beskrivarblogg

Jag är tom. Och inte.

Rätt som det är kommer tårarna, jag vet inte var jag är, om jag är på väg någonstans, eller varför jag skulle vara det. Allt äger rum inombords, utombords klappar jag katten, lagar mat, har tvättat färdigt för ögonblicket, läser lite, fixar lite i det som var kvar av ett korrektur. Kollar hur Mats pappa mår. Lite bättre bestämmer jag mig för, han visste vad han ville ha till middag idag och talade om det. Livet fortsätter.

Jag ler mot leende byggjobbare utanför köksfönstret, just nu fyller de igen runt den nya bron över ån. Stenhögarna flyttas än en gång. Det är kallare ute idag, blåsigare. Måste komma ihåg att ringa Sofia i kväll och säga att hon förstås får ta den bild hon vill ha av sin pappa, till kistan. Vi behöver inte se den i förväg. Just nu stannar jag och Mats pappa här hos mig, och åker inte tillbaka in till stan förrän vi ska träffa den kvinna som ska begrava Mats, en vecka före begravningen. Till dess ska vi ha bestämt vilken musik vi vill ha och vilka dikter…

Overklig verklighet just nu.

Jag tvättar min döde sons kläder. Kommer säkert att slänga en hel del av dem, men tvättar ändå. Och städar hans rum, bäddar den säng han aldrig mera ska sova i. Försöker sortera, som inför en flytt. Han har flyttat, han är ”inte fjärran, men bortom nära” just nu. Fortfarande ser jag honom, ännu hör jag honom.

Hans pappa är utmattad, han gör mig orolig, han tycker inte att han har grepp om någonting just nu. Jag försöker säga att vi har grepp om det nödvändiga för ögonblicket, försöker säga ”vila”. Så tvättar jag en maskin till. Nu ska jag sätta mig i solen en stund, kanske läsa, även om det just nu bara blir en halv sida i taget. Jag har just inte grepp om någonting jag heller. Och orden gömmer sig.

bar din röst” – de orden lånar jag av Svenarne Jansson och hans dikt ”Sång”. De pratar med mig nu när det gått nästan en vecka efter din död, Mats. Du finns här hos oss på ett märkligt sätt, vi pratar med dig och vi pratar om dig. Vi plockar med dina kläder, går igenom dina få ägodelar på ett sätt som skulle kännas lumpet om det inte vore så att vi måste. Igår var vi ute på landet, där olyckan hände. Goda grannar hade dessförinnan tömt bilen på innehåll och den har bärgats. Grannarna hade också gjort vad de kunde, krattat gruset, plockat upp dina trasiga glasögon. De ligger i min ryggsäck nu, din pappa har inte sett dem. Jag inser att vi sörjer på olika sätt. Han sörjer i höga gråtutbrott, jag sipprar tårar. Och tvättar, donar, plockar, grälar, kramar och klappar. Mats dotter sörjer på sitt vis, klokt och ledset. Bröderna gråter och biter ihop, den äldstes födelsedagsfest har flyttats fram till efter begravningen. Igår åt vi den sista middag du lagade åt dig och din far. Och vi lade blommor vid trädet som tog ditt liv. Du finns med oss överallt, allt vi gör just nu handlar om dig på något sätt. Också allt vi inte gör, när vi bara sitter. Stilla, tomma, uttröttade. Att skriva om och med dig ger mig lite ro. Tack Svenarne för din dikt.

Idag har vi varit på begravningsbyrån och diskuterat vår son Mats begravning. Overkligt. Och fruktansvärt verkligt. Han är död. Han dog i måndags, i en olycka ute på landet. Bilen rullade över honom och krossade honom mot ett träd. Han är död. Han är fri. Nu slipper han slåss med livet. Det får vi som är kvar göra, så gott vi kan.

Jag har bakat matbröd, inte heller det jäste som det borde ha gjort. Är det för kallt i köket? Jästen var en dag för gammal, borde inte göra något, degspadet var OK tempererat. Hm. Ovan att baka kanske, det var inte jag som gjorde det tidigare… Brödet är ätbart, mera så än bullarna.

Stallet är rivet, grävskopa röjer utanför. Det regnar idag också. Jag är rastlös, vill inte skriva, vill inte göra någonting annat heller. Har tvättat en maskin, och hängt inomhus, trodde jag inte skulle använda torkställningen mera förrän i höst. Fyra mandelblom har slagit ut i gräset utanför köksfönstret. En skata landar på en gren som är för vek, så att hon trillar ner på nästa. Jag undrar om stallkatten har flyttat in i min källare för gott nu. Hen brukar smita in i en sådan där gammaldags ventillucka i grunden. Vad som finns därinnanför vet jag inte, men bättre antagligen än att tillbringa hela nätterna utomhus.

Så här ser ett fd stall ut. Brödet är inte värt något fotografi.

Borta vid stallet stod ett gäng gubbar och tittade, på rad. Jag var tvungen att gå ut och kolla. Stallet ska rivas, ska dras omkull, nytt ska byggas ”i samma stil”. Jag gick in igen. Nu spöregnar det och gubbarna är som bortblåsta. Jag hade tänkt åka bussen in till Norrtälje och handla idag, men det får vara, jag klarar mig. På måndag kommer bästa vännen med hundarna som jag ska passa en vecka, hon får handla kaffe och annat nödvändigt.

Den senaste timmen, frånsett några minuters nyfikenhet utomhus, har jag ägnat åt att återställa bildskärmen till läsbart skick. Det vill säga inte upp och ner. Minsann kliver på okänd tangent och skärmen visar allt upp och ner. Jag har fixat det tidigare, men nu hittade jag inte rätt. Svårt att förflytta pilen när hjärnan vägrar samarbeta. När jag fick rätt bild på datorn visade extraskärmen upp och ner och vips så vände sig datorn också åt samma håll. För närvarande har jag bild enbart på skärmen och det är OK, så länge den håller sig på rätt köl. Kattskrälle.

Igår bakade jag bullar. De är närmast oätliga, degen jäste inte som den skulle. För gammal jäst, eller för varmt degspad, inte vet jag. Äter dem ändå. Idag ska jag baka matbröd. Får se om det går bättre. Just nu finns bara hårt bröd i huset. Eftersom jag inte kommer att handla idag borde jag fantisera ihop en middag också, av det som finns i frysen…

Minsann ligger på sin kudde på köksbordet, det kalldrar genom fönstren och vedspisen går för fullt. Det kallas för vår.

Har plockat fram långkalsongerna igen, och har raggsockor och tjock fleece på inomhus. När någon annan säger ”jag har ingenting att skriva om” brukar jag som god rådgivare säga ”skriv ändå”. Ibland gör jag som jag säger, ofta inte. I morgon opererar min ena syster sin andra höft, inget kul, men bättre än att gå och ha ont hela tiden. Min svärdotter fyller år, min bästa väns dotter har fått en liten Egon, jag har betalat in momsen för förlaget och gjort köttsoppa till middag.

Jag har inte kapat upp plankhögen. Jag vaknar runt halv 4 om morgnarna, somnar oftast om efter någon timme och drömmer röriga drömmar. När jag tittar mig i spegeln är mina ögon trötta, tomma, noll energi där. Igår röjde jag bland kläder och annat, slängde till och med några gamla blusar och tröjor. Har hur många skjortor som helst, använder dem aldrig… Hoppas på att kunna komma iväg till loppis i sommar och bli av med några. Under tiden samlas IKEA-kassarna på sonens säng, med kläder som jag antingen inte kan eller inte vill ha längre. Har till exempel ärvt en mullvadsbekragad cape i finaste mörkbruna skotska ylle av en kvinna i England – när ska jag ha den? Jag kan ju värma mig i den inomhus i och för sig, den är skön, jag kan klappa mullvaden…

Jag funderar över ”redogörelser för händelseförlopp” respektive ”gestaltning”. När det gäller skrivande blir det förra oftast dött och tomt på energi, säger de erfarna redaktörerna. Jag ägnar mig ofta åt ”redogörelser för händelseförlopp”. Blir det jag skriver därmed tråkigt och ointressant? Förstår att man inte kan säga ”alltid och aldrig” här heller, det fungerar sällan. Men av någon anledning fastnade de där orden, de uttalades i samband med att någon beskrev en bok som inte verkade läsvärd.

Kaffet är slut, jag dricker citronte i stället, en klen ersättning. Har inte lust att åka buss och handla, därmed får jag kaffetörsta. Pionknopparna i rabatten huttrar i blåsten. Så här ser nog havet ut idag. Någonstans.

Jag längtar efter närhet, efter värme och samtal. Viktiga samtal, som jag har längtat efter i större delen av mitt liv. De försvann inte med mannen för två månader sedan, de fanns just inte i den gemenskapen. Ibland ville jag tro det, ibland förde vi dem, nu är det tomt. Jag saknar också det andra vi hade, leken och kreativiteten, allt det icke-allvarsamma som jag fick träna på med dig. Den träningen klarar jag inte på egen hand. Igår var din födelsedag, jag skickade ett gratulationsvykort tidigare i veckan, avhöll mig medvetet från att mejla eller ringa. Hoppas – eller gör jag det? – att du hade en fin födelsedag.

Regn, snö, hagel, blåst, sol – vädret är aprilligt upp och ner. Ungefär som jag, fast jag haglar inte.

Jag kollar Facebook, blir både less och glad åt skriverierna, en fantastisk blandning av stort och smått, viktigt och oviktigt. Många inlägg ökar mina kunskaper om både politik och politiker. Andra gör mig trött. Det är sorg och glädje, snuva och dödsfall om vart annat, nässlor och blommande körsbärsträd. Det är bra, som livet självt – som är bra. Det bara är. Ibland lite för mycket. Ibland inte tillräckligt mycket.

Långkalsongerna värmer mig fortfarande i min (halv)tomma säng – liksom Minsann, anledningen till parentesen. Igår kväll kröp jag ner i ljuvligt doftande utetorkade nytvättade lakan. Om dagarna eldar jag i vedspisen, och inser att jag börjat äta tidig middag nu när jag är ensam, runt halv 4-tiden om dagarna. Dags att diska.

15 maj i fjol togs den här bilden av kungsängsliljan, som blommar igen därute i kylan.

Jag tömmer vedkorgen och vänder upp och ner på den. På den handtäljda hörnpinnen står ”Anna Johansson, Aspatorp”. Hon ägde en gång den här hemtillverkade spånkorgen som nu rymmer min ved i en liten stuga utanför Norrtälje. Själv bodde hon kanske i Västmanland, korgen är inköpt på auktion nära Norberg. Korgen hänger med, Anna själv är säkert sedan länge borta.

Igår, när jag åkt buss in till Norrtälje för att handla, hamnade jag förstås också på biblioteket. Väl därinne insåg jag att solglasögonen inte satt på näsan… Hade jag glömt dem när jag köpte vin? Det var enda affären jag varit inne i, ännu. Jag övervägde ett ögonblick att strunta i dem, det är ganska långt mellan Systemet och biblioteket och benen var trötta. Men nej, inte har jag råd att bara låta det vara – rask promenad tillbaka samma väg som jag nyss gått. In på Systemet, fram till ”min” kassa varm och säkert rödnäst.

”Hej igen, har du sett några kvarglömda solglasögon?” – ”Ja, de hänger där”, säger kassörskan med ett brett leende. Hon pekar på min tröjlinning, där jag prydligt och säkert hängt upp brillorna… Jag kan inte låta bli att brista ut i gapskratt åt mig själv, och får instämmande flin från resten av kön. Kul att man kan glädja sin omvärld ibland.

Vad har detta med Anna i Aspatorp att göra – inte mycket antagligen, mer än att det går utför med den här gumman också, Margareta. Jag har dock inte skrivit mitt namn på någon vedkorg. Än.

När jag läste Erikas Facebook-status där hon skrev om allt hon hunnit med idag, bl a tvätt – kom jag ihåg att jag också tvättat. Så då hängde jag tvätten. Nu är den torr efter ett par timmar i blåsten.

Glömsk och vimsig, två ord som beskriver mig just nu. Fast som tur är inte när jag redigerar eller korrekturläser – har just läst syrrans spännande uppsats om den turkiske konstnären Osman Hamdi Bey. Nu ska jag bara se hans konst också, om inte i Istanbul så i någon av Barbros böcker.

Med goda ögon kan man nog se att bilden visar baksidan (fråga mig inte varför) av en kungsängslilja, den enda som finns här hos mig. Det är vacker i sin ensamhet. 

Min jävla karta stämmer inte längre. Jag är vilsen.

Ont i axlarna har jag och vet inte om det är träningsvärk från plankkapandet eller spänningsont. Skit samma, ont. Minsann är ute, huset är tomt sånär som på mig. Jag har bakat hallonmuffins, utan bakformar, men i teflonplåt. Ja, de fastnade, men det gick hjälpligt att lossa. Var tvungen att äta upp två trasiga. Nästa gång blir det pappersformar i teflonformen.

Bortre delen av ”min” gräsmatta är uppgrävd. Där ska dras avloppsledningar bort till en biologisk nedbrytningsanläggning vid stallet. Gullvivorna står kvar, och de gamla träden också – men jag tror inte de gillar att det grävs så nära deras rötter. Nu har det jobbats färdigt för dagen, jag inser att det är helgdagsafton, Valborgsmässo-afton. Jag eldar enbart inomhus.

Jag läser en dålig ”fortsättning” på Daphne du Mauriers ”Rebecca”, och inser att anledningen till att den är oläst i min bokhylla är att den är just dålig, möjligen enbart dåligt översatt. Susan Hill heter författaren, Forum är förlaget, den rekommenderas inte.

Lite närmare huset, utanför i gräset, finns en som inte är vilsen, årets exemplar av kungsängsliljan (heter den så, Upplands blomma) – den står där mycket diskret och hade jag bättre internet än jag har kunde ni kanske se den på bilden jag nyss tog…