beskrivarblogg

Idag har jag på något sätt tappat bort dig. Visserligen hörde jag dig säga åt mig att inte köra så fort när jag åkte in till biblioteket, men det är nog allt den här dagen. Jag vaknade, eller klev åtminstone ur sängen vid 6-tiden i morse. Nu har det gått tolv timmar. Känner mig inte mera vaken nu än då, men har åtminstone böcker att förströ mig med. Dina vindlekor snurrar idag, dem är det fart på.

Igår skrev jag ut allt jag skrivit de här veckorna sedan du dog. Har sorterat i datumordning, vissa sidor har bara några ord, andra är mera tätskrivna. Kanske orkar/vill jag läsa någon gång.

Jag är som Ronjas pappa, och vill skrika ”han fattas mig”. Du gör det.

Dina vindlekor snurrar inte, fast det blåser. Efter viss ansträngning inser jag att träet kanske har svällt med regnet. Därmed står de stilla tills de torkat lite. Eller så kommer vinden från ”fel” håll?

De är stilla, du är (väl?) stilla, jag är det inte. Var är du? Det där som är kremerat eller inte är kremerat, det som var din kropp, dina skickliga ömsinta händer, dina tokigheter och påhitt, dina snapsvisor och mycket annat som inte heller jag någonsin kände till – det är ju borta. Annanstans. /Tårar av självömkan./ Och flera av snapsvisorna kommer jag ihåg, andra har jag nerskrivna någonstans, och för övrigt behöver jag inte många snapsvisor längre. Men det var roligt att lära sig dem i ditt sällskap.

Jag vet inte var du är. Tycker illa om att inte veta, vill tala om för mig att du har det bra nu, att du är glad och fri, att du vet att du slipper sådant som var tungt och svårt. Någon himmel där de goda samlas har jag svårt att föreställa mig. Helvete likaså. Ingenting är lättare att omfatta, tomhet, frid.

Fortfarande är det ingen som kunnat berätta, även om många tror sig veta. Och förkunnar sin tro.

Över vedspisen hänger mina nytvättade bommulsbrallor på ditt ”klädstreck” av ene (tror jag). De fick inte plats på tvättställningen. Du skulle le.

Jag är hemma igen, efter midsommar med syrrorna i Uppsala. Varmt i helgen, Pella åkte hem igår kväll. Nu tvättar jag och åker förmodligen ut till Värmdö i övermorgon. Men just nu är det skönt att vara ensam, med dig i tankarna.

Vad jag saknar dig. Inget är roligt längre. Inte för att allt alltid var roligt förut heller. Nu småregnar det, och det är skönt. Men tvätten får trängas inomhus.

Jag är trött. Orimligt trött tycker jag, men det går över. Tomheten gör det inte, inte på länge. Löser supersvåra sudoku för att göra annat än klaga, muttra, morra, gråta, känna mig ensam, vara arg på dig för att du tog dig för att dö och lämna mig (och för all del, flera, som också saknar dig).

Glömmer bort att du faktiskt är död, det gör jag ett ögonblick här och där. När jag kommer på att det där skulle du tycka var roligt att höra, eller något annat som du skulle  tycka var urdumt, dit skulle du vilja åka, den musiken skulle du inte gilla. Det är då jag är glad åt ensamheten, det kanske skulle tarva förklaring om jag plötsligt börjar prata högt för mig själv i sällskap…

Jag har en drygt sjuhundra sidor tjock storpocket på engelska på bordet, fantasy av Tad Williams som du aldrig ens hört talas om. ”Shadowheart”, den ska jag läsa. Hittade den i en boklåda i syrrans hus, där man städar ut böcker och vem som helst – till exempel jag – får ta det man vill ha. Kanske orkar jag inte igenom den, kanske gillar jag den, det är i alla fall något att använda tiden till. Den där tiden som är både för kort och för lång.

Vilar just nu från hörapparaterna, och det är därmed välsignat tyst omkring mig. Minsann är på landet, och Pella är som sagt återbördad till sin matte. Pionerna har vissnat och blombladen ligger strödda i rabatten, rätt vackert det också. Gräset behöver klippas igen. Sommaren har satt fart och talar om för mig att den snart är över, apropå kort tid.

En vän på Facebook skrev orden ”bortlängtan hem” –  ord som säger mig någonting, oklart vad. Jag längtar både bort och hem. Känner oftast att jag är hemma här i det här huset, i den här tidigare så okända trakten. Samtidigt längtar jag bort, till ett annat hem som inte har ett dugg med död och eventuell himmelsk hemvist att göra. Och det är inte Thailand eller annat geografiskt land långt borta…

Årets sista.

Julian Barnes ”Livslägen”.

”Tidigt i livet delar sig världen grovt sett i de som har haft sex och de som inte har haft det. Längre fram i de som har fått uppleva kärleken och de som inte har det. Ännu längre fram – i alla fall om vi har tur (eller för den delen, otur) – delas den i de som har drabbats av sorg och de som inte har det. De här uppdelningarna är absoluta; de är vändkretsar som vi passerar.”

Den här boken säger mig allt som jag någonsin tänkt eller känt kring sorg och sörjande. Läs den, jag vill inte återge mera med mitt urval, som begränsar upplevelsen för en läsare. Den är stark, den är emellanåt för mig ointressant (hänger nog inte riktigt med eller fascineras inte helt av ballonguppstigningar och Sarah Bernhardt med flera) – men det avslutande avsnittet som handlar om Barnes´ sorg efter hustruns död har en kraft och övertygelse som tar mig med sig.

Läs boken.

Längtan. Som inte finns längre.

Ett utrymme i mig, ett tomrum som innehöll allt som hörde till dig och mig och oss. Tankar kring när du skulle komma, hur dags jag skulle köra till bussen, vad vi skulle göra, planera loppis kanske, äta något alldeles särskilt gott, dricka bubbel och spela canasta – allt det där som inte finns där längre. Där fanns också ibland irritation och känslor av oförståelse, både från din och min sida.

Där fanns trötthet och oro, påminnelser om läkarbesök, uppskattning av de fina läkare du fick kontakt med och hjälp av. Din onkolog och din husläkare Susanne är några exempel. Där var fullt av goda gemensamma minnen, och gemensamma genomlevda eländen. Sådana som vi visste att vi inte hade tid till längre, vi visste ”att livet är för kort”. Bara inte riktigt hur kort.

Där fanns också längtan. Nu finns inte längtan längre, jag kan inte längre längta efter dig. Du är ju död, längtan är för mig till för de levande. Jag kan längta till platser, till hav, till skog och natur – men inte längta efter dig. Ännu något som är borta. Jag minns dig, saknar dig, pratar trotsigt med dig, gråter över dig, gläds åt dig. Men jag längtar inte längre.

En lång promenad med Pella, lånad hund. Tveksamt väder, ömsom (vackert ord, ursprung?) sol och ömsom moln, men inget regn. Ännu. Mitt sinnestillstånd är också tveksamt, jag beter mig som om allt var bra, som om jag inte alls är full av sorg. Det syns inte utanpå, just nu, hur det ser ut inuti mig. Sorgen är fysiskt tung, men jag hundpromenerar raskt, och nickar och hejar på de grannar jag möter. Säger åt mig att andas.

Någonstans inom mig brottas jag med tankar på att jag kanske inte är ”godkänd” som sörjande. Någon änka är jag inte. Vem som inte godkänt, eller eventuellt skulle godkänna, kan jag inte ange. Men hela efterspelet när du dött, annonsen som jag fick leta rätt på, det enda samtalet från dina söner som handlade om kistan, begravningen där jag valde att inte delta i samlingen efteråt, och ”inte fanns” för vare sig dina släktingar eller de människor som en gång också var mina vänner, via dig. Alltihop talade om för mig att jag inte hörde dit, att det du och jag hade inte var något någon annan ville minnas.

Du är bara borta, jag skulle lätt kunna få mig att tro att du snart slår mig en signal och vill att jag ska hämta dig vid busshållplatsen. Där kliver du av iklädd mössa med egentillverkad stor tofs, och dramatenvagn. Du har förmodligen även andra kläder på dig… Nåja, så är det inte, så blir det inte. Det vet jag ju. Det är ledsamt.

Jag tänker på dig, och jag saknar dig. Ser dina spår omkring mig, minns infall och hjälpsamhet, inser hur mycket du gjorde när du var hos mig. Hushållssysslor som marmeladkok, bakning (senast petit-choux´er, något jag aldrig skulle kommit på att ens försöka), idéer om matlagning som du ville pröva. Ett urklipp om diverse sushi och annat som du tyckte vi skulle bjuda mina systrar på. Ständigt en levande nyfikenhet och lust att leva, också när det var tungt. Vårt sista samtal handlade delvis om hur vi skulle fira din födelsedag hemma hos mig i veckan, med riktig champagne och god mat – men då var du död.

Jag fick ett kort från vännerna i Sala, som berättade att ditt ”kalas” efter begravningen var som alla dina kalas – med lax och sill, snaps och vin. Det gläder mig. Det var bara du som fattades. Och förmodligen sjöngs inga snapsvisor heller, men jag hoppas att man talade glatt om goda minnen av dig.

Just nu är jag på landet hos fd maken, har Pella här medan matte vandrar i Alperna. Pella och Minsann är noga med att hålla reda på vad den andra ser ut att vilja göra, men de är lugna nära varandra. Och jag får åtminstone en lång promenad varje dag, det är bra. Till midsommar åker jag till syrrorna, här blir fullt hus med äldste sonen och familj, och yngste sonen. Och deras hund. Pellas matte hämtar henne midsommardagen i Uppsala.

Du kom inte ut till ön i midsommar, men du var där under arbetshelgen. Jag minns att du berättade att du gjort dig en ”käpp” att stödja dig på efter stigen från Farfarsstugan och hem till kusinen där du bodde. Det var för komplicerat att kliva i och ur båten och åka från ena stället till det andra. Du valde att gå, även om det tog tid. Jag är glad att du kom dit en gång till i livet.

Hela tiden talar jag om för mig att du är död. Du finns inte. Jag kan bara prata med dig, utan att få några svar annat än de jag själv skapar. Rätt som det är tror jag att jag bara drömt alltihop, att du ska ringa, att du kan ringa. Jag ligger i den ensamma stora sängen i Mats rum därhemma, inte i den som var den ena av två, i sovrummet. Där kunde jag sträcka ut handen om natten och veta att vi fann varandra även om åtminstone den ena av oss sov. Nu är där tomt.

Häromdagen.

Sitter fortfarande vid köksbordet med ett ljus tänt, lampan i fönstret också förstås. Ljuset är för dig, lampan är för att jag hyfsat ska se vad jag gör. De där klena pelargonerna vi skrattade åt i våras blommar. Vilt röda blommor, resten är fortfarande klent. Fast skrattar gör jag just inte nu.

Suckar, ynkar, gnyr och gnäller, tror det kallas sorg. Eller att sörja. Någon (har glömt vem, kanske Didion i ”Ett år av magiskt tänkande”) gjorde skillnad på ”sorg” och ”att sörja”. Förut trodde jag att jag förstod hur hon tänkte, just nu gör jag det inte. Är det sörjer jag gör?

Antagligen är det inte enbart dig jag sörjer. Jag sörjer allt som inte blev, och allt som blev. Samtidigt är jag glad och tacksam för det vi hade. Mitt liv handlar inte bara om dig, inte bara om dig och mig, heller. Och förstås inte bara om mig. När jag försöker reflektera ser jag hur vi alla är hoptvinnade, hör samman på olika och många sätt. Inte alltid något vi önskade eller insåg när det pågick. Men dina, mina, våra ”trådar” tar sig in i många andra människors liv och påverkar mera än vi någonsin begriper.

Du begriper ingenting numera, men du begrep. Jag begriper kanske ingenting jag heller, men jag har i alla fall möjligheten att fundera.

Potatis växer även i komposthögen, bredvid löken – ditt verk. Du fortlever.

Vet du vad jag undrar – fick du ha din/min/vår ring på dig i kistan, eller är den annanstans nu? Vad hade du för kläder, hade du kläder? Jag vet ingenting. Inte för att det gör någon skillnad, du är ändå död. Men jag ville ha vetat.

Nu är det som att du fanns, vi pratade på kvällen – och så blåste någon bort dig, du bara försvann, Du lär ha legat i din fina kista där i kyrkan, men inte vet jag. Det är klart att du gjorde det. Dina släktingar var där, dina söner och andra bar ut din kista efter det som kallas ”akten”. Min son såg jag när han var död, jag smekte hans kind och förvånades över att han redan var så kall. Så stilla. Då blev han död för mig. Och det var gott mitt i sorgen.

Du är död, jag vet att du är det, men jag har inte sett dig. Och nu finns ingenting att se. Någonstans finns en urna med aska som sägs ha varit du. Jag saknar dig och allt som var du.

Två-samhet, en-samhet. Definitiv icke-tvåsamhet.

Har ju varit utan man tidigare emellanåt i livet, nu är det utan återvändo. Du är död. I nära trettio år har vi varit någonting för varandra, några år i början försökte vi medvetet inte vara det. Några år nu mot slutet tog vår relation också slut, då på grund av mina svek och mitt spelmissbruk. Så återvände vi till varandra, som vänner, som älskande, men inte som sammanboende. Nu är vår tid slut, och jag har förmodligen ytterligare några år att skapa ett eget liv. Ett där du inte finns som du, enbart som ett minne av dig, ett avtryck i mitt hjärta och i min kropp.

Jag möter värme och omtänksamhet, kärlek från både kända och okända. Jag möter också oförståelse och svårbegripliga kommentarer, eftersom jag skriver om dig och om oss, på Facebook till exempel. De senare försöker jag lägga på hyllan där det är ganska trångt numera. De andra tar jag till mig med glädje och tacksamhet.

Och tacksamheten finns där även när jag tänker på dig. Ofta hade vi olika uppfattningar, ofta menade du att jag var knäpp på olika sätt – och jag tyckte detsamma om dig. Vi kom från olika världar, men möttes ändå. Jag vill tro att vi hjälpte varandra att bli mera av de vi i grund och botten är, även om vi slirade ibland. Nu ler jag när jag tänker på oss, gråter inte. Men jag har ingen aning om hur jag ska hitta glädje i och till livet igen. Jag vill inte enbart överleva, jag vill leva.