beskrivarblogg

”Läser noveller som får hjärtat att hoppa, pirra, gå i tu och värmas. Tack Margareta och alla di andra författarna till ‪#‎Älskanoveller 30 nyanser av kärlek”.

Så skriver Inger som redan hunnit läsa en del i #Älskanoveller – 30 nyanser av kärlek. Boken kom ut i fredags – den är vacker och den är full av kärlek, alla sorters kärlek.

Jag behöver postadresser till er som redan aviserat att ni vill köpa ett signerat exemplar av mig – några böcker kan jag överlämna personligen, några andra adresser har jag redan, men Susanne Glädje Olsson i Källängen, hur är din korrekta postadress? Och Jack Hansen – din adress?. Susanne Jacobsson, postadressen tack. Bilägger betalningsinfo, 200 kr inkl porto. A-lott?

Jag har flera böcker, så om ytterligare någon vill ha en, säg till. Gillar att signera!

Hon försöker läsa James Joyce´s Odysseus, men ger upp när hon bläddrat i boken och konstaterat att de sista sidorna bara är ord staplade på varandra utan nya stycken eller avbrott. Så hon kommer att fortsätta sväva i ovisshet om Stephen Dedalus´ och Bloom´s öden.

Därefter plockar hon ut Proux´ Postcards ur bokhyllan, men även den läggs åt sidan på grund av för liten grad, 10 punkter klarar hon inte att läsa ens med brillorna på. En vacker liten bok annars. Hon får botanisera vidare, för ögonblicket är bokläsarlusten liten.

Kallt, grått, regn. Tre ord som sammanfattar dagens väder. Som gjort för melankoliska tankar tyckte någon på Facebook. Sant. Vid hennes fötter ligger Rösti, sonens hund. I morgon ska de åka till veterinären, det är dags för hunden att sluta sitt liv efter nära fjorton år. Grannfrun kom in en vända innan hon åkte hem till sitt, för att säga adjö. Och sonens dotter är här, följer med till djurkliniken.

Häromdagen var det ett år sedan hans husse dog, nu är det Röstis tur att avsluta sitt fjortonåriga liv. Rösti har gjort det här året uthärdligt, han har tvingat ut mig på promenader när jag inte ville gå ur sängen, han har krävt mat och klappar och borstning och städning efter alla hundhår och inköp av hundmat och allt som hör ett hundliv till. Jag är tacksam mot livet och döden som gav oss det här året. I morgon tar det slut.

Någon nämnde begreppet ”frusen sorg” – den här jävla sorgen är inte frusen, det bits, den stinger, den tvingar fram mina tårar, den gör fysiskt ont. Den gör ont i hela kroppen, mina knän känns som om de inte visste vad knän är till för, andningen vill inte ta sig fram till lungorna, hjärtat vill stanna, vill inte slå, vill inte bidra till ännu en dag. Hur känns det då när sorgen är frusen? Jag tycker synd om sorgen som fryser, tycker synd om den vars sorg är frusen – tycker synd om mig som inte varken fryser eller är frusen, men sörjer.

Vi har ibland ord för sådant vi inte vet någonting om.

Jag hade ord för andras sorg förut. Trodde jag förstod. Inte längre. Nu när jag vet att allas sorg är bara deras egen, ingen sorg är den andra lik. Trots att det ju handlar om något som är lika allmängiltigt som att födas, eller bli förkyld eller höra lite dåligt. Som är allas. Död.

Min sorg och din död är min. Den är förstås din också, men det vet du ju inte (tror jag). Och vet du så vet du också att sorgen över ditt liv och din död är både din och min – och allas som älskade dig. Vi var många. Olika sorters kärlek, olika grader – men samma sorg, samma saknad, samma ”du fattas oss”. Du fattades nog dig också innan du lämnade oss och livet.

Ett år nu. Ett på många sätt lugnt år, ingen oro över hur du har det och vad som ska hända. Din far sover gott om nätterna igen. Jag gör det inte, men det har bara delvis med dig att göra. Sonen min, en av mina tre söner, alla älskade. Din död gör min mera påtaglig, den kommer närmare, inte bara genom att åren är flera. Din död talar om för mig att liv är död. Också. Men än lever jag, och än älskar jag dig, sonen min. Även om du är död. Det struntar jag i.

Havsörnen igår hälsade från dig. Den och du värmde mitt hjärta, lite.

Ett och ett halvt glas rödvin, det regnar och sjön är alldeles nerstänkt. Hunden är nöjd att vara inomhus med mig. Jag är det inte. Vill inte vara med mig. Jag längtar annanstans, bort, okänt vart. Inte till människor, inte till staden och hetsen, inte till musiken i duvornas kuttrande, inte till regnets blöta droppar. Annanstans.

Nu hjälper ju inte längtan. Den tar mig ingenstans, den förflyttar mig inte den minsta lilla bit av vägen som jag behöver gå. Och inte vill gå. Den som tar mig utanför mig själv, den som gör mig så trasig att jag kanske kan bli hel därefter. Kanske. Har försökt förr och inte lyckats något vidare. Nu är tiden kortare och då kanske det  går fortare. Att bli den jag är någonstans.

Längtan tar formen av önskelistor, och av listor som radar upp sådant jag har att vara glad över om jag bara kommer ihåg det. Längtan gör ont när den bara är där utan att fyllas med det längtade innehållet, men den är ändå god att ha. Min längtan talar om för mig att jag lever. Utan längtan vore jag död.

Några ord från en status på Facebook fastnade idag: ”Medvetandet vill inte tro på döden, kanske därför att döden ur medvetandets synvinkel aldrig inträffar.” (Det är huvudkaraktären i Jeanette Wintersons ”Stengudarna” som filosoferar lite efter att de funnit en ny planet att leva på när de har gjort den gamla, Orbus, obeboelig.)

Betyder det att när döden inträffar, min död – så är jag inte längre medveten, jag har inget medvetande som kan ”tro” på döden? Och vad är konsekvensen av att inte tro på döden?Betyder det också att jag intill detta ögonblick faktiskt medvetet kan tro på livet?

I vinter har en bäver gnagt på ett av träden här vid den lilla sjön. Bävern har säkert flyttat annanstans nu. Kanske hittat andra, bättre träd att bygga sin hydda av. Här på sjön är skrak och sothöns, svanar och en fram och tillbaka-simmande snok. Plus allt det som gömmer sig under vattenytan som nu åter är blank och orörd. Liv, synligt och osynligt.

Sothönsen är här och simmar tvärs över den lilla badviken i den lilla sjön. Längre ut ligger en kniphanne och är vacker, var honan är vet jag inte. Och två svanar far trumpetande längs stranden mitt emot. Allihop har jag sett alla tidigare år jag varit här. Snart kommer sothönan att simma med sina ungar på ryggen och omkring sig. Men du fattas, Rod.

Huset är annorlunda, din hustru är inte här just nu, men er hund och jag är här. Jag insåg inte att också jag skulle känna så starkt att du inte är här och aldrig mera kommer att vara här. Ingen av oss kan ännu omfatta och förstå att det är så. Var och en av dina kära och käraste kämpar med sin saknad. Försöker begripa hur och varför de ska fortsätta leva – och jag som finns i marginalen av den här livshistorien vet att det går att leva vidare, också när det värsta har hänt. Men det är ingen tröst för någon. Inte för mig heller.

Ångest varje morgon, vill inte vakna, kan inte sova, hunden börjar prata med mig vid 6-tiden oavsett när vi var ute på kvällen, katten kliver på och över mig och ligger på tvären i sängen, jag makar mig ut och hamnar i diket mellan de två sängarna…

Vill inte. Klär på mig ändå, går ut ändå med hunden (det är ju inte hans fel att jag är som jag är), släpper ut katten samtidigt, fyller på hund- och kattmat och gemensamma vattenskålen, sätter småningom på tevattnet. Eldar förmodligen. Börjar vakna. Äter och dricker frukost. Startar datorn. Släpper in världen via tidningar och Facebook, kanske mejl. Vill inte.

Tar mig igenom timme för timme. Kör en tvättmaskin med trasmattan jag tvättade igår, nu åter med stora leriga hundspår. Diskar frukostdisken och vinglaset från kvällen, tömmer tekannan, måste köpa ny tefilterhållare – den nuvarande gick sönder nyss. Plasten dog. Behöver ta in mera ved. Gör det. Och vinkar åt katten därute som springer till ytterdörren och slinker in när jag öppnar. Jag vill inte.

Vad är det jag inte vill? Vara medveten varje ögonblick, levande varje sekund, kännande ingenting hela tiden – eller allting hela tiden. Ville jag vore, annan, annanstans, annan tid, med en annan historia och en annan framtid. Kan jag tala om framtid när jag är så gammal, se ordet, skriv det igen, gammal som jag är. Jag är gammal. Begriper det inte, kan inte ta in den sanning som ligger där, förstår inte hur det hände. Vart tog livet vägen? Vad var livet? Vad är livet? Hur lever man sitt liv? Hur har jag levt mitt liv och hur kommer jag att leva resten av det?

Ålder är bara en siffra sägs det lite käckt. OK, min siffra är numera 73, måste räkna efter, jo, 73. Din siffra är från i morgon 82. Önskar dig en god födelsedag, vännen min, du som var och ibland fortfarande är min älskade. Hoppas dina barn firar dig som du är värd att fira. Din lust att leva är värd det, din nyfikenhet också. Ville jag vore lika nyfiken, lika fylld av livslust som du faktiskt är ofta. Jag är det inte ofta. Men jag lever ändå. Det har jag gjort länge.

Ibland frågar du mig om jag inte ska måla igen. Mitt svar är att jag tappade bort mina målarögon när jag gick en kurs i akvarellmålning en sommar för länge sedan. En seglande målarkurs. Jag fick klart för mig att jag inte kan avbilda, inte kan perspektiv, inte begriper hur skuggor ska falla hit eller dit. Så jag blev övertygad om min oduglighet som målare och lade av. Men jag minns att jag såg naturen på ett annat sätt när jag målade.

Nu slår det mig att det nog är samma sak som hände med mitt sjungande. En musikdirektör, må ha vila i frid trots allt, fick mig att inse att jag inte kunde hålla ton och därför inte fick ingå i skolans kör. Jag slutade sjunga. Började inte igen förrän i Frankrike, där jag var för att utmana mig själv… Numera sjunger jag åtminstone för mig själv, ibland gör det mig glad. Och jag har lärt mig flera snapsvisor med åren. Målar gör jag inte, men jag har heller inte slängt vare sig färger eller papper eller penslar. I skrubben ligger en kasse full av tuber som förmodligen inte går att öppna idag.

Mitt i de här funderingarna tänker jag på Bruce Jenner och TV-intervjun jag nyss sett. En illustration av mod. Amerikansk förvisso, men stark och klargörande, åtminstone så långt min förståelse sträcker sig. Lite mera begriper jag hur det kan vara att känna sig som kvinna men vara man i alla andra avseenden. Eller tvärtom.

Har just bytt bild på datorns skrivbord.

En bild från sjön här utanför.Jag ser det mjuka bruna gräset till höger i bilden, stenarna i förgrunden – och det lugna vattnet, skogskonturerna som speglas. Längst där borta kan jag ana en annan strand, ett land som jag inte känner, inte vet något om. Den här bilden ger mig lugn, frid i själen.

Blåmesen tar ivrigt hand om hundens hår och bofinkarna flyger över varandra i något som bara kan vara kärlekslek.

I mitt huvud surrar några ord från ett telefonsamtal för nästan ett år sedan. Min fd man, mina söners pappa, ringde. ”Det här går inte att linda in. Mats är svårt skadad.” Han fortsatte med att berätta att han skulle åka i polisbilen efter helikoptern in till Karolinska. Äldsta sonens hustru och söner skulle komma och hämta mig. Äldsta sonen for till sommarhuset och tog hand om hunden.

Vi samlades på sjukhuset. På vägen dit fick vi veta det vi redan visste, Mats var död. Minns inte att jag grät, vet bara att jag höll min svärdotter i handen. Hårt. Ena barnbarnet körde. Vår yngste son kom också till sjukhuset, jag gick ut för att fånga upp honom och såg honom stå och gråta och andas djupt mot väggen därute. Därinne väntade också Mats dotter.

Eftersom det skett en olycka fanns också poliser på plats, jag tyckte de tittade lite generat på mig när jag gick förbi dem. Och där fanns en beskäftig kurator som blev tröttsamt påträngande när vi småningom pratade om att se Mats. Hennes tal om att ”han är sig ju inte lik, han är blodig” etc gjorde förmodligen att det enbart var hans pappa och jag som gick in till honom och såg honom en sista gång.

När jag rörde vid hans ansikte var han redan kall. Han var mera sig lik än olik, inte gjord vackrare än han var i livet – ingen fick tvätta honom innan han obducerats så att dödsorsaken kunde fastställas. Vi visste ju varför han var död. Bilen hade klämt ihjäl honom mot en tall på infarten till sommarhuset där han bodde med sin far.

De där orden tjatar i mitt sinne – det här går inte att linda in, Mats är svårt skadad. Nu har han snart varit död i ett år. Han lever i mig, varje dag, så länge jag lever.

”Nackdelen med att vara död”

skriver Bodil Malmsten om i sin blogg Finistère. Bland annat fantastiskt som den numera döda gjort i livet nämns ”ja, han restaurerade kyrkomålningar” – det ligger mycket i de korta raderna i hennes blogg (som oftast).

Den som nu är död målas upp som enbart fantastisk, enbart god, enbart framgångsrik och samhällsnyttig, eller så. Och möjligheten att vara/bli/göra något annorlunda är för alltid borta när du är död, påpekade redan Michel Montaigne på 1600-talet…

Hon skriver också ur diktsamlingen ”Här är hjärtat” i en lång dikt

”Kniven i hjärtat
Den vrids om
Det kommer alltid
att vara inte du”

när hon tror sig se den döde älskade.

Så kan sorg också se ut.