beskrivarblogg

Det är varmt, sommar, jag har doppat tårna i sjön och kan tänka mig att doppa resten. Men skrivandet tar seg paus. I helgen var Mats dotter här, vi pratade en del, hon borstade Rösti (Mats hund, en Sibirian Laika med tjock, hårsläppande päls) så att han blev jättefin. Och så tittade hon på en del av sin pappas filmer på den gamla TV-apparaten som jag inte ens visste fungerade… Förmodligen hade hon ganska tråkigt med två gamlingar, men trodde ändå att hon nog snart kommer igen.

Mats pappa och jag läser, går ut med hunden, tittar på byggnationsjobbet omkring huset och försöker begripa vad som är på gång. Jag kör en tvättmaskin och byter lakan i sängarna. Vi äter fil, vinbärssylt och müsli till lunch, till middag blir det ”pulled pork”-rester med något till. Vad är för ögonblicket oklart.

Jag längtar bort, som om det skulle vara annorlunda där än det är här just nu. Tanken kan få mig att tro det ett ögonblick. Men, ”vart du än går så är du där” som titeln på en bra bok ungefärligen låter, Kabat Zen tror jag författaren heter. Idag har jag sålt Krig och Fred av Tolstoj på Bokbörsen. Portot kostar mer än boken… Det blåser sommarljumt, himlen är disigt solig. Manuset jag borde redigera färdigt får vila ännu någon dag.

Vad händer när jag verkligen fattar att min son är död? Han fanns i 47 år, nu finns han ”inte fjärran, men bortom nära” och är död. Han är död. Vad betyder orden? Ibland gör de så ont att magen drar ihop sig, ibland stirrar jag bara på dem och de innebär ingenting.

Läser om att känna sorg respektive att sörja i Joan Didions bok ”Ett år av magiskt tänkande” – jag ägnar mig inte (tror jag) åt något magiskt tänkande, inbillar mig inte att Mats kommer igen om jag bara gör si eller låter bli att göra så. Men jag kan känna igen mig i en del av hennes upplevelser. Jag känner igen de ”kognitiva bristerna”, när hjärnan bara vägrar fungera. När jag inte vet vad det nyss var jag tänkte göra eller hämta eller säga. När det bara blir tomt.

Jag känner inte igen hennes rädsla för att besöka eller ens komma i närheten av de platser hon och hennes man hade gemensamt. Mats dog ute vid det gemensamma sommarhuset. Vi i familjen åkte dit veckan efter olyckshändelsen, när bilen var bortbogserad och grannarna hade krattat och gjort fint vid trädet som dödade honom. (Eller egentligen var det bilen som gjorde det.) Tror att det var bra att vi kom dit så relativt snart, nu klappar jag trädet när jag går förbi. Men jag kör inte upp bilen till trappen, det blir skottkärra med det som ska upp till huset i fortsättningen. Och hans trasiga glasögon som grannarna hittade ligger fortfarande i min ryggsäck. Tror de kommer att ligga där länge.

Och jag vet fortfarande inte vad som händer när hela jag begriper att han är borta för gott, att han bara finns i våra minnen och tankar.

Fru Ek säger att hon plockat ett par liter gula kantareller varje dag sedan midsommar, ute i skärgården i Norrtälje-trakten. Jag har hittat till www.svampguiden.com! I eftermiddag tar jag cykeln och far bort i skogen. Några ställen har jag lyckats memorera de få år jag bott här.

Samtidigt kommer jag ut, och det behöver jag (och alla andra). Antingen hundpromenad eller ensam, ett sätt att ta hand om mig och åtminstone min fysiska kropp. Jag läser just nu James Altucher´s bok ”Choose yourself” (billig på Amazon) och inser att jag mitt i sörjande och sorg behöver se till att alla delar av mig får sitt: den emotionella, fysiska, andliga och mentala (hjärnan, intellektet). Han rekommenderar babysteps – jag cyklar för att plocka kantareller, eller åtminstone leta efter dem. Hittar jag några har jag nog täckt in tre av fyra, intellektet får vila.

Jag är tacksam. Alla ni som på olika sätt hör av er betyder mycket mer än ni kanske kan föreställa er. Pia, som häromdagen berättade att hon tänkt på mig – den tanken gjorde mig varm och rörd. Ni andra som talar om att ni är glada att jag skriver, igen. Ulrica i Frankrike som delar med sig av sina upplevelser av sorg och överlevnad. Alla – det spelar ingen roll vad ni säger eller skriver. Jag vet att ni finns där, och jag är tacksam.

Läser om Joan Didion´s ”Ett år av magiskt tänkande”, med andra ögon än de som läste första gången.

För precis ett år sedan dog en ung kvinna, dotter till vänner. Idag är de med mig i mina tankar. Det är fortfarande overkligt – och förfärligt verkligt – att vår son är död. Att han varit död i nästan två månader. Att hans begravning blev en både glad och sorgsen stund. Att hans dotter inte har sin pappa i livet längre, och Rösti inte längre sin husse.

Det är mycket som är ”inte längre”. Det är också mycket som är nu, i morgon och nästa dag, nästa vecka. Om några månader till. Nästa år. Livet fortsätter opåverkat, lite vid sidan av känns det som. Det händer stora och mindre eländen överallt, parallellt med vårt privata. Min medvetenhet och förmåga att omfatta ens en liten del är klen, ”på” och ”av”. Närvaron sviktar.

Men jag tror, som många andra, att det hjälper (inget hjälper, det som hänt är ohjälpligt) – men det hjälper ändå, att skriva. Så jag gör det. Tror också det är dags att byta bild på bloggen…

Jag har en bloggtrogen syster, och kanske några lika trogna vänner. Varje dag kollar hon om jag skrivit något. Det är länge sedan nu. Ordfinnandet har inte infunnit sig. Gör det just inte idag heller, men jag gör väl som ofta, skriver ändå.

Häromsistens åkte jag till bästa vännen för att gråta.

Annars far jag utan styrförmåga mellan ledsnad och tomhet, tomt även på sorg. När jag pratar med mig vet jag att vår son är död, jag vet att det snart är två månader sedan han dog, jag vet att jag fortsätter leva och fortsätter äta, laga mat, städa, tvätta, skicka papper hit och dit, gå ut med hans hund som bor hos mig just nu, tänka att jag borde rensa rabatten. Jag vet att datum hävdar 29 juni, att det nog är sommar, att andra människor har semester, gläds åt någonting.

Vi (Mats pappa och jag) åker mellan hans hus på Djurö och ”mitt” hus på Addarsnäs. Mellanlandar ibland i Sundbyberg. Det fysiska livet är rörigt, det mentala är avstängt. För det mesta. ”Kriskurva” har jag intellektuellt pratat om många gånger i jobbsammanhang. Nu lever jag i den och inser hur klent orden beskriver det som händer människan i en kris. Jag förundras över att jag så gott som samtidigt är både rationell och fungerande och bryter ihop inombords.

Jag har återgått till ett liv tillsammans med min fd man. Vi försöker bistå varandra samtidigt som vi fortsätter leva de roller vi hade som gifta. Ibland irriterar vi oss båda ofantligt på den andra. Och ibland är vi tacksamma för att vi kan vara tillsammans i det här okända, sorgliga, nuvarande. Som kommer att övergå i något annat, småningom.

Just det här ögonblicket vill jag bara slippa alltihop. Skriva om historien, göra livet till en annan dröm. Och det går inte. Livet just nu är. Ett ögonblick i sänder.

Jag är tom. Alldeles tom. Tomt är ingenting. Vad kan jag göra med ingenting? Nu kan jag släppa kontrollen, som om jag hade någon att släppa. Nu har jag tvättat färdigt, städat färdigt, begravt. Och det är tomt.

Jag hävdar att jag fortfarande har tre söner. Bara att Mats är död. Det känns fortfarande som om jag faktiskt inte begriper, förstår, inser, känner att det är sant. Det är lika overkligt som för en månad sedan.

Ändå är det hans kista jag ser framför mig, det står hans namn på den lilla skylten, det är hans fotografi på kistan, hans typiska min av lätt klentrogenhet – kanske inför mina/våra val av musik och dikter. Tror han skulle tyckt om Svenarne Janssons ”Tid” och Barbro Lindgrens ”Gråt inte för att jag är död”. Musiken hade han kanske slagit dövörat till för, han var inte mycket för musik. Möjligen hade ändå Björn Skifs ”Håll mitt hjärta, håll min själ” rört vid hans hjärta och hans själ. Jag vill tro det.

En sak vet jag. Han skulle ha varit glad och kanske lite förvånad över att så många som nästan 80 människor var där med oss i kapellet igår. Alla från alla olika sammanhang ville säga sitt farväl till honom. Det hade han nog aldrig trott. Hoppas ändå att han någonstans inom sig hela livet visste att vi var många som älskade honom. Igår gav den kärleken mig talförmåga så att jag kunde säga det jag behövde till honom, och till alla som var där.

Jag är tacksam för allas deltagande, tacksam för alla gåvor till Läkare utan gränser, tacksam för alla minnen och alla möten igår. Och jag är tom idag.

I morgon går livet vidare med födelsedagsfest för äldste sonen och hans hustru, som båda just fyllt 50. Vi kommer att sakna Mats, men vi kommer också att minnas gårdagen som en ljus dag, en glädjens dag mitt i sorgen. Och vi kommer att glädjas åt alla levande människor omkring oss.

Det här vill jag säga till, och om, vår son idag vid hans begravning. Vad jag kommer att säga är förmodligen en annan sak…

Jag är Mats mamma. Just i det här ögonblicket är jag glad. Glad och djupt tacksam över att ni alla valt att vara här med oss idag. Vi kommer att ha svårt att tacka er allihop personligen, så jag gör det nu, så här. Tack.

Alla vi som är här har våra egna minnen av Mats, många goda minnen och andra som inte är lika goda. Jag vill att vi ska minnas hela Mats.

Han var en älskad och kärleksfull, stolt pappa till Sofia, han var en god och lojal son och bror, han var vänfast och en duktig yrkesman, hängiven jägare och fiskare, husse till sin älskade Rösti. Länge var Sofias mamma Teija vid Mats sida, ett starkt stöd privat och i jobbet.

Många människor älskade honom och ville honom väl. Han bodde de senaste två åren tillsammans med sin pappa på landet, på Djurö, där han helst ville vara. De behövde varandra, och de kunde hjälpa varandra.

Mats renoverade lillhuset, han såg till att det gjordes en ny uppfart till huset, han gömde den fula nya avloppstanken längs uppfarten under ett lager av mossa. Han jobbade hos olika vänner som behövde hans hantverk. Och han var den skickligaste jag någonsin sett filea en abborre, eller stå i mitt kök och skapa en mjärde av en rulle trådsnät.

Mats var också alkoholist.

Hans liv de senaste åren var många gånger svårt och tungt. Ingen av alla vi som älskade Mats kunde beskydda honom eller hjälpa honom, vi kunde bara önska att han skulle hitta sin egen väg ur sjukdom, ångest och ensamhet. Ingen av oss vet vad som kunde ha hänt i hans liv, om inte döden tagit honom därute på landet, en måndag för en månad sedan. Han var på någon sorts väg, hade kontakt med kommunens beroendegrupp och kontaktpersoner där.

Jag vet att några reagerade på dödsbudet med frågan ”har han tagit livet av sig”. Det gjorde han inte. Han ville leva, också när det var så gott som outhärdligt att fortsätta. Om inte för annat, så för kärleken till sin dotter Sofia. Vi pratade om detta, han var väldigt klar över att han aldrig ville ta sitt liv. Det som hände var en olycka. Ingenting annat. Olyckan tog Mats ifrån oss – men jag tror att han finns kvar hos oss, hela Mats, så länge vi minns honom.

Jag lånar några ord av en skrivande vän, som beskriver var Mats är för mig just nu, han är ”inte fjärran, men bortom nära”. Där finns han så länge vi finns. Mats är fortfarande Sofias pappa, Eriks och Anders bror. Jan och jag har fortfarande tre söner.

Mats är fri nu. Vi minns honom med kärlek och glädje, tacksamma för att han var med oss tills hans liv tog slut.

Varje natt försöker jag komma ihåg det jag tänkt säga om Mats när han begravs, på torsdag. Och varje natt minns jag just ingenting. Bara inledningen där jag talar om hur faktiskt glad jag är och hur djupt tacksam för alla som valt att vara med oss den här dagen…

Vi vaknar tidigt, Mats pappa varje morgon vid 4-tiden, jag vid 6. Hittills har jag sysselsatt mig med att tvätta och städa, snart är det klart. Kan inte skriva. Tomt. Och ändå ett ständigt ogripbart surr i hjärnan. Tisdag idag.

La vida es sueño – livet en dröm – är en fras som följt mig genom livet. Ursprunget är litteratur från 1635, av Calderon.

Det är ord som återkommit i mitt huvud, ofta. Nu lever jag dem. Livet är en dröm just nu, inte en mardröm, inte en ljuvlig dröm, enbart en dröm. Icke-verklighet. Flytande, tom och samtidigt tung, ogripbar och absurd, omöjlig att förstå. Bara finnas i medan tiden går. Före och efter. Tre veckor idag.

Vi andas, äter, sover, gråter, pratar, drömmer, fattar beslut. Två hundar håller oss kvar i verkligheten. De ska ha mat, de ska gå ut.

Minsann hoppade ut genom sovrumsfönstret i morse, tror vi. Hon är inte i sovrummet. Och hon lär inte komma fram så länge hon hör Rossi fara runt här inne. Mats hund Rösti bryr sig inte om katter, han är gammal och klok.

”Frihet och fri vilja är att vara sin egen orsak, att frigöra sig från förutbestämningar och från verkligheten…”.

”Människans frihet består i att hon kan föreställa sig att hon inte måste vilja det hon vill, att hon skulle kunna mer än vad hon kan, det vill säga i att föreställa sig att hennes liv och den verklighet hon lever i inte nödvändigtvis behöver vara som de är och har blivit.” Frihet är inte att kunna göra vad man vill och har lust till, även om det kan ge en känsla av frihet.

Jag läser en bok jag vill läsa många gånger. Just nu kan jag inte följa alla resonemang, kanske kan jag det aldrig. Men Björn Larssons bok känns viktig, bara detta att ”vara sin egen orsak” gör att jag vill något. Vet ännu inte vad. Min parallella verklighet är sådan nu att den inte går att vilja bort, den är som den är och kommer att vara länge föreställer jag mig. Men inte all tid, inte all min tid.

Jag har lånat boken, men för första gången på länge är det en bok jag vill äga. Gavs ut på Norstedts 2013. Han skriver om livet, om kärleken och om frihet och passion, och svårigheterna som de ibland oförenliga kraven på livet kolliderar. Framför allt handlar boken om att vara så klar över sig själv och man verkligen och mycket konkret är sin egen orsak.