beskrivarblogg

Nu har jag lärt mig att jag inte kan ha internet påslaget utan koll, så fort jag har det går Spotify igång och laddar ner den musik jag ev märkt ”offline” – och det tar plats och surfmängd – dyr musik och dyr lärdom. Nu kopplar jag ur internet och lyssnar offline – och det fungerar fint (tror jag). Är inte helt säker på att jag fattat hur det fungerar,

Större brasklappar kring Spotify Premium och varningssignal från Telia när de 10 GB var på väg att ta slut hade varit bra att ha.

Skitsamma, just nu struntar jag i detta. Mannen min har kommit hit, en huvudpropp någonstans på gården har gått och jag trodde först att det var lampan eller en propp här, eftersom två uttag inte fungerade, men resten var OK… Ringde fastighetsförvaltaren som var kvar som tur var – han åker annars till Östersund varje helg, bor där – och han stängde ner allt helt och bytte säkring. Nu lyser det igen.

På något sätt är det som om detta är en sådan där ”dålig teknik-vecka” – allt strul med Telia och surfmängd, flera strömavbrott, vattenledning avgrävd och därmed noll vatten. Det är spännande att bo på en gård där det mesta renoveras och byts ut. Det mesta har ordnat sig relativt snabbt, och för ögonblicket tror jag att jag har de 2 GB jag köpte till idag…

Någon storm har vi inte märkt av ännu, regnar gör det, lite snö tidigare idag, men den försvann innan den hann landa. Nu lyssnar jag till ”Dark was the Night” med Blind Willie Johnson, den är fin i mörka fredagseftermiddagen. Trevligt med middagssällskap, det blir pasta och god köttfärssås, redan klar. Ska bara riva lite god ost att ha till.

Bytte abbonnemang hos Telia igår, ökade från 6 till 10 GB. Idag sägs de vara slut, och de 6 räckte en dag… Vad pågår?

Kan jag alls använda datorn om taket för det mobila bredbandet är 10GB? Är det Spotify Premium som ligger och drar, fast jag har det avstängt? Eller kan jag inte titta på SVT Play en halvtimme (som igår)? Jag blir tokig på detta, kan inte köpa till GB hit och dit – kostar  för mycket. Och kan inte ha fast bredband eftersom jag inte har fast telefon. Moment 22.

Har nu köpt 2GB till, 169 kr.

Tänker inte kolla SVT Play, ens programtablån, inte använda Spotify, vara väldigt lite på Facebook – tror ni det hjälper? Fick Spotify Premium gratis en månad – förmodligen har det redan kostat mig flera hundra!

Ska kolla alternativ, även om uppsägningstiden är tre månader. Är lack.

Ensamhet, Kobra, SVT Play – Emily White har skrivit en bok som heter Lonely, det finns flera platser i Sverige som heter Ensamheten (här i närheten finns busshållplatsen Ensamma gården). På svenska har vi enbart ordet ensam, engelskan har lonely/loneliness och solitude. I Japan finns en pensionerad polis som förhindrar självmord genom att prata och bli vän med människor som vill ta livet av sig. Han bor nära ett ”populärt” självmordsberg.

Solitude är kanske lite mera självvald ensamhet, den svenska ensamheten är ett ok som är tufft och hårt att bära. Dessutom skadligt på alla möjliga nivåer av kropp och själ enligt forskare. Om ensamhet är orsak eller konsekvens – till vad? Av vaddå? – slår det mig nu, blev jag som synes inte klok över.

Känslan av att vara ensam känner jag igen. Fysiskt har jag inte varit ensam långa perioder i livet, senast i samband med att relationen till mannen min skakat, först med anledning av mitt spelmissbruk, och i våras av anledning som jag fortfarande inte begriper. Och jag är absolut klar över mitt behov av att vara ensam. Jag har en människa som jag kallar min bästa vän, jag har min fd man som också är en vän jag litar på vad som än händer. Jag har några få mera perifera vänner. Mannen min är mannen min.

Jag känner också igen känslan eller upplevelsen (skillnad?) av att vara ensam i en nära relation. Ibland spelar det inte någon stor roll, ibland är det katastrofalt.

Nu har jag varit fysiskt ensam (Minsann är katt, varm och go, och katt) ett par veckor. Det har varit bra. Det är också bra att den ensamheten bryts när mannen min kommer hit igen. Jag ser människor utanför mitt hus, jag växlar några ord med dem, och är ensam i övrigt. Ringer kanske något telefonsamtal, blir ringd till någon gång. Elvis Presley sjöng ”Are you lonesome tonight” – ännu ett ord för ensamhet. Kobra föreslog ett begrepp på svenska för den goda ensamheten, att vara i fred. Det gillar jag, men det är inte riktigt perfekt. Vet inte vad som vore det…

Snön är på väg. Jag har rustat med vatten, ljus och ved. Och snöskyffeln inom räckhåll i källaren. Det mulnar, men ingen vind ännu. Vaknade vid 4-tiden och trodde att det var morgon eftersom det var så ljust i sovrummet. Tusenwattslampan utanför, vid brobygget, lyste fortfarande rakt in till mig… Har bett gubbarna ändra riktningen till kvällen, får se om de kommer ihåg.

Tips från kompisen Karin Englund, vars eminenta blogg jag läser med förtjusning, alltid:

”Ja skrivråd och tips finns det i överflöd på nätet, i böcker, i skrivarkurser och cirklar. Och när man läst några hundra ”Så-kommer-du-igång”-råd, eller mer optimistiska ”tio steg till succéromanen”, eller vad de nu kan heta, sitter man ändå där och stirrar på en tom skärm. Men ett trick kom jag på som funkade (heh, jag skulle kanske skriva en bok om ”metoden”).

Jag tänkte ut fyra olika teman som jag skulle vilja behandla på något sätt: 1. Något som jag längtar tillbaka till. 2. Något som jag ångrar och skulle vilja göra annorlunda. 3. Något som jag skulle vilja hämnas eller förlåta. 4. Något som jag gärna skulle vilja vara med om.”

Kanske kan någon av Karins idéer vara vägledande – för mig eller för någon annan!

Nu kommer snön även här. Den ser blöt ut, det är fortfarande plusgrader. Minsann tvärvände på trappen för en stund sedan när jag försökte släppa ut henne. Stallgrisen tog en promenad tidigare, men har nu återvänt till den relativa värmen i stallet. Handledsvärmare på. Och poncho.

Just nu har hon en strålkastare utanför huset, och den lyser rakt in i köket. En stark lampa. Hon förstår ju att gubbarna behöver ha lyse när de jobbar för att riva resterna av den gamla å-bron, men måste lampan riktas så här. Hon vänder ryggen till och hoppas att den släcks om någon timme när arbetsdagen är slut därute.

En trevande romanstart skrev författarkollegan om nyss. Men hon vet i alla fall att hon skriver ännu en roman, hon vet att hon kommer att skriva mer och ha ett första utkast klart i februari. Hon vet vad hon skriver om, även om inte alla detaljer är på plats ännu, ett pussel kallar hon det.

Den här presumtiva författaren försöker också lägga ett pussel, skriva något läsvärt – men hon tycks ha tappat bort många pusselbitar. Det hon skriver blir lösryckta små stycken, ungefär som ett tvåtusenbitars pussel där det bara går att få ihop ett litet hörn. Eller fyra-fem bitar av en knallblå sommarhimmel. För att ha något att göra ändrade hon ”header” på sin blogg, från sommarhav till en mera passande höstmörk vy, med några blad i förgrunden och trädgrenar mot en mörk himmel.

Idag har hon använt kroppen till att baxa in klyv och kap i källaren, och täcka gräsklipparen med en presenning som förhoppningsvis inte blåser bort i det oväder som lär ska komma, i morgon eller så. Ett rejält vedförråd inomhus har hon också. Och ljus, vatten upphällt i tillbringare och vattenkokare, om strömmen går igen. Orken räckte till en kort promenad också.

Har du någon ”hot water bottle”, undrade syrran, apropå att det är kallt i huset – nej, men en varm liten katt som ligger i sängen om natten. Minsann har en tendens att lägga sig på tvären och ta väl stor plats, men makar snällt på sig om hon bara får en hand som puttar försiktigt på henne. Under mosters vaddtäcke, med en fleecefilt ovanpå och Minsann bredvid sig, fryser hon inte om nätterna.

Om hon skulle skriva en roman, var skulle hon börja? Hur skulle hon göra för att skapa en påhittad människa, hur skulle hon ta sig ur sig och sitt? Att skapa någon som inte till största delen är hon själv, hur går det till? Det finns hur mycket tips som helst på nätet om hur man beter sig – men det är svårt att omsätta de kunskaperna i den egna skrivarverkligheten. Ställa frågor – jo, visst, men så värst intressant blir det inte, hon har provat. Skriva synopsis, kan vara hjälpsamt, men … Mera ”tekniska” skrivhjälpar och metoder blir hon bara trött av. Kanske handlar all omöjligheten om att hon inte är uthållig nog, inte disciplinerad nog, ger upp för lätt. Fast hon kallar det för fantasilöshet, noll kreativitet, kan inte-vet inte-vill inte. Och hon fortsätter skriva, ändå. Och nu när hon har ökat sin surfmängd till 10 GB kunde hon tala om för mannen sin att kolatemperaturen ska vara 125 grader, då är kolan färdig. Han har köpt termometer och gör kola till barnbarnen därhemma i stan.

Lyssnar till musik som jag inte begriper, säkert modern och tidsenlig, men inte min. Nu har jag bestämt mig för att lyssna för att se om det händer något, i mig.

Det är blött ute, stallkatten gick förbi nyss och Minsann såg hen, och stannar därmed inne. Igår kom jag på att det kunde vara skönt med handledsvärmare, så nu är mina händer vackra på tangentbordet. Svarta med silverpärlor i vackert mönster, köpta för några år sedan och bortglömda. Trots att jag glömt, vet jag var jag ska leta. Hittar det mesta, men ingen adventsstjärna, den har jag nog slängt. Den var slängfärdig redan förra säsongen.

Läste Thomas Bernhard igår kväll igen, jag blir alldeles andfådd av att läsa hans monolog med Gambetti, den innehåller allt, historia, politik, arkitektur, konst, musik, och Wolfenegg, den stenborg i österrikiska berg som han härstammar från, hans avskyvärda systrar och hans döda bror och dito föräldrar. Som han nu måste tillbaka och begrava fast han svurit på att inte återvända på åtminstone ett år. Och vinflaskkorkfabrikanten som just gift sig med en av systrarna. Och den döde farbror Georg som flyttade till Rivieran, detta syndens näste, och testamenterade sin förmögenhet till sin betjänt. Vilken bok, tror inte den är möjlig att sträckläsa, även om lusten att göra just det nog är det som gör mig andfådd.

Wolf Hall däremot ser säkert imponerande ut (beträffande mina läsvanor) där den tjock ligger på köksbordet. Kanske tar jag några sidor idag igen, kanske inte. Den kommer inte att bli den första bok jag kastar mig över under dagen. Jag tar en sväng över bokhyllorna och hittar kanske någon som jag kan läsa om, ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery t ex tyckte jag om första gången, och den håller nog för omläsning.

Den musik jag hade i öronen gjorde ingenting med mig, nu är det Dylan i stället. Bättre. Eller Ulf Lundell ”Vi är inte arbetslösa” ur Trunk. Cohen´s Halleluja fyller mig med frid, där annat gör mig stirrig.

Någonstans ifrån kommer dimman, den gömmer mig snart, mig och husen och gubbarna som gräver och jobbar, bygger och river ner. En dag att stanna inne, en dag att elda i vedspisen och kanske laga mat, kanske bara dega, inte baka.

Nu har jag höjt min surfmängd hos Telia, 10 GB à 399 per månad. Stor inte ut med ”surfa, men med lägre hastighet” – det gick inte att surfa alls! Om jag törs använda Spotify har jag inte testat ännu, den musik jag laddade över för off line-uppspelning häromdagen får räcka ett tag… Den blev dyr. Å andra sidan fick jag ju Spotify Premium gratis en månad. Vilken soppa detta är, och därtill totalt oöverskådlig, dessutom ska man begripa saker jag inte begriper för att inte stå där med skägget i brevlådan, som jag häromdagen. Isch.

Tgytygggg

Minsann tar en genväg, då ser det som ovan.

Jag har kapat och klyvt, staplat och tagit in ved. Kroppen är mör, tog dessutom en kort promenad i det vackra vädret, plus 9 grader för en stund sedan. Nu mörknar det, jag har fått vatten i kranarna igen, ett rör grävdes sönder för några timmar sedan. Den gamla bron är snart helt borta, lyktstolpen har stagats upp med stöttande brädor, och det grävs, grävs. Hittade mosters varmare täcken, och ska bädda om. Köket och hallen är dammsugna, mattorna skakade. Lite fräschare.

Ser i tidningarna att det lär ska komma rejält med snö om några dagar, då bör jag baxa in klyv och kap i källaren, hur nu det ska gå till. Får väl ställa mig där och se hjälplös ut, så kanske någon av gubbarna kommer till min hjälp. De var ju på väg häromsistens.

Wolf Hall ligger på köksbordet, den lockar mig inte riktigt. På sängen ligger Bernhards Utplåning, som bland mycket annat också handlar om huvudpersonens födelsehem, Wolfsegg. Mycket vargar just nu, men inga här i trakten vad jag vet. De tycks ha försvunnit. Vildsvin finns det däremot, och fasaner. Igår pratade jag med en man som bor i grannskapet och tagit sig en promenad över en åker med sina två vackra rödbruna settrar – jag har dåliga kunskaper men tror att det var den sorten. De hade lyckats hitta flera fasantuppar som fick fart därute, och han hade all möda i världen att hålla hundarna. Och så satt en liten dunig – mera vad färgen beträffar än fjädrarna – fågel, som jag inte känner igen, på planket nära fröautomaten. En gråsiska? Rosenfink? Vad vet jag, men vacker var den.

Posten har inte hämtat den bok jag lagt i lådan, och flaggat för. Likadant i fredags. Såg häromdagen på Facebook att posten tydligen bär ut brev i mån av tid, inte alla dagar. Kanske har de ett nytt system även för hämtning? Noll service, liksom noll service hos Telia – inget svar på mejl, men det har ju bara gått två dagar, och mejl är ju så långsamt… Mannen min skulle fått sitt bredband installerat av Telia i stan igår, ingen kom på hela dagen. Hur det gått idag vet jag inte, men jag vet att han inte hade möjlighet att sitta på plats och vänta idag som igår. Hans ”ärende” har nu pågått i en dryg månad, men löfte om kreditering på någon framtida faktura – men vad hjälper det, han kan inte använda sin dator.

Tillägg: Det tog 13 minuter att få in den här texten i min blogg. Telia säger ”surfa, men med lägre hastighet” – den lägre hastigheten stämmer, särdeles mycket surfande lär det inte bli.

Hav som rullar in bakom musiken, om och om igen. Vangelis. Från Skrivas Spotify-lista. Lite kör därtill så blir jag härligt meditativ, men jag skriver inte så mycket. Njuter mera. Det är kallt om fingrarna här i köket trots att det fortfarande inte är kallgrader ute. Eldar men har dragit ner elementet, det är väl därför. Jag sitter vid fönstret, inte så nära spisen. Helst skulle jag vilja krypa ner i sängen, men klockan är bara halv 6.

Har tagit en kort promenad, pratade med syrran. Vi har opererade höfter gemensamt, hon hade varit hos sin sjukgymnast idag och fått goda råd, bl a om gummiband som jag redan använder. Båda är vi orimligt stela i kroppen när vi ska upp på morgonen. ”Sitt inte för länge, sätt en äggklocka på en halvtimme” var ett tips, gå en sväng och gör något annat. Det tror jag på. Jag inser att jag sitter för mycket och för länge vid datorn om dagarna. Så nu spetar jag upp och travar iväg som om jag hade viktigt ärende här i huset titt och tätt. Tror till och med att jag läste en artikel häromsistens som sade att ”vi sitter ihjäl oss”.

Har inte hört av Telia, men tror att det nog var min musiknedladdning igår som tog hela surfmängden. Kan nu lyssna offline, alltid något.

Idag blir det inte mera bloggande, har inget nytt att tillägga, och att tjata blir – tjatigt.

Började läsa Thomas Bernhards ”Utplåning” igår kväll. Läste och läste med stigande förtjusning, koncentrerad fascination, långa, långa meningar och många ord, men en absolut närvaro i dem alla. Har inte kommit så långt, och när jag bläddrar lite i boken inser jag att den inte heller är indelad i några kapitel, bara tätt med ord på varje sida. Det har tidigare avskräckt mig, men inte nu. I kväll igen får han bli min sängkamrat, det känns inte som om han riktigt passar in i dagens fnuttigheter och irritationsmöjligheter.

Arvo Pärt i öronen, offline. En av Svenarnes spellistor som jag är tacksam över.

På uppdrag av Fru Booked har jag också läst en bok av Liz Coley, en för mig helt obekant författare, översatt av Carina Jansson och utgiven av B Wahlströms nyligen.

Boken heter ”berövad” och omslaget visar en hopkrupen flicka med långt hår hängande över ansiktet och händerna skyddande över huvudet. Mörker, trädstammar, en dörr, ett handtag och flickans lysande knän. En otäck omslagsbild. En bild som passar väl till innehållet.

Boken handlar om en trettonårig flicka som försvinner, och kommer tillbaka hem igen efter tre år. Baksidestexten talar om ”En skrämmande och fascinerande psykologisk thriller om följderna av övergrepp. Men också om att våga acceptera den man är, eller snarare – delarna av vilka man består.”

Den sista meningen är för mig nyckeln till boken och en nyckel för var och en av oss. Att acceptera alla de delar som är ”jag”, oavsett vad jag upplevt. Oavsett hur ont det har gjort, och hur ont det fortfarande gör. Acceptera för att leva.

Jag läste sträckläste boken. Den är välskriven, trovärdig, Angie tecknas på ett sätt som får mig att läsa vidare hela tiden. Hon gjorde vad hon kunde för att överleva i en fasansfull situation. Hon lyckades. Hon och författaren har min respekt, liksom alla barn och ungdomar som utsätts för övergrepp från vuxna.