beskrivarblogg

Sisådär tio hästar springer utanför mitt fönster, det ska de inte. Hoppas hästägarna vet att de är på rymmen. Hingsten som går ensam i sin hage blir ”galen” av så många ston i närheten och kutar fram och tillbaka innanför sitt stängsel. Nu hålls hästarna uppe vid stallet, de verkar lite lugnare och går i rad en genväg bort mot den hage de troligen smitit från. Inga hästar inom synhåll, men väl hästägaren i bil. Så nu blir det ordning igen.

Blåst, och en regnskur, kort, när hon gick till brevlådan. Minsann är inne, på kudden på köksbordet. Inget vin i närheten av datorn. Den nya, provisoriska bron är på plats över ån. Idag blir det ingen vedkapning.

Hon läser om alla som skriver färdigt sina böcker, ger ut dem eller får dem utgivna, har releaseparties och minglar med varandra, gratulerar varandra. Hon gratulerar också, minglar inte, skriver inget färdigt och ger inte ut någonting. Att få något utgivet har hon givit upp. Och skrivlusten är fortfarande, alltid, oftast, svajig och splittrad, inget fokus, ingen dramaturgisk kurva, taskigt med dialoger, mest bara ord på varandra. Ibland ord som pratar med andra människor, ibland pratar de t o m med henne.

Ibland läser hon något av de egenpublicerade böckerna på nätet. Ibland tänker hon att det där kunde jag också ha skrivit, och emellanåt säger hon sig att, nej det där är jag glad att jag inte skrivit. Hon lär sig vad som finns att lära om PoD (print on demand), om tjänster som erbjuds av Vulkan och HOI, vad Bibliotekstjänst gör och inte gör, Adlibris, prissättning, rabatter, lagerhållning, e-bokstillverkning på ena eller andra sättet, med och utan illustrationer. Etc. ”Lär sig” är kanske att ta i, läser om är mera korrekt. Sanningen är att hon knappt kan få en manusmall att fungera igenom en hel sida, den hoppar iväg till något annat när hon blinkar, eller gör nytt stycke.

Allt det hon inte förstår och inte kan är inte det som hindrar hennes skrivande. Ibland pratar hon om sin dåliga fantasi, mera troligt är att hennes knackiga självkänsla är det som ligger i vägen. Innerst inne vågar hon inte tro på sig. Och om inte hon tror på sig, hur ska hon då kunna lita på någon annan som säger sig tro på henne?

Hon letar efter den där urkraften inom sig, den som sägs finnas i oss alla, ”the Giant within”. Hen gömmer sig. November är en bra månad för jättar att gömma sig.

brukade säga ”Det är världsliga saker” – så var det.

Gör kaffe, glömmer bort muggen. Läser lite i en bok, tänker på en annan. Kollar mejl, noll. Banken, noll. FB, noll. Eller inget som fångar mitt flyktiga intresse. Minsann sitter utanför fönstret och väntar på att jag ska vinka åt henne och öppna dörren. Gör det, hon kommer in. Och putsar sina blöta fötter. Tar ut bruna bönor och en stor köttbit ur frysen, det låter sig inte kombineras. Kanske bruna bönor och bacon i kväll. Köttgryta till annan dag. Har pajrest i kylen… Pratar med mannen min som åter ska besöka Telia-butiken och försöka få ordning på sitt bredband, han har inte haft tillgång till sin dator på länge.

Nu går jag ut och kapar plank.

Har kapat och klyvt, och staplat. Trött i kroppen, inne igen, Minsann vill kela, jag vill fika, varmt kaffe.

Pratar igen med mannen min, han är inte särskilt pratbar. Fortfarande sur på Telia, men har inte varit ner till butiken, är antagligen mest sur på sig själv för att han inte fixar detta på egen hand. Och jag blir trött på att ofta vara den som försöker muntra upp, den som frågar efter hur han mår, jag känner mig ignorerad och – vad var det Karlsson på taket sade, han hade ett uttryck för det som var totalt oviktigt – jag kommer inte på det. Men så känns det! När jag så vill. Halv 3, lite sol fortfarande, plusgrader. Plankhögen har minskat.

Katthår överallt

Vinterförberedd

Jag tar mina raggsockor

Kombinationen katt, vinglas och dator är ingen bra kombination. Minsann tog ett oförmodat skutt över vinglaset som välte och tömde sitt vita innehåll över laptopen… Hårtork och värmefläkt och skakningar fick ut det mesta av vinet. Därefter har datorn betett sig lite oväntat och konstigt, ända tills jag kom på att det finns något som heter ”systemåterställning”. Hittills verkar det ha fixat de små problemen. Men igår var jag iskallt rädd att hela datorn med innehåll kraschat – den var helt död. När jag väl fick igång den igen skyndade jag mig att ta alla de där back-upperna som jag förstås inte tagit på länge…

Minsann kommer att fortsätta hållas på bordet, jag kommer förmodligen fortsätta ha dryck i närheten när jag sitter och jobbar vid datorn, vitt vin är antagligen det bästa att spilla. Gäller bara att försöka hänga med i kattsvängarna!

(Lite konstig är datorn fortfarande, den byter stil lite hur som helst oavsett vad jag markerat. Det kan jag nog leva med.)

Dagen är vacker, jag försöker ”meditera” där jag är för ögonblicket, några minuters insaktande och uppskattning av stunden. Oron hålls stången och jag andas. I ån finns nu en pump för att hålla isen borta så att änderna kan matas även fortsättningsvis. För ändamålet grävs det upp som lades igen igår. Intressant, eller möjligen har någon inte tänkt i förväg.

Allt flera protester mot rasism och SD-tongångar syns i tidningar och på Facebook. Jag själv ropar ”varg!” både här och där. Jag minns barnboken om den lilla räddharen, har den sönderläst någonstans. Räddharen ropade ”vargen kommer” så ofta att när den väl kom var det ingen som hade hört räddharens rop – det skrämmer mig lite att det kanske blir likadant nu. Att vi som väsnas ropar så ofta att ingen märker när vargen faktiskt är där den vill vara. Varg här är detsamma som rasister, fascister, nazister – inte levande verkliga vargar. Dem gillar jag.

Läser DN och artikel av Henrik Arnstad ” Hög tid att enas mot rasisterna” – artikeln slutar ”De farligaste av dessa rörelser är inte de som är mest radikala – det är de som når makten (som i Norge, mitt tillägg). Strömmen (Frp-man?) vill inte att vi onödigtvis ska ropa ”vargen kommer.

Mitt svar blir: VARG! VARG!”

Läs artikeln, kan inte dela den tyvärr! Men jag ropar VARG!

I tidningen finns också en kommentar från Borzoo Tavakoli som skrev ett öppet brev till Ekeroth, SD: Kampen måste bli tydligare. Brevet har delats ca 88 000 gånger sedan i torsdags, men ännu inte besvarats eller bemötts av Ekeroth. Inte oväntat – jag håller med om att kampen måste bli tydligare. Borzolis inlägg slutar: ”Var konkret. Var tydlig. Använd klarspråk, våga utmana.”

Nolltolerans mot Sverigedemokrater. På Facebook har SD debatterats de senaste dagarna, aktuella genom sina sk landsdagar i helgen, och TVs/pressens uppmärksamhet. I sociala media har diskuterats hur man bäst hanterar de här partitillhörarna och deras sympatisörer – tiga ihjäl dem fungerar uppenbarligen inte. För ögonblicket är vi några i min vänkrets på Facebook som har tagit tydligt avstånd från SD, som står för att vi uppfattar partiföreträdarna och alla som dit hör som fascister/nazister/rasister, möjligen i något varierande grad. Definitivt en skrämmande retur till ett brunt parti, med uttalanden som jag vägrar upprepa.

SD-sympatisörer i vänkretsen känner sig förföljda och uppnår nära nog martyrstatus av ogillandet, och av att tas bort från vänlistor. Jag har gjort som en god vän, inte tagit bort flera än en som jag vet kommer att rösta på SD i höst. Övriga ids jag inte kolla upp, men jag kommer inte heller att kommentera inlägg från de jag uppfattar som Åkesson-anhängare, eller ”gilla” något de skriver.

Så här skrev Anders Nyman, jag kopierade och lade in det som egen status med hans välsignelse:

”Det pratas mycket om ”vänner på Facebook med SD-sympatier” i mitt flöde just nu. Ett par av de jag är bekant med har öppet visat sin tillhörighet och det har väckt en del starka reaktioner. Därför vill jag deklarera min egen personliga uppfattning i frågan.

1) Jag är INTE SD-sympatisör och kommer aldrig att bli. Partiet har en ideologi som är mig helt främmande och dessutom ett uppträdande som gör att de inte hör hemma inom svensk politik överhuvudtaget.

2) Man kan inte motivera sina SD-sympatier med partiets ”fantastiska kulturpolitik” eller dylikt och helt låtsas som att hat- och rasfrågorna inte finns där. Man ställer sig bakom hela paketet, så enkelt är det.

3) Personer jag känner som sympatiserar med SD kommer jag INTE att ta bort som vänner så länge de inte fyller min tråd med propaganda. Dock bör de veta om att de genom sina sympatier för SD förlorat en hel del respekt hos mig eftersom jag menar att en person med sunt förnuft, öppna ögon och en normal dos empati omöjligen kan sympatisera med SD.

Man kan ha åsikter om svensk invandrarpolitik och hur den bedrivs, det har jag själv i viss mån. Men att välja SD är en markering om att man även välkomnar hatet, elitismen och rasjakten, frågor som hör hemma på 1930-talet. Det är en framtid som jag inte vill leva i eller se mina barn växa upp i. Vi har redan gjort den här resan EN gång tidigare i historien, och den gången gick det inte vidare bra.

Personer som känner sig träffade av detta får gärna ta bort mig som vän om de känner sig kränkta eller om de inte kan leva med det förlorade anseendet som deras politiska tillhörighet orsakar.”

Ovanstående är tankar som jag delar fullt ut. Nu behöver vi andra göra oss hörda, stå för våra åsikter och tala om vilket land vi vill ha i framtiden. Jag vill inte uppleva SD i någon regeringsställning! (och numera, någon timme senare, är två ”vänner” borttagna ur min lista på FB).

Jag är trött. Kontakterna med soc har hittills fungerat, en liten förändring jämfört med förra veckan. Ingenting har förändrats i den sk ”sakfrågan” (som alls inte är en sakfråga, utan en mycket mänsklig sak), men kanske är något lite på väg åt ett rättare håll… Jag fortsätter försöka komma ihåg att andas, och meditera så smått emellan varven, vara i ögonblicket som är nu, hela tiden. Lyckas inte alltid.

Jag skrev tidigare att det var lugnt på gården under helgen. Det var det inte. Det visar sig idag att det var inbrottsförsök, larm som gick och folk som skrämde presumtiva tjuvar på flykten. Polis kom också småningom. Nu är hela arbetsplatsen kraftigt upplyst, i helgen var det tydligen en sida som saknade belysning och där gick det att komma in på området. Vägbommen hindrade inte fyrhjulingarna. Vi sov igenom hela rabaldret.

I morgon åker mannen min in till stan igen, han har diverse saker att ordna med som jag slipper delta i. Han kommer hit igen i mitten av nästa vecka, så idag var vi in och handlade, fyllde på viktigheter som vin, fågelfrö, kattmat, ljus och mjölk. Biblioteket fick också ett besök, så nu har jag Wolf Hall med flera böcker att läsa. Boken om Cromwell av Hilary Mantel fick Man Booker Prize 2009 och är på 650 sidor. En (kanske båda?) av syrrorna har läst den och hävdar att den är bra. Parallellt kan jag läsa vidare i Jon Kabat-Zinn´s ”Vart du än går är du där”. Det blir nog en bra balans.

Jag har pluggat i värmekabeln vid vatteninloppet i källaren om det blir kallt till natten.  Och tagit in massor med ved. Nu ska jag leta efter adventsstjärnan som jag kanske slängde i vintras, har ett minne av att den var taffligt hoptejpad och ganska slutkörd. I övrigt har jag tänt ljusen på köksbordet, Minsann har hittills lyckats undvika att slänga svansen i lågorna. Ena syrran har skickat kort från London, en fin bild på Doris Lessing som hon påminner mig om att jag introducerade för henne en gång för länge sedan – det hade jag glömt. Båda har vi läst alla hennes böcker, det har jag inte glömt.

Behöver jag läsvägen förlora mig i en annan värld kan jag alltid läsa Ursula K LeGuin´s The Eye of the Heron, den ligger också på köksbordet bland katt, ljus och tidningar. Och skrivverktyg som dator, hörlurar, och sladdar till förbannelse, samlade hyfsat i en korg under bordet.

En ny dag.

Jag läste Kabat-Zinn´s bok ”Vart du än går är du där” igår och den gav mig faktiskt lite sinnesro, som håller i sig än så länge. Att stillna i nuet, inte vara rädd för det som ännu inte skett, det som ingen vet något om. Att meditera på de sätt som fungerar för var och en, inte för att slappna av, men för att känna det som känns just i ögonblicket.

Sinnesfriden störs vid läsningen av dagens DN och Zarembas artikel om Uppsalas landsting och familjen K, och TV-inspelningar av en döende man och andra människor på sjukhuset, utan vare sig dessa människors godkännande eller vetskap. Rättegången börjar idag, ansvariga politiker kan naturligtvis inte kommentera. Pengarna som landstinget fick för inspelningen till TV-serien ”Sjukhuset” gjorde att man kunde ”spara in” motsvarande i marknadsföringskostnader, enligt ett numera borttaget inlägg på landstingets hemsida…

Och SD får mycket publicitet, anhängare beklagar sig på Facebook hur de blir som ”pestsmittade” när de berättar att de sympatiserar, stackarna. Fakta och logiska argument hindrar inte att de tänker rösta SD, och de är inte vare sig fascister eller nazister eller rasister, vissa av dem bor till och med ihop med utlandsfödda. Så det så. Jag tillåter mig ha uppfattningen att de åtminstone är politiskt naiva, vilket är farligt nog. Speciellt när det är valår snart. Och socialdemokraterna inte vare sig syns eller hörs.

Sinnesro och lugn i själen är ibland långt borta, också på det allmänsvenska planet.

När det gäller min privata oro finns den där, men den är inte riktigt lika förlamande idag som tidigare. Jag andas. Och andas igen. Ser örnen som flyger lågt över åkern ner mot sjön, änderna ligger kvar i ån dit örnen antagligen inte vågar sig. Gubbarna har börjat jobba och köra grus och sten hit och dit enligt ett för mig obekant system. Posten har hämtat de böcker jag levererat. Spisen brinner.