Idéer, vem har idéer? Inte jag, jag bara harvar på med mitt gamla vanliga – mig själv och mina glada eller oftare ledsna tankar och känslor. Ungefär lika omväxlande som det verkar vara att ha ett antal hästar att sköta om varje dag.
Gå till stallet, hämta häst, gå med hästen till hagen, hämta hö, hämta vatten, göra rent i stallet, gå in i stallet med hästen på kvällen etc. Hästfolket här på gården har ett mindre antal som ska hämtas ut och in varje dag och kväll, plus ett större antal som går ute hela tiden med korna, men väl ska hanteras på något sätt de också. Ges vatten om inte annat. Ibland körtränas, någon gång ridas på.
Lika tjatig är jag. Men, när jag nu inte har fantasi får jag använda verkligheten. Den verklighet jag uppfattar och skapar hela tiden, ibland med assistens (a eller e där mot slutet?) av andra. Förstås, ingen människa är en ö sägs det.
Någon kommenterade på min blogg att jag har en historia att berätta, skriver bra men inte tycks hitta formen riktigt. Det stämmer.
Ofta blir jag trött på att skriva korta bloggtexter. Ibland uppfattar även jag att texten är bra, vad nu det är. Har någon sorts energi, beskriver någonting så att andra kan känna igen sig och mig. Men de orden gömmer sig bland alla andra, gömmer sig så att de försvinner och slinker ur mitt grepp. Som om jag hade något.
Igår roade jag mig med att kolla ”lix-värdet” på en text jag skrivit utifrån några bilder som en skrivarvän (Torsten Bengtsson) lagt upp på Facebook. Bilderna var kappsäckar, resväskor som tillhört människor som varit intagna på ett sinnessjukhus i USA – och förmodligen dött där. Någon håller på att katalogisera eller göra någon sorts konstnärligt collage av dessa spillror av mänskligt liv. Jag skrev berättelsen om Mary.
”Jag fick hjälp att packa väskan. Mina fina rutiga glas, ett brännbollsträ, boken jag hade läst många gånger och visste att jag skulle läsa om. Bertita Harding´s ”Amazon Throne”. Jag har alltid längtat till Brasilien, och trodde alltid att jag en gång skulle komma dit. Nu blir det inte så. Jag vet inte vad som väntar mig nu, men Brasilien är det inte.
Hänglåset vill jag ha med mig, så att jag kan låsa om mina saker. Och tvålasken med den fina tvålen, skulle den någonsin komma till användning är det kanske dags nu. Vem vet vad jag får att tvätta mig med på det där stället. Jag vill inte dit, men nu är det dags. Nu finns det inget annat att göra än följa med när de kommer för att hämta mig.
Just nu vet jag faktiskt inte varför brännbollsträt kom med i väskan. Det är länge sedan jag spelade brännboll. Idag skulle jag inte kunna träffa en boll, än mindre springa runt fältet. Kanske ville jag ha det för att försvara mig med, om någon skulle ge sig på mig.
Bilden på dig ska jag ha nära min säng, jag vill kunna titta på dig ibland och prata med dig. Jodå, jag vet att du är död och att du varit död länge. Nästan alla jag känt är döda. Jag pratar med dig i alla fall. Du är den enda jag känner på det här nya stället. Bilden på min bror i uniform, och ett fotografi där jag är ute och går på en gata någonstans, de bilderna är inte alls lika viktiga som du.
Usch, jag har hört så mycket hemskt om hur det är där. Men kanske behöver jag inte stanna så länge. Jag har försökt få besked, men de säger bara ”några veckor”. Jag har för säkerhets skull lagt ner ett par adresslappar med mitt namn, så att man vet vem som rår om väskan.
Undrar hur jag kommer att klara av att vara instängd. Jag är ju van att vara ute och gå gata upp och gata ner. Fast numera orkar jag inte det, och de säger att det är farligt för mig. Vem skulle göra mig illa? Alla i kvarteret vet ju vem jag är. Kanske är det husvärden som har tröttnat på att jag ibland blir orolig och går omkring utan att riktigt veta var jag är eller vem jag är. Jag vet inte.
”Mary” heter jag, men vad heter jag i efternamn? Minns inte. Igår var det någon här med papper om att jag skulle flytta till sjukhuset – heter det Willard? – och de pratade och pratade om hur bra det skulle bli för mig. Jag ska få den vård jag behöver säger de. Vård? Jag är väl inte sjuk. Jag är bara gammal, och kanske lite glömsk.
Det finns inget jag kan göra, jag har ingen annan som kan hjälpa mig, ingen familj. Du är död, det har du varit länge. Men inte för mig, för mig lever du och jag hör dig ibland svara när jag frågar något. Inte alltid, men ibland. Jag hör andra röster också, som inte är så snälla. Som gör mig rädd och upprörd. Som får mig att ge mig ut och vandra gata upp och gata ner mitt i natten, ibland utan att jag kommer ihåg att ta på mig skorna. Ibland har jag gått ut i bara nattsärken. Konstaplarna på polisstationen i kvarteret härintill brukar se till att jag kommer hem och att någon stannar hos mig en stund.
Men nu kan jag inte bo ensam längre. Jag måste få vård. Om en stund kommer bilen, jag tittade på klockan innan jag lade ner den också i väskan. Några extra kläder behöver jag inte ta med mig, jag kommer att få passande kläder på Willard. Hyresvärden får väl städa bort det jag lämnar kvar här i rummet, det är i alla fall inget att ha, slitet och trasigt.
Kanske kommer jag att få god mat på sjukhuset. Kanske finns det snälla människor att prata med där. Jag är rädd och orolig, jag vill inte åka, men vet att jag inte har något val. Nu hör jag att någon kommer i trappan, nu öppnar någon dörren. Det är dags att åka. Vart är det jag ska? Undrar om det är en lång åktur, kanske ska jag till ett fint hus på landet, långt från stadsgator och oväsen. Med frisk luft och vacker stor trädgård att promenera i. Vad hette det nu igen? Varför ska jag dit?”
”Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda. LIX utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson.” http://www.lix.se/.
Mitt lixvärde var 20, dvs mycket lättläst, barnbokslättläst, i den kategorin hamnar också författare som Leif GW Persson, Ranelid m fl. Gott sällskap.
beskrivarblogg 