beskrivarblogg

Just nu har hon en strålkastare utanför huset, och den lyser rakt in i köket. En stark lampa. Hon förstår ju att gubbarna behöver ha lyse när de jobbar för att riva resterna av den gamla å-bron, men måste lampan riktas så här. Hon vänder ryggen till och hoppas att den släcks om någon timme när arbetsdagen är slut därute.

En trevande romanstart skrev författarkollegan om nyss. Men hon vet i alla fall att hon skriver ännu en roman, hon vet att hon kommer att skriva mer och ha ett första utkast klart i februari. Hon vet vad hon skriver om, även om inte alla detaljer är på plats ännu, ett pussel kallar hon det.

Den här presumtiva författaren försöker också lägga ett pussel, skriva något läsvärt – men hon tycks ha tappat bort många pusselbitar. Det hon skriver blir lösryckta små stycken, ungefär som ett tvåtusenbitars pussel där det bara går att få ihop ett litet hörn. Eller fyra-fem bitar av en knallblå sommarhimmel. För att ha något att göra ändrade hon ”header” på sin blogg, från sommarhav till en mera passande höstmörk vy, med några blad i förgrunden och trädgrenar mot en mörk himmel.

Idag har hon använt kroppen till att baxa in klyv och kap i källaren, och täcka gräsklipparen med en presenning som förhoppningsvis inte blåser bort i det oväder som lär ska komma, i morgon eller så. Ett rejält vedförråd inomhus har hon också. Och ljus, vatten upphällt i tillbringare och vattenkokare, om strömmen går igen. Orken räckte till en kort promenad också.

Har du någon ”hot water bottle”, undrade syrran, apropå att det är kallt i huset – nej, men en varm liten katt som ligger i sängen om natten. Minsann har en tendens att lägga sig på tvären och ta väl stor plats, men makar snällt på sig om hon bara får en hand som puttar försiktigt på henne. Under mosters vaddtäcke, med en fleecefilt ovanpå och Minsann bredvid sig, fryser hon inte om nätterna.

Om hon skulle skriva en roman, var skulle hon börja? Hur skulle hon göra för att skapa en påhittad människa, hur skulle hon ta sig ur sig och sitt? Att skapa någon som inte till största delen är hon själv, hur går det till? Det finns hur mycket tips som helst på nätet om hur man beter sig – men det är svårt att omsätta de kunskaperna i den egna skrivarverkligheten. Ställa frågor – jo, visst, men så värst intressant blir det inte, hon har provat. Skriva synopsis, kan vara hjälpsamt, men … Mera ”tekniska” skrivhjälpar och metoder blir hon bara trött av. Kanske handlar all omöjligheten om att hon inte är uthållig nog, inte disciplinerad nog, ger upp för lätt. Fast hon kallar det för fantasilöshet, noll kreativitet, kan inte-vet inte-vill inte. Och hon fortsätter skriva, ändå. Och nu när hon har ökat sin surfmängd till 10 GB kunde hon tala om för mannen sin att kolatemperaturen ska vara 125 grader, då är kolan färdig. Han har köpt termometer och gör kola till barnbarnen därhemma i stan.

Lyssnar till musik som jag inte begriper, säkert modern och tidsenlig, men inte min. Nu har jag bestämt mig för att lyssna för att se om det händer något, i mig.

Det är blött ute, stallkatten gick förbi nyss och Minsann såg hen, och stannar därmed inne. Igår kom jag på att det kunde vara skönt med handledsvärmare, så nu är mina händer vackra på tangentbordet. Svarta med silverpärlor i vackert mönster, köpta för några år sedan och bortglömda. Trots att jag glömt, vet jag var jag ska leta. Hittar det mesta, men ingen adventsstjärna, den har jag nog slängt. Den var slängfärdig redan förra säsongen.

Läste Thomas Bernhard igår kväll igen, jag blir alldeles andfådd av att läsa hans monolog med Gambetti, den innehåller allt, historia, politik, arkitektur, konst, musik, och Wolfenegg, den stenborg i österrikiska berg som han härstammar från, hans avskyvärda systrar och hans döda bror och dito föräldrar. Som han nu måste tillbaka och begrava fast han svurit på att inte återvända på åtminstone ett år. Och vinflaskkorkfabrikanten som just gift sig med en av systrarna. Och den döde farbror Georg som flyttade till Rivieran, detta syndens näste, och testamenterade sin förmögenhet till sin betjänt. Vilken bok, tror inte den är möjlig att sträckläsa, även om lusten att göra just det nog är det som gör mig andfådd.

Wolf Hall däremot ser säkert imponerande ut (beträffande mina läsvanor) där den tjock ligger på köksbordet. Kanske tar jag några sidor idag igen, kanske inte. Den kommer inte att bli den första bok jag kastar mig över under dagen. Jag tar en sväng över bokhyllorna och hittar kanske någon som jag kan läsa om, ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery t ex tyckte jag om första gången, och den håller nog för omläsning.

Den musik jag hade i öronen gjorde ingenting med mig, nu är det Dylan i stället. Bättre. Eller Ulf Lundell ”Vi är inte arbetslösa” ur Trunk. Cohen´s Halleluja fyller mig med frid, där annat gör mig stirrig.

Någonstans ifrån kommer dimman, den gömmer mig snart, mig och husen och gubbarna som gräver och jobbar, bygger och river ner. En dag att stanna inne, en dag att elda i vedspisen och kanske laga mat, kanske bara dega, inte baka.

Nu har jag höjt min surfmängd hos Telia, 10 GB à 399 per månad. Stor inte ut med ”surfa, men med lägre hastighet” – det gick inte att surfa alls! Om jag törs använda Spotify har jag inte testat ännu, den musik jag laddade över för off line-uppspelning häromdagen får räcka ett tag… Den blev dyr. Å andra sidan fick jag ju Spotify Premium gratis en månad. Vilken soppa detta är, och därtill totalt oöverskådlig, dessutom ska man begripa saker jag inte begriper för att inte stå där med skägget i brevlådan, som jag häromdagen. Isch.

Tgytygggg

Minsann tar en genväg, då ser det som ovan.

Jag har kapat och klyvt, staplat och tagit in ved. Kroppen är mör, tog dessutom en kort promenad i det vackra vädret, plus 9 grader för en stund sedan. Nu mörknar det, jag har fått vatten i kranarna igen, ett rör grävdes sönder för några timmar sedan. Den gamla bron är snart helt borta, lyktstolpen har stagats upp med stöttande brädor, och det grävs, grävs. Hittade mosters varmare täcken, och ska bädda om. Köket och hallen är dammsugna, mattorna skakade. Lite fräschare.

Ser i tidningarna att det lär ska komma rejält med snö om några dagar, då bör jag baxa in klyv och kap i källaren, hur nu det ska gå till. Får väl ställa mig där och se hjälplös ut, så kanske någon av gubbarna kommer till min hjälp. De var ju på väg häromsistens.

Wolf Hall ligger på köksbordet, den lockar mig inte riktigt. På sängen ligger Bernhards Utplåning, som bland mycket annat också handlar om huvudpersonens födelsehem, Wolfsegg. Mycket vargar just nu, men inga här i trakten vad jag vet. De tycks ha försvunnit. Vildsvin finns det däremot, och fasaner. Igår pratade jag med en man som bor i grannskapet och tagit sig en promenad över en åker med sina två vackra rödbruna settrar – jag har dåliga kunskaper men tror att det var den sorten. De hade lyckats hitta flera fasantuppar som fick fart därute, och han hade all möda i världen att hålla hundarna. Och så satt en liten dunig – mera vad färgen beträffar än fjädrarna – fågel, som jag inte känner igen, på planket nära fröautomaten. En gråsiska? Rosenfink? Vad vet jag, men vacker var den.

Posten har inte hämtat den bok jag lagt i lådan, och flaggat för. Likadant i fredags. Såg häromdagen på Facebook att posten tydligen bär ut brev i mån av tid, inte alla dagar. Kanske har de ett nytt system även för hämtning? Noll service, liksom noll service hos Telia – inget svar på mejl, men det har ju bara gått två dagar, och mejl är ju så långsamt… Mannen min skulle fått sitt bredband installerat av Telia i stan igår, ingen kom på hela dagen. Hur det gått idag vet jag inte, men jag vet att han inte hade möjlighet att sitta på plats och vänta idag som igår. Hans ”ärende” har nu pågått i en dryg månad, men löfte om kreditering på någon framtida faktura – men vad hjälper det, han kan inte använda sin dator.

Tillägg: Det tog 13 minuter att få in den här texten i min blogg. Telia säger ”surfa, men med lägre hastighet” – den lägre hastigheten stämmer, särdeles mycket surfande lär det inte bli.

Hav som rullar in bakom musiken, om och om igen. Vangelis. Från Skrivas Spotify-lista. Lite kör därtill så blir jag härligt meditativ, men jag skriver inte så mycket. Njuter mera. Det är kallt om fingrarna här i köket trots att det fortfarande inte är kallgrader ute. Eldar men har dragit ner elementet, det är väl därför. Jag sitter vid fönstret, inte så nära spisen. Helst skulle jag vilja krypa ner i sängen, men klockan är bara halv 6.

Har tagit en kort promenad, pratade med syrran. Vi har opererade höfter gemensamt, hon hade varit hos sin sjukgymnast idag och fått goda råd, bl a om gummiband som jag redan använder. Båda är vi orimligt stela i kroppen när vi ska upp på morgonen. ”Sitt inte för länge, sätt en äggklocka på en halvtimme” var ett tips, gå en sväng och gör något annat. Det tror jag på. Jag inser att jag sitter för mycket och för länge vid datorn om dagarna. Så nu spetar jag upp och travar iväg som om jag hade viktigt ärende här i huset titt och tätt. Tror till och med att jag läste en artikel häromsistens som sade att ”vi sitter ihjäl oss”.

Har inte hört av Telia, men tror att det nog var min musiknedladdning igår som tog hela surfmängden. Kan nu lyssna offline, alltid något.

Idag blir det inte mera bloggande, har inget nytt att tillägga, och att tjata blir – tjatigt.

Började läsa Thomas Bernhards ”Utplåning” igår kväll. Läste och läste med stigande förtjusning, koncentrerad fascination, långa, långa meningar och många ord, men en absolut närvaro i dem alla. Har inte kommit så långt, och när jag bläddrar lite i boken inser jag att den inte heller är indelad i några kapitel, bara tätt med ord på varje sida. Det har tidigare avskräckt mig, men inte nu. I kväll igen får han bli min sängkamrat, det känns inte som om han riktigt passar in i dagens fnuttigheter och irritationsmöjligheter.

Arvo Pärt i öronen, offline. En av Svenarnes spellistor som jag är tacksam över.

På uppdrag av Fru Booked har jag också läst en bok av Liz Coley, en för mig helt obekant författare, översatt av Carina Jansson och utgiven av B Wahlströms nyligen.

Boken heter ”berövad” och omslaget visar en hopkrupen flicka med långt hår hängande över ansiktet och händerna skyddande över huvudet. Mörker, trädstammar, en dörr, ett handtag och flickans lysande knän. En otäck omslagsbild. En bild som passar väl till innehållet.

Boken handlar om en trettonårig flicka som försvinner, och kommer tillbaka hem igen efter tre år. Baksidestexten talar om ”En skrämmande och fascinerande psykologisk thriller om följderna av övergrepp. Men också om att våga acceptera den man är, eller snarare – delarna av vilka man består.”

Den sista meningen är för mig nyckeln till boken och en nyckel för var och en av oss. Att acceptera alla de delar som är ”jag”, oavsett vad jag upplevt. Oavsett hur ont det har gjort, och hur ont det fortfarande gör. Acceptera för att leva.

Jag läste sträckläste boken. Den är välskriven, trovärdig, Angie tecknas på ett sätt som får mig att läsa vidare hela tiden. Hon gjorde vad hon kunde för att överleva i en fasansfull situation. Hon lyckades. Hon och författaren har min respekt, liksom alla barn och ungdomar som utsätts för övergrepp från vuxna.

Där gick strömmen igen, idag måndag 2 december. Tydligen har det varit stora problem överallt runt Norrtälje, och blåst betydligt mera än jag uppfattade igår. Nedblåsta träd och trafiksvårigheter. Den här gången har jag inte tappat upp vatten heller, men jag har hunnit få mitt morgonte. När jag kollar så har jag vatten, men inte el. Gubbarna jobbar här utanför, gör de något med min el? Nu är den tillbaka igen, elen.

Ännu ett samtal från Telia, om mitt mobilabbonnemang. Det är nu obundet – och det verkar vara fritt fram för alla telesäljande företag att ringa, trots Nix. Vet inte vilket samtal i ordningen detta var. Någon kontakt beträffande det mobila bredbandet har jag däremot inte fått – när jag SMSar får jag tillbaka ”tekniska problem”, har skickat mejl, men det brukar ta tid… Irriterande.

Sammantaget så här långt denna decembermåndag: fint mejl från A-Lott, taskigt telefonsamtal med sur man (min), långsamt internet och telesäljare, strömavbrott till och från. Klockan är 20 minuter i 11 på förmiddagen. Vädret är vackert och kallt, men kanske går jag ut och kapar och klyver lite om någon timme. Just nu har jag fullt schå (kan stavas så, men också sjå enligt  SAOL)) med att andas.

Nu ska jag lyssna på musik, offline!

Vill jag att min röst ska finnas kvar när jag är död. På en telefonsvarare t ex, eller i något finare och ”större” sammanhang. En fråga jag ställer mig när jag lyssnar till Björn Afzelius, och när jag läser Thomar Bernhard. Båda döda. Deras röster finns kvar, i olika media.

Mina skrivna ord kommer att finnas i en gammal dator eller på USB-minnen som ingen bryr sig om. Min röst finns ingenstans, jo, kanske i något gammalt arkiv på SR när jag intervjuats apropå mjölkförpackningstexter av Kjell Alinge, eller appeller för daghem i Sundbyberg på 70-talet – men det hoppas jag har städats bort. Jag var ung och fylld av min egen viktighet. Ung, jag var kanske runt 40, men ung 40, mycket yngre än nu.

Det är nog inte alls frågan om vad jag vill, men vad någon annan vill. Mina barn t ex, det blir väl de som får ta hand om det som finns kvar när jag inte finns längre. Vad kommer allas våra barn att vilja med allt vi lämnar efter oss? Vad ville vi med det som fanns när våra föräldrar var borta? Jag vet att jag fick en massa konstiga känslor när hemmet efter svärmor skulle tas om hand, och hon ännu inte dött, utan enbart hade flyttat och aldrig skulle komma hem igen. Mycket av det hon älskat högt och värderat var inte värt någonting i barns och barnbarns ögon. Det känns skönt att veta att hon inte visste om detta, där hon låg i sin säng på äldreboendet de sista åren av sitt liv.

Mina diskborstar står i en keramiktillbringare som hon hade blommor i. Jag har hennes finservis i en kartong, och tar fram den vid större tillställningar (hittills bara när jag fyllde 70) här i huset. Och hennes fula engelska servis står i mitt skåp, jag använder den just aldrig, men den finns där och minner om henne. Hon finns i vardagssaker omkring mig, mera än min egen mamma. Båda finns i en handduk med monogram, en linneserviett. Moster likaså. Moster lilla mässingsmortel står på skåpet i köket, och mormors kaffekvarn också.

Mamma finns på två fotografier, ett från bröllopet med pappa och ett med sin storasyster. Annars inte. Mormor finns på ett stort inramat fotografi, men om jag inte visste att det var mormor skulle jag inte veta det. Hon är bara 16-17 år där, jag kände henne som ”gammal”, dvs hon var 53 år när jag föddes… Och de finns i gamla fotografialbum där människorna alla är döda och kanske bortglömda, snart är det bara jag som kan identifiera några av dem. Som kan le åt att de går att känna igen i sina tidsbundna kläder och i sin ungdom.

Min farmor finns inte alls här hos mig. Morfar finns i både en bild med två hästar, och i hans gamla pinnstol, den han satt på i hallen därhemma. Farfar dog när jag var fyra år. Pappa finns bara på kortet med mamma. Men han är levande i mig, mera än mamma någonsin blev. Undrar om alla de här tankarna kom av att jag såg min systers gravsten på FB? Vad kommer att minna om mig en gång?

Thomas Bernhard gör det inte lätt för sina läsare. Eller gjorde, han är död. Enligt Bodil Malmsten är han en av de allra största författarna, och hans sista bok, ”Utplåning – ett sönderfall” hans största verk. Jag har försökt läsa honom tidigare, eftersom jag har stor tilltro till Bodil Malmstens litterära förstånd.

Lyckades inget vidare, han är krävande, det finns inga skiljetecken ibland på en hel sida, inga styckeindelningar där du kan vila. Du måste läsa koncentrerat varje ord. Det är inte min vanliga lässtil. Jag läser fort, läser bilden av sidan mera än varje enskilt ord – utom när det handlar om poesi – och min vanliga metod fungerar inte med Thomas Bernhard.

Han kräver stenhårt att jag faktiskt tar in varje ord och begrundar, helst begriper, dess mening. En övning i disciplin likaväl som ett möjligt möte med en författare som inte kommer att skriva mera.

Han kallar sig själv ”den störste överdriftskonstnären” och enligt Malmsten berättar han hela det sena nittonhundratalets historia, inte enbart Österrikes (som var hans land). En mening fastnade direkt hos mig, ”Äktenskapet med en vinflaskkorkfabrikant kan inte bli utan smärtsamma följder…” – jag återkommer om jag lyckas läsa och tycka någonting om denna bok. Wolf Hall får vila, den intar jag enbart portioner om ett par sidor om dagen, och de sväljes med viss möda.

”Dark was the night, cold was the ground” – ord som stämmer här just nu. Men det är inte jag som sjunger, det är Blind Willie Johnson. Det är vackert så det känns, inte bara i öronen. Ingår i en spellista som tidningen Skriva lade ut för några månader sedan, och som jag nu lyssnar offline till. Inte all musik på listan tilltalar mig, men denna gör det. Jag inser att jag är totalt och absolut och förbätterligt obildad när det gäller musik, alla tiders musik, både nutida och dåtida. Det enda jag kan gå på är min känsla inför musiken, och orden. Just nu längtar jag efter Roffe Wikströms röst och musik, så jag får leta på honom, någonstans finns även han.

Lyssnar under tiden till Torsten Flinck ”Jag reser mig igen” – och känner hans kraft och svaghet, hans hopp och hopplöshet, ångest och vånda. Jag kan bara hoppas att han reser sig igen, att han kan skapa sig ett liv värt att levas. Utan plåga, eller med mindre plåga. ”Änglakören” på slutet av inspelningen kunde man ha skippat, hans egen brutna och ledsna röst räcker längre.

En bild, ”stillhet mitt i stormen”, tända ljus och min systers gravsten. Inlagt på FB av en av hennes döttrar. Vackert. Jag saknar henne, som jag saknade henne också när hon levde, jag mitt liv och hon sitt.

Jag är en lipsill dessa dagar. Allt och ingenting får mina tårar att rinna över. Hormoner kan jag nog knappast skylla på, taskiga slemhinnor i ögonen duger kanske som bortförklaring. Fast, varför förklara bort. Varför inte förklara för sig att just nu är du ledsen, Margareta, och det är helt som det ska vara, ibland. Inte alltid. Inte för ofta. Men ibland. Ljuset i huset blinkar, det är också lite till och från. Har fyllt vattenkokaren med vatten, så att jag kan få te i morgon bitti oavsett elektricitet – vedspisen går ändå.

Nu har jag musik igen, online en stund medan alla andra musikstycken markeras om till offline. Klassisk ordlös musik är det som fungerar bäst för mitt parallella skrivande. På Facebook är det advent så det skvätter, ljus, lussekatter, tomtar och diverse julotyg – julmusik! – överallt. Jag blir alldeles övermätt, och vill bara dra långt bort där man inte vet vad jul är. Eller firar med en massa konstigheter. Glögg t ex – gillar jag inte. Någon som har två tonåriga barn har slagit in 150 (kanske minns jag fel, men obegripligt många i alla fall) småpaket till ”barnen”. Och tycker det är roligt. På allvar. Tur att vi finns av alla sorter vi människor.

När jag växte upp var julen bara osäkerhet och oro inför ledighet och drickande och bråk i familjen. Där började mitt avståndstagande. Sedan blev jag jul-mamma med gran och julklappar och det hela – nu behöver jag inte vara så julig längre. Mannen min älskar jul och allt vad därtill hör, om han fick skulle han äta lutfisk varje dag hela december och i januari också. Riktigt så förtjust i lutfisk är jag inte, men någon gång i helgen vill jag ha det. Och jag gillar en del av julmaten, julklapparna kan vi hoppa över.

Nu säger Telia att jag förbrukat 6GB idag! Hur är detta möjligt? Jag förstår inte, skickar fråga och får veta att man har tekniska problem för närvarande. Hoppas meddelandet är fel!! En dags snabb uppkoppling får mig att allvarligt överväga att byta leverantör. Här blir jag inte ledsen, bara arg och oförstående.