beskrivarblogg

Vilsen, trött, men ändå inte tillräckligt trött, vinet är slut, katten vill inte komma in, sommarkväll, en aning svalare än igår. Ännu inget regn. Vattnar blommor och släpper ut humlor och flugor. Har fixat naglarna (betyder smort in och ofärgat lack på slitna naglar) – antagligen en sorts förberedelse för begravningen om en vecka. Som om de inte skulle behöva fixas igen. Måste också se till att klippa håret, det är lite väl länge sedan.

Läser Joyce Carol Oates ”Middle Age” som lägligt nog handlar om den just döde Adam Berendt. Har läst den tidigare, men minns den inte. Lutar åt att jag åker till biblioteket i morgon, är trött på att läsa om mina egna böcker. Katten kommer farande när jag knackar hårt på köksfönstret. Vi kan gå till sängs.

Lördag morgon dansar trädens skuggor i vinden. Kanske följer de alla döda på väg annanstans. Drömmarna i natten handlade om borttappat papper, dykning från trampolin, döda vänner som sopade löv medan jag tittade på, mindre ångest när jag vaknade. Enbart lätt motvilja mot ännu en dag.

Du får mina blommor så här – kaprifol, pioner, aklejor, mandelblom, syrener och förgätmigej.

På din kista om en vecka får du en grankvist. Då är mina blommor färdigblommade, och du vill inte ha någon banal kistblomma. Det vet jag.

Årets första dopp i Addarn. Skönt, kom både i och upp. Och jag tar ut datorn på altanen, i skuggan och försöker se vad jag skriver. Inte för att det är viktigt. Killarna här på gården har varit gulliga och klippt resten av gräsmattan (inklusive mandelblom och förgätmigej) – nu kan ingen klaga på att här är oklippt…

I morse drömde jag att jag klev ut på en liten grässlänt, och den gav vika. Jag föll, så länge att jag insåg att jag skulle dö när jag landade någonstans. I och med det kunde jag bestämma mig för att slappna av, och ”föll bättre”, ner på en liten avsats, utan att dö. Kunde ta mig upp genom att gnessa rygg och ben växelvis mot kanterna i vad som kanske var ett brunnshål. Runt var det i alla fall, lagom trångt eller lagom rymligt. Skrapad, lerig, men levande, stod jag på backen igen. Och kände mig alldeles lugn och fri. Vaknade.

Kanske var det den känslan som fick mig att vilja gå till sjön, fick mig att vilja bada och faktiskt också göra det.

Aklejorna har slagit ut, rosa, blå, mera lila och vita, bredvid krusbärsbusken med de små och oätligt sura krusbären. Pionerna slår snart ut de med. Jag såg två andungar med föräldrar bredvid båthuset, en falk av någon sort som flög över sjön. Tänker på skatungarna som du grät över i telefon några dagar innan du dog, när man fällt deras boträd på gården bredvid ditt hus. Äldsta sonen min hade letat fram en liten haspelrulle till dig, du hade talat om att du ville ha en sådan. Den behöver du inte nu.

Jag tänker också på att jag i sommar vill gå igenom allt jag inte behöver här hemma, någon kallade det ”dödsstäda”. Sälja på loppis, slänga eller låta någon återanvända – kommer just nu ihåg att jag också drömde om mormors gamla fina och lagom stora vävstol. Den har jag nermonterad här, och kommer aldrig att väva på den. Senast den stod som den ska, som en vävstol, var i huset i Västmanland. Någon som behöver en fungerande vävstol? Alla delar finns. Bara att hämta.

Jag vill inte lämna så mycket saker efter mig, som jag vet att du gör. De dina har mycket att ta hand om, förutom sin sorg och saknad efter dig. Jag har inte ägnat dem så många tankar, varit helt uppfylld av mig själv. Vill försöka omfatta dem med medkänsla och förståelse. Hitta den där friden jag kände en stund i drömmen, och tänka goda tankar.

Jag behöver också rensa bland alla mina ord. En del finns på papper, andra på USB-minnen, och många i datorn. Mina efterlevande ska inte behöva hantera dem alla. De får nog med att elda upp alla mina böcker, för dem skils jag inte från så länge jag lever.

Jag är omgiven av humlor, de flyger trots att de sägs inte kunna flyga. De får mig att önska att jag hade någon av alla de förmågor jag inte har.Bilden är från Värmdö, en glimt av den skärgård jag alltid saknar.

Det var du som var dramatisk, inte jag. Kanske kan jag bli det nu, men jag vet inte riktigt vilket uttryck dramatiken ska ta. Inte vid din begravning, var inte orolig. Där tänker jag försöka försvinna i mängden (som jag hoppas är där), och bara säga adjö till dig. Fast det gör jag ju ändå inte, fortsätter prata med dig hela tiden, struntar i att du är död. Höll på att skriva ”om du är död” – för det är du väl? Har bara ett kort samtal från din äldste son som sade att ”han klarade det inte” och en fråga nästa dag från din andre son ”hade pappa ordnat med någon kista?”. Så jag utgår från att du är död, din annons hittade jag ju och läste.

Nej, jag lär inte bli eller vara särdeles dramatisk, men önskar att jag visste hur man gör. Skrikit högt för mig själv har jag gjort, både när vår son dog och nu, innan fd maken kom med mig hit hem till mitt. Men inte nu, nu bölar jag bara tyst ensam i sängen, går upp och snyter mig och kryper ned bredvid katten igen. Min fd man åker hem till sitt igen till helgen, då finns utrymme för min egen dramatik. Förmodligen kommer den enbart att äga rum i mitt huvud…

Under tiden läser jag (om) skräpböcker och inväntar ett korrektur som ska läsas ordentligt, och befria mig från dig några dagar. Till fredag nästa vecka, klockan 14, i Adolf Fredriks kyrka vid Sveavägen.

Just nu slår det mig att jag arbetade där, på Bonniers/Forums fackboksredaktion på Kammakargatan för om inte hundra, så åtminstone nära sextio år sedan. Då fanns du inte i min värld, inte då heller. Min värld är liten.

Tack för alla dina pinnar, också.

Igår kväll gråt. Jag gick till sängs i mitt sovrum, inte i vårt. Behövde vara ensam med gråten. Och dig. Nu tror jag inte att alla tårar var för din skull, en hel del var nog för mig själv. För den här ännu okända kvinnan som jag må skapa. Den jag var finns inte längre, hon heller. Och den nya är än så länge enbart en ledsen aning, en ensamhet, en sorg och saknad.

Doppade tårna i sjön idag, kändes förvånande varmt. Badstegen verkade opålitlig, det blev inget annat dopp. Känner mig fortfarande avstängd, läser några sidor, går en sväng in och ut igen, tar upp boken, lägger den ifrån mig, går in och dricker vatten. Diskar det glas katten just druckit ur. Kollar att posten hämtat böckerna, igår missade man det.

Dina vindlekor snurrar. Det gör kanske jag med, när jag försöker föreställa mig din begravning. När min son begravdes var jag stark, utan att förstå, utan att inse. Nu är jag bara trött. Å andra sidan krävs det ingenting av mig nu, bara någon sorts närvaro. Av vilket slag den är/blir får vara mellan dig och mig.

En av gamla arbetskompisar och vänner har tagit kontakt med mig på FB, nu, med vänförfrågan. Hen var även din vän, en gång – och hen visste att du är död, hade fått veta det av en annan fd vän för några dagar sedan. Nu är hen min vän igen. Andra fd vänner hörs inte av. Kanske till din familj, dit jag ju inte hör. Och en gammal vän hittade jag nu bland vänförfrågningarna på FB där hen legat sedan mars…

Många av de jag såg som mina vänner försvann för gott när mitt spelmissbruk blev allmänt känt. Några fortsatte vara enbart din vän, inte längre min. Någon uttryckte förundran, ”kan detta (spelmissbruket) hända dig, kan det hända vem som helst” – och det är ju sant. Därefter hördes inte mycket, förrän det kom en fråga efter vår sons dödsannons. Sedan tyst igen. Fortfarande. Vissa tystnader gör ondare än andra. Många är lätta att bortse från, inte alla.

Tror inte jag begriper mig på vänskap. För mig håller den, också utan mycket kontakt, men den kräver åtminstone någon kontakt, något mejl, någon fråga ”hur är det nu, vad händer, vad gör du, vem är du”.

Du, å  andra sidan bokstavligt talat,  har många namn – mannen min, älskade, käraste min, vännen, älskling, kärbo, sambo, särbo, älskare, kärleken min. Ibland har du varit den som svek, den jag inte visste var jag hade, den jag misstrodde, den som ville ha andra kvinnor vid sidan av. Du var den jag var otrogen med, och den jag var trogen.

Ibland var jag den som svek. Men inte i kärlek, ”bara” när det gällde pengar. När jag spelmissbrukade och du inte ville/kunde inse det. Jag gjorde allt för att du inte skulle veta. Mitt svek var så mycket större, eftersom jag visste hur viktiga pengar var för dig.

Vi behövde varandra, vi använde varandra, vi gjorde vad vi kunde. Du var mitt ”quantum leap of faith” den gången jag talade om för dig att jag ville leva med dig. Och om du inte ville det, så skulle jag nog överleva ändå. Du ville, du ville inte – det var för stort, för svårt. Och så ville du ändå – och vi hamnade i Ronna i Södertälje i svartköpt lägenhet. Inte många förstod vad vi såg hos varandra, bara vi. Din familj och ditt sammanhang stördes mera än de mina av vårt beslut.

Nu är du inte mera. Inte här, inte hos någon, nu är du en man som levde och som gjorde det ända till slutet – du fick ditt födelsedagskalas med släkt och vänner (exkl mig, vilket var min önskan), du fick din sista arbetshelg på din älskade ö med släkten. Sedan åkte du hem och dog.

Idag hjälpte det inte ens att trötta ut kroppen med att försöka räfsa gräset jag klippte igår. Tankarna surrar och tjatar, fastnar i ledsna spår. Ångest som tar luften ifrån mig. Jag trampar runt, sätter mig en stund och går upp och runt igen. ”Har inget att läsa”. Inte sant, har (några) olästa böcker, men ingen läslust. Bläddrar i Bodil Malmstens Samlade dikter, men de pratar inte med mig idag.

Fd maken är hänsynsfullt tyst, han känner mig väl och vet att det mesta blir fel när jag är så här trampig. Vet inte om det är rätt ord för mitt sinnestillstånd – obalanserad är kanske mera korrekt. Emotionellt dränerad. Bottenlöst ohjälpligt ledsen. Vill inte fastna här, vill distraheras, få lust att göra någonting. Ett möjligt korrekturuppdrag kanske kan rycka upp mig en stund.

Just nu behöver jag ta mig elva dagar fram i tiden utan att kraschlanda. Då har din begravning ägt rum, någonting är annorlunda jämfört med idag. Din kropp finns inte mera, men du finns i någon form, även om du är okaraktäristiskt tyst.

Om nätterna pratar du med mig. I natt var jag hos dig när du dog (fast jag inte var det i den sk verkligheten), och sade nästan argt till dig att ”men ge dig iväg nu då, du är färdig här”. Du höll med, du gav dig av, du dog och nu vet jag inte var du är. Jag får bestämma mig för att du är i gott sällskap – din bror, min son, vänner. Känner jag dig rätt får du snabbt nya bekanta dessutom. Men du får gärna forsätta dela med dig av det du oftast gav mig, livsglädje, lek, fniss. Det som inte alltid var lika angenämt kan vi strunta i. Kanske hittar vi ett sätt.

Idag har du inte varit i mina tankar varje ögonblick. Jag har vilat från saknaden, rensat rabatten, räfsat gräs (och mossa). Åkt och handlat. När jag tittar på gamla bilder i datorn inser jag hur många jag har där du är med. Ibland kunde jag tycka att det var tråkigt att bara jag fotograferade, nu är jag glad att det var så. Du finns där, med bullarna du bakat, marmeladen du kokat, ostronen du öppnat. Med kantarellerna vi plockat och du rensat. Med blommorna du tog in däruppe vid huset utanför Sala, innan du sålde det. Dit jag var välkommen igen, efter vårt dramatiska uppbrott 2009.

Två veckor och två dagar har du varit död. Min hjärna kan inte riktigt hantera den vetskapen, men den gör det ändå. När jag såg din dödsannons fick jag bekräftat att du dog på pingstaftons kväll, några timmar efter att vi pratat med varandra för sista gången. Jag var inte riktigt säker tidigare, vilket ”klockan tio” som din son menade när han ringde på pingstdagen.

Den där första veckan var jag ensam här. Ville vara ensam med dig.

Måndagen efter första veckan åkte jag hem till fd maken och tvättade mattor i hans stora tvättmaskin. Sedan följde han med mig hit, hem till mig. Han är här, läser och tar en liten promenad, sover i ”din” säng. Jag har bytt lakanen nu. Jag saknar din hand, att lägga min i, när jag ville under natten. Nu vilar min hand på Minsanns mage om nätterna.

Saknar hela dig, hela tiden – utom när jag glömmer det ett ögonblick. Att skriva ger mig tröst (fast jag inte vet vad tröst är, när det inte finns någon tröst). Ger mig något som underlättar. Att dela det jag skriver i bloggen och på Facebook ger mig kärlek från vänner. Säkert finns det några som inte gillar det jag gör, kanske tycker att jag exploaterar din död och gör oss märkvärdiga – det bryr jag mig inte om. Vi var märkvärdiga. Du var det och jag är det. Jag försöker komma ihåg det när jag våndas inför din begravning. Tar adjö av dig här, om och om igen, men vill också göra det där, i den där storstilade kyrkan som jag aldrig tidigare varit inne i. Du har gott sällskap, om du nu får din grav hos farbror Ludde och din bror. Men det vet jag ingenting om. Ännu. Kanske får jag veta. Eller ta reda på.

Alla sniglar du plockade och tillagade, efter konstens alla regler. Tack för dem också.

Idag vill jag berätta att jag klippt (nästan hela) gräsmattan. Erik talade om för mig att jag borde ändra hjulens höjd (på gräsklipparen) för att det skulle gå lättare – sådant som du skulle ha vetat. Det är vackert nu, syrenerna doftar och blommar, mandelblommen står kvar i gräset där jag inte klippt, nässlorna är borta bakom altanplanket och i hörnet. Jag ser att det är vackert, aklejorna slår snart ut vid krusbärsbuskarna, jag gläds åt värme och sol. Har solparasollet ute nu och låter det stå i natt, så kanske det inte regnar.

Svensk färskpotatis för 18 kr kilot inhandlad idag, belgiska jordgubbar som såg mystiska ut och svenska för 50 kr asken – de fick stanna hos försäljaren utanför ICA. Färska räkor till kvällen. Livet är gott, också. Nätterna är för långa, för vakna, för drömmande när jag väl somnat. Morgnarna för tidiga, och för tunga efter att ha somnat om och vaknat utan att kroppen eller huvudet riktigt är med på det. Saknar dig. Du har varit död för länge redan.

Jag läser lite, fantasy på engelska, krångligt och ihopvävt – hjälper mig att tappar bort mig en stund. Men stunden är kort. Kollar FB. Stunden blir kortare. Stunden, friden, friheten från saknad och längtan. Du finns inte. Du finns inte. Finns, skriker jag med Bodil Malmsten (som säkert hade ett mera subtilt uttryck för sin sorg), finns!

Du finns inte. Längre. För att tala med en av vännerna, ”förvalta minnena”. OK.