beskrivarblogg

Fåglarna har inte insett att jag fyllt på frön. Katten har jag inte sett sedan i morse då hon släpptes ut. Hunden sover på köksgolvet. Själv försöker jag få någon tanke att överskugga döden som fyller mitt sinne. Det är svårt. Har i alla fall lärt mig att det var Plautus som i Bacchides skrev ”den gudarna älskar dör ung”… Tack Wikipedia.

Det nyligen, några månader sedan, gjutna betonggolvet i källaren är blött, underifrån. Har fotograferats idag, kanske gör någon något någon dag.

Omgivningarna ser skräpiga ut, när snön är borta. Som om det inte vore nog, vänder skatan på all mossa för att kanske hitta något ätbart där under. Och under fröautomaten ligger alla solrosskalen. Ostädat. Som inomhus, dock inga fågelfröskal. Hund- och katthår. Och mina långa hårstrån. Lerfläckar på trasmattorna, de får vara kvar ett tag till, lär bli flera.

Varmt och skönt dock, vedspisen muttrar och brinner. Nu vill Minsann in, hon sitter i ”giv-akt” utanför köksfönstret tills jag vinkar åt henne. Då står hon på trappen när jag öppnar dörren, och rinner in. Hunden lyfter ett ögonlock, och blundar igen när hon slinker förbi.

Jag tar fram något som förmodligen är rådjur ur frysen. Eftersom jag inte vet vad det är, och det har legat sedan sonen jagade sista gången – före den 12 maj förra året – så bryner jag det i gryta och låter det stå på vedspisen några timmar, med chalottenlök, vitlök, färsk ingefära, morätter, purjo. Enbär. Kanske blir det gott.

Kaffet har kallnat medan jag donat i köket. Hunden och jag tar en lerig promenad.

Bästa vännen kämpar med begravningsarrangemang och försöker hålla ihop – hon har vänner och familj omkring sig, det är svårt nog ändå. Och det finns ingenting som tar bort smärtan, den bara blir lite annorlunda med tiden. En aning uthärdligare. Men det är alltid tomt där en gång någon fanns.

Datorn talar om att den är optimerad. Jag är optimerat tom.

Min bästa vän har mist sin älskade man. Chock, alldeles oväntat, hela livet ett annat. Vi är många som saknar Rod, som minns honom med kärlek.

Det här är en dikt som Bodil Malmsten publicerat på sin blogg Finistère, och som kommer i en diktsamling i vår. Den vill jag ge till dig, bästa vännen min – önskar att jag hade kunnat skriva den. Copyright Bodil Malmsten.

Utan dig har jag ingen kärlek
Bara den jag älskar
älskar jag
Så förintas mänskligheten
Selektivt
Sorgen är egoist

Jordens fördömda
dör under mina ögon
Bara för dig
blöder jag
Jag är en ond människa
och det är ditt fel

Jag hatar att
du övergav mig
Lämnade mig
på jorden
utan alternativ

……………

Svindeln inför världsalltets
likgiltighet
Det finns astronauter
som aldrig kommer tillbaka
från rymden
Ground control to

Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis
som inte finns

Hur gör folk för att leva?
Vid vilken ålder är det för sent

Det finns gamla par
som dör samtidigt
Men det är i dödsannonserna
och bara där

…………

Bara du kan se mig
som jag är

Vem ska nu
vara jag

Vem ska nu
vara du

Hej det är jag
Det var jag

Nu har jag en separat skärm och en separat klaviatur på köksbordet – det enda jag inte har är en fungerande mus. Måste alltså komma ihåg att använda plattan på laptopen när jag vill flytta markören. Skönt med en större skräm, trevligt med en annan klaviatur.

Så till den eviga frågan – vad skriva? Min vän talade om för mig för en stund sedan att 1. Ostronen (till lägre pris) var slut och själv hade han nog ätit lite väl många på sistone, 2. I morgon är det ”modersmålets dag” – och det trodde han jag skulle tycka vore kul att skriva om. Han blev lätt besviken när jag inte tände på idén. Är trött på alla dessa dagar, var kommer de ifrån? Vem hittar på dem? Kan jag hitta på ”nötväckans dag” t ex och få gehör någonstans för det?

Det blåser och drar kallt i huset. Tvättade fönstren på insidan i sovrummet idag, och skyllde på vinden att jag lät bli att tvätta på utsidan.

Känner mig deprimerat lätt förkyld, nyser och fryser. Ser inte fram emot en ensam helg, med hundpromenader i leran här utanför. Vill ha vår, och det är någon sorts vår i alla diken, vattnet porlar och svämmar över. Åns vattenfall forsar verkligen så det hörs, så att jag hör det. Vedboden börjar bli rymligare allt eftersom jag eldar. Snön på gräsmattan är helt borta, liksom på altanen. Nu får hunden ”tvätta” tassarna i gräset i stället för i snö innan han får komma in. Jag har slutat tvätta trasmattorna när det bara är några hundspår på dem. Det blir flera.

Jag slipper stångas med fåret och hennes unga bagge längre, de har hämtats härifrån. Har inte fördjupat mig i deras vidare öden, men är tacksam för att de är borta. Min hund var lite väl intresserad, och de var för dumma för att ge sig iväg när jag försökte sjasa bort dem. Grisen är kvar, bor i stallet och syns ibland utanför stallet nu när det inte är någon snö kvar. Var stallkatten är vet jag inte, har inte sett den på några veckor. Minsann verkar inte heller ha träffat på den på länge.

Det här tramset är ord i stället för det jag känner just nu – trött ledsnad för att min vän inte kommer hit, trött på mig som inte kan säga det till honom, trött på honom som inte kan säga att han inte vill.

Den som tittar noga ser fasantuppen på berget.

Riktigt varför hon hela tiden öppnar ett nytt, tomt dokument att skriva i vet hon inte. Det känns som om hon väntar på vad som ska komma, vilka ord som ska hamna där. Ibland sitter hon faktiskt med orörliga fingrar på klaviaturen. Något blir det alltid. Som nu.

Boken hon läste igår kväll hade enkel uppbyggnad – en äldre man med ett alldeles för stort hus för sitt ensamma liv, en son som han hade dålig kontakt med, sonens hustru, barnbarnen som han älskade och saknade efter att familjen flyttat från hans gård till byn, en grannkvinna i ett hus så klent att taket blåste sönder i stormen. Två gamla vänner, adoptivföräldrar till sonhustrun, där kvinnan avlider. Mannens döda sura hustru. En åsna, katter, en hund, två urgamla tanter, en sjuksköterskestudent, en manlig jordbruksstudent – och slutligen en baby. Runt det här persongalleriet vävs en liten fin historia.

Boken heter ”och sen Paulette”, är skriven av Barbara Constantine och utgiven av Seqwa förlag. Kapitlen är föredömligt korta, boken är lättläst och trevlig, rekommenderades mig på biblioteket av en äldre dam – lika gammal som jag antagligen, men mera dam.

Hon vet att hon också har flera persongallerier i både huvud och på datorn. Hittills har hon inte fått ihop dem. Fragment, snuttar, ord och meningar som om någon annan skulle sätta ihop allt till en berättelse. Åsa Hellberg, som jag följt under några år, skrev häromdagen i sin blogg om hur man kommer igång med att skriva sin bok.

Första beslutet handlar om att skriva en bok. Inte ett manus. En bok. Nästa beslut är ”när ska du sätta igång?” och därefter ”när ska du vara klar”.

Först därefter kan du börja fundera på dina människor, karaktärerna i din bok. Du måste inte nödvändigtvis ha klart för dig vad som ska hända – men det kan vara hjälpsamt att utsätta din huvudperson för någonting. Vad som helst. Och därefter fråga dig varför detta hände? Varför är en viktig och hjälpsam fråga genom hela skrivandet.

Så enkelt kan det låta. Så svårt är det. Inte ens Åsa Hellberg som numera skrivit fem eller sex böcker säger att det är lätt. Men hon tycks ha roligt medan hon skriver och hon gillar att redigera. Det ska man vänta med, ingen redigering under skrivandet. Runt 2 000 ord om dagen, tänk i kapitel, inte hela boken. Sluta när du just påbörjat nästa kapitel, lättare att komma igång då. Ett knep som flera författare använder sig av.

Här är länken till Åsas blogg http://asahellberg.blogspot.se/2015/02/2552-ord-idag-och-nu-tanker-jag-skriva.html?

Varför gnyr jag ständigt inombords? Jag har tak över huvudet, hyfsat varmt i huset om hon ser till att hålla vedspisen igång, mat i frysen och egenskapad fattigdom – inget att gnälla över således. Ändå finns inte glädjen där, ändå vaknar jag med någon sorts vånda varje morgon. Varje dag utan andra förväntningar än att ha något mejl kanske, eller en beställd bok på Bokbörsen.

Just när jag skriver detta går strömmen, tvättmaskinen i andra änden av huset stannar. Återställningsknappen fungerar inte, och tvättmaskinen går inte att öppna. Strömmen tillbaka i lampan i tvättrummet, men inte i maskinen. Och inte i halva köket – kanske har en propp gått, men varför? Och vilken? Ringer gårdens förvaltare som ska skicka en elektriker (som ändå jobbar just nu på gården) – en timme senare har han inte kommit. Jag har flyttat datorn till sovrummet där elen fungerar.

När jag ringer bilverkstaden har de lunch…

Hur var det där med självuppfyllande profetior – inga förväntningar = allt går fel, allt blir så galet det kan? Murphy´s law eller något sådant.

Jag trodde att den buljong jag tog ur frysen var kycklingbuljong – det var fisk. Kycklingen åkte in och en improviserad fisksoppa står nu på vedspisen, med potatis, morötter, brysselkål, lök, vitlök och något jag misstänker är abborrfiléer, frysta just ilagda. Det andra har puttrat en stund. Synd att koka filéerna, stekta är de ännu godare. Tror detta blir en bra middag ändå. Vedspisen fungerar trots elavbrott, bara jag fyller på ved. Dags att göra det jag ofta tänker, nämligen märka med stor svart text vad det är jag lägger i frysen!

Intressant att flytta datorn till ett nytt ställe, jag ser förstås andra saker här. Har sett utsikten förr från sovrumsfönstret, ån är full av änder som plaskar runt i sin vårliga jakt på en partner, en av byggjobbarna rastar sin schäfer, kajorna flyger och stjäl av andfodret när änderna tillåter. En jättelastbil passerar med okänd last som lastades av uppe vid stora huset – bilen måste köra ner till vändplan vid de gamla kostallarna för att kunna vända. Syrénhäckens knoppar är stora, det ser jag just inte när jag hämtar veden i boden ”under” häcken. Här kommer inte heller solen in förrän fram på eftermiddagen, vilsamt för ögonen med andra ord.

Hunden följer mig i hasorna och ligger nu på den vita stora trasmattan bakom min rygg – hundhår även där…

Tillbaka med datorn i köket, el i uttaget vid fönstret där – tvättmaskinen gick att öppna och tvätten att hänga, men maskinen fungerar inte. Fick reda på att det handlade om en stor säkring som gått någonstans i byggverksamheterna på gården.

”Min” bil är hämtad, utan förklaring till urladdningarna. Hyrbilen återlämnad, biblioteksböckerna likaså. Bok skickad till beställare, bröd och påläggsskinka inhandlat. Jag är hemma igen och försöker få igång vedspisen.

Nätet är fullt av tips om hur man kan vara digital nomad hela livet så länge orken förslår – men vad ska göra mitt nomadiserande ekonomiskt möjligt? Vad ska jag sälja, som repeterar och säljer sig självt småningom, när jag väl byggt upp hemsida, kundregister och plattform och betalningsformer etc?

Begagnade böcker säljer jag ju redan, men de gör mig inte till någon nomad. De skapar inte sådana pengar att jag kan flytta utomlands och verka via nätet enbart. Porto och emballage överskrider ofta kostnaden för boken. Bortsett från att flytt med alla böcker icke låter sig göras…

Ingen fysisk försäljning alltså. Sälja tjänster, tankar, ord, texter, bilder, verser? Haiku? Vad heter det i pluralis? (Och heter det fortfarande pluralis – imperfekt är ju skrotat, och heter visst preterium eller så numera.)

Recept är jag inte bra på, det går alltså inte. Vad är jag bra på? Läsa andras texter och upptäcka fel, förbättra (?) ordval och meningsbyggnad? Läsa snabbt. Det blir jag heller inte nomad på. Sticka och virka grytlappar, nej. (Billiga att skicka annars.)

Korrekturläsning/redigering är bra nomadtjänster, förutsatt internetuppkoppling. Men tämligen dåligt betalt. Skrivande människor har ofta inte mycket pengar.

Spå i Tarot-kort, fabulera och berätta de sagor människor vill höra? Coacha? I vad?

Skriva massor av e-böcker som kostar nästan ingenting, men köps av många? E-boken är en perfekt nomadprodukt förutsatt att den hittar sina läsare. Eller tvärtom.

Berätta hur man inte gör när man hävdar att man är lycklig och har funnit sin plats på jorden – nämligen spelar bort allt. Jag vet hur man inte ska göra. Jag gjorde det.

Har jag något annat know-how att dela med mig av? Att skriva om ock nonsens är bra för fingrarna och för själen (men inte för rumpan om du sitter vid datorn för länge). Att gå ut med hunden flera gånger om dagen är hälsosamt. Att solen lyser på ett särskilt sätt i februari med all snö överallt. Att det blir vår ser jag på soffor och mattor som täcks av hundhår… Att ugnstorkad, tärnad blodpudding är gott hundgodis.

Att jag försöker sälja ett par Meindl-kängor, Gore-Tex, modell Tundra storlek 10, i mycket gott skick (nya skosnören 2×2,5 m för 10 hål/hällor behöver införskaffas) på Tradera, utgångspris 250 kr, hittills inga bud.

Att detta är ett bra recept (sic!) på chokladkola förutsatt att man är petnoga med termometern i kastrullen:

120 g smör

½ dl kakao

2 dl vispgrädde

3 dl socker

1 dl sirap

3msk honung

2 tsk kaffepulver

3 kapsyler ättika

Rör om medan det kokar, kolla temperaturen – ta genast bort från värmen vid 124 grader. Häll ut på bakpapper i lämplig form, skär eller klipp till lagom stora kolor innan det hela stelnat helt. Jag har just satt i mig större delen av förra veckans kok – det är fd sambon som fixar sådant, jag äter.