beskrivarblogg

Jag förstår faktiskt inte. En Facebook-vän kommenterar min ledsnad över att du varit död i en månad idag med att ”men någon mer i livet har du väl Maggan”. Och det har jag. Men det gör inte min saknad efter dig mindre. Hen återkommer sedan med en ursäkt ”jag undrar. sonen är död vet jag. och mannen. men jag fick för mig att du har pratat om att du har fler barn. men du kanske inte har det. och då ber jag om ursäkt”.

Så om alla mina tre söner vore döda och jag inte hade flera barn, och jag vore alldeles ensam i världen, då får jag sörja, då får jag tjata om hur ledsen jag är?

Jag förstår faktiskt inte. Det är som om vi pratar olika språk, och språk som inte har någonting med varandra att göra. Hen förstår nog inte heller, vill ju inte tro att hen är elak.

Käraste min, idag får du vila från mig. Jag är på landet med fd maken och Minsann, vi stannar här tills jag ska passa Pella, och åker hit igen till före midsommar, då Pellas matte hämtar henne. Eftersom huset här då blir fullt kanske jag åker till syrrorna. Vi får se. Jag är inte mycket för att göra genomtänkta planer just nu. En dag i taget, ett ögonblick i sänder.

Det är idag fyra veckor sedan jag fick telefonsamtalet från din son. Det är exakt två år sedan vi begravde Mats, och du var med oss. Saknar er båda!.

P.S.

Jag har frysta sniglar i frysen. Någon gång kommer någon (annan) som tycker om sniglar. De är naturligtvis inte som dina egenhändigt plockade och hanterade, men du hade provat dem och menade att de var bra.

D.S.

Sovit och vaknat och sovit igen. Är fortfarande trött, men sover nog inte. Och tom. Nu har jag ingen begravning att våndas inför. Bara resten. Bestämde mig för en sak igår, jag vill ha en borgerlig begravning, en sådan som vår son fick. Får väl lägga en lapp någonstans om detta.

Jag famlar mig fram idag. Plockar lite här, tar fram en hushållsmaskin och ställer den bland de saker jag ska ta till loppis, någon gång. Lägger in ett par böcker på Bokbörsen, tar ut mat ur frysen för tillagning. Fikar. Tittar på fåtöljen som fortfarande står i hallen, i väntan på att någon (!) ska komma och ta bort den. Vattnar blommorna. Diskar.

Jag skriver ut mina texter om dig, lägger i en hög, vill inte läsa dem igen. Inte nu. Katten har fått avmaskningsmedicin och verkar lite däven, ligger under skåpet på mattan jag vikt ihop där. Gick och letade efter henne en lång stund innan jag såg henne.

Pratar med ena syrran som undrade om de borde ställt sig bredvid mig vid din kista. Nej, det var perfekt att jag fick stå där ensam ett ögonblick, lägga min piongranruska bland alla blomster och snudda vid dig med min tanke.

Vilsekommen, ett vackert ord för ett tämligen olidligt tillstånd. Jag är vilsekommen.

Undrar just hur ditt paradis ser ut? Ostronsäsong hela tiden, bubbel och vackra kvinnor att älska och prata med, god mat, kanske ett inte alltför komplicerat sudoku någon gång, canastaspelare som ger dig en match. Kompisar, segelturer, kamratskap. Människor som älskar dig, bara för att du är du. Inte för något du gör. Du skulle hur som helst ha blivit en usel ingenjör, det har nog dina föräldrar också begripit vid det här laget.

Hoppas du hittat dit nu, det har idag gått precis fyra veckor sedan du dog, så du har haft tillräckligt lång tid på dig. Här är du i alla fall inte längre, bara i mina tankar och i mitt hjärta.

Du, det är jag. Eller? Jo, det är nog jag. Inte förrän nu kommer jag ihåg att tända ett ljus för dig, sommarkvällen är för lång och mörkret fortfarande inte här. Nu brinner två ljus, har alltid ljus på köksbordet. Ett brinner för dig och den som var du, ett för mig och den som kanske fortfarande är jag. Just nu vet jag just ingenting.

Jag tror att du är nöjd. Och jag är tacksam för din död som jag bestämt mig för var snabb, tacksam för dina söners ordnande med din kista och begravning och allt vad därtill hörde. Om du sett när vännerna från Jonsborg satte på sig sina svarta slipsar utanför kyrkan skulle du ha kramat dem. De kom till dig, och mig. Och ”du kan väl ringa ibland” – jag som är så dålig på att ringa. Riktiga människor, kärleksfulla och förmodligen förundrade ännu över de där två stockholmarna som kom dit upp och fanns där (och vände upp och ner på ordningen) några år, sjöng dittills okända snapsvisor och försvann med dunder och brak och så övergick gården i annan ägo. Inte mycket som det brukat vara i trakten.

Gillar inte oranga moln på himlen. De finns kvar ännu när de mörka försvunnit. Talade om för den ena av mina systrar idag att jag inte tycker om oranga rosor heller. ”Ser konstgjorda ut”. Hon köpte därmed gul ros till din kista. Kände mig ensam ett ögonblick när de stannade bakom mig vid din kista, och jag gick fram ensam med min granrusekpiongrunka. Ingen annan sade någonting, jag pratade med dig inombords, det var inte något någon annan hade med att göra. Jag nickade artigt åt prästen, inte för att jag uppskattade hans insats över hövan, bara artigt.

Är det jag? Någon är det.

Himlen ser annorlunda ut i kväll. Åskmoln, och gula sjok av moln som jag inte känner igen. Kanske en sol som försöker färglägga sin omgivning. Det är svart och blått och dimgrått samtidigt. Minsann stannar inne. När jag åkte hem kom några kraftiga regnskurar, men inte mycket vatten ändå. I alla fall inte här, rabatten ser för torr ut.

Önskar att jag kunde berätta så att alla förstår hur mycket okända människors (och kända) har betytt för mig de veckor som gått sedan du dog. Jag får kärlek och omtanke, du får det indirekt och utan att du vet om det. Delvis handlar det förstås om att jag skriver om dig, om oss, om mig. Men också om det som ger mig hopp om framtid för oss alla – och inte enbart på ett mera privat och enskilt plan – all den kärlek och värme som finns att dela med sig av. Att ge och få. Omtanke och vänlighet, stöd på de sätt som finns. Ett ord, en hälsning på Facebook – vad vore jag utan Facebook? Många av mina vänner har jag aldrig mött i det så kallade verkliga livet – men ni är alla viktiga för mig (de jag inte kommunicerar med har jag nog rensat bort). Ni stöttar, ni kommenterar, ni delar med er av era egna liv. Helen sätter larm på klockan 14 idag för att skicka god energi! Jag är glad och tacksam att ni finns.

Mannen min, ditt liv är nu avslutat, åtminstone i den form vi känner till, du och jag. Det betyder inte att du är glömd – tror att din präst idag pratade lite konstigt om hur fort vi glöms och försvinner. (Du valde honom, och jag hör dåligt.) Du är inte glömd, du är inte enbart dina initialer som ingen vet namnen eller känner människan bakom, du finns i dina barn och barnbarn, du finns i mig, och alla du älskat i ditt långa liv. ”Ändå rätt långa liv” tror jag din officiant sade – han var minst lika gammal som du…

Du lever inte längre, vi kan inte spela canasta eller äta ostron och dricka bubbel. Men jag kan prata med dig så här, jag kan sörja och sakna och glädjas åt fåniga minnen. Och hoppas att dina barn, dina vuxna söner och deras familjer och sönernas mamma gör detsamma.

Det gör mig fortfarande ont att ingen av de dina hade ett telefonsamtal eller ett enda ord över för mig, bara din systers kram idag när vi gick ut ur kyrkan. Och den var det jag som initierade. Jag vill inte ha någonting av någon av er. Ingen framtida kontakt, inga julkort. Men just nu hade jag uppskattat någon markering av att vi fanns. Att vi hade ett liv tillsammans, sorgligt och konstigt emellanåt – men det var vårt. De sista åren hade vi båda bestämt oss för att det här är vårt liv. Du talade om ”att livet är för kort” för att älta historia. Och det var det ju, även om ditt liv var ”ändå rätt långt”. Nu ska jag ta hand om resten av mitt liv.

Du fick din svarta cowboy-kista och hackat granris strött runt om. Fint, dina söner ska ha heder för att de ordnade allt så bra. Eftersom jag hör dåligt så vet jag inte riktigt vad prästen sade, det får vara en sak mellan honom och dig. Och ”alla” var där, också din fd hustru. När din kista burits ut ur kyrkan kramade jag om Monica, och jag uppfattar att hon blev glad.

Annars fanns jag bara för mitt eget sällskap – systrarna, son och svärdotter, bästa vännen, och Hans och Birgitta, Kerstin och Janne från Sala! Och Marjo och Stig. Britt U var också där och Sten R. Säkert många andra, som jag inte kände igen, eller såg.

Hoppas minnesstunden efteråt var glad. Jag och de mina gick och fikade på Vetekatten, pratade lite strunt om dig och skrattade åt våra minnen, innan vi skildes åt och jag hämtade bilen och for hem. Nu är jag här, och jag är trött. Utmattad.

Tror du skulle varit nöjd med det hela, om du varit där. Men du är någon annanstans, i en annan form. Att det skulle vara du i den där fulfina kistan kan jag bara inte få mig att tro. Din kropp, det hoppas jag – men inte du. Tack mannen min för att du fanns, och för att du finns. Jag fortsätter nog att prata med dig så här ett tag till.

Å dina vägnar (och mina) tackar jag alla vänner som på olika sätt hört av sig, och ni som var med mig i kyrkan idag. Alla goda tankar och all god energi var hjälpsamt!Den här bilden togs i ett gladare sammanhang, tror när du slutade ditt arbetsliv. Skål mannen min!

Det är din dag idag. Din begravningsdag.

Jag har nyss bestämt mig, det blir ingen svart dräkt, det blir samma kläder som vid Mats begravning. Ljusa byxor och rosablommig top, jeansjackan ovanpå och en sjal. Ditt hårspänne, din ring. Nyklippt (lite) och nytvättat hår och nya, fräscha trosor, sällan använd BH, hyfsade naglar. En aning ögonbryn, inga ögonfransar (skulle ändå bara sprida ut svärtan), tonar ner min röda näsa en aning. Duger jag? Ja.

Ska möta mina systrar på Centralen, de åker tåg. Sedan går vi till kyrkan, skönt att jag slipper ta mig dit ensam. Din granruska ska få sällskap av en pionknopp, det blir fint. De dina och alla vänner är med dig idag, alla är inte i kyrkan, men de tänker på dig och minns dig. Och nu vet jag hur jag kan få reda på var du gravsätts. Det är också bra.

Snart ska jag klä mig och åka, parkerar i Sundbyberg utan att besöka fd maken idag. Tunnelbanan in till stan. Jag har just diskat här, Minsann är ute, men altandörren är öppen på haspen. Lovar försöka komma ihåg att andas, hela dagen, vad som än händer. Och sedan också. Ska köra försiktigt, inte ligga för nära framförvarande, inte köra för fort.

Den här fick jag av en vän, Johanna Jensen. Den är vacker.

Där är tiden inte viktig       Text och musik: Py Bäckman

Långt därborta men ändå nära

finns en plats för våra kära,

där tar sommaren aldrig slut.

Där är tiden inte viktig.

Långt därborta kan nånting finnas

som är större än att bara minnas,

som är större än alla ord

om man närmar sig försiktigt.

Långt därborta på öppet vatten

där har dagen besegrat natten,

där är havet oändligt stort.

Där är drömmarna på riktigt.

Långt därborta är ändå hemma.

Det är inget vi kan bestämma,

bara hoppas att det är sant.

Där är tiden inte viktig.

Långt därborta skall ingen sörja.

Allt som slutat har åter börjat.

Det är märkligt, men är det sant,

så är tiden inte viktig.

Tack Johanna och tack Py.

Onsdag, torsdag, fredag. Jag har hämtat dina granruskor från skogen, en pionknopp kanske är fin nog även på fredag morgon, jag har tagit fram skor som ska borstas, bestämt mig för att ha den svarta dräkten med långbyxor (det ska kanske bli regn) och den rosablommiga tröjan till. Skulle ha klippt håret idag, fick ingen tid, så jag gick till Apoteket och köpte avmaskningsmedel till Minsann i stället. Håret får duga, du är ändå inte där. Ska försöka få ditt hårspänne att sitta kvar, någon konstfull uppsättning blir det inte tal om.

De senaste dagarnas skenande och tillbakapressade ångest har lagt sig lite, om det är på riktigt eller inte visar sig. Får väl påminna mig om att andas och försöka lyssna till vad som sägs vid din begravning, hala upp solglasögonen och gömma mig om så i kyrkan och ta mig därifrån med mitt lilla sällskap när allt är klart. När akten i kyrkan är klar, resten återstår. Din gravsättning kommer jag inte att delta i, och var du hamnar vet jag inte – men det kan jag förmodligen ta reda på, om jag känner att det är viktigt. Just nu är det inte det.

Hjärnan vill inte riktigt hänga med, jag var och handlade, senap och ketchup och tefilter och lagerblad, diskmedel – men glömde att handla ”mat”. Får gräva i frysen, svälta lär jag inte göra.

I morse kom jag ihåg ordet ”läll” – finns det? ”Nä, nu läll” hör jag någon säga för länge sedan. Minne? Påhitt? Minns inte vad eller om jag drömde. Vet bara att jag sover ”som en katt när mor kärnar” – det vill säga en stund här och där, hela tiden på gränsen till det som kallas vakenhet. Det känns som om jag befinner mig nära den där gränsen även under dagen, varken vaken eller inte.

Biblioteket kom jag ihåg när jag var in till Norrtälje – så nu ska jag läsa Jojo Moyes´ ”After You”, kanske räcker den tills det blir sängdags i kväll.