beskrivarblogg

Föser bort katten ur mitt knä för jag vet inte vilken gång i ordningen. Hon vill vara där, också när jag vill annat. Nu återstår för mig att skriva, inget annat – jo gå ut med hunden en gång till i kväll, förhoppningsvis snöar det inte och kanske blåser jag inte bort. Eller halkar och drattar på ändan.

Jag har kokat lingonsylt, rivit ost och lagt i frysen, ätit hemmalagade oxrullader i gräddsås, med stompad potatis med en del av den rivna cheddarn. Jag kommer just nu ihåg att jag också tvättat, bör alltså hänga tvätt på syrrans hopfällbara ställning. Druckit vitt vin.

Och, sett en fin film om Lars Nordlander, poet och sångtextskrivare, dokumenterad av Tom Alandh. Båda männen rörde vid mitt hjärta.

Pratat med fd maken, fd sambon, en av syrrorna, äldste sonen, och yngste sonen. Sonen däremellan pratar jag med hela tiden, drömmer om honom varje natt på sistone. Han är död. Och inte är han en av de döda som ringer om natten, de som skildras i Crister Enanders bok. De var stora och litterära, Mats var Mats, men han ”ringer mig” om natten. Det gör mig både glad och ledsen.Jag får väcka Rösti så att vi kan gå ut – därmed får jag sova till halv 8 drygt i morgon bitti. Han är lättväckt, behöver bara skramla med kopplet så kommer han.

Min sjuttiotredje födelsedag. Jag sitter i mitt varma kök, min vän pysslar omkring mig – just nu gör han ren och smörjer in ett par vinterkängor, och har nyss späntat en mängd tänd-stickor till vedspisen. Kanske går han till och med ut med hunden om någon timme. Jag är legitimerat lat idag.

Många har ringt, flera har gratulerat på FB, några mejl därtill – jag känner att jag finns idag. Det gör jag inte alltid. Kände det gjorde jag även för några timmar sedan när jag skottade fram grindhålet efter plogbilens snövall. Nu har det kanske slutat snöa, det är vackert därute. Undrar var talgoxar och blåmesar är, fröautomaten är full, men bara nötväckan hämtar sina frön som vanligt.

Som vanligt har jag svårt att omfatta att det är jag som fyller så där många år. Ännu är jag veterligt frisk. Jag har familj och vänner. Katt och hund. Jag är lyckligt lottad. Det behöver jag påminna mig emellanåt, när melankolin vill ta överhanden. Speciellt när dagarna är mörka från november till mars ungefär. Idag är dagen ljus tack vare all snö, det är en av få fördelar med snön. Jag har slutat åka skidor.

Häromsistens gjorde jag en deprimerande lista över allt jag inte kommer att göra mera: segla till exempel. Kanske kommer jag att ”åka segelbåt” någon gång mera i livet, men inte byta segel och försöka hålla i alla tampar med tänderna om så behövs. Jag kommer aldrig att lära mig dyka, fast det har jag nog aldrig riktigt velat heller. Vandra i fjällen kan jag också glömma, liksom att göra långa resor till fjärran länder, bo utomlands i lagom varmt klimat en längre tid. Ibland är det kroppen som inte vill, ibland ekonomin.

Den där listan talar om för mig att jag är gammal, jag är äldre, jag är allt det där som skyfflar in sådana som mig i ett förutbestämt, trångt fack där vi bör hållas, gärna utom synhåll för resten av mänskligheten. Så att vi inte stör, inte påminner alla yngre om att de också blir äldre om de överlever stressen av livet idag.

Många blir inte äldre. Jag tänker på alla de som inte orkar leva, jag tänker på min son som stretade på, men som inte fick leva vidare.

Det är söndag idag. De flesta vet det, jag vaknade och trodde det var måndag. Förundrades över att inga byggjobbarbilar stod på parkeringen, det var tyst och stilla därute. Söndag. Någonstans nyss blev jag vilsen…

Nu är jag i alla fall hemma igen, hos katten som jamande talade om för mig vad hon tyckte om att ha varit ensam i två och en halv dag. För det var i torsdags som jag åkte in till fd maken och tillsammans med äldste sonen tömde förrådet på allt som Mats stuvat in där. På fredagen tvättade jag hela dagen. Nu står ett antal kartonger med diverse i vardagsrummet och väntar på att sondottern ska hämta det hon vill ha.

Jobbigt, sorgligt, men bra att ha gjort. Borde haft en stegräknare för allt bärande i trappor och kutande ut och in i tvättstugan dagen efter. Jag var utmattad när vårt jobb var klart. Nu återstår för hans dotter att hämta.

”Internetåtkomst saknas” – routern fungerar, men kopplingen vidare till server vill inte. Trist, och trist att känna sig så beroende av att det ska fungera. Internetavgiftning är kanske en bra idé.

Snön kommer idag, det är väl någon decimeter nu, jag och Rösti pulsar omkring. Vi gör allt vi kan för att undvika att komma i närheten av de lösspringande nyfikna dumma två fåren. Rösti blir lite för intresserad, och de kommer alldeles inpå oss – jag är rädd för vad som kan hända. Tydligen har fåren lärt sig att hoppa över det provisoriska stängsel som ägaren satt upp…

Det mörknar, Minsann gör klart för mig att hon vill komma in, där hon sitter utanför fönstret på berget. När jag öppnar dörren slinker hon in, smidig som den katt hon är. Nu sitter hon innanför fönstret och kollar de fåglar som fortfarande tycker att de ska hämta några frön till.

Jag läser lite, lägger in lite mera ved, kollar att elementet i gästrummet fungerar så att där blir varmt till i morgon när bästa vännen kommer. Med sin numera enda hund, Louie. Som är lite väl nyfiken på Minsann, till skillnad från Rösti som inte bryr sig om henne. Vi får väl se hur det går, jag kan alltid sätta haspen på dörren till sovrummet så att katten, men ingen hund, kommer in där.

Fortfarande ingen kontakt med någon server, klockan är lite drygt fem på eftermiddagen, och det här har väl pågått ett par timmar nu. Håret har torkat efter duschen. Igår sade man att det skulle bli kallt i natt, minus tolv grader. Jag får väl försöka vakna och gå och fylla på köksspisen, kanske ta in fläktelementet i sovrummet. Det var bara tolv grader (plus!) när jag lade mig igår, eftersom jag hade glömt att öppna dörren efter matlagningen. Jag kröp ner med katt, långkalsonger, undertröja och strumpor på. Sov gott. Någonstans läste jag att ca sjutton grader är en perfekt sovrumstemperatur, då lär man sova som bäst. Jag gillar att ha ett svalt sovrum, men runt tolv grader är väl kylslaget. Nu är dörren öppen så att värmen från övriga huset kommer in där också.

Inser just nu när jag krånglat mig ner på golvet i sovrummet och kollar elementet, att det är kallt. Alldeles kallt. När jag flyttar sladden till det andra uttaget (tavlan får klara sig utan belysning) blir det varmt efter en liten stund. En rimligare förklaring till kylan i natten som gick, men orimlig när det gäller eluttag. Begriper ingenting, men nu blir det en något varmare natt.

Och nu, klockan sju på kvällen, är internet tillbaka.

Innovation i vedkorgen. Späntade tänd-stickor med vidhängande ljusstumpar gör det lättare att tända vedspisen en kall vintermorgon. Medan jag var ute på hundpromenad fixade min händige vän detta.

Läser drömböcker om kvinnor i USA som har hur mycket pengar som helst, Scruples Two till exempel – vad pengarna kostat framgår inte alltid. Avundsjuk på pengarna, inte på något annat – fast det är svårt att skilja på vad som har med pengar att göra och inte…

Pengar, pengar och pengar. Skulle jag vara mera tillfreds, och gladare och lyckligare rentav med mera pengar. Jag vill tro det. Att tro så gör livet lättare, eftersom jag inga pengar har så kan jag ju gnö och gnälla, lida ibland till och med – vilket inte vore lämpligt med pengar.

Hur låter en sån som prinsessan Madeleine (kom jag till slut på att hon heter, hon med ett leende som bara består av tänder) när hon pratar om lycka? Har hon bekymmer med att leva, är hon glad i sin småfeta man och sitt barn och sitt nästa barn? Hur står hon ut? Hur blir man sådan som hon? Stackars?.

Liv. Är det att få en kommentar på Facebook, eller ett ”gilla” på/i bloggen? Ja, en sorts liv, ett begränsat sådant, ett klent, men-dock-liv. Det andra, som handlar om kroppen, pågår som tur är ändå. Kroppen vaknar, hör hunden som vill ut och kissa. Går själv och kissar, klär på sig och går ut. Katten sköter sig själv, och talar också om när hon vill ut. Kroppen är nöjd med att vara inomhus när hunden väl fått göra sitt. Kroppen ser till att äta och dricka, vem som lagar maten är oklart. Knoppen kanske.

Den som eldar i spisen är tydligare, hon kan identifieras via sotsvarta fingrar, varje gång spisen slocknat. Nu knastrar och sprakar den, spisen. Hon har diskat och därmed blivit ren om händerna, till nästa gång. Nu är det dags för drömböcker igen. Helge är fortfarande borta, såvitt hon vet. Eller är det jag som vet? Ibland är det svårt att skilja på mig och henne.

Kroppen går och lägger sig med en bok. (Ha.r just korrigerat en freudiansk felstavning – bok blev bom…).

Det här skriver jag till min syster. Jag har två i livet. Jag hoppas att du vet hur viktig du är för mig, hur du gör mig levande, hur du talar om för mig att jag finns. Faktiskt finns, faktiskt skriver, faktiskt säger något.

Det du gör för mig gör ingen annan. Du läser mina ord, du ser vad där står, du talar om hur du reagerar. Av ”de mina” är du unik. Jag tror mig veta att min andra syster också läser, att min svärdotter gör det, att min fd svärdotter och kanske min sondotter gör det. Jag vet att min ibland kärbo gör det. Men du berättar att du gör det, du kommenterar och talar om hur du tänker när du läser det jag skriver.

Mitt skrivande är mitt sätt att hänga fast vid livet, att fortsätta tro att jag lever och kan leva. Och för att riktigt tro på det behöver jag, kräver jag, att få någon sorts respons. Andra människor som jag älskar bryr sig inte, jag är säker på att de älskar mig – men de bryr sig inte om vad jag skriver. Eller berättar det inte. Bara det inte hänger ut dem. Så jag hänger inte ut någon annan än mig själv. Men jag skriver för att leva. Och lever för att skriva – åtminstone ville jag det när jag hittade på devisen för bloggen.

Tack, kära lillasyster. Medan jag fortfarande kan tacka dig. Du behöver inte vänta på min bok.