Loppis

Loppissöndag, med hem: tunna brallor à 10 kr, två gamla vackra slevar och en potatisstöt allt i trä för 14 kr, en kopparnågonting som sägs ska bli en lampa à 40 kr, en liten lackask för virktråden eller snöret man binder ihop söndagssteken med (hål i locket) à 10 kr, och fyra filbunkeskålar i glas med fyrklöver i botten, 20 kr. Det dyraste blev kartongen med kokosbollar, den kostade 70 kr. Jag lyckades låta bli att köpa en riktigt snygg vackert mjukgrön mockajacka med österrikiskt stuk för 150 kr, den behövde jag absolut inte… Inte som resten menar jag.

Inget regn ännu, men blåst. Minsann hålls mest inomhus, hon gillar varken det ena eller det andra. I morgon ska jag in till sjukhuset för provtagning, och på onsdag för ”inskrivningssamtal” – mannen min är i stan kvällen före och måste tyvärr ta sig hit ut igen på morgonen – när Stockholm är oframkomligt tack vare Obamas besök. Hoppas han kan komma hit i tid – annars får jag väl få informationen när jag skrivs in. Inte mycket vi kan göra åt Obamas besök ju.

Vi fick rödbetor, morötter och gurka av grannen igår. Åt kokta rödbetor med kokt skinka till, jättegott. Och lade in gurkor, både snabbsaltade och andra. Plus ytterligare ett antal gurkor att göra något med. I morgon. En knippa av grannens dragon hänger på tork över vedspisen. Den trängs med mina nya gamla slevar på ”snöret” som mannen min gjort av en vackert böjd tunn avskalad gren. Där hänger också ett gammalt durkslag, en kopparskopa och diverse nyare ofta använda köksredskap, plus en krokad grytlapp från Hörnsjöfors.

IMG_0764

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Amerikanska insatser då och nu

Det lär ösregna i Åkersberga, ett par mil härifrån. Inte här. Tvätten hänger på tork, det blåser rejält. Jag läser Göran Schildts ”Önskeresan” om Daphnes färd över Atlanten via Danmark och England till Frankrike (och tror jag, småningom kanalerna där).

Vi har just ankrat i Le Havre, det är några år efter krigsslutet och hamnen är sönderbombad. 20 000 Le Havre-bor lär ha dött i amerikanernas bombning, att tyskarna redan lämnat staden ”visste man inte om”. Får mig att dra paralleller med vad som kanske snart händer i Syrien. Jag har svårt att tro att amerikanska insatser kan få diktatorn att sluta mörda sitt eget folk.

Här, nu, på landet i Sverige, är det omöjligt att omfatta det lidande som en syrier förorsakar andra landsmän, eller det onda människor överallt i världen gör varandra. Jag läser, ser bilder – och tar inte in helt och fullt. Det blir som en otäck film, overkligt. Jag är full av småttiga tankar på mig själv och mina bekymmer, som veterligt inte handlar om liv och död. Läser böcker om länge sedan, löser sudoku (rättstavat för en gångs skull), fikar. Motar ner katten som hela tiden vill sitta antingen på tangentbordet eller i mitt knä. Tittar på molnen.

Har ont i höften och varvar sittande med försiktigt gående. Efter ett tag kan jag gå hyfsat, men kan ju knappast vanka omkring här i huset hela tiden. Sätter mig och skriver lite, och måste så upp och smörja gångjärnen igen. Broccoli i massor lär hjälpa mot artros säger ny forskning…

 

 

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Väderprat mm

”Nu har det varit väldigt tyst på bloggen! Beror det på fullständig harmoni i vardagen (hoppas jag) eller vadan denna tystnad?

Vi är många som saknar dina texter, syrran!”

Så skriver min kära syster i mejl till mig – och jag svarar att harmonin är tillstädes och möjligen hindrandes skrivande, men framför allt har det handlat om vedkapning och dito klyvning och annat som jag kan göra nu, men inte om ett par veckor. Den 12 september ska nämligen min högra höft opereras, och till och med jag inser att jag inte blir särskilt rörlig de närmaste månaderna…

Skrivlusten har inte heller varit påtaglig, jag läser (har just avslutat Christian Petris ”Pappan”, och det var en mycket bra bok) och räfsar lönlöst bland lindfrön och löv, beundrar grannens två meter höga solrosor och jämför med mina som är ungefär 2 decimeter höga och magra. Inte undra på, de har varken fått vatten eller annat godis på hela sommaren, kommer dessutom ur fågelfrön och har sått sig själva.

Idag kom några droppar regn till slut. Jag kan inte komma ihåg att jag faktiskt längtat efter regn förut. Nu lyser regndropparna i solen som åter tittar fram. Igår kväll ”torråskade” det, men inget regn. Och det man trodde var Riala-vargen som hittades död i en grusgrop visade sig vara kadavret efter en hund. Var vargen är för närvarande vet ingen, reviret verkar ha varit tomt hela sommaren.

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Tacksam för, irriterad av, önskar

Minsann ligger uthälld i sin stol, hon har varit ute ett par timmar och vet nog att det blir regn om en stund. Jag ska gå ner och duscha, och tvätta håret och klippa luggen. Syrran har lärt mig att hårklippning ska företas lodrätt, inte tvärs av. Det svåraste blir att få tag på klippet så att det inte sätter stopp i avloppet. Mannen min ska baka matbröd.

Jag hann inte till duschen, nu vräker regnet ner och jag får vänta. Duschrummet ligger nämligen i anslutning till tvättstugan, i ”magasinet” på andra sidan vägen. Minsann sticker upp huvudet och konstaterar att hon fick rätt. Så lägger hon sig ner igen och slappnar av så totalt som bara en katt kan.

Nyduschad sätter jag mig att skriva igen. Internet fungerar sämre än vanligt idag, och jag blir som vanligt frustrerad. Usch vad energi jag spiller på Telia, som inte ens märker det. Jag har aldrig fått en begriplig förklaring till varför uppkopplingen svajar som den gör, om det ligger ett berg i vägen ligger det ju där. Den nya musen fungerar också dåligt, kanske hänger dess funktion ihop med internet? Önskar ibland att jag kunde mera om datorer och hur de fungerar…

Det var en kortvarig regnskur. Inte alls så mycket som behövs för att det ska bli några kantareller.

Min skrivlust är försvunnen. Jag hittar den inte. Antagligen beror det på att jag mår bra just nu, och bra är inte mycket att skriva om. Konstigt egentligen att jag har så många fler ord för ”illamående”. Såg någon på Facebook som skrev ”tacksam för-lista” respektive ”irriterad på-lista”, den första var kortare men vägde tyngre än den andra.

Så, vad är jag tacksam för just idag? Att jag är frisk, att jag inte har invalidiserande ont i höften, att jag sitter där jag sitter, med mannen jag älskar, att jag inte spelar på nätet, att jag känner mig ren och fräsch, att jag sovit gott i natt, att jag fick en SMS-kram av barnbarnet häromdagen, att jag just talat med en av sönerna (den som ringer), att vi lagt in egenodlade gurkor för snabbsaltning (utökade med några köpta), att vi har 111 tillagade sniglar i frysen för framtida gratinering, att jag har en dator som fungerar även om internet inte gör det, att mannen min är hanterligt frisk, att Minsann mår bra, att sönerna med familjer veterligt mår bra, att jag bor i Sverige.

Irriterad på-lista: framför allt här på landet TELIA och INTERNET som inte fungerar, höften som gör att jag inte kan sitta stilla så länge, eller oftast sova gott hela natten.

Jag får verkligen fundera, det tycks inte vara så mycket som gör mig irriterad just nu! Bra!

När jag nu ändå håller på så kan jag ju skriva en önskelista också: Det viktigaste är att höftoperationen går bra och att rehabiliteringen går så snabbt den bara kan. Jag ser inte fram emot att linka omkring länge. När jag väl är igång igen skulle jag gärna resa bort från Sverige, fram i november-december, vart spelar inte stor roll. Thailand planerade vi för i fjol, men det är inte aktuellt i år – mannens min hälsa tillåter inte det resmålet. Kanarieöarna kanske. Som vanligt önskar jag mig också en egen bil, önska kan jag ju. Och förstås någon sorts ordning och reda i alla mina ord, så att min bok äntligen kan komma ut, på Minsann förlag. Bättre ekonomi behövs för alltihop utom höftoperationen, den får jag sägas ha betalt via mina skatter tidigare i livet.

En jämförelse av önskelistan ovan och tidigare sådana visar att bil och resa finns med nu som då. Sedan jag skrev senaste listan har jag fått mitt egna hyreskontrakt. Jag har fått flera bokhyllor (även om jag gärna skulle ha ett par till även nu). Och något solparasoll blev det inte i sommar heller. Bil, resa, parasoll önskar jag mig alltså. I övrigt intet, annat än ett gott liv! För alla.

 

 

Publicerat i önskelista | 5 kommentarer

Fransk mat och Alli Halling

Idag är det dags att ta hand om sniglarna, koka dem, rensa och paketera för frysen. Utom de vi ska ha till förrätt till kvällen. Och så ska Karl Johan-paj lagas till lördagskvällens grannfest i Källängen, ett årligt evenemang som roterar bland oss som bor här. De flesta av dryga tjugotalet hushåll deltar. Alla tar med det man vill äta och dricka, värdhuset bjuder på kaffe och tårta.

Nu har jag möblerat om bland trasmattorna på köksgolvet, flyttat mattor och tycker att de passar bättre ihop på så sätt. Har man/jag inget att göra så hittar man/jag på något. Dessutom läser jag med nöje Alli Hallings ”Resa i franskt kök” från 1952, med teckningar av Mago.

Vad sägs till exempel om ”kaffekräm”, som avslutning på kräftkalaset. ”3 dl grädde kokas med 125 gram socker, blanda ner 3 dl starkt, kolsvart kaffe. När detta svalnat rör man in sju äggulor, en i taget och mycket försiktigt. Krämen hälls i små portionskoppar och sjuds i vattenbad i ugnen. Kan serveras varm, men den är oändligt mycket mera raffinerad kall. Ingen grädde, ingen vaniljsås  ingenting får serveras till. Och ta bort sockerskålen, annars strör okunniga människor bort den goda koncenterade kaffesmaken och det hela smakar kaffe på bit.”

Jag tycker mig minnas att jag skrivit om den här lilla häftade boken tidigare – den är rolig att läsa med sina bilder från Frankrike och alla recept – med tillhörande anekdoter. Aga Khan lär enligt Gustaf v Platen ha haft aprikossufflé som älsklingsrätt – sex portioner ätna med händerna, på en restaurant som heter/hette Paul et Virginie på Marché S:t Honoré. ”Koka färska aprikoser mjuka i mycket litet vatten, skala dem, kärna ur dem och passera dem. Blanda dem sedan med socker till angenäm sötma och smak. Vispa sex äggvitor till mycket hårt skum och rör ned dem i aprikoserna. Häll massan i väl smord form, grädda i ugn och servera med likörsås. Eller stänk över likör.”

 

Publicerat i då- och nutid | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Trådar kors och tvärs

Vi har lyckats begripa hur alla trådar skulle träs i den veckgardin vi köpte på loppis i helgen! Gardinen monterades bort från träribban den satt på och tvättades, ströks och där stod vi sedan med diverse långa trådar som på något sätt skulle få gardinen att veckla ihop sig med. Det gjorde den till slut – och vi är vederbörligt stolta, eller snarare jag är stolt över mannen min som kan klura ut dylikt – jag skulle fortfarande ha stått och undrat hur i all världen det hela hängde ihop.

Nu kan vi alltså släppa ner gardinen när solen från väster blir alltför påträngande inne i köket, just nu sitter gardinen uppe. Det åskar och skurar utanför fönstren. Alla sladdar är urdragna för säkerhets skull. Minsann sover i sin stol på övervåningen, vi gäspar vid köksbordet, väderpåverkade.

Mannen min är vid det här laget tämligen trött på mitt gnäll om att internet inte fungerar. Jag är ännu tröttare på Telia som inte kan få till fungerande internet överallt, även på landsbygden. Eller kanske till och med särskilt på landsbygden. Fungerande telefoni är också ett problem här, idag blev samtalet med fd maken om barnbarnets födelsedag i morgon till slut obegripligt för oss båda, eftersom det bröts hela tiden och fick ringas om. Vi lyckades till slut bli överens om vad som skulle göras. Kanske väderpåverkan även där.

 

 

 

 

 

Publicerat i klagan | Märkt , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Artikelserie i ICA-kuriren om spelberoende, snart

Har just läst förslaget till inlägg i ICA-kurirens kommande artikelserie om spelmissbruk. Ändrat lite, med journalisten Maria Coulls godkännande, och åter drabbats av lite ångest inför publiceringen. ”Vad heter boken” ville hon veta och berätta. Boken är inte färdig, arbetstiteln är fortfarande ”Skriver mig till liv igen” – och jag tror att har vuxit ur en del av texterna jag ursprungligen hade med, andra kanske har kommit till. Mannen min har läst artikeltexten och undrade om jag går ut med mitt namn. Det gör jag. OK tyckte han. Hoppas resten av de mina också tycker det. Något exakt publiceringsdatum har jag inte fått ännu.

Mitt syfte med att ställa upp på att bli intervjuad är att det kanske kan avskräcka någon från att börja spela på nätcasinon. Eller hjälpa någon att sluta. Häromdagen fick jag kontakt med en ung man, med flickvän och bra jobb, som åter försöker sluta spela bort sina pengar. Han hade läst min blogg, och ett inlägg med rubriken ”spelberoende och medberoende” – och menade att mitt exempel hjälper honom. Nu vill han också skriva sig till ett spelfritt liv. Jag önskar honom all lycka.

Bonden gödslar åkern igen, och det luktar. Solen skiner och jag skulle gärna sitta ute, men min näsa säger nej. Himlens moln är magnifika, men har inte släppt något regn ännu idag. Och fortfarande bara lite igår. Jag slåss med internetuppkopplingen och får till det emellanåt, en liten stund…

En brun kärrhök landar just i havreåkern och tar en stund på sig innan den kommer upp i luften igen, synbarligen utan byte. Minsann tycker att hon ska sitta i mitt knä eller på datorn medan jag skriver. Det tycker inte jag. Det slutar, som alltid, med att hon ligger i min famn och blir kliad under hakan en stund. Solen jagade ut mig och försvann därefter snabbt in i ett jättelikt moln. Och Minsann hoppar upp i mitt knä igen och måste kraftfullt lyftas därifrån. Nu sitter hon och surar på det lilla bordet invid min stol. Jag envisas med att sitta kvar, med datorn i knät i stället för katten, båda värmer mina bara ben ungefär likvärdigt.

Mannen min jobbar med ett antal gamla vackra mässingskranar som han planerar att montera på sidoplåten på vedspisen i köket. Plåten går att skruva bort (tror han) och det finns kanske en smed i trakten som kan bistå med att få dit kranarna i vacker ordning. Jag skriver och han donar med något av allt som är möjligt med en verkstad som innehåller det hans gör. Bra fördelning för oss båda. De TV-befriade kvällarna ägnas ofta åt canasta-spelande, jag förlorar för det mesta. Eller läsning, av böcker från återvinningsförsäljningen inne i Sala, eller grannfruns avlagda veckotidningar. Recept lockar eller inte, klipps ur och provas allt emellanåt.

Sol, moln, vind, gödsellukt. Nu täcker molnformationerna nästan hela himlen. Ska jag gå in, ska jag sitta kvar, kanske dra på mig jeansen igen?

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Konst och begravningsfunderingar

Konstrunda i repris. På söndagen åkte vi tillbaka till Långhagen nära Västerfärnebo och inhandlade de två tavlor vi tyckte om redan på lördagen. Konstnären heter Maggis Arvidsson och bor i Sala, tavlorna är jättefina, nu är bara frågan var de ska hänga. Förmodligen i mannens min hem i Stockholm. Han lyckades också med konststycket att byta en ryggvänlig sittdyna mot en kudde i lappteknik och thaisiden, sydd av den dam som visade sina egendesignade kläder på samma ställe.

Vi åkte vidare till Hörnsjöfors där det fanns stickat och virkat och vävt, bl a fick vi lära oss hur man ”krokar” grytlappar med en lång grov virknål. Mannen passade på att diskutera sin likkista med Hörnskogens snickeri, men blev tillsagd att han fick lov att hålla sig vid liv till mars, för snickarmäster själv hade fullt till dess. Nu ska mannen göra en enkel skiss av hur han vill ha kistan, den ska vara lite ruff och utan krusiduller, kunna bäras, och med ”cowboy-stuk”.

Om jag förstått saken rätt innebär detta att kistan är bredare över axlarna och platt, i råsågad gran med kvisthål och allt. Handsmidda spikar ska det vara och den ska dofta tjära och linolja. Inuti klädd med vitt bomullstyg och träull. En liten modell av en stege med ett par brutna stegpinnar ska monteras uppe på kistan. Prästen får möjlighet att tala om livet och de misstag alla begår, och att de översta, närmast Sankte Per, är hela för att underlätta uppståndelsen (antar jag).

Färskt doftande granris på golvet vid huvudänden, ”där ni står och gråter”. Absolut inga kransar och blommor, men gärna en penninggåva till Svensk sjöräddning. Så vill han ha det – Dire Strait´s ”I´m so lonesome” ska spelas, och smörgåstårta och pilsner intagas efter det hela. Kanske ska det porträtt som kusin Ulf Göthman gjort stå på kistan, eller också det glada fotot av mannen i trenchcoat och med hatten i utsträckt hand, oklart vilket. Han lovade snickaren att gå hem och krya på sig så att han lever till mars… Och kanske gör han det, läkarbeskedet häromdagen talade om att de vita blodkropparna hade normalvärde, och det var längesedan sist.

Mannen min föreslår just nu att han också ska tillhandahålla begravningskonfekt i form av svart lakrits, att allmän sorgedag gärna må utlysas, fanorna florbehängas och klädseln vara sorglig.

 

 

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Konstupplevelser i Färnebo

Konstrunda i Färnebo-trakten igen. Här finns härligt många konstnärer, och mannen min fastnade för en vacker blå trasmatta från Hagabergs-gården och två tavlor av en lokal konstnär som är medlem i det som kallas Salbohedsgruppen och ställer ut i fin miljö i Långhagen.

Sista anhalten blev Villa Vevda i Fläckebo och en mycket spännande och berättande konstnär, Birgitta Lindfors. Hon gjuter och formar glas, målar glas med glas (inte färg) och åstadkommer de mest fantastiska konstverk. Allt ifrån naturtrogen snöleopard med små, tunna morrhår av glas till fantasimönster på glasfat och –tavlor och smycken. Hon började en gång måla på porslin, därtill övertalad av en äldre dam som på något sätt sett att hon hade en konstnär i sig. Det hade hon och det har hon, jag önskar henne framgång med sin konst – kanske fortsätter hon med att lära ut hantverket till andra.

Nu lyssnar vi på väderrapporten som talar om ”extrema regnmängder”. Det gör inget, behövs fortfarande. Igår kväll var vi hos grannen och åt nyplockade kantareller på varm smörgås före kalvdansen. Grannen känner sin skog och går ut och hämtar kantareller där han vet att de finns, också nu när ingen annan hittar några. På ”mina” ställen är de som bortsprungna.

Vi fick också med oss nyupptagna rödbetor, så ikväll blir det kokta rödbetor och resterna av mannens västerbottenspaj. Förrätt överblivna kräftor från i fredags. Det ser jag fram emot redan vid frukosten!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Kammarjungfrun, klassresa och sniglar

Kommer ni ihåg trafikskylten ”annan fara”? Vi har en sådan gammal skylt, med springande barn på – och ett tillägg på bräda under skylten ”… och äldre”. Barn är mera sällsynta än äldre här numera. Skylten står vid tomtgränsen efter vägen till mannens hus. Just nu fylls den väderbitna färgen i.

Regnet utanför lockar till inomhusaktivitet idag. Igår plockade mannen min 113 vinbergssnäckor (vinbär eller vinberg?, internet vill inte googla för närvarande) i duggregnet, de äter nu nyskördad mangold i Hotel d´Escargots (nätförsedd speciallåda för snigelförvaring ett par dagar tills de ätit sig till ett fräscht maginnehåll och kan anrättas).

Jag läser en bok av Margaret Forster, ”Kammarjungfrun”, en roman om poeten Elisabeth Brownings kammarjungfru i mitten av 1800-talet. Fascinerande, beklämmande, välskriven, en bok om livet för nästan tvåhundra år sedan, om klasstillhörighet och gränser. Kammarjungfrun tilltalades alltid enbart med sitt efternamn, Wilson. Genom att flytta från hemmet i Newcastle till London ”kom hon sig upp”, men förblev ändå alltid en tjänare. Någon klassresa var det aldrig tal om.

Numera talar vi ju om just klassresan, den förflyttning från en tillhörighet till en annan som många av oss tror sig ha företagit. Det är sant att yttre omständigheter har ändrats radikalt för många av oss som är ”äldre” idag. Frågan för min del är om de inre omständigheterna har hängt med. Ibland tror jag mig fortfarande vara arbetarungen från Avesta, inuti. Och ändå inte riktigt hon heller. Jag har svårt att känna igen mig, kan inte riktigt säga var jag hör hemma. Men jag känner igen Wilsons skildring av besöket hemma när hon efter nära ett år i London fick semester två veckor. Hon längtade, såg för sig hur det skulle bli – och blev överraskad över att hemmet var så litet, att alla syskon gjorde det så trångt, att det aldrig fanns en plats att vara ensam och privat på. Det var inte som hon kom ihåg när hon var annanstans. Och annanstans var kanske inte heller som hon kom ihåg när hon var ”hemma”. Hon hör inte riktigt hemma någonstans. Kanske handlar alltihop enbart om att bli vuxen.

Jag läser vidare i ”Kammarjungfrun”.

 

 

 

 

Publicerat i då- och nutid | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer