beskrivarblogg

Han som är ofattbart borta ringde just och vi pratade 20 minuter – om vad han gör vid huset, om den middag han ska ha i kväll för de som grävt i ordning gräsmattan, om vägunderhållet, om fax med provtagningsresultat som inte kommit dit de skulle, om min höftoperation och att han läser och att det inte är roligt att vara ensam, för honom heller. Jo, han hoppas verkligen att jag skriver också, jag skriver ju så bra, han läser.

Och, ”jag släpper dig ju inte helt, jag ringer, bryr mig om, vill att du ska må bra” – ”du har ju släppt mig” – ”ja, jo”. Men vaddå? Vad vill du? Att jag ska bli glad att du bryr dig? Att jag därmed ska avlasta ett eventuellt dåligt samvete över att du släppte mig som du gjorde? Att du ska må bra för att du är så snäll och ringer? Läs, se om du kommer fram till vad du vill. Vi får väl fortsätta prata så här indirekt, något annat verkar inte möjligt.

Jag blir less på mig själv som låter mig påverkas och som blir ledsen, igen. I natt låg jag och tänkte på ”ratad”. Kanske är det det som stör mig mest, inte att du är borta eller att jag är ensam, utan att jag inte dög, inte räckte till, inte var bra nog att älska och vara tillsammans med. Om det så bara var ibland. Ville jag hellre ha varit den som ratade? Skulle jag ha mått bättre då? Det är möjligt.

Det är nästan midnatt, men jag har lämnat sängen åt Minsann. Somnar inte. Kroppen vill röra på sig, vill inte slappna av och ligga still. Så jag går upp och sätter igång datorn, men har just ingenting jag vill skriva eller säga. Kanske blir jag tröttare av att sitta här (märker att något är galet med bokstaven ”ö”, den behöver tryckas ner hårt för att komma på skärmen).  Har någon hamnat under tangenten?

Jag gillar inte att vara ensam, eller att se mig som ensam resten av livet. Jag är för tråkigt sällskap för mig själv. Och jag är för van att ha någon att älska, smeka, prata med, morra åt, leka med, ta hand om när det behövs. Här gick jag tillbaka till sängen, somnade inte den här gången heller. Läste till halv 4, sov sedan oroligt till halv 8… Kanske är det vädret som stör mig, antagligen är det ensamheten. Det känns precis som när någon dött, och är ofattbart borta. Men, såvitt jag vet lever denna ”någon” fortfarande, och är ändå alldeles borta. Jag har ett nytt, obekant liv framför mig, har provat på det tidigare, men inte mycket. Kan inte säga att jag är duktig på att fylla mina dagar, alla dagar, med innehåll helt på egen hand.

Plockar fram strumpstickningen och lär mig att mina fingrar numera är ganska valhänta vad gäller att hålla i strumpstickor. Några varv blir det, och aningen mera styrsel på sockskaftet. Garnet ser ut som himlen utanför, melerat sobert gråsvartblått. Syrrorna sade någonting om att det garnet var det enda de fann som var någotsånär OK – undrar hur de andra garnen såg ut? Och varför de tyckte att detta sobra (läs tråkiga) garn skulle passa mig? För att jag åtminstone just nu är tråkig antagligen. Jag uppskattar omtanken och presenten och jag tror att sockorna blir bra, så småningom.

Jag ser en tedroppe på diskmaskinens kant. Borde torka bort den. Ids inte. Gör det ändå. Varje gång tummen snuddar min haka känner jag att det gamla vanliga skäggstrået är på väg tillbaka, tar bort det också när jag ändå är i städtagen. Regnet och blåsten har släckt mina pioner, nu är rabatten täckt av nerfallna blomblad. Kullen med mandelblom är fortfarande alldeles härligt fluffigt vit. Och gräset växer, hela tiden.

Solen retas med mig, får mig ideligen att fundera på om jag ändå ska gå ut, och så går den i moln igen. Och jag stannar inne. Minsann går ut och in. Hon behöver inte ta ut en stolsdyna varje gång hon går genom altandörren. Just nu väljer hon att ligga i mitt knä medan jag skriver. Det innebär att hon håller balansen med klorna…

En lång söndag.

Klockan är 9, jag är för ögonblicket klar med morgonens datorpyssel (Facebook, mejl, tidningar). Har på FB påstått att jag nog ska sticka sockor idag efter syrrornas besök igår. De kom nämligen hit med färskpotatis, jordgubbar och vispgrädde, stickbeskrivning, garn och strumpstickor… Just nu tror jag att jag kryper i säng igen och läser vidare i Jilly Cooper´s ”The man who made husbands jealous” – en absolut o-krävande och mycket omläsningsbar bok. Passar bra en dag som denna, stickningen får vänta ett tag.

Läsandet i sängen övergick till nästansömn, ni vet den där plågsamma sorten som rör sig mellan vakenhet och sovande. En timme stod jag ut, drömde om människor från min värld som ville ha min hjälp men inte kunde tala om vad det gällde, stress, stress. Nu är jag uppe, påklädd, har druckit en kopp kaffe och försökt låtsas att det var skönt på altanen. Det var det inte. Halva jag är fortfarande kvar i det ovakna.

Gräslöken på berget utanför köksfönstret har gått i blom, vackra lilafärgade bollar nickar och bugar i vinden. Gul backtimjan (?) kryper i skrevorna och lyser upp dagen. Om jag blundar och behåller bilden innanför ögonlocken kan jag nästan få mig att tro att jag är tillbaka ute i skärgården, på Fredlarna kanske. Men här finns inget hav, varken upprört eller stilla. En å, med sjöar i båda ändarna. Än så länge för året obadade sjöar, väntar tills det blir lite varmare (och badtrappan är ilagd vid det lilla badhuset).

Eftersom jag inte har något hav att sitta vid kan jag inbilla mig att just det skulle få mig att skriva, mera och bättre. Min hjärna hittar alltid på någon anledning att inte, både det ena och det andra. Idag har jag i alla fall dammsugit och lagt in en kort, betydelselös text om surfvolymer på bloggen. Har tvättat håret också om någon är intresserad av att veta. Och diskat tekannan ordentligt.

Telefonen ringde. Äldste sonen, glatt svarade jag. Hörde någon sorts buller i bakgrunden, men ingen som ville något när jag sade hallååå! Fick lov att ringa till son nr 2 och be honom tala om för son nr 1 att hans telefon ringde utan att han avsåg det… (Båda jobbar just nu på samma ställe, annars hade jag förmodligen blivit ”glatt överraskad” flera gånger.)

Nu har Minsann tröttnat på att kliva omkring på mig eller datorn och ligger på sin dyna vid fönstret och sover. I alla fall en stund. Hon är minst lika envis som jag och vi fajtas om att hoppa upp respektive lyfta ner, ni får själva räkna ut vem som gör vad.

I morgon kommer mina systrar hit, i varsin bil. Jag ska nämligen få låna den ena bilen, och syrrorna behöver ju komma hem till Uppsala igen. Får se om jag törs göra lite utflykter, bilen är nybesiktigad och gick igenom, men kopplingen lär vara lite på upphällningen. Den bör inte utsättas för bergsbestigning och liknande påfrestande körningar. Det kan jag nog lova. Kanske kan det ändå bli en tur till närmsta hav, medförandes matsäck och skrivdon.