beskrivarblogg

Jag känner mig väldigt vid sidan av allt liv. Min syster tycker att jag bor ”avsides”, och det är sant beroende på var man själv bor. Värre är att jag är avsides inombords också. Avstängd, o-road av det mesta, seg, stel i kroppen dessutom.

Och jag kan inte avgöra vad som hänger ihop med vad – handlar det om att jag blir mycket ensam eftersom jag bor här och inte har så stora möjligheter att förflytta mig? Eller är det separationen för två månader sedan? Eller min ekonomi, som just inte existerar annat än i form av skulder. Eller åldrandet, en kropp som hittills gjort som jag vill och inte gör det längre. Lilltån är fortfarande utom räckhåll, syrran fick hjälpa till med nagelvården häromsistens. Kanske det helt enkelt handlar om för lite sex? Läses: inget sex.

Lägg ihop alltihop och det blir en sorglig figur som gärna ägnar stor del av tiden åt att tycka synd om sig. Inte så offerkoftig som förr, men ändå. Jag saknar de delar av min familj som jag har dålig eller ingen kontakt med. Jag saknar någon som kramar mig i verkligheten, alla virtuella kramar är inte riktigt samma sak. Häromdagen skrev jag visst att jag var ”tårmild” – något var fel med ordet, det heter ju gråtmild. Det är jag. Jag rörs till tårar av både litteratur och verklighet. Andras och min egen.

Sysselsätter mig så gott jag kan och är innerligt tacksam för vänner som förser mig med olika uppdrag. De får tiden att gå på ett sätt som kan kännas lite viktigt i det här patetiska, oviktiga livet.

Nyss kom en kommentar från Eva, ”här är en som saknar dig” – jag blev glad. Annars är livet skittrist just nu, jag inser att det är Valborg och vår och jag borde vara full av förväntan på sommar och grönska. Är det inte. Jag vårdar i stället mitt illa-mående. Och laddar telefonen, som om någon skulle ringa.

Jag läser ”Beach Music” av Pat Conroy, och det är inte bok man blir gladare av. Men den är otäckt bra, med påminnelser om vad som hände i Europa under andra världskriget. Som kan hända igen om valet i höst går fel. Det skrämmer mig.

Just nu fyller en grävskopa igen ån – igen – för att tvinga vattnet att ta vägen genom det stora röret och inte mot den nya bron som väl snart ska göras färdig. Gjutningen är klar, dammluckorna på plats, men räcken och själva vägbanan ska dit. Och då kan naturligtvis inte vattnet hota att komma innan allt är klart.

Jag har bara en jämförelsevis liten hög med plankor kvar att kapa. Igår staplade jag om den sida av vedtraven som ramlat ut ur boden – så går det alltid när jag travar ved. Någonstans blir det obalans och den blir bara större och större tills alltihop faller. Inga paralleller med något som helst annat.

Jag har skickat ett födelsedagskort till mannen som tidigare var mannen min, han fyller år på lördag. ”Storm i Bretagne” var motivet, konstigt att det var det lämpligaste kort jag hittade här hemma.

Jag pratade sköldpaddor med syrran igår. Hon skriver uppsats om en turkisk konstnär, och ett av hans motiv var en sultan som kallades ”sköldpaddstämjaren”. Sultanen var försedd med trummor och pinnar och enligt traditionen var han bra på att få till musik som sköldpaddorna reagerade på. Hur förtäljer inte historien. I boken jag just läser finns en kommentar kring sköldpaddor, att den enda musik de lyssnade till och kom fram från sitt gömställe när de hörde, var amerikansk ”shag”. Så kan det vara i världen, här och där, nu och då.

Vedspisen brinner, idag blåser det rakt igenom huset igen. I grytan puttrar buljong med lök, vitlök, morötter, en överbliven kycklingfilé och en bit oxkött av obestämd sort (borde skriva på det jag lägger i frysen). Det blir både bas till en soppa och en god currysås till ris och middag. Kanske. Om jag inte hittar på något annat. Tänker inte ta mig in till Norrtälje förrän efter helgen.

I morgon är det 23 år sedan vår mamma dog. Jag tänker på henne när jag läser mamma-skildringar. Saknar henne mera nu, än tidigare. Kanske för att jag snart är lika gammal som hon var när hon dog.

Vad Telia menar med ”surfa med lägre hastighet” förstår jag inte. Det går inte att komma in på tidningar, Facebook dyker bara upp med ”huvudet”, annan surf är bara att glömma. Så det gör jag, några dagar. Bara så ni vet som kanske saknar mig…

Jag fick en fin komplimang idag, en bloggläsare gillar min musikalitet, min rytm i det jag skriver. Jag tackar. Kramar fick jag också från andra trogna läsare, gott att börja en ny dag med. Annars var det första jag sade till Minsann, vid halv 6-tiden, ”det blir en lång dag”. Den ska bl a ägnas åt vedmakande, Jag, eller snarare kapen, kommer att låta illa, men det får dröja några timmar. Grannarna ska helst hinna vakna på egen hand innan jag börjar.

Jag vet inte riktigt vad det är jag ”klämmer” på, men något är det. Något som gör att jag drömmer om hur jag röjer och slänger gammalt skräp och annat, hela nätterna. Och är vilsen om dagarna.  Försöker läsa om gamla lästa böcker, läser någon oläst – t ex just nu ”Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel.” av Virginia Ironside, en bok som syrran hade med sig idag. Den behöver man inte läsa, hon skriver om att fylla 60 som om det vore 90, stämmer inte med mina erfarenheter av det förstnämnda.

Jag tänker på dig som jag för ett par månader sedan hade någon sorts liv tillsammans med. Jag förstår oss inte. Saknar det jag inbillade mig att vi hade eller åtminstone kunde ha haft. Saknar tvåsamheten.

Saknar att tro att någon tänker på mig, någon bryr sig – mer än de som jag vet gör det. Som min syster idag – hon kom hit med vetemjöl, mjölk, Bregott, blomjord och potatis. Jag bad henne handla eftersom det är tungt och svårt att transportera per cykel och buss. Jag fick inte betala. Dessutom hade hon mat med sig, mat som räcker även i morgon. Kärlek.

Jag är tårmild heter det visst. Har lätt för att gråta, blir rörd och berörd av mycket dessa dagar. Såvitt jag begriper – bottnat i tidigare erfarenheter – är jag faktiskt inte deprimerad. Men jag känner mig tom och tömd.

Våren blommar och vissnar omkring mig och jag tuggar mitt eget relativa elände. I morgon ska jag flytta på utblommade tulpaner och sprida dem lite mera, och samtidigt ge plats åt pionen som gömmer sig bland bladen. Och kapa lite och klyva lite och stapla lite. Jag har bestämt att det är vackert väder även i morgon.

Häromdagen hävdade jag att jag skriver om jag bara låter bli att kolla på skärmen. Vi får väl se om det stämmer även idag. Jag har en katt som jag oftast älskar, men just nu låter mig irriteras av när hon kliver framför skärmen (som jag inte ska titta på) och över klaviaturen.

Har dammsugit, och skakat mattor, satt på en tvättmaskin. Det är nog så långt jag kommer att sträcka mig när det gäller inomhussysslor idag. Har en strykbräda med flera linneskjortor som jag inte längre vill ha. Den ropar på mig att komma dit och stryka, för att lägga ut på Tradera. Ingen som är intresserad av ostrukna linneskjortor, storlek M/L?

Utanför huset har jag plank som väntar på att kapas, och klyvas en del av dem. Och kastas på en hög, eftersom jag inte riktigt räknat ut hur jag ska få plats med alltihop i den lilla vedboden.

Kaprifolens blad har slagit ut.

En vän på Facebook kallar sig ibland Trollkarlen. Hans liv är besvärligt och har varit så länge, just nu är han lyckligt (för det mesta) förälskad. Och han skriver alltid de mest fantastiska sagor om Trollkarlen, som Trollkarlen. Hans ord flödar, ibland skulle han behöva ha en redaktör och en korrekturläsare där som kunde rätta till och stryka – men han ord är starka och de rör vid mitt hjärta. Jag önskar så att han ville samla alla sina sagor, alla sina texter och ge ut dem för flera att läsa.

Han, och många andra, hittar sina ord långt inifrån, genom år av liv, levande och mindre levande. Ibland blir orden magiska, de förtrollar och gör världen till en okänd plats där vad som helst kan hända. Allt ifrån att köksgolvet skuras och spisen dras fram, till att även den här dagen kan uthärdas.

De där inifrån-orden gömmer sig. Just nu märker jag att jag undviker att titta på vad jag skriver på skärmen, det är som om orden sedda stör mig. Jag väljer att låta fingrarna skapa orden, osedda. Stirrar ner i klaviaturen. Varför vet jag inte, har hållit på så i ett par dagar.

Kanske handlar det om att jag behöver smyga mig på orden, de vill inte låta sig fångas, jag får inte låta dem märka mig. Lite som när man lekte kurragömma i Hästhagen hemma. Jag som gömde mig är orden, den som stod och räknade är jag.

Jag sitter i köket, temuggen står på altan och kallnar.

OK, nu vet jag att jag klarar av att åka buss och handla. Tidigare var det du som körde oss när vi skulle in till stan. Behovet av chaufför är alltså inte akut, även om bussandet är obekvämt och kräver viss planering (en cykel + jag rymmer inte så mycket varor, inköpen får portioneras ut).

Det är tomt i den nybäddade och orörda sängen bredvid min. Där saknas du.

Canasta hade vi så gott som slutat spela, det klarar jag mig bra utan.

Ostron är för jobbiga att öppna (och för dyra) att äta ensam. Sniglar känns inte heller så kul på egen hand.

Någon som säger att han älskar mig har jag inte haft på länge, om/när jag tänker efter.

En kram fick jag idag av gårdsförvaltaren. Och jag pratar med Minsann, hennes svar är ungefär lika intressanta som någon annans. För det mesta bara tittar hon på mig, säger inget. Till skillnad från andra vill hon gärna sitta i mitt knä och hon vill också gärna att jag klappar henne, och hon ligger nära mig om natten och värmer mig.

Än har jag kvar av din marmelad, ditt bröd är slut och det saknar jag, det hembakade brödet av olika slag. Har bakat, behöver träna. Att laga varje måltid själv är inte så inspirerande alla gånger, men det går. Jag gör det.

Jag kan sova i långkalsongerna utan att någon bryr sig. Jag kan ha skrivaren stå på köksbordet och den är inte i vägen för mig eller Minsann. Jag kan sitta vid datorn och skriva så mycket jag ids. Ha mycket vitlök i maten, och vitlökssmör till – om jag vill. Göra och äta potatisgratäng med mozzarella och lök.

Vad saknar jag mer än sällskap i sängen bredvid min? Sex förstås, någon som smeker mig och tycker om att göra det, och som jag kan smeka tillbaka. Någon att muttra med om vad dagen ska omfatta. Idén om att vara två, också på gamla dar. Tanken att kärlek är möjlig. Kanske är det vad jag saknar mera än människan, den människa jag gjorde dig till för mig. Vem du var för mig vet kanske du, men inte jag. Hur går det till att sluta längta, sluta bry sig om den andra som varit en del av livet så länge? Vi verkar ha olika lätt för det, du och jag.

Nu har vi inte haft någon kontakt utöver de rent praktiska när du skulle hämta sådant som var kvar här hos mig. Du har talat om för en av mina söner att du haft visning av huset och att det var många som var intresserade. Du frågade honom om det var något han ville ha därifrån. Det är snart två månader sedan vi avslutade vad det nu var vi kanske hade.

Havet vill prata med mig idag. Vilket hav som helst, men tillräckligt stort för att jag inte ska se någon annan strand. Tillräckligt stort för att det ska vara kraftfullt och lite skrämmande, vackert och fyllt av rörelse. Någon gång, i det här livet eller ett annat, vill jag bo vid havet. Nära havet. En sjö duger inte.

Då skulle jag ha hörapparaterna i öronen även när jag är ensam, så att jag kan höra vågorna och strandsvallet. Då skulle jag gå där och försöka få mig att tro att jag kan beräkna när nästa våg kommet och hinna dra undan fötterna. Eller strunta i det, låta dem bli blöta, jag går ändå barfota vid havet. Det här havet har sandstrand. Mödosam att gå i, men samtidigt både mjuk och hård. Och jag går där med näsan i backen, letar stenar med hela min varelse. Hittar stenar, mjuka, vackra blöta, mindre vackra när de torkat.

Jag längtar havet, längtar kraften, styrkan som är större än min lilla, tidlösheten som också är större än min utmätta tid.

Här är jag långt ifrån havet.

Jag köpte en ny mopp igår, med mikrofiberremsor à 69 kronor. Inte skaftet, bara den nedre delen. Den måste ha blåst ur kassen när jag gick hem från busshållplatsen, med överlastad cykel. Undrar vart den tog vägen, den hann nog fara långt på vindarna, undrar vad den tänker som kanske hittar den. Jag slipper torka golven eftersom jag redan slängt den gamla.

Syrran blev förkyld och kunde inte komma hit, den andra är i London. Två av sönerna har ringt. Just nu laddar jag telefonen, batteriet tar slut även om jag inte använder den. Kallt är det också här i köket, och regnat har det. Kanske ska jag störa påskfriden med lite vedkapning senare, när jag givit solen en chans att visa sig. Vedspisen är grinig idag. Jag skriver för att jag behöver det. Också, eller särskilt då, när jag inte har någonting att säga.

Jag har tappat bort orden. De har gått vilse, någonstans utanför mig. Jag drömmer dem, vaknar och glömmer dem. Solen är varm genom fönstret, därute blåser det kallt. Plankhögen ligger kvar. Jag vet inte vad jag ska göra när jag inte kan skriva. Vet vad jag brukade göra, innan jag började skriva. Vill inte dit igen. Ska inte dit igen.

Idag skulle min mormor ha fyllt 125 år. Jag är glad att hon inte gör det, och tror att hon är det också. Vilken mardröm.

Amy Tan´s ”Saving fish from drowning” ligger på bordet. Omslaget visar en asiatisk man med ett fisknät – förmodligen var det kombinationen titel och omslag som fick mig att låna den.

Kaffet kallnar i min rosblommiga gröna kopp. Minsann sover i solen.