beskrivarblogg

Blir en författares ”fadersmord” intressantare litteratur om fadern är en känd person? Läser just nu en författares egen kommentar kring kommande eller pågående skrivprojekt i gruppen ”Författare på Facebook” – och blir lite störd. Vet inte riktigt varför. Hon har hans efternamn, det kanske ökar publiciteten. Avundsjuk är jag kanske, som hette Fällman och nu heter Börjesson. När jag ser mina efternamn undrar jag vems de är – syrrorna har länkat Fällman till de ingifta/frånskilda männens efternamn, jag har det inte. Några kändisar är vi inte någon av oss, eller de som fanns före oss.

Har fått svar från Jenny Bäfving (http://jennybafving.se/kurser/) angående mejlkurs i att skriva veckotidningsnoveller, nu är det bara pengarna som fattas. Kanske är det kul, kanske är det aptrist, vad vet jag. Vet bara att jag har en lite modstulen ton i mina skriverier som antagligen inte alls passar i veckotidningar. Finns tre kursvarianter, en kort, en lite längre och en ännu lite längre. Allt via nätet, bra för den som inte är så enkelt flyttbar.

Nu har ännu en dag snart gått, det är åter mörkt och sen eftermiddag. Mannen min är på väg, han åkte en sväng till Skärholmen och handlade lammkotletter, så middagsplaneringen är ändrad, bakad potatis och lammkotletter ”så det rinner ut genom öronen”. Fisken hade inte hunnit tina, och är återbördad till frysen. Ska bara komma ihåg att stänga dörren till sovrummet innan vi steker kotletterna, vill inte andas dem hela natten, fläkten ovanför spisen är inte den mest effektiva.

Det demonstreras lite överallt mot nazism och alla andra -ismer av ond karaktär. Det är bra, och det är starkt oroande att det ska behövas. Någon skrev att det var längesedan hon ”demmade” och det tog mig ett ögonblick att begripa vad som stod där. Det känns som om det är länge sedan behovet av demonstrationer var så stort som nu, behovet att stå upp mot ondska och hat, och behovet av att visa sina ståndpunkter. Innan det är försent. Några som tog ställning är kvinnorna i Pussy Riot, som Putin nu tycker synd om, trots att de enligt honom ”förödmjukade kvinnornas värdighet” – de lär släppas fria och få amnesti. Annanstans kostar det mera än hittills här i Sverige att demonstrera.

Hur gick det i Bangkok? Blev det lugnt när den åldrade kungen fyllt år och tillfälligt givit anledning till att ställa in alla demonstrationståg? Eller har jag bara missat fortsättningen? Att den kvinnliga premiärministern har lovat nyval gjorde vad jag förstår ingen stor skillnad i det man protesterade mot… De senaste två veckorna har det varit märkligt tyst kring det som pågick.

Så, nu har jag inget annat att göra än skriva. Veden är inne, spisen brinner, katten ligger på sin kudde och har koll på omgivningarna, fåglarna har fått frön. Jag har hyfsad koll på vad jag ska ha med mig i morgon när vi åker norrut för julfirande. Kattburen är framplockad. Abborrfiléer  tinar till middag, mannen min kommer om några timmar. Och jag har ”addat” Fru Booked så det är klart. Ska bara komma ihåg, i morgon, att ta med det som ska med ur frysen.

Ser att tidningen Skriva har två novelltävlingar, dels den ”lilla” på temat Förnekelse (varje tidning ett nytt tema), dels en större och längre, sista datum i augusti. Vilket tema du vill, högst 15 000 tecken – eller ord, måste kolla.

Börjar känna mig utskriven och tom. ”Annat” ligger och gnager och jag låter skrivglädjen fara sin kos. Inget rationellt beslut, jag vet, men just nu var jag orkar med. Så det här terapeutiska skrivandet av några rader varje dag, förhoppningsvis, håller mig vid någon sorts skrivarliv. Läster och läser om. Häromdagen biblioteksbok av fjolårsdebutanten Manne Fagerlind, ”Berg har inga rötter” – en otäck och bra bok om en bitter mans försvinnande in i demens och småningom död. Jag blev inte direkt gladare av den, men kul med en debutant och okänd författare som hittat till Norrtälje bibliotek!

Det är stökigt och rörigt och fult utanför huset, leriga djupa hjulspår efter grävmaskiner och lastbilar, stängsel runt en jättegrop där tidigare fanns en å med ett litet vattenfall – lär ska bli en å igen när nya bron väl är klar. Och gubbar i orange kläder, med mätstickor och pinnar, traktorer som kör jag vet inte vad vart. Ingen vit snö som gömmer det fula, och det är väl de som jobbar här glada för. Men fult ute kanske gör fult i mitt inre? Inte motsatsen i alla fall. Sitter med ryggen åt och tittar ut genom det köksfönster som vetter (vätter) mot fröautomaten och småfåglar, traktorer även där, men inte lika påtagligt. Mulet är det överallt. Grå, redan mörknande himmel. Hittar inte vare sig vetter eller vätter på Google, bara fågelvättar för jakt, och små vättar, sådana som finns i huset utanför Sala. Snälla små grå tomtar. Fönster vetter tror jag – men det ser ovant ut.

”Skriv något du själv vill läsa”. Lättare sagt än gjort. Just nu läser jag om Zlatan-författaren Lagercrantz som fått i uppdrag att skriva den sista Millennie-boken, eftersom Stieg Larsson ju inte kan. Det uppdraget skulle få mig att drömma mardrömmar.

Vad vill jag läsa? Just nu går jag igenom mina bokhyllor på jakt efter bra, dåliga böcker. Ni vet lättläst, roande, ibland lite vass, ofta amerikansk, ”tjejlitteratur”. Av kvinnor för kvinnor, inte särdeles litterärt. Marian Keyes har tjänat ut hos mig, liksom Olivia Goldsmith, men det måste finnas andra. Jag får leta. ”Igelkottens elegans” räcker idag, ikväll blir det läskris. Och inte kan jag själv skriva sådant. Är inte lättsinnig nog för det, eller uppdaterad, eller ung, eller vacker, elegant, påhittig, kreativ, tokig tillräckligt för att ge mig på det. Jag är tråkig, skriver allvarsamt om elände och ålderdom, klagar ofta, gnäller ibland – hur kul är det? (på en skala vägrar jag att skriva)

Men om, om jag skulle skriva något jag själv vill läsa – så skulle det bara kunna handla om det jag vet någon om, oftast det jag har egen erfarenhet av. Jag är gammal, därmed har jag många års liv bakom mig, något finns det säkert där att plocka upp och skriva om. En del att skämmas för också. Jag är morsa – där finns både från då och från nu, men det skriver jag inte om eftersom mina barn inte vill det. Mina män får klara det jag ibland skriver om dem, mina söner och deras familjer ska slippa.

Syrrorna överlever nog också det lilla jag låter dem skymta i mina texter, och alla i familjen/familjerna som har dött bryr sig inte. Historien om mormor, morfar eller inte morfar, mostrar och gamla bekanta i Avesta och Gustavs kittlar ibland mina skrivklådiga fingrar. Hittills har det inte kittlat tillräckligt.

Nu ska jag gräva i bokhyllorna, och fly mitt eget o-skrivna för en stund. Förhoppningsvis hittar jag tillbaka.

Tittar in på Facebook, det kokas knäck och kola, lagas patéer, och hanteras övermogna Camembert-ostar. Jul. Snart. Om en vecka. Noll julstämning, i mig eller utanför, eller utomhus. Fåglarna har fått mera frön, men det får de också när det inte är jul snart. Stänger Facebook.

Digitala nomader kan lära sig mera idag, gratis, på webinar, om hur planera nästa år, göra det man planerat, och följa upp. Ville jag vore en digital nomad. Men, ”var du än är, är du där”. Vore praktiskt, eller åtminstone vilsamt, om man kunde lämna sig kvar någonstans när man far annanstans. Och ändå fortsätter vara frisk…

En annan syn på det hela är att snart är ”glada julen slut, slut, slut” och det blir ljusare, ett nytt år, en vår och en sommar innan det är dags igen för mörker och elände. Det elände som hänger med även under den ljusare årstiden är uthärdligare än det som regerar nu, när det är becksvart ute redan tidig eftermiddag.

Mannen min kokar grisfötter. Han och hans söner får äta dem själva, jag rör dem inte. De är alldeles för naturalistiska för mig.

Ganska ofta nuförtiden blir jag less på inlägg på Facebook. Det är svårt att hålla balansen och inte ge energitjuvar av alla kön något de inte ska ha – senast skrev en manlig vän en text kring bl a (de var en liten del) yngre kvinnor, som han uppfattade var ”lockande” (min beskrivning) klädda och inte riktigt trivdes med det. Han kallade dem ”nymfer”, jag läste det lite litterärt och fantasifullt – andra, ett par kvinnor framför allt, läste det som gubbsjukt och kränkande. Trist tolkning, och ledsamt och sårande för den som skrev sin betraktelse från ett kafé någonstans i Sverige.

PK har jag äntligen insett avser ”politiskt korrekt” – och det är banne mig inte lätt att vara, i alla möjliga sammanhang, kanske svårast på nätet. Kommunikation där blir lätt feltolkad, och så är karusellen igång.

Samtidigt har jag också på Facebook mött människor som jag betraktar som riktiga vänner, trots att vi aldrig träffat varandra.

Gårdagens Lucia-klädda gamla människor från ett äldreboende någonstans (”det äldsta tåget”, jag höll på att skriva ”det sista tåget”) verkar inte ha upprört flera än mig, Svenarne och A-lott som fick höra om det via min blogg. Inga andra kommentarer i alla fall.

Såg att Expressen visar det som en TV-snutt – orkar inte se det en gång till. Vad är det som gör att en del människor inom vårdyrken blir så beskäftigt snälla när de jobbar med gamla? Och vad är det som gör att ”man” tror att en gammal människa plötsligt ska vilja klä ut sig till Lucia – hon som fick äran ersatte en hundraåring som blivit sjuk… runt det här absurda Lucia-tåget satt alla andra, boende och möjligen anhöriga, och åt. Varför blir jag så upprörd över det här? Det handlar nog om att jag misstänker någon sorts maktövergrepp, att de som bestämmer har fått en ide, och genomfört den – kanske t o m utan att fråga om någon vill delta. Det kan vara svårt att hålla fast vid ett nej när de som ”sköter om” en vill något…

Nu är Lucia över för den här gången. Det är bara julen kvar. Och lite till, sedan har vi alla ett nytt, oskrivet år framför oss. Om vi lever så länge.

”Äldsta tåget” – gamlingar (typ tonåringar för länge sedan) utklädda, som många skolbarn och yngre, till Lucia, tärnor och stjärngossar. Och vännen, poeten, kloke mannen i Sundsvall, blir galen av ilska – han vill bevara sig för sådant när han själv inte kan säga ifrån, vill inte förnedras så.

Jag förstår honom, jag vill det inte heller, vill inte sitta och vifta med ett ljus och säga att det är väl trevligt om man orkar… Hur gick det till, vems idé var hela upplägget, vem såg till att Rapport var där och rapporterade? Vem ansvarar för att medmänniskor, möjligen mot deras egen vilja, kläs ut och etiketteras som ”äldsta tåget”?

Vem tar hand om det jag vill, och inte vill – när jag själv av olika anledningar kanske inte kan längre? Vem släpper in fotografer och TV-folk – som man släppte in dem för inspelningen av en döende man för något år sedan, det som nu är föremål för rättegång? Så att mannens familj kunde se hans dödsögonblick på TV, utan att de haft möjligheten att säga nej. Själv kunde han inte, han låg och dog.

Lucia-utklädsel, död – det är naturligtvis någon sorts temperaturskillnad i händelserna. Men grunden är densamma – ingen respekt för den sjuke, ingen respekt för den som är gammal och bor på äldreboende. Fritt fram för olika sorters exploatering, alltid kan det bli ett käckt litet inslag i Rapport. Någon kvarlämnad Nobel-pristagare kanske kan förundras, men också möjligen förfäras. Tänk om hen varit i samma situation, minus Nobel-priset då förstås. Ve. Jag vill inte. Vad ska få mig att vilja leva när jag blir för gammal för att leva på mina villkor??

Skriva sig till inspirationen, ja det är en väg dit. Att bara sätta sig ner och se vad som händer, om fingrarna skriver någonting. Allt måste inte vara färdigtänkt och klokt, ingenting går inte att ta bort igen. Emellanåt kan rumpan bli mörare än fingrarna av sittandet och skrivandet. Då gäller det att komma ihåg att gå upp och knalla omkring lite, röra på sig, sträcka på armar och ben. Och så andas, hela tiden andas, ända ner i magen.

Längta lite till Cornwall kan man också göra, som skrivkompisen Annika. Jag har visserligen aldrig varit där, men har en fantasi om att det är ett landskap att längta till. Ständig är min längtan till havet. Framför allt det hav som är stort och kraftfullt, ibland skrämmande i sin obeveklighet. Jag behöver inte vara på havet, men vid havet. Att se det, känna lukten av hav, känna stänket, gå i kanten och tro att jag ska hinna undan nästa våg, men bli blöt om fötterna. Det gör inget om sanden är lagom varm också.

Jag kommer förmodligen aldrig att segla igen. Att somna i en väl förtöjd segelbåt och vaggas till dröm är en längtan som aldrig försvinner. Att jag i verkligheten ofta fick vakna och mer eller mindre naken bistå med att förtöja om båten när den börjat hugga och vinden vänt, är en annan sak. En enda gång hade vi sittbrunnen full med disk från kvällens lilla party med seglarvänner. Den disken klev jag i på väg till fören och tampen… det gjorde jag aldrig om. Kanske är det därför jag diskar även härhemma varje kväll innan jag lägger mig. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur jag skulle bete mig för att kliva i disken här, på diskbänken, men man vet aldrig.

Blåsten därute skapar främmande ljud. Någon storm är det inte, ännu, men fågelfröautomaten svänger och dinglar, de flesta fröna ligger nog på backen vid det här laget. Mannen min bakar gott matbröd, och ska till middag göra Edward Bloms köttfärsbiffar. Vi lånade kokboken på biblioteket senast vi var där. Och så väntar vi, kanske förgäves, på att apelsinmarmeladen från igår ska stelna. Gör den inte det, får den kokas om med lite pektin.

Någonstans såg jag att den kommatering man gör skvallrar om ens ålder. Yngre människor lär inte använda kommatecken, och sägs knappast veta vad ett semikolon är. Jag gillar skiljetecken, för mig blir det lättare att läsa med dem än utan dem. Kom jag just på, när jag satte dit ett komma i sista meningen i stycket ovan.

Det jag skrev igår lästes. Och kommenterades. Jag blir glad, och lite ångestfylld, kan jag skriva ”bra” igen? Klart jag kan, men inte när jag försöker. Så här sitter jag med Bachs Goldberg-variationer för piano i öronen, och bryr mig inte medvetet särskilt mycket om vad som kommer ur fingrarna.

”Medfaren” var ett ord som dök upp i mitt huvud igår, när jag såg en bild av (fyller i namnet senare när jag kommit ihåg det!) på omslaget till nästa nummer av tidningen Veteranen. Han var härligt skrynklig och alldeles ofixad, livet syntes i hans ansikte, alla sorters liv. Inga konstiga nästan, men bara nästan, osynliga ärr efter lyft, inga utfyllnader av bekymmersrynkor. Som jag ungefär.

Idag har mina fötter skötts om av mannen min. Väldigt skönt, och alldeles nödvändigt att få hjälp, eftersom jag inte når ner till högerfoten ännu. Kanske småningom, när jag tränat upp höften bättre, men definitivt inte nu. Vänster går fortfarande bra på egen hand, men eftersom det är ljuvligt att få fotmassage så fick mannen min ta hand om den också.

Svenarne, poet i Sundsvall, tyckte att min ”betraktelse över skrivande” skulle platsa i en tidning, så jag skickade den till just Veteranen, ska bli intressant att se om de svarar någonting. Att åldras skrivs det ganska lite om – tror jag, har just inte överblick annat än via nätet. Bodil Jönsson och Elsie Johansson, vilka andra författare skriver om att bli gammal? När inser ”man” att man är gammal? Finns det någon födelsedag som mer än andra förknippas med att vara äldre, och är det någon skillnad på att vara gammal och att vara äldre?

Fysiska förändringar är påtagliga, en del mentala också, glömma bort namn t ex. Jag minns nu att han den medfarne var med i TV-serien ”Albert och Herbert”, men hans riktiga namn har inte dykt upp ännu. Jag väntar.

70 år känns svårare att omfatta än 60, så kanske är det där det går någon sorts gräns? Men samma resonemang kommer förmodligen att gälla också när jag fyller 80, om jag nu gör det. Är ålder ”bara en siffra” som många yngre så käckt hävdar?

Och gör Google det lättare att bli glömsk? Nu kan du ju googla och få den information du tillfälligt glömt (om du inte stängt ner internet medan du lyssnar på Spotify off-line). Så länge det handlar om tillfällig glömska, jag törs inte tänka på den konstanta tomheten i hjärnan. Demenssjukdomarna skrämmer mig mera än något annat när det gäller åldrande. Just nu. Jag har kommit ihåg att den, vars namn jag glömt, heter något med ”von”, von Brömsen, Thomas, tror jag visst att det var. Har inte googlat, lovar. Än finns det hopp.

Skriv varje dag, träna din förmåga att sitta där och skriva, sitt inte och vänta på att bli inspirerad, skriv vad som helst, skriv. Så låter det många gånger från de som lär ut hur att skriva en bok, eller åtminstone ett manus som kanske kan bli en bok. Sedan kan man också lära sig att göra e-bok av sitt manus, man kan lära sig hur marknadsföringen bör gå till, vilka kanaler som är tillgängliga om man nu väljer att ge ut boken på egen hand – förlagen har så många manus och så lite pengar så de satsar knappast på debutanter längre. Om det inte är av typen Jonasson som skrev ”Hundraåringen…” Han var journalist och drivens skribent när han bokdebuterade.

Jag är inte direkt disciplinerad, jag är definitivt inte strukturerad i mitt skrivande, jag har inte klart för mig vilka som ingår i min målgrupp (om jag ens har en sådan vet jag inte heller). Jag duttar och skriver små betraktelser kring mitt liv och min tillvaro, på landet för det mesta, med min katt och ofta med mannen min. Ibland skriver jag om hur jag på egen hand fick inse att skäggstrån får alla (?) efter en viss ålder, och de må dras ut med pincett, ofta.  Åldrandet är ibland lite lustigt, och ibland inte alls roligt. Höft som behöver bytas ut, öron som hör sämre än tidigare, ögon som behöver nya glas ögon titt som tätt. Brösten har flyttat neröver, midjan är mindre påtaglig än förr, lederna stela. Hoppar gör jag inte alls längre. I båtar eller ens på landbacken.

Understundom (för att det är ett ord jag gillar) klagar jag på min dåliga ekonomi, men skyller den inte på vare sig regering eller något annat. Den är min, jag har skapat den alldeles själv, och får dras med den. Den begränsar mitt perspektiv, inga härliga utlandsvistelser eller resor.  Den hindrar mig inte från att drömma, och jag drömmer om att någon gång kunna vara borta från Sverige under den svartaste tiden, november och fram till mars, ungefär.

Fortfarande älskar jag, ger och får kärlek och sex (när sovrummet är varmt och skönt). Där spelar ekonomin ingen roll, än så länge inte heller åldern, vare sig min eller mannens min. Sex ser annorlunda ut idag, jämfört med förr – men är lika tillfredsställande. Våra kroppar känner fortfarande igen varandra, även om vi ser ut som vi gör. Jag tror att vi också ser varandra som vi är idag, inte som vi en gång var. Vi ser alla födelsemärken, alla skrynklor, alla stelbenta försök att flytta sig i rätt läge. Vi ser det gråa håret, och vi ser glädjen hos varandra, ser ögonens ljus bland rynkorna runt om. Och båda känner vi handen som ger en dröjande smekning innan sömnen tar oss bort – tills det blir dags att vakna lagom mycket för att gå och kissa. Också en åldersfråga. Kanske är det bra att ingen berättade hur det är att bli gammal, innan jag blev gammal.

Mannen min gör apelsinmarmelad, eller citrusdito, vilket han föredrar att kalla det hela – apelsiner, citroner, röd grape, fruktkött och finskuret skal. Det tar timmar. Jag gör inget. Läser Edward Bloms nyutkomna kokbok (lånad på biblioteket) och slickar mig om munnen inför revbensspjäll och snigelsoppa, eller vegetarisk variant med jordärtskockor och palsternackor. Med mera.

Och så tittar jag på Facebook, läser om hur SD-företrädare önskar att flyktingbarn ska svälta ihjäl, en kommunfullmäktig i Varberg (?, kan ta fel, ville glömma honom fort) som är skämtsam kring apor och negrer… Blir trött på världen, trött på svenskar som anonymt uttrycker sig om andra människor på ett sätt som ingen ens borde kunna tänka. Och som när de blir avslöjade åtminstone i något fall hävdar att det var på skämt. Kvinnan från Jämtland har i alla fall klivit av alla sina uppdrag i partiet, alltid något. Hon lär tyvärr inte ändra sin syn på invandrare eller flyktingbarn därmed.

Hur ska hatet bemötas? Fakta tycks inte vara någon idé att presentera, ”teflonskinn” kallade någon det för som många rasister-fast-inte, SD-are etc tycks ha begåvat sig med, allt rinner av. Hat tillbaka föder bara mera hat, som krig föder krig. Humor och ironi är fungerande metoder, men svårhanterliga. Hur ska vi bära oss åt, alla vi som inte vill ha mera främlingsfientlighet i beslutsfora i riksdag och kommuner? Det händer allt oftare att jag skäms över att vara svensk. En grupp bildades för kort tid sedan på Facebook som vill vara en enad front har halvt slitits sönder av tjafs och diskussioner om sionister och Israel – vilket naturligtvis inte var meningen från början. Yttrandefrihet.

Och Dagens Nyheter tar betalt för att publicera annons för en bok som skrivits av två personer som tar klar ställning mot invandring, 150 000 kr kostade det att sprida denna information via DN, Wolodarski (ofta en klok man) säger att man diskuterat saken, men funnit att annonsen ryms innanför de ramar tidningen ställt upp… Kanske kommer snart annonser  med budskapet rösta på SD, välj Åkesson, etc? Var går gränsen? Yttrandefrihet…