beskrivarblogg

Jag tänker på dig, och jag saknar dig. Ser dina spår omkring mig, minns infall och hjälpsamhet, inser hur mycket du gjorde när du var hos mig. Hushållssysslor som marmeladkok, bakning (senast petit-choux´er, något jag aldrig skulle kommit på att ens försöka), idéer om matlagning som du ville pröva. Ett urklipp om diverse sushi och annat som du tyckte vi skulle bjuda mina systrar på. Ständigt en levande nyfikenhet och lust att leva, också när det var tungt. Vårt sista samtal handlade delvis om hur vi skulle fira din födelsedag hemma hos mig i veckan, med riktig champagne och god mat – men då var du död.

Jag fick ett kort från vännerna i Sala, som berättade att ditt ”kalas” efter begravningen var som alla dina kalas – med lax och sill, snaps och vin. Det gläder mig. Det var bara du som fattades. Och förmodligen sjöngs inga snapsvisor heller, men jag hoppas att man talade glatt om goda minnen av dig.

Just nu är jag på landet hos fd maken, har Pella här medan matte vandrar i Alperna. Pella och Minsann är noga med att hålla reda på vad den andra ser ut att vilja göra, men de är lugna nära varandra. Och jag får åtminstone en lång promenad varje dag, det är bra. Till midsommar åker jag till syrrorna, här blir fullt hus med äldste sonen och familj, och yngste sonen. Och deras hund. Pellas matte hämtar henne midsommardagen i Uppsala.

Du kom inte ut till ön i midsommar, men du var där under arbetshelgen. Jag minns att du berättade att du gjort dig en ”käpp” att stödja dig på efter stigen från Farfarsstugan och hem till kusinen där du bodde. Det var för komplicerat att kliva i och ur båten och åka från ena stället till det andra. Du valde att gå, även om det tog tid. Jag är glad att du kom dit en gång till i livet.

Hela tiden talar jag om för mig att du är död. Du finns inte. Jag kan bara prata med dig, utan att få några svar annat än de jag själv skapar. Rätt som det är tror jag att jag bara drömt alltihop, att du ska ringa, att du kan ringa. Jag ligger i den ensamma stora sängen i Mats rum därhemma, inte i den som var den ena av två, i sovrummet. Där kunde jag sträcka ut handen om natten och veta att vi fann varandra även om åtminstone den ena av oss sov. Nu är där tomt.

Häromdagen.

Sitter fortfarande vid köksbordet med ett ljus tänt, lampan i fönstret också förstås. Ljuset är för dig, lampan är för att jag hyfsat ska se vad jag gör. De där klena pelargonerna vi skrattade åt i våras blommar. Vilt röda blommor, resten är fortfarande klent. Fast skrattar gör jag just inte nu.

Suckar, ynkar, gnyr och gnäller, tror det kallas sorg. Eller att sörja. Någon (har glömt vem, kanske Didion i ”Ett år av magiskt tänkande”) gjorde skillnad på ”sorg” och ”att sörja”. Förut trodde jag att jag förstod hur hon tänkte, just nu gör jag det inte. Är det sörjer jag gör?

Antagligen är det inte enbart dig jag sörjer. Jag sörjer allt som inte blev, och allt som blev. Samtidigt är jag glad och tacksam för det vi hade. Mitt liv handlar inte bara om dig, inte bara om dig och mig, heller. Och förstås inte bara om mig. När jag försöker reflektera ser jag hur vi alla är hoptvinnade, hör samman på olika och många sätt. Inte alltid något vi önskade eller insåg när det pågick. Men dina, mina, våra ”trådar” tar sig in i många andra människors liv och påverkar mera än vi någonsin begriper.

Du begriper ingenting numera, men du begrep. Jag begriper kanske ingenting jag heller, men jag har i alla fall möjligheten att fundera.

Potatis växer även i komposthögen, bredvid löken – ditt verk. Du fortlever.

Vet du vad jag undrar – fick du ha din/min/vår ring på dig i kistan, eller är den annanstans nu? Vad hade du för kläder, hade du kläder? Jag vet ingenting. Inte för att det gör någon skillnad, du är ändå död. Men jag ville ha vetat.

Nu är det som att du fanns, vi pratade på kvällen – och så blåste någon bort dig, du bara försvann, Du lär ha legat i din fina kista där i kyrkan, men inte vet jag. Det är klart att du gjorde det. Dina släktingar var där, dina söner och andra bar ut din kista efter det som kallas ”akten”. Min son såg jag när han var död, jag smekte hans kind och förvånades över att han redan var så kall. Så stilla. Då blev han död för mig. Och det var gott mitt i sorgen.

Du är död, jag vet att du är det, men jag har inte sett dig. Och nu finns ingenting att se. Någonstans finns en urna med aska som sägs ha varit du. Jag saknar dig och allt som var du.

Två-samhet, en-samhet. Definitiv icke-tvåsamhet.

Har ju varit utan man tidigare emellanåt i livet, nu är det utan återvändo. Du är död. I nära trettio år har vi varit någonting för varandra, några år i början försökte vi medvetet inte vara det. Några år nu mot slutet tog vår relation också slut, då på grund av mina svek och mitt spelmissbruk. Så återvände vi till varandra, som vänner, som älskande, men inte som sammanboende. Nu är vår tid slut, och jag har förmodligen ytterligare några år att skapa ett eget liv. Ett där du inte finns som du, enbart som ett minne av dig, ett avtryck i mitt hjärta och i min kropp.

Jag möter värme och omtänksamhet, kärlek från både kända och okända. Jag möter också oförståelse och svårbegripliga kommentarer, eftersom jag skriver om dig och om oss, på Facebook till exempel. De senare försöker jag lägga på hyllan där det är ganska trångt numera. De andra tar jag till mig med glädje och tacksamhet.

Och tacksamheten finns där även när jag tänker på dig. Ofta hade vi olika uppfattningar, ofta menade du att jag var knäpp på olika sätt – och jag tyckte detsamma om dig. Vi kom från olika världar, men möttes ändå. Jag vill tro att vi hjälpte varandra att bli mera av de vi i grund och botten är, även om vi slirade ibland. Nu ler jag när jag tänker på oss, gråter inte. Men jag har ingen aning om hur jag ska hitta glädje i och till livet igen. Jag vill inte enbart överleva, jag vill leva.

Jag förstår faktiskt inte. En Facebook-vän kommenterar min ledsnad över att du varit död i en månad idag med att ”men någon mer i livet har du väl Maggan”. Och det har jag. Men det gör inte min saknad efter dig mindre. Hen återkommer sedan med en ursäkt ”jag undrar. sonen är död vet jag. och mannen. men jag fick för mig att du har pratat om att du har fler barn. men du kanske inte har det. och då ber jag om ursäkt”.

Så om alla mina tre söner vore döda och jag inte hade flera barn, och jag vore alldeles ensam i världen, då får jag sörja, då får jag tjata om hur ledsen jag är?

Jag förstår faktiskt inte. Det är som om vi pratar olika språk, och språk som inte har någonting med varandra att göra. Hen förstår nog inte heller, vill ju inte tro att hen är elak.

Käraste min, idag får du vila från mig. Jag är på landet med fd maken och Minsann, vi stannar här tills jag ska passa Pella, och åker hit igen till före midsommar, då Pellas matte hämtar henne. Eftersom huset här då blir fullt kanske jag åker till syrrorna. Vi får se. Jag är inte mycket för att göra genomtänkta planer just nu. En dag i taget, ett ögonblick i sänder.

Det är idag fyra veckor sedan jag fick telefonsamtalet från din son. Det är exakt två år sedan vi begravde Mats, och du var med oss. Saknar er båda!.

P.S.

Jag har frysta sniglar i frysen. Någon gång kommer någon (annan) som tycker om sniglar. De är naturligtvis inte som dina egenhändigt plockade och hanterade, men du hade provat dem och menade att de var bra.

D.S.

Sovit och vaknat och sovit igen. Är fortfarande trött, men sover nog inte. Och tom. Nu har jag ingen begravning att våndas inför. Bara resten. Bestämde mig för en sak igår, jag vill ha en borgerlig begravning, en sådan som vår son fick. Får väl lägga en lapp någonstans om detta.

Jag famlar mig fram idag. Plockar lite här, tar fram en hushållsmaskin och ställer den bland de saker jag ska ta till loppis, någon gång. Lägger in ett par böcker på Bokbörsen, tar ut mat ur frysen för tillagning. Fikar. Tittar på fåtöljen som fortfarande står i hallen, i väntan på att någon (!) ska komma och ta bort den. Vattnar blommorna. Diskar.

Jag skriver ut mina texter om dig, lägger i en hög, vill inte läsa dem igen. Inte nu. Katten har fått avmaskningsmedicin och verkar lite däven, ligger under skåpet på mattan jag vikt ihop där. Gick och letade efter henne en lång stund innan jag såg henne.

Pratar med ena syrran som undrade om de borde ställt sig bredvid mig vid din kista. Nej, det var perfekt att jag fick stå där ensam ett ögonblick, lägga min piongranruska bland alla blomster och snudda vid dig med min tanke.

Vilsekommen, ett vackert ord för ett tämligen olidligt tillstånd. Jag är vilsekommen.

Undrar just hur ditt paradis ser ut? Ostronsäsong hela tiden, bubbel och vackra kvinnor att älska och prata med, god mat, kanske ett inte alltför komplicerat sudoku någon gång, canastaspelare som ger dig en match. Kompisar, segelturer, kamratskap. Människor som älskar dig, bara för att du är du. Inte för något du gör. Du skulle hur som helst ha blivit en usel ingenjör, det har nog dina föräldrar också begripit vid det här laget.

Hoppas du hittat dit nu, det har idag gått precis fyra veckor sedan du dog, så du har haft tillräckligt lång tid på dig. Här är du i alla fall inte längre, bara i mina tankar och i mitt hjärta.

Du, det är jag. Eller? Jo, det är nog jag. Inte förrän nu kommer jag ihåg att tända ett ljus för dig, sommarkvällen är för lång och mörkret fortfarande inte här. Nu brinner två ljus, har alltid ljus på köksbordet. Ett brinner för dig och den som var du, ett för mig och den som kanske fortfarande är jag. Just nu vet jag just ingenting.

Jag tror att du är nöjd. Och jag är tacksam för din död som jag bestämt mig för var snabb, tacksam för dina söners ordnande med din kista och begravning och allt vad därtill hörde. Om du sett när vännerna från Jonsborg satte på sig sina svarta slipsar utanför kyrkan skulle du ha kramat dem. De kom till dig, och mig. Och ”du kan väl ringa ibland” – jag som är så dålig på att ringa. Riktiga människor, kärleksfulla och förmodligen förundrade ännu över de där två stockholmarna som kom dit upp och fanns där (och vände upp och ner på ordningen) några år, sjöng dittills okända snapsvisor och försvann med dunder och brak och så övergick gården i annan ägo. Inte mycket som det brukat vara i trakten.

Gillar inte oranga moln på himlen. De finns kvar ännu när de mörka försvunnit. Talade om för den ena av mina systrar idag att jag inte tycker om oranga rosor heller. ”Ser konstgjorda ut”. Hon köpte därmed gul ros till din kista. Kände mig ensam ett ögonblick när de stannade bakom mig vid din kista, och jag gick fram ensam med min granrusekpiongrunka. Ingen annan sade någonting, jag pratade med dig inombords, det var inte något någon annan hade med att göra. Jag nickade artigt åt prästen, inte för att jag uppskattade hans insats över hövan, bara artigt.

Är det jag? Någon är det.

Himlen ser annorlunda ut i kväll. Åskmoln, och gula sjok av moln som jag inte känner igen. Kanske en sol som försöker färglägga sin omgivning. Det är svart och blått och dimgrått samtidigt. Minsann stannar inne. När jag åkte hem kom några kraftiga regnskurar, men inte mycket vatten ändå. I alla fall inte här, rabatten ser för torr ut.

Önskar att jag kunde berätta så att alla förstår hur mycket okända människors (och kända) har betytt för mig de veckor som gått sedan du dog. Jag får kärlek och omtanke, du får det indirekt och utan att du vet om det. Delvis handlar det förstås om att jag skriver om dig, om oss, om mig. Men också om det som ger mig hopp om framtid för oss alla – och inte enbart på ett mera privat och enskilt plan – all den kärlek och värme som finns att dela med sig av. Att ge och få. Omtanke och vänlighet, stöd på de sätt som finns. Ett ord, en hälsning på Facebook – vad vore jag utan Facebook? Många av mina vänner har jag aldrig mött i det så kallade verkliga livet – men ni är alla viktiga för mig (de jag inte kommunicerar med har jag nog rensat bort). Ni stöttar, ni kommenterar, ni delar med er av era egna liv. Helen sätter larm på klockan 14 idag för att skicka god energi! Jag är glad och tacksam att ni finns.

Mannen min, ditt liv är nu avslutat, åtminstone i den form vi känner till, du och jag. Det betyder inte att du är glömd – tror att din präst idag pratade lite konstigt om hur fort vi glöms och försvinner. (Du valde honom, och jag hör dåligt.) Du är inte glömd, du är inte enbart dina initialer som ingen vet namnen eller känner människan bakom, du finns i dina barn och barnbarn, du finns i mig, och alla du älskat i ditt långa liv. ”Ändå rätt långa liv” tror jag din officiant sade – han var minst lika gammal som du…

Du lever inte längre, vi kan inte spela canasta eller äta ostron och dricka bubbel. Men jag kan prata med dig så här, jag kan sörja och sakna och glädjas åt fåniga minnen. Och hoppas att dina barn, dina vuxna söner och deras familjer och sönernas mamma gör detsamma.

Det gör mig fortfarande ont att ingen av de dina hade ett telefonsamtal eller ett enda ord över för mig, bara din systers kram idag när vi gick ut ur kyrkan. Och den var det jag som initierade. Jag vill inte ha någonting av någon av er. Ingen framtida kontakt, inga julkort. Men just nu hade jag uppskattat någon markering av att vi fanns. Att vi hade ett liv tillsammans, sorgligt och konstigt emellanåt – men det var vårt. De sista åren hade vi båda bestämt oss för att det här är vårt liv. Du talade om ”att livet är för kort” för att älta historia. Och det var det ju, även om ditt liv var ”ändå rätt långt”. Nu ska jag ta hand om resten av mitt liv.