beskrivarblogg

Läser ”Sista  brevet från din älskade” av Jojo Moyes, och tänker på min älskade. När försvann han? Fanns han någonsin? Jag har i alla fall slutat kalla min manliga vän, älskare, fd kärbo, numera vad ?, för ”min älskade”. Gjorde det länge. Slutade kanske när vi/han gjorde slut senast – minns inte ens när det inträffade. Är inte dement (tror jag), lägger bara inte sådant på minnet längre. Antagligen för att han faktiskt inte vill vara min älskade längre (min slutsats). Vi har gjort slut på varandra.

Inser när jag skriver det här att han nog slutade för länge sedan att prata om kärlek när det gäller oss två (om han någonsin gjort det, jag kanske bara har hört vad jag ville). Förmodligen gjorde han det när vårt gemensamma liv brakade samman för snart sex år sedan. Han hänger med ändå. Och jag med. Hit och dit, till och från. Någon sorts kärlek är det kanske. Och eftersom jag vet att han läser min blogg, så läser han detta. Vår modell för kommunikation är inte särdeles direkt…

Bästa vännen har mist sin älskade man. De var älskande, de hade mycket gemensamt liv framför sig, ”det var inte så här det skulle bli” sade en av hennes döttrar vid begravningen. Nej, det var inte så det skulle bli.

Det var inte så det skulle bli för mig heller, som det blev. Livet händer, och döden händer, och allt blir något annat. På golvet här i köket ligger sonens ärvda hund (jag har ärvt hunden, inte sonen), sonen är död, han också. Hunden fiser så det stinker. Det var inte så det skulle bli heller. Men det blev. Snart är det ett år sedan olyckan. Jag väntar på årsdagen med sjuk sorts förväntan, vad kommer jag att göra, hur kommer jag att känna?

Just nu vet jag bara att livet rämnar omkring mig, jag larvar omkring med vrickat knä och möjlig meniskskada efter att ha klivit snett när jag skulle ta upp hundbajs ur diket. Försöker gå ut med hunden ändå, men enbart på gräset utanför huset, det onda benet först utför trappen, ett steg i taget. Om jag inte böjer på benet funkar det, lite bättre idag än igår. Bättre idag än igår, viktig insikt.

Grannen på landet ringer just och berättar om en olycka därute i samband med trädfällning och städdag. Apropå att livet rämnar. Vet inte hur det gick med den, och de, som drabbades.

Och det här livet återuppstår, varje vår. Nyplöjda åkrar, tofsvipor, en fasans rop – talar om nytt liv. Tack.

”I motstånd växer tanken” heter Crister Enanders senaste bok.

Jag finner att jag går och grunnar på de orden – i motstånd växer tanken. Är det så? För min del varierar det nog, visst motstånd får mig att slåss i stället för att tänka, annat kan ibland göra att jag tänker några varv till. Nu handlar inte hans bok om mig, turligt nog. Den berättar om kvinnor som funnits i hans eget liv och om kvinnor i litteraturen, bland andra Klara Johanson. Jag hittar hennes ”Ur dagböckerna” i hyllan med böcker om skrivande och skrivande människor – den i köket, nära till hands.

Klara Johanson (1875-1948) var journalist, essäist och litteraturkritiker i Stockholms Dagblad med signaturen K.J. Hon började skriva dagbok strax före första världskriget och fortsatte hela livet. ”Ur dagböckerna” är utgiven av ellerströms förlag 1989, och boken är full av tankar, tidsbilder, den tidens författare och sammanhang, hennes egna analyser och skarpa kommentarer kring det som hände medan hon levde.

I september 1943 dör hennes livskamrat Ellen Kleman, kallad Choice (den utvalda). Klara Johanson skriver ett år senare ”I kväll kom den bittra sorgen över mig som en stormvåg medan jag satt i mörkret och hörde en Strausskonsert. Jag kved och jag grät medan Donauvalsen strömmade ut i rummet. Annars är min oavlåtliga sorg stilla och tårlös.”

Hennes bild av sorg känner jag igen.

I en senare notering har hon hittat ”ett präktigt adjektiv: ”unnsam” glädje. Troligen är det finlandssvenskt; det låter så rart gammaldags att professor Hirn (Yrjö Hirn) inte lätt kan tänkas ha skapat det. Här har vi emellertid den saknade motsatsen till skadeglädje”.

Ett härligt ord, unnsam.

Hon lär också ha uttryckt sig så här angående Nobel-priset: ”Pengarna ville jag nog ha, men skammen skulle jag inte överleva.”

Den sista texten i den här boken är från 1 juni 1946: ”Jag läste nyss i Emily Dickinsons nyfunna dikter:

A life quite ready to depart

Can harass me no more.

Det ljöd som en omskrivning av min älskades ord på hennes sista dag.

Några sidor längre fram finner jag:

To die without the dying

And live without the life –

Det är mitt kasus

Om Klara Johanson hade satt en punkt efter ordet ”kasus” vet jag inte – i boken finns ingen. För mig innebär ordet att det Dickinson skriver också är Klara Johansons synsätt, hennes tankar om sitt liv och om döden.

”Ur dagböckerna” är en spännande bok om ett liv och en kvinna som skrev mycket mera än de här korta noteringarna. Hon har humor, hon kan ibland vara mycket vass och hon ger tidsbilder, en del av dem skrämmande aktuella.

Hon skildrar i juli 1943 hur en högskolestuderande, dotter till hennes forne chefredaktör Montan, ville veta mera om tidskriften Hertha, och stannade i hela tre timmar. Denna fröken ”intresserade mig med några känslor och meningar som aldrig har uttalats inom dessa väggar. Hon tyckte synd om Hitler, som ”i början hade menat så väl”, och påstod att kriget stod mellan Hitler och U.S.A: judar, vilkas ärenden gås av den snälle idealisten Roosevelt, o.s.v. Men nazist var hon inte, nej då. Det är de ju aldrig numera. Hon verkade för resten sympatisk och trohjärtad.”

Jag blir läslysten, och vill läsa mera av hennes penna. Undrar om biblioteket i Norrtälje har några böcker av henne?

Beslut idag att släppa döden för ögonblicket. Inte för att den skrämmer mig (det gör däremot döendet), men den har kommit mig för nära det senaste året. I verkligheten och i litteraturen. Nu vill jag att han (varför är döden en man och inte en kvinna i min och mångas fantasi?) håller sig på avstånd och låter mig vila lite.

Jag vill bli glad igen, skratta utan att samtidigt åtminstone snudda vid tanken att jag nog inte borde. När flamsade jag senast? Dansade, sjöng för full hals? Vet inte längre hur jag tar mig dit, tror att jag visste en gång.

Vill inte vara en sådan där äldre kvinna som är rädd för det mesta och oroar sig när det inte är rimligt. Som går så försiktigt att hon ramlar av den anledningen. En människa vars största livsinnehåll är negativa tankar, en som vill ”offra sin framtid och ge barnbarnen pengarna – för hur ska de annars kunna skaffa sig någonstans att bo?” (citat ur verkligheten)

Det där sista behöver jag inte bry mig om, har inga pengar att skänka, och vill inte offra min framtid, hur kort den än är. Hur ser för övrigt en framtid ut, med pengar som enbart väntar på ens egen död så att barnen kan ärva? Vill inte ha den. Vill ha levande liv, mina barn och barnbarn får ta hand om sig själva.

Om en stund kommer mannen som ibland är min hit med middagsmat – färsk piggvar mm. Det uppskattar jag, det gör mig glad. Åtminstone en stund, jag är svårmodig…

De här gör mig också glad, snart!

Långa sysslolösa dagar, det enda schemalagda är hundpromenaderna fyra gånger varje dygn. I övrigt tystnad, stillhet om jag bara kan hitta den. Släpper in världen via internet, men vägrar att titta på teve. Den lilla stund jag tittade igår kväll räcker för att jag ska veta att jag inte vill ha mera.

Är ledsen. Vår döde son fyller år idag, 48 år. Varför just denna dag skulle göra mig ledsnare än annars är oklart för mig. Kanske handlar det enbart om självmedlidande, sådant ligger nära tillhands när någon är död. Arg är jag inte, bara dävet sorgsen. Tänker på hans älskade dotter, tänker lönlöst på hans liv och hans död. Och Frankies, bästa vännens ena hund, och Rod, bästa vännens älskade man. För många dödar, för mycket obegriplighet, för stor sorg. Hisnande saknad. Tomhet.

Allt det här gröper ur mig, tar kraften ifrån mig i den mån jag har någon. Det känns som om energin sipprar ut ur fingertopparna – men inte just nu när jag skriver. Då kryper energin ner på skärmen i stället, laddningen gör mina fingrar viga och rörliga över tangenterna. Som alltid i sådana stunder välsignar jag min skrivmaskinslärarinna på Stockholms Stads Handelsskola och sekreterarutbildningen (gick fort, kunde gifta mig omedelbart därefter) för femtihum år sedan. Ragnhild någonting, tror jag, hon var gift med mannen som var en av de första att hitta på mulltoan. Minnen, fragmentariska, onödiga, eviga?

Att skriva flyttar mitt fokus ett ögonblick. Jag blir aningen mindre självupptagen, även om jag enbart skriver om mig och mitt. Jag sitter i en nyrenoverad vacker bostad i huvudstaden, där min bästa vän och hennes hund nu ska fortsätta att bo ensamma. Hon har mycket framför sig som jag och Mats pappa och hans dotter har klarat av och överlevt. Allt det där som ska tas om hand, alla formaliteter som hör samman med ett dödsfall, alla kläder, småsaker som gör att tårarna bara rinner utan att det rimligen går att förklara varför just den där lilla hågkomsten skapar dem.

Minnena och de bilder och historier vi skapar med hjälp av fotografier är ju det enda som finns kvar av den älskade. Av alla älskade. Ett sätt att hålla kvar och samtidigt ett sätt att släppa taget. Att försonas med förlust och saknad, inbillade fortsatta liv, absolut och obeveklig död.

Här tog energin slut.

”Ave Maria” i flera olika variationer spelas, jag är hemma hos bästa vännen. Onsdag. I morgon är det hunden och jag igen, hon åker till England en vecka för en sista ceremoni med anledning av hennes mans död.

Livet är tungt och grymt och oväntat overkligt – för henne och för många andra just nu. Brutalt. Och samtidigt blir det långsamt vår, lite grönt gräs spirar bland det fjolårsbruna, blommor tar sig upp genom jorden och solen finns, ibland. Parallella världar, flera på en gång, gör att allting samtidigt händer i och utanför den egna bubblan, där hon och vi andra fortsätter att leva med det som händer i våra liv.

På torsdagen sitter jag i hennes kök, vid frukostbordet och gråter. Det är Mats födelsedag och det är 48 år sedan jag födde honom, han har varit död i tio månader och fjorton dagar. Jag har just läst Didion´s bok ”Blå skymning” som berättar om hennes eget åldrande, det hon kallar sin skörhet, och dotterns död. Rod är död. Jag lever, gammal och just nu trött, så trött. Utan mycket glädje. Visste inte riktigt att jag behövde gråta just idag. Louie (hund) kommer och tröstar lite.

”Inom överskådlig framtid” är nog även jag död – vilket fanstastiskt uttryck, låter realistiskt men lovar ändå att döden är långt, långt borta även för min del. Nu ska jag ta itu med livet, duscha, klä på mig och gå ut med Louie i Tanto. Mats hund Rösti tar hans pappa hand om.

När jag berättar för två vänner hur döden drabbat bästa vännen – att hennes älskade man dog oväntat, nyligen – säger den ena ”att det vill jag nog inte höra just nu” (på födelsedagen, kanske förståeligt), den andra kommenterar inte alls utan fortsätter prata om annat.

De kände inte den döde, jag förväntade mig just ingenting, men uppenbarligen något annat än det jag fick. Jag blev nog förbluffad. Är vi så rädda för döden och den påminnelse om egen förestående död som någon annans dödsfall utgör? Hur har vi kunnat göra döden så osynlig i vårt dagliga liv, att till och med dödsannonserna inte ska stå att läsa varje dag i dagstidningarna utan koncentreras till veckoslutet (då de är så många att ingen orkar läsa alla)?

Ingen beskriver sig som odödlig – ändå talar de flesta troligen inte ens med sin partner om döden, den enes eller den andres. Eller är det så som den sk roliga historien säger ”när en av oss dör ska jag öppna kafé” – eller hur det nu var…

Jag vet att min fd sambo, numera särbo, vill ha det han kallar en ”cowboy-kista” (kanske beställer han en från snickeriet i Västmanland) och hackat granris på golvet där kistan står,  odekorerad eller möjligen med mossa och grenar, inga konstigt färggranna blommor. Han vill att det ska spelas  ”So far away” med Dire Straits och något (The Midnight Sun never sets?) med Arne Domnérus, att det ska vara mera fest än sorgemässa, att det ska vara en speciell präst (om han fortfarande lever) och en särskild begravningsbyrå. Hoppas att hans barn vet det också.

Jag själv? Jag brukar slarvigt säga ”tappa mig i havet någonstans” – och det är kanske inte tillräcklig information. Gärna någon sorts minnesstund med bubbel och smått gott utan att det kostar en massa pengar, det är dyrt nog att dö ändå. Min musiksmak år så diversifierad att jag har svårt att välja något speciellt, kanske Mikael Wiehes insjungning av Ylva Eggehorns ”Var inte rädd mitt barn”, ingen grav på kyrkogård, helst bortblåst på Kanholmsfjärden, långt från människor och hus. I stället för blommor, peng till Läkare utan gränser. Ni som är kvar får gärna vara glada över mitt liv, hoppas jag är det fortfarande när det tar slut. Det är jag nämligen nu, med döden så nära inpå. Glad och tacksam att jag lever.

En begravning till – fylld av musik, sång, värme, kärlek. Tårar och saknad. Påminnelser.

Nu tar bästa vännens hund och jag långa promenader i Tanto, medan hon själv är några dagar hos sin dotter i Norge med barnbarnen. Jag vill tro att min son, hennes andra hund och hennes man tillsammans finns i någon ojordisk dimension och att de hittar varandra, och kan filosofera över vad vi som fortfarande lever har för oss och hur vi använder den tid vi ännu har.

Döden gör livet så påtagligt, viktigare än nyss. Tills vi glömmer det igen, tills vi låtsas att döden bara drabbar andra och att det inte är vår tur än. Inte nu. Livet blir kanske omöjligt att leva med döden som ständig följeslagare – ändå behöver vi bekanta oss med vår egen död, prata om hur vi vill ha det som måste göras när vi dör, inse att livet alltid är ett ögonblick kort.

”Bygg en framåtrörelse i ditt manus, låt dina karaktärer gestalta sina känslor och tankar hellre än att du som allvetande berättare skildrar dem.” Et cetera. Betyder ”och det övriga”.

Jag läste latin i gymnasiet för länge sedan. Numera minns jag bara att latinlexikonet kunde ge roliga översättningar på konstiga och obegripliga meningar, och att mycket handlade om diverse krig. Undrar vart lexikonet tog vägen, bortstädat för länge sedan antagligen. Tror mig minnas att det var gråblått, blandar antagligen ihop det med något annat liknande.

Läser tidningen Skriva, därav första meningen ovan. Blir trött på alla goda råd, och alla upprepningar som jag trots det inte kommer ihåg eller kan tillgodogöra mig. Spelar ingen större roll eftersom jag just inte skriver någonting, i alla fall inget som kan kallas bokmanus. Dags att förnya prenumerationen på tidningen, ska jag? Läser den nästan inte längre, bara tittar i den.

Lördagskväll, jag är så uttråkad att jag morrar för mig själv. Katten och hunden blänger, vedspisen knastrar. Undrade nyss varför jag reste mig från stolen, gick på toa utan att komma på något svar, nu när jag sitter ner igen inser jag att jag tänkte tända ljusen på bordet. Reser mig igen och gör det. Katten får passa svansen.

Hon säljer böcker på Bokbörsen, och köper böcker där. De hon köper handlar ofta om skrivande, hennes speciella hylla i köket är snart överfull. Hon bläddrar i dem som om det skulle få hennes böcker skrivna. Läser tips om hur andra författare (!) gör, hur de gestaltar i stället för beskriver, hur de tar sig fram i sina manus, hur de läser högt det de skrivit. Och hon skriver en skvätt här och en där. Har en mapp med ”karaktärer” som inte tycks komma vidare. De har fastnat.

Emellanåt bloggar hon, emellanåt sörjer och gråter hon och tänker och åldras. Och hämtar in ved, eldar i vedspisen, tar ut hunden, fixar torkad blodpudding till hundgodis och klappar katten. Småfåglarna ute får sina solrosfrön. När det inte regnar räfsar hon lite fjolårslöv så att det ser en aning mera städat ut. Borstar trappen. På kvällen tänder hon några av ljusen på köksbordet och drar ner rullgardinen.

Helgerna är stillsamma på gården, alla jobbare är lediga. Inga stora lastbilar eller grävskopor far förbi, vattenfallet i ån forsar som vanligt så här års, skummet lyser vitt. När hon är ensam i huset använder hon inga hörapparater, tystnaden är så gott som total, lindar in henne i en mjukhet som är skön.

Överkastet hon tvättade igår hänger fortfarande på klädstrecket. Efter morgonens regn är det förmodligen våtare än det var när hon hängde upp det, men det är lite för stort för den lilla vikbara tvättställning hon använder inomhus vintertid. Det får hänga till i morgon åtminstone. Alla pratar om att det ska bli varmt på söndag, kanske kan det hänga kvar till dess.

På måndag ska hon in till bästa vännen igen, och bara vara där för att hon kanske behövs. Hund och katt får följa med till fd maken och stanna där några dagar.

Emellanåt. Ett ord som handlar om mellanrummen. Ögonblick som inte är varken nu eller då. Definitivt inte sedan. Emellanåt känns det som om de här mellanrummen är hela livet.

Idag är en dag för tårar. Jag bölar och snorar och torkar ögonen och gråter igen. Plötsligt är alla dödar och allt liv för mycket. Jag vill inte. Vill vakna annanstans, vara en annan, gladare och lättsammare och uthärdligare människa. Tur att jag bara har katten och hunden omkring mig. En livs levande person skulle inte stå ut. Fast då skulle jag inte bete mig så här. Det gör jag enbart i min ensamhet.

Det mörknar dessutom, jag har tänt utelampan och tavelbelysningen i det sk vardagsrummet, och i sovrummet. Snart dags att tända de få ljus jag har kvar, måste köpa nya så snart jag kommer åt. Den för dagen kanske sista grävskopan far förbi på vägen utanför, annars är det nog färdigjobbat för idag. Eftersom jag inte behöver höra någon prata tar jag ur hörapparaterna nu. Skönt att bäddas in i en mera total tystnad än när apparaterna är i och på.

För drygt nio månader sedan dog vår son i en olycka. Bästa vännen och hennes man var med på begravningen och i sorgen. Nu är Rod också död, oförklarligt och oväntat. Tårarna är för honom, för hans hustru, för hans barn. Och för vår son, och hans dotter, hans bröder. För mig själv, hans pappa. För min systerdotter. För de liv som ter sig lättare att leva än andra,  och de dödar som aldrig går att vara förberedd på. För oss alla som älskat och förlorat en älskad människa, alla vi som ändå lever, varje dag om än mödosamt. Och blött.