beskrivarblogg

En får skrivförbud på grund av hundbett, en annan tar paus i manusarbetet och åker på utflykt, en tredje har nu redigerat färdigt för slutlig (?) lektörsläsning. Några av alla dessa skrivande människor som verkligen skriver. Manus till riktiga böcker, som har förlag eller ger ut själva, som gör färdigt…

Här sitter en som inte får till det, som inte gör färdigt, som inte ids läsa sina egna texter igen och ändra och ta bort, som inte gör just någonting för närvarande. Någonting som har med skrivande att göra menar jag.

En massa andra någonting gör jag, borstar hunden, matar katten, gör rent i kylskåpet och diskar alla hyllor. Dammsuger. Torkar köksgolvet, fixar fika, duschar. Trasslar ut hunden när han lyckats få koppel och löplina runt en tall och vägrar backa på egen hand. Roas av hur hund och katt hela tiden har koll på varandra, men annars inte bryr sig.

Jag har inte läst mina egna texter på länge. Orken försvann någon gång i våras, kanske tillsammans med kärleken, i mars. Den förblev borta när Mats dog i maj, då var det slut med all sorts ork. Och den har inte hittat hit igen, men lite skrivlust har faktiskt infunnit sig de senaste dagarna. Jag skriver av pur envishet, det som kommer ner på skärmen tuggar jag fram, inget går lätt och självklart. För mycket har hänt, jag har ingen karta jag känner igen längre. Ingen riktning, inget mål utöver att ha fungerat någotsånär en dag till när kvällen kommer.

Jag surrar av alla sorters känslor – ilska, sorg, självömkan, tacksamhet, glädje, irritation över småsaker, ångest över krig i omvärlden. Stort och smått, personligt och allmängiltigt i en enda salig blandning (varför den nu skulle vara salig, kommer uttrycket av att alla sorter blir saliga på sin tro, eller vad?).

Läser om hur Nora Roberts skapar en roman på 45 arbetsdagar, disciplinerat, men utan särdeles research om jag begrep det hela. Hon åker inte ens till Montana när hon skriver om Montana. Eftersom hon säljer otroligt bra blir timpengen förmodligen mycket acceptabel…

Svenska författare diskuterar om man kan leva på att ge ut e-böcker. Jag undrar om de flesta svenska författare alls kan leva på att ge ut böcker, om de kan få förlag att ge ut deras böcker, om de själva kan ge ut sina böcker. Tror att många skriver för att de vill och måste. Inte för att leva på skrivandet. Kul för de som kan det.

Ibland kan jag säga mig att svenska är ett så litet språk, det förstås av få människor relativt sett, och läses förmodligen av ännu färre. Så varför skriva på svenska. För att det är det enda språk som är mitt, för att det är där jag kan bli så exakt nyanserad som jag vill vara, för att jag inte behärskar t ex engelska som en infödd. Än mindre franska och andra sk främmande språk.

Jag har inte kravet att jag ska kunna leva på att författa och ge ut böcker. Men jag vill gärna att många läser det jag skriver. Det lär inte bli så, så länge som bloggen är det mitt enda medium, vid sidan av Facebook. Eftersom jag är pensionär överlever jag utan att mina skriverier inbringar någonting. Men det skulle glädja mig mycket om jag ibland tjänade någonting på det jag skriver.

För att det ska ha ens en teoretisk chans måste jag släppa ut mina ord i friheten, ut på marknaden som redan är fylld av andra skrivande människors berättelser. Jag måste dit och tala om att jag också finns, att mina tankar är satta på pränt och kanske läsvärda, av andra än min kära syster och några trogna läsare. Jag måste skriva och ge mig hän, strunta i min egen kritiska röst som säger att ”vad håller du på med”? Den där inre rösten som hela livet varit och är så stark att den får alla andra röster att bli svaga och nästan ohörbara.

Och just nu finns där ytterligare en inre röst som säger åt mig att inte skriva alls, att jag behöver sörja i stället. Vara ledsen, gråta och klaga. En av mina söner är död. Gråterskor fanns förr i vissa kulturer, tror inte de var svenska. När jag var i Frankrike för flera år sedan och just hade läst om terrordåd i Israel med lemlästade människor – och ställdes inför utmaningen att ensam sjunga länge inför några andra i en grupp. Då blev det småningom, efter alla svenska psalmer och barnvisor som jag kunde komma på, en klagovisa. Mitt språk var ingens och allas, mina tårar och tårarna hos de som lyssnade var allas våra tårar. Då kunde jag uttrycka sorgen, skräcken, uppgivenheten, det slutgiltiga i döendet. Nu kan jag det inte. Ännu.

Några skrivförståsigpåare på Facebook hävdar att det är svårare (än vad?) att skriva i presens, och jag-form. Är det sant även för mig? Vet inte, måste undersökas.

Jag sitter här efter en middag bestående av matjessill, gräddfil, skivad rödlök och grovt danskt rågbröd. Gott. Jag (igen) är mätt och belåten, och förstås varm. Katten är på vift någonstans, eller ligger förmodligen alldeles utslagen i skuggan kanske under vedboden. Hunden har gått in i den relativa svalkan i huset, jag njuter i de vindkårar som passerar medan solen förflyttar sig västerut.

Det är svårt att skriva över huvud taget. Kan nog inte säga att jag tycker presens och jag-form är svårare än annat.

Jag har det som vill skrivas i mig, men det är för otydligt och talar hittills med för små bokstäver för att jag ska förstå och förmå förmedla. När jag försöker läsa blir jag fort uttråkad. Idag har jag strukit gardinerna jag tidigare tvättat och hängt upp dem. Snart är allt akut genomplockat och avklarat, vad ska jag då ta mig till när jag inte kan skriva? Äldste sonen har varit här idag och tagit hand om sådant som hör jakt till, och tidigare var Mats saker. Nu är hans lilla hus i det närmaste tomt. Vi behöver skaffa två nya sängar dit, men vem orkar åka till Ikea i den här värmen. Av gammal vana talar jag om ”vi”, när det egentligen handlar om att det är Mats pappa som ska skaffa sängarna. Husen är numera hans, inte mina.

Mitt i sommaren och solen och den tropiska värmen oroar jag mig för mörk höst och vinter. Oroar är kanske att ta i, men vill inte. Inser inte hur det ska fungera för min fd man att vara härute så länge som han kanske vill, om jag inte vill vara här. Och hur ska det bli till vintern? Visserligen kan han alldeles utmärkt bo ensam i Sundbyberg, men om han vill åka någonstans behöver han ha någon som kan köra hans bil. Jag är en usel vinterbilförare, har alltid varit.  Snacka om att ta ut bekymren i förväg, denna otroligt varma julikväll…

Jag kanske också inser att sorg och elände kommer att hinna ikapp mig någonstans. Vill inte bli upphunnen. Vill inte bli så ledsen att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vill inte. Vill skriva, vill vara annanstans med bara mig som sällskap. Vill inte ha krav som jag vet med mig att jag bör leva upp till. Inte ens mina egna. Vill nog bara vara liten och ynklig och tas om hand av någon därtill lämpad människa. Förmodligen är det därför jag sätter igång att storgråta så snart jag träffar bästa vännen och kramar henne.

De här två struntar i alla bokstäver, oavsett form. De försöker enbart bestämma sig för att det är ganska OK att vara så här nära varandra.

OK, det är varmt. Punkt.

Om hon kunnat kliva ur sig själv och stått en bit ifrån bordet, skulle hon sett en gammal kvinna med håret hopsamlat i nacken med en blå påsklämma, glasögon på näsan och hörapparater i öronen. Möjligen skulle håret dölja apparaterna.

Hon skulle se de gamla händerna på datorns klaviatur, den urtvättade blårandiga tröjan hon har på sig. Och bekymmersrynkan som är mera framträdande än de övriga rynkorna i ansiktet. Mungiporna som drar lite neråt, när hon är koncentrerad, eller åtminstone ser ut som om hon är det.

Som betraktare kan hon fylla bilden av kvinnan med sina egna fantasier. ”Där sitter hon och skriver, det verkar gå fort och hon tycks ha mycket att säga. Undrar vad hon skriver om. Kanske berättar hon att hon sitter utanför ett hus som hon och hennes fd man byggde för femtio år sedan. Ett hus som sett tre pojkar bli män, som sett en av dem dö i en olycka nere på infarten. Ett hus som fortfarande är ett gott hus. Hon är tillbaka där som besökare.

Hon kanske förlorar sig i minnen av hur det var att vara ute på sjön, att segla med och utan barn, byta segel i för stark vind med hjälp av både händer och tänder för att hålla alla tampar, medan mannen försökte hålla båten i läge. Hon kanske minns hur det var att avse att hoppa i land för att förtöja, men missa och halka ner i vattnet en tidig vårsegling. Det var inte skönt. Hon saknar antagligen havet och vinden, öar utan andra båtar mitt i semestertid.

Nu seglar hon inte längre. Hon badar fortfarande, men numera i sjöar. Och hon rör sig obehindrat (nästan, lite stel verkar hon vara när hon reser sig ur stolen för att gå in i huset). Hon opererade visst höger höft i höstas. Nu hämtar hon en mugg kaffe och sätter sig igen vid datorn. ”

Jag prövar ett gammalt knep för att få igång skrivandet. Låtsas att det är NaNoWriMo redan nu, väntar inte till mörka november. Och där tog orden slut. Fortsätter ändå. Räddas av en liten katt, Minsann, som kommer och vill trampa på mig och bli klappad. Senast synlig i går kväll, hon har någon sorts härliga sommarnätter härute. Just nu är jag tacksam för det, att ha henne i sängen bleve för varmt.

Rösti, hund, Sibirian Laika med tjock päls, ligger uthälld på altangolvet. Katten tassar runt honom, ingen aggression på något håll, men en ständig vaksamhet åtminstone från kattens sida. Skönt att de fungerar ihop, även om de inte klättrar på varandra. Ungefär som jag och fd maken. Vi klättrar inte heller, och vi fungerar hyfsat.

Jag är nyduschad, och har fötterna i fotbad, med löfte om tillgång till handduk och kaffe när jag vill ha det. Det fläktar en aning idag. Kanske orkar jag gå ner till sjön i kväll för ett dopp. Måsarna skriar, korparna pratar ovanför mig bortöver skogen. En helikopter. Tystnad.

Kaffe, med Singoalla-kex, det enda huset förmår i form av kaffetilltugg. Viktor Rydbergs Singoalla skummade jag häromdagen när syrran och jag fick för oss att det gamla tidningsfragmentet kanske hämtat texten därifrån. Båda missade vi att det talades om en termosflaska alldeles i början av tidningstexten. Dylika fanns knappast på Rydbergs tid. Grottan fanns både i Singoalla och i tidningen, men varifrån den senare texten var hämtad är fortfarande oklart och lär så förbli.

Inser att skrivandet inte blir flödigare av att jag sitter bredvid fd maken i skuggan ute på altanen. Eller så är det också bara ett svepskäl. Måste kolla ordet, varifrån kommer det? (Ytterligare ett svepskäl!) Hittar inga förklaringar, förevändning är en synonym som tydligt hämtats från tyskans Vorwand. Kanske är det så enkelt som att det, svepskälet, var något inlindat, insvept och därmed ganska otydligt, kanske osant?

Tugg. 317 ord, långt till de 1667,5 som är novembermåttet.

Fabbar (Facebook-ar) lite, svarar på mejl. Läser lite ur en bok som barnen till en fd granne här på landet givit ut för att hedra sin mamma. Mamman skrev och for på skrivarkurser, vävde mattor och byggde både möbler och hus. Inget av allt detta visste jag tidigare. Nu är hon död och jag kan inte ge henne min uppskattning, men väl prata med hennes barn som vad jag förstår fortfarande bor i sommarhuset härute.

Hjärnan känns närmast kokt vid de här temperaturerna på nästan 30 grader. Vinden som far förbi ibland känns lika varm som luften i övrigt – vilket kanske är alldeles logiskt. Testade nyss att lägga en kall våt handduk över Rösti där han låg på altangolvet. Han reste sig omedelbart och ruskade bort den och gick in i huset. Möjligen rätt tänkt med den våta handduken, men inte accepterat.

Katten har ”svimmat” i skuggan där jag sitter och försöker skriva. Jag kommer inte ens på tanken på att lägga en våt kall handduk över henne. Mats pappa ligger på sängen och läser, utan handduk. Ville jag vore vid havet, eller i en båt på havet, eller i havet.

Hur ska jag kunna skriva sorgen efter min son? Vår son. Hur kan jag fylla hans bortovaro med något som uttrycker vad jag känner, eller ibland inte känner? Retoriska frågor, jag brukar anmärka på sådant när jag redigerar en text – här använder jag dem för att skildra min ord-tomhet, min avsaknad av begrepp för det här ännu efter nära tre månader obekanta tillståndet.

Ibland kan jag nästan glömma bort att han är död. När jag så talar om det för mig gråter jag, låter några tårar rinna tyst. Det var ju inte så att Mats och jag träffades varje dag, det gjorde han och hans pappa däremot. Och hans plåga och sorg ter sig större än min. Ibland så stor att jag inte vet vad jag ska ta mig till med den. Som om jag kan göra något åt hans sorg över att han inte kunde skydda sin son mot hans död.

Jag kan försvinna in i sysslor, böcker, internet och släppa taget en stund om den värld där Mats är död. Vetskapen finns där ändå hela tiden, som en mer och mindre påtaglig bakgrund till allt jag gör. Allt jag ser, hör, läser. Det förlamar mig eller gör mig hektiskt sysselsatt, jag far som en surrande vilsen humla från det ena till det andra, utan att riktigt kunna bestämma mig för vadan eller varthän. Inte vet jag varifrån heller. Det är inte mycket jag törs hävda att jag vet just nu. Småningom lär jag väl ta mig tillbaka till en mera medveten tillvaro, en där jag inte plötsligt står någonstans och försöker veta vad jag håller på med. Eller där jag börjar göra något, avbryter det och så inser flera timmar senare att ”javisst ja, det var ju det jag skulle hämta”…

Bild på Rösti en skön dag nere vid sjön.

Där är Mats. Jag fortsätter låna Svenarnes ord. Andra ord vill just inte med mig för närvarande, jag får inte till dem. Värmen är förmodligen en anledning, andra handlar om resten av livet. Mitt liv. När Mats dog blommade liljekonvaljerna, jag vet för jag skymtade dem i en backe samma dag. Nu blommar redan renfanan, står där gul och vacker i dikena. Det har gått nästan tre månader.

Han fattas oss alla. När jag är på landet hos hans pappa är han med oss överallt. I helgen var hans storebror här och fixade sådant som Mats aldrig hann göra färdigt. Hemma hos mig gråter jag över att han sparat sin dotters stövlar storlek 28, och den ”jaktjacka” hon hade när hon var liten. Samma som hans.

Hans hund finns med oss, saknar nog Mats han också, men finner sig. Och det gör väl jag med, och resten av familjen. Vi finner oss, på ett eller annat sätt. För dagarna fortsätter gå, oavsett. Och världen är full av elände och tragedier, grymheter. Mats död var onödig, den var sorglig och han dog för tidigt – men den var inte ondskefull. En olycka är inte det, krig är det.

Ett gulnat tidningsfragment i ”Glädjens blomsster” från 1902, kanske använt som bokmärke. Inga meningar går att läsa fullständigt:

termosflask

innanför grottan

och hon tog upp

gick in i grottan                                                             

trevade sig fram

(ljusk?)ägla genom den

den stora horden

erfor båda samm

(skul?)derbladen drog

anfall bakifrån,

och de kände en

de in i berget.

några meter och

djur, ensamma

i matt gult.

blev kallare. Det

Ett viskande

De lämnade

och klättrade ner

där klippan

där något rasslade

närmade sig.

Plötsligt, utan

till en flod. Den

kallt vatten och vis

underlig och skrämmande

under armen och

sig ner på

förbiglidande

Där fortsatte den här historien på en annan sida, dock inte här.

Skrivväder. Så säger många på Facebook när det regnar. Här regnar det inte (ännu), därmed kan jag förklara icke-skrivandet. Jag läser i stället, och inser att jag numera läser på ett annat sätt än förr. Mera författartekniskt, blir lättare irriterad av onödigheter och tramsiga översättningar. Såg en glimt nyss av en svensk bok där en ung man kom ”med vinden lekande i det blonda håret” och bestämde mig bums för att inte läsa just den boken. Tror det var det blonda som störde mig, det blev för mycket. Av någon diffus anledning.

Ofta blir jag mycket imponerad av andra författare. Beundrar allt jobb som ligger bakom noggranna miljöbeskrivningar, tidsanda, dialoger, framåtdriv (ett ord jag tillägnat mig på sistone, och som jag kanske inte riktigt bemästrar i mitt eget skrivande ännu), gestaltning. Skickligt och med stort tålamod har många författare skrivit och skrivit om – och slutligen åstadkommit en bok. Fått den utgiven därtill, ibland på eget förlag, någon gång på ett välkänt, etablerat, större förlag.

Många skriver en fantastiskt detaljerad och mångsidig (bokstavligt) synopsis innan de sätter igång och får ihop det hela. En del låter andra läsa tidigt i skrivandet, andra väntar tills det mesta är tämligen färdigt, i författarens egna ögon. Man ”crowd-fundar” – försöker åtminstone – eller gräver djupa hål i besparingar och betalar för olika tjänster i samband med boktillverkandet. Behovet att skriva är stort, så är det för mig också. Förmågan svajig, min är just nu ganska så skral. Så jag läser, fantasy fungerar för min hjärna för tillfället, ”The Tears of Artamon”, del 1 av 3. Kan inte uttala mig om dess kvalitet, fungerar som tankestörning. Och det är bra nog.

Dessutom har jag just lärt mig att teve ska skrivas så, möjligen så här, tv. Inte som jag hittills gjort, TV. Så det så.

Ord från en klok vän, apropå det vakuum jag tycks befinna mig i för närvarande.

Igår tog jag det inte varligt. Jag kapade hela plankhögen till ved, och staplade vedboden full. Har fortfarande en hög utanför som jag inte vet var jag ska lägga. Städade i källaren så gott det nu gick med allt som var i vägen, slängde en del. Och hämtade ytterligare tre Ikea-kassar med böcker från min flyttande granne. Kroppen blev trött, jag kände mig nyttig. Kanske är nyckeln den att inte ta det varligt.

En tidigare pålitlig vän i vakuum – skrivandet – är just nu i träda, nästan. Det här är ett försök att häva det tillståndet. Tack Helen för dina ord, de får följa med mig när mina inte vill.

Jag känner mig som åskådare till livet omkring mig. Fd maken läser, eller sover nästan, byggkillarna jobbar i värmen, katten är borta någonstans och kommer hem till natten, hunden ligger och flämtar i hallen. Jag hänger tvätt – eller vem det nu är som hänger tvätten. Jag kapar en del av vedhögen och klyver det jag (vem?) kapat och staplar i vedboden. Jag går till brevlådan med en bok. Till sjön för ett dopp senare, just nu är det för varmt att alls röra sig utomhus.

Kollar slött på Facebook. Lägger in böcker på Bokbörsen. En granne ska flytta och ville bli av med böcker som jag hämtade igår, det ligger böcker överallt i rummet. Behöver flera bokhyllor, har ett par på gång bara jag kan transportera hit dem.

Jag har inte kontakt med mig själv. Kanske kan jag skylla på värmen. Vill bara vara annanstans, tror att jag vill vara ensam. Men om jag det vore skulle jag antagligen vilja ha sällskap av någon. Så obestämd är jag nu, så odefinierad, så luddig i konturerna – också för mig själv. Som om sladden dragits ur, och all energi försvunnit. Jag pratar mig till att göra något lite, som skriva de här 200 orden.