på riktigt.

Långt därborta är ändå hemma.

Det är inget vi kan bestämma,

bara hoppas att det är sant.

Där är tiden inte viktig.

Långt därborta skall ingen sörja.

Allt som slutat har åter börjat.

Det är märkligt, men är det sant,

så är tiden inte viktig.

Tack Johanna och tack Py.

Onsdag, torsdag, fredag. Jag har hämtat dina granruskor från skogen, en pionknopp kanske är fin nog även på fredag morgon, jag har tagit fram skor som ska borstas, bestämt mig för att ha den svarta dräkten med långbyxor (det ska kanske bli regn) och den rosablommiga tröjan till. Skulle ha klippt håret idag, fick ingen tid, så jag gick till Apoteket och köpte avmaskningsmedel till Minsann i stället. Håret får duga, du är ändå inte där. Ska försöka få ditt hårspänne att sitta kvar, någon konstfull uppsättning blir det inte tal om.

De senaste dagarnas skenande och tillbakapressade ångest har lagt sig lite, om det är på riktigt eller inte visar sig. Får väl påminna mig om att andas och försöka lyssna till vad som sägs vid din begravning, hala upp solglasögonen och gömma mig om så i kyrkan och ta mig därifrån med mitt lilla sällskap när allt är klart. När akten i kyrkan är klar, resten återstår. Din gravsättning kommer jag inte att delta i, och var du hamnar vet jag inte – men det kan jag förmodligen ta reda på, om jag känner att det är viktigt. Just nu är det inte det.

Hjärnan vill inte riktigt hänga med, jag var och handlade, senap och ketchup och tefilter och lagerblad, diskmedel – men glömde att handla ”mat”. Får gräva i frysen, svälta lär jag inte göra.

I morse kom jag ihåg ordet ”läll” – finns det? ”Nä, nu läll” hör jag någon säga för länge sedan. Minne? Påhitt? Minns inte vad eller om jag drömde. Vet bara att jag sover ”som en katt när mor kärnar” – det vill säga en stund här och där, hela tiden på gränsen till det som kallas vakenhet. Det känns som om jag befinner mig nära den där gränsen även under dagen, varken vaken eller inte.

Biblioteket kom jag ihåg när jag var in till Norrtälje – så nu ska jag läsa Jojo Moyes´ ”After You”, kanske räcker den tills det blir sängdags i kväll.

Har burit ut datorn på altanen, eftersom jag av totalt oklar anledning sprungit in och kollat mejl etc minst en gång i halvtimmen. Som om jag väntade på något/någon.

Slåss med mig idag också. Läser ”God morgon midnatt” av Reginald Hill, välskriven thriller med en översättare som förstår att använda uttrycket ”häfta i skuld”. Ändå läser jag bara några sidor i taget innan rastlösheten får mig att röra på mig. Om det så bara handlar om att vagga mig. En citronfjäril kommer och hälsar på där jag sitter. Dina vindlekor snurrar lite, ibland. Jag är glad att du reparerade dem när du var här sist, även om jag skrattade lite åt dig då.

Att prata med dig så här gör oss verkliga för mig. Nu finns du inte längre i din fysiska kropp, men i mitt sinne finns du. Och där vill jag ha dig länge, precis som jag har min döde son. I rabatten växer en potatis, förmodligen en som du petat ner där, bredvid gräslöken. Pionerna har slagit ut idag, det är varmt och torrt. Sitter under parasollet som du inte fick njuta av. Gårdsägaren har promenerat förbi med sin mops och förvaltaren i sällskap, diskuterat och pekat bort över ängarna. Bron över ån nere i kröken växer till sig, och antagligen också en väg längre bort ner mot sjön. Åtminstone far bilar och traktorer fram och tillbaka åt det hållet.

Jag har inte räfsat bort allt gräs som klipptes förra veckan, borde göra det innan det möjligen kommer regn. Vill inte. Ett flygplan drar ett streck över himlen bland sommarmolnen. Jag har flyttat ut pelargonerna, trots att järnnätterna inte är överståndna ännu.

Har pratat med bästa vännen, som nu tycker att det är skönt att vara ensam på landet – hittills har hon enbart blivit påmind om att mannen hennes är död. Och syster K ringde just och undrade om jag hade lust att följa med på Jerry Williams i augusti, hon bjuder – jatack sade jag. Glädje båda delarna.

Likaväl som jag kan släppa fram ångesten, kan jag jaga bort den. Genom att andas, röra på mig – sitter just nu och vaggar som om jag hade ett ledset barn i famnen – gå en vända i huset, dricka lite vatten, öppna ytterdörren och släppa in lite kvällskylig vind. Jag kan det och jag gör det. Den ska inte få mig att sitta här och hålla andan tills jag flämtar, och kroppen stelnar. Jag släpper inte in den, försöker skriva bort den – går också hyfsat. Andas, hyperventilera inte, andas ända ner i magen och släpp ut, andas igen och igen.

Ruska loss axlarna, vrid huvudet fram och tillbaka, skulle behöva en rejäl massage. Låt tårarna rinna om de vill det, snörvla på. Snyt dig, snyt mig. Är det jag som pratar eller är det hon? Släpp ut getingen som smitit in, altandörren är öppen på haspen så katten kan göra som hon vill.

Att förlora den man älskat och varit nära, länge – är omvälvande. Det hjälper inte att vi är gamla båda två, att vi länge har insett att döden skulle komma till någon av oss, snart. Båda trodde vi väl också att du var närmare döden än jag, eftersom du varit sjuk länge. Det tog vi inte in, vi spelade canasta, åt ostron och drack bubbel, pratade mycket och skrattade, flamsade som om inte döden fanns. Vi var tillsammans så ofta och så mycket som vi båda ville. Det är jag glad och tacksam för idag. Nu är det bara jag som kan förvalta alla de goda minnena. De mindre goda har vi pratat tillräckligt om för att jag ska känna och hoppas att de var historia.

Det var mig du ringde till när du behövde hjälp, när du var rädd och ledsen. Jag var inte hos dig när du dog, sörjer att jag inte kunde lindra någonting de sista timmarna – men jag är innerligt glad att du ringde till mig samma kväll och att vi fick prata lite, även om du var mycket trött. Senare på kvällen dog du.

Och här sitter jag och slåss med mig själv. Ser inte fram emot din begravning på fredag, ser inte fram emot att inte ha dig i sängen bredvid min och kunna sträcka ut handen innan vi somnar. Ser inte fram emot att nu få skapa all min tid på egen hand. Saknar dig. Såg i ”canastablocket” att du vann sista gången vi spelade, höll på att skriva senaste. Sista. Det var bra.

På torsdag ska jag ut i skogen och hämta en lagom liten granruska till dig. Det får bli min kistblomma.

”Finns” hävdade jag i min halta haiku i morse. Och det ser ju så ut, jag sitter här, jag låter fingrarna gå. Har lätt huvudvärk efter att ha läst förströelsebok hela dagen, Clayton ”Dans med förhinder” – lättläst, roande, bildad på det där oefterhärmliga engelska sättet. Nu är den utläst, omläst. Jag har gått in från altanen, vinden känns kall i skuggan och näsan är tillräckligt röd av solen trots solkräm. Och klockan är bara 5 på eftermiddagen.

En annan blogg /Kajplats 23) hade hittat ett inlägg på min blogg, från januari i år. ”Bära sorgen varsamt” var min rubrik, vackra ord som då handlade om sorgen efter min son.

Nu är det du som är död, och jag må bära även den sorgen varsamt. Hur man nu gör. Jag vet att jag medvetet försöker omfatta saknaden med både glädje och ledsnad, att jag pratar med dig och fortsätter dela vardagen med dig. Det blir lite ensidigt. ”Bära sorgen varsamt” – vet inte var jag hittade de orden, kanske var de dina, Svenarne, poet i Sundsvall? Oavsett så känns de omtänksamma, omslutande, accepterande, helande. Och jag är inte där ännu, men på väg.

Och jag vill bära sorgen lika varsamt som jag skulle burit det här fåelboet, men det fick stanna kvar i trädet.

Har ätit frukost

har borstat tänder

har duschat

tvättat håret.

Finns.

Har ägnat dagen åt att köra fram och tillbaka Sundbyberg – Addarsnäs, rensat bort lite ogräs på sonens grav, tvättat och städat härhemma. Vintermattan som legat i köket har jag åtminstone försökt damma ur, nu är den undanlagd. Och jag har flyttat den stora länstolen till vardagsrummet, i hallen står en kattriven tung fåtölj och väntar på bortforsling – jag har bara inte räknat ut hur. Nybäddat i alla sängar (tre), aklejor intagna – rosa, blå och lila, samsas med hundkex (tror jag) i en gammaldags glasflaska med ”patentkork”.

Har fortfarande ditt telefonnummer i telefonen. Din doft här i mitt hem är borta nu. Liksom du.

Den här blombuketten plockade du, en höst.

Undrar varför jag sitter här och stirrar, framför att tomt dokument? För att någonting vill skrivas kanske. Men om jag som ska använda fingrarna på klaviaturen inte vet vad som vill skrivas, hur ska det då kunna bli något?

Bästa vännen ringde nyss, hon kommer också med på din begravning – kanske var det det jag ville berätta för dig. Hon var inte glad idag, och jag är inte glad idag, och vi behöver varandra. Hon berättade om första gången hon träffade dig, jag hade glömt när det var. Och om hur hon och hennes man varit med ute på ön, och vi badat nakna och ätit kräftor. Båda delarna var dittills oprövat för hans del.

Jag tittar på pionerna och inser att de inte kommer att duga på fredag. Vår vän i Kopparberg undrade vart hon skulle skicka ”minnespengar”, och vi kom överens om att Sjöräddningen vore bra. Kanske kom hon ihåg att det var dit vi gav en slant när hennes man dog.

Idag har jag suttit ute och läst mest hela dagen, lite svalare än igår men fortfarande soligt, fortfarande varmt. Läste en bok som du inte skulle ha läst, Oates´ Middle Age; handlade om en man som dog, oväntat och onödigt – och om hur han påverkat människorna omkring sig, både genom sitt liv och sin död.

Gav mig många tankar kring liv och död, dagdrömmar och beslut som blir avgörande för många. Ord som citerades i boken är tagna ur Faidon (Platon), om Sokrates dödsbädd och frågor om hur han ville bli begravd – ”How you like, if you catch me and I don´t escape you… I shall not be here then with you; I shall have gone away… Be confident and bury my body as you please and as you think would be most according to custom.”

Så är det, du kommer inte heller att vara där på fredag. Du har gett dig iväg, och vi som är där får lita till att det blir bra, hur det än blir. Jag kommer att vara där, och jag kommer att vara nöjd när det är klart.