beskrivarblogg

Strömmen har gått, för tredje gången inom några minuter. Är nu borta, dvs inget vatten heller. Batteriet i datorn säger sig räcka 3 timmar, ljus har jag på bordet, så det går ingen nöd på mig. Välsignar min vedspis. Tidigare idag var jag ute och kapade och klöv ved, staplade in i vedboden så mycket som gick. Nu regnar det.

Mediterade lätt i morse, liggande i sängen innan jag klev upp. Sedan släppte jag in världen i form av tidningar och FB. Just nu försöker jag göra min Spotify-musik spelbar offline – 1 GB räcker bara ca 10 timmar har jag just lärt mig. Det tycks ta tid, men fungerar nog enligt instruktionerna. Tack Helen för klargörandet, tur jag har kompisar på FB som begriper sig på sådant här!

Idag har jag enbart pratat med mig själv. Inte så upplyftande. Jag hade ingen lust att ringa mannen min, och han verkar ha haft ungefär samma känslor. I kväll ska han gå på släktträff och i förrgår åt han kräftor hemma hos ena sonen.

Minsann sitter i mitt knä, men hon sitter inte direkt stilla, hon flyttar sig hela tiden lite så att det ska bli skönare. Svårt att skriva rätt bokstäver då, men hon är god att värma händerna på. Fortfarande mörkt frånsett stearinljusen. Om det nu är det de är, ljusen.

Nu är min dator mycket långsam. Häromdagen köpte jag en GB till, min uppkopplingsmängd var slut. Är den slut igen – nu blir det inget nytt köp, i morgon är en ny månad. Ska jag koppla bort internet när jag lyssnar på Spotify? Är det därför? Jag begriper inte det här. Heller.

Spisen brinner igen. Lakanen verkar blötare än de var  igår när jag hängde ut dem. Minsann sover gott på sin kudde, efter att ha varit ut en vända. Jag är o-lustig. Mår inte illa, är inte orolig för ögonblicket, men heller inte i form. Läser Wolf Hall. Fortfarande seg. Sol, kallt.

Nu har jag fått meddelande från Telia att internetmängden är slut igen. Allt går i snigelfart, om ens det.

Jag tog en kort promenad medan solen fortfarande var synlig (vet inte om det ska kallas uppe eller framme). Nu får jag klättra runt stängsel nere vid sjön för att komma fram, den gamla lilla gångbron över ån är borta och ska ersättas. På ån ligger isen tunn. Även sjön hade en synlig ishinna. Vet inte vart änderna tagit vägen, de är inte vid matstället i ån. Längre bort i sjön kanske.

Det är tyst. Just nu ingen musik i öronen heller. Minsann lapar vatten, men det är mina öron för klena för att höra, och hörapparater använder jag inte när jag är ensam. Tänder ljus på bordet och i fönstren, i brist på adventsstjärna. Har en aggressiv brandvarnare i kökstaket, och brandsläckare i hallen, plus en liten en under diskbänken. Ifall att, apropå en artikel i dagens tidning om att ”hushållen är dåliga på att skydda sig mot brand”. Så är det kanske, men inte här, peppar, peppar.

Av gårdagens må bättre-lista har jag prickat av en del idag: utevistelse och meditation, båda tämligen korta, men dock. Har inte heller spelat annat än musik. Inser att jag just inte skrattat, men väl känt mig glad ett par gånger. Sparat pengar har jag kanske, eftersom jag inte gjort av med några (har inga) – min ”cash flow” som en bekant kallade det har dock inte ökat eller stabiliserats. Och skriver gör jag nu. Det blir ingen Dry Martini (tomt i skåpet), dock ett glas vin till kvällen. Min oro har jag förvisat. När jag läser det jag just skrivit blir jag nöjd med mig själv.

På bilden syns allt som återstår av den gamla kvarnen/sågen vid ån bredvid ”mitt” hus. Ett betongfundament för maskin av obekant slag, och en massa spillror. Själva ån rinner genom rör under vägen förbi vedboden och ner i den tidigare ån igen, en bra bit nedanför tidigare vattenfall. Det gamla fallet var vackrare än det nuvarande som vilar på en bädd av presenningar och sten.

Musiken gör att hon glömmer bort att fylla på ved, och spisen slocknar. Känner det småningom när det börjar bli kallt om benen. Nu är Minsann inne igen. Det innebär att hon kan släcka utelampan vid trappen och gå till sängs när hon vill. Men inte än.

Idag blev en skrivdag, sex inlägg av varierande längd och förmodligen dito kvalitet på bloggen, drygt 100 tittar – hur många som läser är oklart. Plus några på Facebook.

Aarvo Pärt är för bullrig för hennes öron och känsla just nu, hon byter till Adagietto ur Mahlers Symfoni No 5, lite stillsammare tongångar. Meditativa rentav. Ska kanske börja här och nu med mediterandet, går nog att skriva samtidigt om hon inte bryr sig om vad som kommer ur fingrarna. Ungefär som hon gjort hela dagen idag.

Tårarna har i alla fall torkat, är inte riktigt klar över varifrån de kom. ”Tärandet”, javars, men vanligtvis ser hon sig inte sådan. Just då, när hon läste om sorterandet av människor utifrån diverse premisser, blev det så. Skönt att musiken tog henne därifrån.

För ögonblicket har hon lätt huvudvärk av allt skärmtittande hela dagen. Hon försöker skriva i tredje person, testar hur det fungerar. Och återfaller mycket ofta till ”jag” och första person…

Det blir lite dråpligt ibland med alla ändringar som behöver göras om det ska bli konsekvent.  Nyss kommenterade hon på Facebook som om det redan var lördag, tog snabbt bort och korrigerade – men det hade redan lästs av Ann på seglats utanför Portugal någonstans. Ganska ofta behöver hon fråga sig vilken dag det är. Blir alla som inte har arbetsplats och därtill hörande rutiner lika dagvilla? Eller är det en begynnande senilitet?

Nu har hon en varm liten katt i knät. Hon/katten är inte riktigt förtjust i det hon uppfattar av hörlurarnas musik, speciellt inte när det handlar om höga toner. Då vill hon ändra ställning i knät och tittar på matte. Kopplar inte av förrän musiken blir lugnare och mera smeksam (inbillar hon/människan sig). Då blundar katten och låter hela kroppen slappna av ner i knät på sin människa.

Kabat-Zinn´s bok väntar, den som säger att vart du än går är du där. Du har alltid dig själv med dig. Hon ska läsa lite i den innan det blir dags att sova. Wolf Hall får vänta till i morgon. Det är inte direkt en bok någon ligger i sängen och läser, nära 700 sidor väger för mycket.

Kabat-Zinn gav god sömn. På lördagsmorgonen gick hon ut och hämtade in stelfrusna lakan från klädstrecket. Gräset skimrar av frost. Hon är vaken, oron tar en vilodag.

Hon förundras än en gång över sig själv. Hela dagen har hon varit ledsen, till och med gråtit en skvätt inför tankar om att vara ”tärande”… Hjärnan kan verkligen spela en spratt, som inte är roliga. Just nu har hon vänt på humöret genom att lyssna till musik. Oavsett sort gör den henne inte ledsen på samma sätt. Viss musik kan få henne att gråta, men den gråten är kraft och känsla, inte sorg. Inte hopplöshet och elände. Och Cohen´s röst smeker henne som en inbillad älskare skulle kunna.

Det är för all del tänkbart att det glas vin hon druckit också bidrar till värmen i kroppen. Det spelar ingen roll, livet är just nu uthärdligare än det var för några timmar sedan. Vad det säger om henne vill hon inte veta. Hon nöjer sig med det hon känner – gjorde det då, gör det nu. Fast nu är bättre än då.

Ibland kan hon fundera över om det ska vara så här, hela livet, ända tills hon dör? Ska hon inte bli klokare, mera lugn och förståndig, snurra upp håret i en sådan där rulle i nacken, baka bullar och vara allmänt snäll och trevlig?

Svaret är nog att det troligen fortsätter som det hittills pågått, livet. Har hon inte lyckats ändra sig på alla de här åren lär hon inte åstadkomma några större förändringar på de år som återstår. Det skulle kanske inte ens vara önskvärt. Vad eller snarare vem skulle hon vara, annorlunda? Vad skulle behöva förändras, i någons ögon, hennes eller andras? Förändring för att må bättre.

Hon vet med sig att hon skulle må bra av att dricka mindre vin (dvs inte var och varannan dag), dra in på Dry Martinis (nu blir det inga när hon inte har råd). Hon skulle vilja lita på att hon aldrig skulle köpa ens en trisslott eller satsa på ett internetcasino igen (hon slåss med sig, ofta). Det skulle säkert vara hälsosamt att ta en längre promenad varje dag, oavsett väder. Åtminstone så lång som höften orkar. Se till att ha något att skratta åt, ofta. Tala om att hon vill ha sällskap, när hon vill det. Självvald ensamhet är OK, annan är jobbig. Här är lite till som hon skrev tidigare idag:

Spara pengar – åka någonstans, miljöombyte

Aldrig någonsin spela på någonting

Göra något – om än aldrig så lite – roligt varje dag

Meditera

Skriva

Sluta oroa mig för mina vuxna barn

Inte sitta still vid datorn så länge varje dag, ta rörliga pauser

Allt det där skulle säkert vara bra, en del av det kanske till och med njutbart. Hon vet t ex att det gör henne gott att meditera. Etc. Hittills har hon gjort det, och släppt det, de senaste kanske fyrtio åren – så länge sedan är det som hon första gången mediterade. Till och från. Behovet dyker upp ibland, och nu är det här igen. Inte lika ”doktrinärt” som då i början, mera som det kan och som det blir. Enklare, och hjälpsamt för att låta hjärnan vila en stund i annat än ältandet som ingenstans leder.

Hårspännet får vara med för att det gör mig glad! Mannen min har gjort det åt mig, han gör mig också ofta glad. Men just nu är han inte här…

Aida i öronen, inte dumt. Spotify vill ha tillbaka mig, och jag får en månad gratis, sedan 99 kr, för att slippa reklamen. Det är det värt. Aida tog snopet fort slut, var tydligen bara en liten del av den jag laddat ner… Nu är det Eric Gadd i stället, en obekant artist (annat än till namnet) – tror inte jag behöver fördjupa bekantskapen. Wiehe och Ebba Forsberg är bättre.

Syrran hävdar att Wolf Hall är bra – den andra syrran liksom den första som pratade med mig om boken – så jag fortsätter väl ett tag till. Men inte just nu, nu ska jag kolla om Minsann tänker komma in fast klockan bara är 7 på kvällen. Det ville hon inte.

Musik, musik. Hur kan jag vara utan den så länge som jag varit? Nu vill jag ha den, och jag har insett att jag faktiskt gillar de magnifika operorna som jag aldrig hade tålamod (eller vad det var) att lyssna till förr. Kanske handlar det delvis om att musik utan (begripliga) ord inte stör när jag skriver. Svenska texter får mig ofta att lyssna till dem mera än till mina egna ord, som ibland vill ner på skärmen. Kroppen blir också glad av musik, oavsett sort. Den rör sig, och vickar och vaggar, fingrarna dansar i någon sorts takt till musiken. Det här kom verkligen i rätt stund, hela dagen har varit seg och ledsen – nu har ledsnaden kroknat lite.

Gräset fryser under mina fötter

novembergräs, hårt och mjukt

Så, nu sitter jag här igen. Försökte läsa vidare i Hilary Mantel´s Wolf Hall, men tycker den är för seg, har visserligen till efter julhelgen på mig, så jag kanske kommer tillbaka till den.

Ute är temperaturen nu nere runt noll, vilket känns härinne, trots att jag eldar. Får se till att skaffa mig ett par tjocka varma tofflor att ha i vinter, golven är kalla. Hängde ut lakan på ”tork” för några timmar sedan, de får hänga till i morgon när jag har plats på den lilla torkställningen.

Idag är ingen kul dag. Vet inte riktigt varför jag deprimerar mig, för det är ju jag som tänker alla ledsna tankar, ältar och inte gör något som är roligare. ”Jag är hellre deprimerad än…” – fyll i valfritt. Kloka ord som jag fick med mig för många år sedan från Bodynamic´s terapeuten Erik Jarlnaes i Köpenhamn. Upprepas tills det fastnar i halsen på den det vederbör. Ibland kommer jag inte så långt som att fylla i något som kunde vara roligare, eller inte – det får jag inte veta eftersom jag inget gör. November, mörker, höst, vinter, jul, kallt. Alltihop är sådant som inte är roligt, i mitt sinne. Har aldrig varit. Snö gör världen ljusare, det är bra, även om den också ska hanteras, skottas och pulsas i.

Törs inte kolla i bloggen hur ofta jag kör den här klagolåten i någon form. Mycket ofta känns det som just nu. Tror inte att det är den bekanta offerkoftan jag drar på mig, bara att livet blir för mycket ibland. Alla former av liv. Lyxproblem för alla de som har det värre än jag, besvärligt nog för mig trots det. Och trist för omgivningen, men just nu gör det ingenting eftersom jag är ensam i huset.  Och Minsann är ute.

Skit. Klockan är kvart i 12 en solig novemberfredag och jag sitter vid köksbordet och gråter. Ordet som fick mig att gråta var ”tärande”, i en kommentar på Facebook som var helt OK och bra, till Ann Heberleins artikel idag i DNom brevet häromdagen, det som skrevs av en icke-tärande invandrad man till Ekroth i SD. Han som (kanske) kände att han behövde tala om att han lyckats i Sverige, trots att han med sverigedemokratiskt språk är ett ”djur”. Frågan var huruvida man ska/kan mäta människovärde och om man måste vara vällyckad och välanpassad för att duga. Vem ska sortera och vem ska sorteras?

Jag är en virrpanna, tycker båda inläggen var kloka och bra, väl värda att fundera över.

Och så kom jag fram till att jag är en tämligen tärande människa just nu. Jag är beroende av andra människors välvilja när det handlar om enkla saker som transport till affär för att handla, till biblioteket för att låna livsnödvändiga böcker (inte alltid bra). Jag är tärande eftersom jag inte kan betala tillbaka de skulder jag har, mer än lite i taget via Kronofogden. Jag är tärande i bemärkelsen pensionär (men eftersom pensionen lär sjunka lite nästa år kanske jag samtidigt blir mindre tärande?).

Vilket samhälle jag bidragit till under mina icke-tärande år. Ett samhälle jag inte ville ha, och inte vill ha. Kanske hör tårarna hemma här, eller så är det bara vanligt ”synd-om-mig”-skval. Nu snyter jag mig och andas igen.

”Two views, one visitor” – hur går det ihop när ”tittarna” geografiskt är markerade som Sverige och USA? WordPress-mysterium. Än är det tidig förmiddag, än kan jag skriva något som lockar flera besökare och förhoppningsvis läsare till min blogg. Om jag får mig att vakna denna dag när hjärnan fortfarande känns sovande och seg.

Kollar slött på FB, inser att Markus Birro stack huvudet i ett litet getingbo när han attackerade feminister häromdagen. Jag undvek att läsa just det inlägget, ville helt enkelt inte. Kanske insåg jag att han skulle vara ute och cykla, även i mina okunniga ögon. Nu är det många andra som tycker detta, bl a My som är aktiv feminist och jobbar med utsatta ungdomar. Hon skriver till honom, och jag hoppas att han läser och att han kan ta åt sig något, http://www.politism.se/genusfolket/mitt-namn-ar-my/ Han har redan dragit på sig ”offerkoftan” efter en blogg, http://bloggfrossa.blogspot.se/2013/11/populism-for-de-trogtankta.html. Jag rekommenderar läsning av båda. Själv ska jag läsa Birros inlägg.

Mannen min ringer. ”Vi” kan köpa löjrom från Kalix för 700 kr kilot – jag säger bara ”jag har inte råd”.

Nu står kaffet och kallnar igen, jag gör och glömmer bort. Kaffetörsten kan inte vara så stor då, eller är det något annat som fallerar? Har även letat, igen, efter den adventsstjärna som jag troligen slängde i fjol. Det blir därmed advent utan vare sig lussebullar, pepparkakor, glögg eller stjärna. Stjärna hade jag gärna haft i fönstret, resten kan jag klara mig utan. Nu får alla mina ljus i stället lysa. På köksbordet har jag nio vackra diverse gamla stakar och i fönstren står värmeljus i IKEAs utmärkta små kompakta glasstakar. Det ordet känns fel att använda för de här korpulenta glasljushållarna, men OK då. Hittar inget bättre.

Det mörknar och drar kallt från fönstret, nu när det blåser därute. Himlen är vackert röd. ”Sailor´s delight” heter det, för henne betyder det mest att det blir kallare. Det är länge sedan hon seglade. Ibland längtar hon till havet, längtar så det gör ont. Inte till ett stilla hav, nej, till det hav som häver sig och hörs, som dånar och drar sig upp och ner över stranden. Ett obändigt hav, med en kraft som ingen människa kan påverka, bara acceptera. Det havet finns inte där hon finns. Hon går ner till sjön emellanåt, men sjön är för tam, för lugn, alltför omgärdad av skog och sommarhus.

Elden tar sig i vedspisen, sprakar och grymtar. Hästarna som var på rymmen är återbördade till ordningen. Hon tänder lampan. Ett skarpt knäppande ljud väckte henne i natt, och först nu inser hon att det är brandvarnarens batteri som talar om att det är slut. Det vore inte dumt om någon kunde byta batteri i henne också. Energinivån är låg, laddning behövs någonstans ifrån.

Hon googlar på en arabisk historiker Ibn Khaldun och på C Toll på rekommendation av syrran som läser arabiska, och lät sig roas ett par timmar igår kväll av arabisk poesi från den andalusiska tiden (900-1400 ca) – hon googlar och hittar bara en kort wikipedisk summary in English på Ibn Khaldun. Han var förvisso en på sin tid mycket bildad och stor man, vem C Toll var/är vet hon fortfarande inte. Google visste inte heller. Ingen energikälla där just nu i alla fall. Syrran får låna ut bok.

Minsann går tveksamt ut i blåsten, första utevistelsen idag. Själv har hon varit till brevlådan två gånger, muttrat och klafsat i leran på vägen. Hoppas Minsann inte gör detsamma.