beskrivarblogg

Hur gick det till när den franska kvinnan lämnade sitt hem i Paris 1942, mitt i kriget, och aldrig kom tillbaka. Hon levde resten av sitt långa liv i södra Frankrike, och betalade hela tiden hyran för Paris-våningen. ”Hon måste ha spikat igen brevlådan”, säger den praktiske mannen min. Hon var ung när hon gick därifrån, och hon kom aldrig tillbaka. 70 år senare ”hittade” någon hennes fd hem.

Kanske ingen saknade henne, kanske alla som kände henne visste var hon fanns och att hon inte längre var hemma i Paris. Hon lär ha varit ”actrise et socialite” – skådespelare och kändis, Madame de Florian. Först när hon dött vid 91 års ålder fann man också hennes Paris-hem, med uppstoppad struts, tavlor på lut mot byråer och stolar, dammig och orörd. Ett toalettbord fullt av flaskor, eller förmodligen snarare flaconer (hur får man till cediljen på bokstaven c?). Vackert tygsjok på strutsen. Matrester i köket stod det inget om. Bar hon ut soporna innan hon stängde dörren? Det hon lämnade kvar var tydligen sådant hon kunde leva utan. Hur levde hon ” södra Frankrike” – hur i all världen går det till när någon så kan lämna det som varit ett hem bakom sig? Se och läs här

http://belloblog.com/2013/12/23/1942-time-capsule-apartment-discovered-in-paris/

Jag läser just nu Nicole Krauss´ bok ”Man utan minne” – den mannen återfanns i öknen och kom inte längre ihåg vem han var. Efter tumöroperation hade han minnen från barndomen till och med 12-årsåldern, sedan tomt. Han visste inte att han var gift med Anne, visste inte att han varit lärare i engelska eller att hans mor dött. Ingenting om politik, allt som hänt i omvärlden under dryga 20 år, var borta.

Och jag minns en TV-dokumentär om en man utan minne, han kom inte ihåg någonting om någonting. Hans kropp var stark och intakt, alla hans minnen borta. Någon gång har jag önskat att jag inte kom ihåg sådant jag fortfarande kommer ihåg. Jag gör det inte längre. Finns vi alls om vi inte längre minns alla de vi varit genom livet? ”Jag” har inneburit olika saker vid olika tidpunkter. För närvarande bekantar jag mig med ett jag som inte är helt mitt ännu. Ett skrynkligare och åldrande jag, som jag ibland känner igen i spegeln. Oftare tittar begrundande på och undrar när det hände, när kom alla de där rynkorna dit, när blev vecket mellan ögonbrynen så djupt, håret så grått?

Kristallerna i öronen spökar fortfarande. Glömmer bort det under dagen men så fort jag lägger mig i sängen – eller ska upp ur den – så snurrar världen, och jag med den. ”Snurra min jord, låt mig följa med dig” känns inte så kul, i verkligheten. Möjligen avsågs något annat än detta.

Sitter och tittar på stearinet vi spillt i fönstersmygen, det borde vi ta bort. Nu. Annars finns risk att jag ser det igen, till midsommar eller så. Att plocka undan julen i huset är inte svårt, en liten karsk trätomte i fönstret, och en julbroderad löpare under granriset i champagnekylaren, plus riset självt med alla vackert bemålade korkar. Så är det klart. Många ljus har vi alltid framme, på bord och i fönster. En halvtömd glöggflaska kan utan grämelse åka till sophanteringen (när vi hällt ut innehållet).

En granne rider förbi, två red nyss åt andra hållet. Ingen av dem  rider som i mina föreställningar, i trav eller galopp. Nej, stilla och lugnt går hästen förbi med en människa på ryggen. Jag är ingen ryttare, håller mig enbart kvar på snälla islandshästar som töltar. Lite avundsjuk kan jag ändå bli, på att ha en varm och stadig hästrygg under mig. Och träningsvärk skulle jag få, det vet jag av erfarenhet.

100-dagarsutmaningen, en grupp på Facebook, började igår och slutar 10 april, om man så vill.

 Ett par av mina tankar kring detta är att jag vill ha en kropp, som åter gör det jag vill, inte det den vill. Det är lite kvar innan det är så, men mindre stillasittande vid datorn och flera promenader skulle bidra.

En annan är att någon sorts manus ska vara tämligen färdigt, att publicera på Minsann förlag, som e-bok till att börja med, fysisk bok när ekonomin tillåter. För att detta ska ske bör jag omedelbart sätta igång och redigera i ordmassorna – och bara tanken gör mig alladeles apatisk. Skriva ut alltihop först? Måste köpa ny färgpatron till min gamla skrivare… Att försöka få ett etablerat förlag att ge ut det jag skrivit har jag givit upp. Dessutom har jag ju två ISBN-nummer registrerade på förlaget (eller hur det nu fungerar). Det är i alla fall Kungl. Biblioteket som utfärdat dem.

Börjar längta hem, intressant känsla. Jag känner mig numera hemma där jag bor för det mesta, i det hyrda huset utanför Norrtälje.

Här är jag inte längre hemma. Det är fint att vara på besök, men jag är numera besökare, känner mig emellanåt exkluderad. Mannen min säger (utan tanke eller elakhet tror jag) ”när jag kom hit, när jag köpte huset, när jag åker ska jag komma ihåg”… Vi köpte huset, det blev senare hans av trista orsaker, vi kom hit tillsammans, och om några dagar åker vi härifrån. Tillsammans. Jag är besökare, jag är passagerare, jag behöver hans omsorger om mig, men jag mår illa av att vara beroende. Nu liksom alltid. Vill kunna själv, vill själv. Kan inte själv. Tungt ibland.

Vädret också, visst är det skönt att förklara för sig själv om inte annat, att det är vädrets fel, tungsinne och surhet. Den här tomten har gjort sitt för i fjol – han är inte sur, kaxig – kan själv.

Året är alldeles nytt och jag känner mig oinspirerad och lätt vissen. Inte av för mycket vin igår, det var måttligt, men något. Gråväder kanske.

Lite nytta har vi gjort idag, tagit in rejält med ved, eldat kvistar och annat brännbart i containern bakom ladugården, lassat diverse oanvändbara plåtbitar och en brunnen cementsäck i skottkärran och fått kärran ner till bilens släp. Därifrån ska säcken upp i släpet också, men det får anstå tills vi åker till sopstationen. Plåtbitarna var lättare. Apropå Bodil Jönsson igår på radion om skillnader mellan oss som är 65+ idag och de för en generation sedan – de hade mera muskelstyrka än vi har idag, annars var det mesta bättre nu: syn (alla starroperationer), hörsel (hörapparater), knän och höfter (nya leder inopererade).

Jag läser allas resuméer av året som gått, på Facebook. Många har uträttat väldigt mycket. Jag re-summerar inte det gångna året, hade fullt upp med att klara av att leva det. Det får räcka så. Hoppas det nya året blir mera fyllt av glädje och skrivlust.

 Nu har hackspetten hittat talgen i nätet utanför köksfönstret, och vågar sig till slut ner för att äta. Höstveten grönskar på åkern. Det mörknar hastigt. Minsann leker med en gummisnodd på köksgolvet. Frid och tystnad i stugan.

Årets sista dag. Ser inte direkt fram emot kvällens nyårsfirande hos grannarna, är inte på humör. Är sällan på humör för firande. Ska ringa till fd maken och sönerna och önska dem ett gott nytt år. Klockan 24 blir det inga telefonsamtal för min del.

I drömmen en hästflock och två stora buffeltjurar sprang i en riktning och bytte plötsligt, och sprang ”fel” – någon grep in och hindrade en katastrof.

Lyssnar till Bodil Jönsson som talar om människors årsringar. Och slumpen. Det senaste året har hon fått större tilltro än hittills till slumpen, efter läsning av bok av någon som jag inte uppfattade namnet på. Nu menar hon att en ny, mera existensiell pedagogik behövs för de unga människorna, en sorts sammanflätning av gamla och nya årsringar, ett ständigt arbete med den inre verkligheten. Det introverta behövs för att det extroverta ska fungera.

Men jag störs av musiken hon spelar, någon 30-tals(?)pratande ”sång” av artist som jag inte känner igen. För babblig, säkert klok och passande till det hon sade nyss, och inte alls som jag trodde 30-tal, utan Lunda-karnevalens något inslag från 1998. Hemskt. Kul för den som är från Lund kanske.

Vi som är 65+ är en fjärdedel av befolkningen i många länder – och det är onödigt att vi går omkring och tror att livet nu bara ska bli sämre. Varje ålder kan ju vara så fin, var för sig. Säger Bodil Jönsson. Tror inte jag behöver ha hörapparaterna i hela timmen hon har för sitt vinterpratande. Jag brukar gilla henne, men inte just nu, av okänd anledning. Bör kanske fundera på varför. Kanske handlar det helt enkelt om att jag hör henne, och hon talar skånska – tidigare har jag enbart läst hennes böcker.

Nu flyttar jag in i salen för att skriva, det kan jag inte när hon dyker in i öronen hela tiden. Jag tänker på Rhonda långt borta i Australien, som dog i sömnen på julaftons morgon. Och jag tänker på hennes partner Rosa som nu är ensam, i ett hus de nyligen flyttat till. Känner hon någon där hon nu finns? Hur kommer hennes liv att gestalta sig utan den människa hon älskat så länge. Och jag tänker på hur snabbt informationen nådde mig här i Sverige, och hur snabbt jag kunde sprida den vidare, här i landet och till andra länder. Därmed blev vi också många som kunde minnas Rhonda, dela med oss av våra minnen och önska Rosa ett gott liv, också utan Rhonda. Vi kan sörja Rhonda på de sätt vi vill, och minnas hennes humor och kärleksfullhet, och hur rakt på sak hon kunde vara, utan att linda in något. Obekvämt ibland, men mera hjälpsamt. Rest in peace, Rhonda.

Jag lyssnade trots allt på hela Bodil Jönssons vinterprogram. Hon har kloka tankar om åldrande och skillnader jämfört med tidigare generationer. Möjligen blir jag trött på detta tjat (inklusive mitt eget) om detta att vara gammal, vara pensionär, 70+ eller vad vi nu väljer att kalla oss, som andra gärna samlar under benämningen ”äldre”. Jag är fortfarande, eller kanske mera än tidigare, jag. Och allt det andra.

”Levadura”, så heter jäst på spanska. En vänlig bloggläsare berättade. Kan vara bra att veta om baklusten faller på igen. För ögonblicket har den gått över. Mannen hennes däremot har bakat, med surdeg – ett mycket gott bröd. Så gott att han bakar det även idag, att ta med till grannarna på nyårsafton.

Ännu ett år är snart slut. Något bokslut varken vill eller ska hon göra, hennes bloggtexter är att betrakta som bokslutsinput. Slutsatserna får återstå. En del av dem skulle hon känna igen om hon drog dem. De har återkommit genom åren…

Hon tittar ut på verkligheten utanför det svenska köksfönstret – mulen himmel med en anings öppning för lite ljusare ”sol”, ingen snö, småruggigt. Hon drömmer och längtar annanstans.

I Spanien, ännu otydligt exakt var, i den lilla hyrda lägenheten med minimalt kök, men fin liten altan åt strandhållet till, där sitter hon en sen eftermiddag och känner sig nöjd med dagens skrivpass. Hon är lite mör i kroppen efter att ha suttit stilla alltför länge, glömde bort att ta paus som hon borde. Nu ska hon ta en promenad ner till restaurangen och en drink före middagen småningom. Kanske läsa en stund, om hertig Larsons äventyr i Mongoliet, Kina och Ryssland. Om hans missionerande amerikanske hustru som hängde med, inklusive de än så länge två små döttrarna. Hon får en känsla av att äventyren lockade honom mera än missionen.

I den svenska verkligheten får hon flytta sig en stund medan mannen hennes fyller på fågelfrön utanför fönstret vid hennes skrivplats. Köksbordet är inte idealiskt om man eftersträvar ostördhet. Ibland hjälper det inte att låta hörapparaterna ligga på skänken.

Tillbaka i Spanien ser hon på löpsedlarna att man demonstrerar mot strängare abortlagstiftning. Ibland glömmer hon bort hur det kan vara att leva i ett i grunden katolskt land, med starka religiösa krafter som fortfarande har makt. Hon tänker lite diffust på om hon kan blunda och gömma sig i en alldeles egen liten bubbla till värld. En bubbla där inte dagens spanska verklighet tränger in, där hon inte upplever någonting av arbetslöshet, ekonomiska allemansproblem, fattigdom, överexploatering via turister som hon. För det är ju det hon är och förblir, en turist i en obekant värld, så länge hon stannar här.

Just nu fungerar hennes bubbla. Hon överfalls inte av eländiga löpsedlar om olyckliga människor, hennes spanska är tillräckligt dålig för att hon inte ska bry sig om att försöka förstå vad som sägs på TVn som står på i ett hörn i restaurangen. Hon sätter sig i ett bås vid baren, får sin GT och ett litet fat med tapas, och läser vidare om hertig Larson. Medan hon läser funderar hon på hur hon ska ordna skrivplatsen i lägenheten. Bordet är för lågt, stolen för obekväm. Kanske ska hon försöka hitta ett kafé, eller ett bibliotek, någonstans där hon både kan studera människorna som kommer och går, och jobba. Här i restaurangen är det lite för hög ljudnivå. Nu till exempel.

Två berusade svenskar hänger över bardisken och Paolo försöker förgäves få dem att dämpa sig lite. Hon skäms, även om det enda hon har gemensamt med dem är Sverige. Någonstans läste hon att Lasse Åberg aldrig återvände till Kanarieöarna (om det nu var där han spelade in sin film) – han gillade inte att se alla omdömeslösa fulla svenskar. Det gör inte hon heller, smuttande på sin drink. Bara Paolo inte talar om att hon är svenska. Syns det utanpå? Hon vill inte prata med två packade svenska gubbar, inte ens om de är tjugo år yngre än hon. Skönt, nu tycks de vara på väg att vackla vidare. Både Paolo och hon är lättade. Hon ruskar lite ursäktande på huvudet och han nickar tillbaka.

Ibland undrade hon hur hon tänkte. Om hon tänkte över huvud taget. Hon som vill åka ner till Spanien och kanske sätta igång med ett fungerande, bra äldreboende där. Hon vet inget om Spanien, har varit där som turist förstås, men annars vet hon bara att det är varmare där än i Sverige. Att det åtminstone låter som om man har roligare som gammal där, än här. Och så vet hon att hon inte tycker om kyla och vinter längre, om hon någonsin gjort det. Maten kanske är billigare också? Skattar man i Sverige? Hur fungerar byråkratin om man vill tjäna pengar utöver sin pension? Är det OK att sitta i Spanien och skriva, ge ut boken/böckerna i Sverige?

Thomas Sjödin vinterpratar i radion bland annat om kärlek och långvariga relationer. ”Vägra backa in i tystnad, tystnad kan vara vilsamt, tigandet är det aldrig.” Han är klok. ”Säg som det är, vägra medvetet att stänga om dig.” Värnlöshet, idag är det värnlösa barns dag, de som förr var menlösa. Gör dig värnlös, lev öppen för det livet vill med dig. Fråga inte vad du vill med livet.

Vill hennes liv att hon ska leva en tid i ett annat land? Vad håller henne kvar här ”hemma”? Mannen och katten. Barn och barnbarn kanske hon skulle träffa oftare om hon kan locka dem med Spanien. Syrrorna och bästa vännen är flyttbara de med.

I ett främmande land skulle hon definitivt vara värnlös. Ingenting skulle vara vant och igenkännligt, hon skulle inte ens ha ett språk som fungerade mer än hjälpligt. Hon skulle få ge upp, och kanske skulle det under som Thomas Sjödin talar om då inträffa, när hon släpper taget. Kanske skulle hon i en främmande miljö kunna låta sig vila på det sätt som han talar om, hitta den där vilan som inte är sista andetaget före den totala utmattningen. Re-kreation, återskapande, vila som ger utrymme för skapande och kreativitet och kärlek. Vila som är en gåva inte bara till en själv utan också till de människor som är nära.

Vila som handlar om att sluta försöka, att släppa taget. Det är ord som pratar med henne, tankar hon känner igen. Hennes liv numera är mera fyllt av vila än förr, kroppen är tröttare, kraven är färre, hon har inte så mycket som längre måste göras, som måste bli färdigt. För färdig blir ju ändå ingen aldrig, de flesta sysslor som ska göras kommer att behöva göras igen, nästa vecka eller nästa dag. Hela tiden.

Tvärstopp, som inför en judisk sabbat, är ingen dum idé även för den icke-troende. Ingen utfasning, ingen skymningsstund, bara stopp. En dead-line som kanske är någon annans, men som ger vila. Vila i det pågående livet, som ännu inte är färdigt, som inte blir färdigt förrän man dör. Om ens då.

Hennes drömmar om att leva annanstans, vara mera kreativ och skrivande i värnlösheten och vilan, är kanske en viktig del av det som är hennes pågående liv. Längtan och drömmar ger henne ord, fantasin får också sin näring, kanske kan hon släppa taget om jämförelsesjukan, sluta försöka. Ta reda på vad livet vill med henne.

Skriva ”bara fantasi” – hur gör man då? Går det alls? Varifrån kommer fantasin? Är den min eller någon annans? Lasse Åberg pratar just nu i radio om ”vad är konst?” – och återger Xet Erixons svar på frågan ”vad är din älsklingsfärg?” – ”rött” – ”varför det?” – ”tja, blått då”…

Ungefär så är det nog med fantasi och skrivande också. ”Konst ska va snyggt” tyckte Lasse Åberg och Jan Stenvinkel en gång på en vernissage, efter två glas whisky och åtskillig tankemöda. Fantasiskrivande ska va om inte snyggt, så på något sätt fängslande, spännande, roligt, absolut inte få läsaren att ta fram rödpennan och börja stryka och bli irriterad redan på första sidan, eller i ett fall efter läsning av första meningen, där någon gick fram till granen och ställde sig i ”parant givakt”. Där skulle nog jag också sluta läsa den boken.

Så vad ska min nästa bok handla om? Jag talar om nästa innan den första är klar. Det är möjligen att utmana någon sorts makter, men den finns ju här, fragmentarisk och rörig, oredigerad och ibland tjatig, finns i form av drygt tusen blogginlägg och lite till.

”En sur åldring är kronan på djävulens verk” lär vara en rad i en bön av en engelsk 1600-talspoet (? hörde inte riktigt det sista). Kan bara hålla med, både Åberg som avslutade sitt program med de orden, och den som först skrev dem. De var förmodligen inte ett resultat av fantasin, mera av långt och gediget tänkande. Men någon sur åldring vill jag inte bli, inte ens en fantasirik sur åldring. Blir någon förresten sur som har fantasi? Tror jag inte när jag försöker föreställa mig henom.

Jag begränsar mig själv genom min föreställning om att jag inte har någon vidare fantasi. Där börjar min nästa bok. Hur den kravlar sig vidare vet jag inte riktigt just nu, men nog kommer den att ta sig fram, ord för ord. Mening efter mening, tills det blir en första sida, och en andra, och flera.

Den här kvinnliga, för det mesta icke-sura åldrande kvinnan (låter bättre än åldring, aningen mindre gammal än åldringen) kommer att vara huvudpersonen även i min nästa bok. Undrar om hon fortfarande bor i huset på landet med sin katt? Eller om hon flyttat till Spanien kanske, eller annanstans där det är varmare än här? Åtminstone tillbringar hon de mörkaste svenska månaderna, november-februari, i ett varmare klimat. Där sitter hon och skriver disciplinerat, ett par timmar på förmiddagen och ett par timmar på eftermiddagen. Hon skriver utan att läsa igenom och bedöma, eftersom hon lätt är alltför negativt kritisk mot det egna skrivandet. Jämförelsesjukan ska inte få henne på fall, inte innan hon fått ner sisådär 70-80 000 ord på skärmen. När det blir dags att redigera måste hon kunna stryka och ta bort, och helst ska något bli kvar, därmed kanske t o m 100 000 ord till att börja med.

Är hon ensam i Spanien? Och var är katten? Vem bor i huset på landet när hon inte är där? Hur betalar hon hyran där och klarar kostnaderna för utlandsboendet? Är mannen hennes fortfarande hennes? Här kanske fantasin kommer in – pengar är numera inget problem, katten mår bra (kanske hos fd maken som gillar katter och är van kattomhändertagare), huset hyr hon ut i andra hand till skrivande vän därhemma, inte med förtjänst men jäms med kostnaderna och med värdens medgivande. Mannen hennes kommer på besök och stannar några veckor i taget, far tillbaka till Sverige över jul eftersom han gillar julfirande. Hon skriver, promenerar, lär sig lite mera spanska, lagar god mat åt sig själv, dricker lagom lite vin, skriver.

Än vet jag inte, kanske får jag en tydligare bild med flera detaljer, upplevelser och känslor.

Mannen min målar champagnekorkar (läs bubbel-) röda med silvrig topp som får rinna lite konstnärligt ner över korken. Ingen gran i år, men väl en champagnekylare fylld med granris, som ska bära de vackra korkarna. Han har roligt och hans leklynne både förundrar och gläder mig. Vi har provsmakat julskinkan, som var jättefin, saftig och god. Men i kväll blir det dillkött, på lamm, med sås och ättiksinlagd dill, som mamma gjorde den.

Vi har annars ägnat dagen åt musjakt. När vi kom hit för ett par dagar sedan bodde en mus i tehuvan, och försvann in under kylskåpet när jag väl skakat ut den. Idag började Minsann sträcka sig uppåt, som om hon ville högst upp på hatthyllan där tre korgar står. Vi brukar ha vantar och mössor där. Idag bodde det en mus i den ena korgen, katten lyckades fånga den och båda förpassades utom dörren. När jag plockade ner korg nr tre visade det sig att även den rymde en mus… Det är bra att ha katt ibland, men de snygga svarta handskarna, och tre sommarmössor (mannen min gillar huvudbonader) var utom all vidare användning. Nu hoppas vi att husets möss vet att vi är här, och att Minsann är bra på att ta möss.

Grannen har försett oss med en kasse gamla veckotidningar och vi sitter och dreglar över alla recept, och klipper ut de som verkar speciellt goda. Lemon pie, t ex. Med mera. Alltihop hamnar i pärmen bland andra recept, och ibland använder vi dem faktiskt. Den stora gamla kaktusen blommar trots vanvård och sporadiskt vattnande under hösten. En handbroderad jullöpare ligger i köksfönstret och där står också den kaxiga trätomten med sin runda säck på ryggen. Båda loppisfynd häruppe. Så mycket mera jul blir det inte i huset, jo, korkbehängt granris förstås.

Vaknade halv 6, vände på huvudet och hela världen försköts åt vänster. Yr i huvudet så det dånade. Tog mig ur sängen mycket försiktigt, gick ner på toaletten, matade katten och upp i sängen igen. Samma yrsel när jag vände mig. Yr när jag blundade också, ett par vändor till. Somnade om efter någon timme, och är nu uppe. Inte yr, men lite tveksam till icke-yrseln. Ingen stroke, allt fungerar som det ska, jag kan le, jag kan lyfta armarna, jag kan prata, tydligt. Tycker mig se lite suddigt på skärmen, kan bero på att glasögonen är odiskade. Det blev ingen större skillnad efter disk…

Kristallsjuka? Om internet fungerar ska jag kolla det. Antagligen är det kristallsjuka, om jag läser det jag får upp. Och det lär gå över av sig självt. Annars ska man vrida och vicka på huvudet så de där kristallerna hoppar tillbaka dit där de hör hemma, och det fixar jag inte på egen hand. Tror knappast att någon på vårdcentralen här i Sala gör det heller.

När jag sitter vid köksfönstret råkar ögonen falla på ett av ljusen som sattes nya i stakarna igår – det är nästan avätet nertill. Mus, trots att Minsann är i huset. Hon har gått här och sniffat idag, men musen är förstås borta nu. Det blir utplacering av fällor till kvällen och så får vi se till att Minsann stannar i sovrummet. Hus är till för att bos i, hela tiden. Och så är det ju även för det här huset, det är bara det att det är möss som bor här, hela tiden.

Den vackra ”julgranen” i sin polerade kylare står nu på skänken.