Spelberoende, medberoende

Publicerat den 13 juli, 2013 av beskrivarblogg

Klockan är bara halv 11 på förmiddagen och jag är redan/fortfarande trött. Dålig kondition, ont i kroppen, sover illa om nätterna, värmen – bidrar. Ikväll blir det alldeles nyligen plockade sniglar med vitlökssmör och gott bröd till middag. Tolv per person, övriga ca 40 får vila i frysen till nästa tillfälle. Grannarna såg lätt äcklade ut när vi pratade om det…

Jag ska fotografera fönstren på hönshuset och lägga ut en köpe-annons på Blocket – ”önskas två englasfönster, rammått 1mx1m. Kan hämtas i Sala-trakten eller Stockholm.” Fönstren som ska fotograferas hänger knappt ihop, något måste göras.

Jag tänker fortfarande på Tuula. Det känns lite konstigt att kalla henne vid förnamn, men jag tycker nästan att jag känt henne sedan hon försvann i höstas. Vi har spelberoendet gemensamt, hon valde att ta sitt liv när allt blev ohållbart. Mitt liv föll ihop runt mig när jag berättade för alla om mitt spelmissbruk, men jag fick hjälp av bästa vännen och familjen, plus en förstående husläkare, att ta mig igenom.

Husläkaren medgav sin inkompetens när det gällde spelmissbruk, han var mera van att hantera alkohol och andra droger. Ändå såg han till att jag fick tio samtal med en terapeut, tio samtal som mest handlade om att jag satt där och stammade och grät medan psykologen lyssnade. Det var det jag behövde, sedan kunde jag börja skriva mig ur skammen.

Det tog mig ett drygt år att inse att jag behövde söka hjälp hos husläkaren. Dessförinnan hade jag försökt med socialtjänsten – och bara hänvisats till det KBT-program (kognitiv beteendeterapi) som fanns. Det hade jag redan på eget initiativ provat och funnit otilläckligt. När jag försökte få lite kraftfullare tag och ville skickas till behandlingshem, specialiserat på spelberoende, fick jag avslag. Även i högre instans. En av ledamoterna i socialtjänstens sociala delegation, som jag vädjade till vid personligt möte, tyckte att jag ”väl borde vara mera motiverad nu att gå om programmet (när allt hade kraschat)”. Jag insåg att om det skulle bli någon förändring så handlade det som alltid om att jag fick ordna den själv!

Jag har ingen aning om huruvida Tuula sökte någon hjälp. Jag vet ingenting om vilka i hennes närhet som visste något. Jag vet av egen erfarenhet att den som är beroende av vad det vara må är duktig på att dölja och ljuga, inte berätta, låtsas att allt är bra.

Jag vet också att det är svårt att vara medberoende, vilket alla i närheten av en person med någon sorts beroende är, vare sig de vill eller begriper det eller inte. Det är svårt att inse att man inte kan göra så mycket, det är svårt att avstå från att hjälpa på sätt som inte kan användas för fortsatt beroende.

Det finns en yrkeskår som heter ”addiktolog”, dvs personer med specialkunskap kring beroende och medberoende. När jag träffade på ordet första gången var jag tvungen att få det förklarat för mig av Eva-Karin Åström från Gävle, som är sådan. Ordet ”medberoende” hade jag också svårt att begripa. Numera förstår jag det bättre.

Jag tror också att den som är medberoende, närstående, släkt, vän till en människa med t ex spelberoende lätt undviker hela problematiken. Blir tyst, tar inte upp bekymren, vet inte vad som kan hjälpa, försvinner ut i någon periferi. Kanske var det så för Tuula, kanske är det så för många av oss som är spelberoende och fortfarande slåss för att inte också vara spelmissbrukare.

Här, som på alla områden som omfattar människor och liv, behövs ökad öppenhet. Mera samtal, mera diskussion i pressen – inte enbart när det finns något katastrofalt och sensationellt inslag att göra löpsedlar av. Kraftfulla insatser av beslutande myndigheter och regering saknas.

En spelfri dag önskar jag oss alla, och en till, och en till – liksom jag önskar alkoholisten en dag utan sprit, och ytterligare en, och en till. En i taget, ad finitum. Ett liv i beroende är ett torftigt liv, fyllt av vånda, skam och skuld och tvångsmässigt beteende. Utan glädje. Utan frid eller frihet att leva fullt ut.

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | 11 kommentarer

Åldrande

Publicerat den 12 juli, 2013 av beskrivarblogg

Skrivfingrarna lade sig till ro en stund, medan jag läste om Katarina den stora. Nu har de vaknat igen. Jag noterar att mina armar numera också är lätt kräppade, som låren. Varje dag (nästan) innebär nya upptäckter av dimensioner av åldrande. Skäggstrån är jag bekant med sedan länge, stela leder och en ovillig höft likaså. När jag numera blir solbrun (solbränd låter som om det gör ont) blir halsen randig eftersom alla rynkor inte hänger med i svängarna. Ryggen är numera vinterblek året om, eftersom jag aldrig någonsin ligger och solar. Låge jag på backen skulle jag inte komma upp igen i brådrasket.

Jag har ägnat mig åt fotvård, och kunde med viss möda hantera även högerfoten, den sidan som har en höft som inte vill det jag vill. Fortfarande kommer jag alltså ner till mina tår. För något halvår sedan smålog jag åt vännen som beklagande berättade att hon numera lät fotvården sköta om fötterna, hon nådde inte dit. Nu inser jag att jag nog är där tämligen snart jag med. Det går fort utför i alla sammanhang.

Eftersom höften gör ont rör jag mig konstigt emellanåt, och får mera ont. Nätter är numera inte roligt alls. När jag legat på ena sidan, på andra sidan, på rygg (och snarkat så mannen vaknar) och vänt mig hit och dit halvsovande – är det bara att kliva upp en stund, ta ett par Alvedon och försöka hitta ett sängläge igen.

Ett problem som ibland ställer till det för mig är att jag glömmer bort hur halvkravlig kroppen är. Jag minns ju att jag är en person som alltid är snabb och rörlig, som fixar saker och ting utan stora bekymmer – och så står jag där, men noll ork i armarna och absolut inget spring i benen.

Mina bröst har för länge sedan givit upp inför tyngdlagen. Hur uppgivna de är ser jag tydligt på de senast tagna bilderna, där jag som vanligt inte har någon BH. Det borde jag ha haft (inte för att skillnaden skulle bli så stor). Mungiporna pekar nästan neråt även när jag ler, och jag känner inte igen fårorna i ansiktet, vi talar inte om rynkor längre. Jag känner inte igen mig, men jag vänjer mig nog om jag studerar mig tillräckligt ingående. Det gör jag inte så ofta eller gärna.

Jag skriver i stället. Och äter och dricker och gläds åt livet för ögonblicket. Just nu, just idag, den här stunden, i ljum vind under soldisig himmel. Mannen och Minsann vilar inomhus. Det är välsignat tyst (oanvända hörapparater bidrar kanske till tystnaden) – bonden är färdig med gödselspridning och plöjning av vallåkern, som inte luktar illa idag. Det blir middag utomhus om några timmar.

Publicerat i livet | 2 kommentarer

A-Lott på Vallby Friluftsmuseum

Publicerat den 12 juli, 2013 av beskrivarblogg

Utemöbler är inte gjorda för att skriva vid. Solen skymmer sikten, även när parasollet är uppfällt. Men det är gudagott att sitta i halvskugga och vindarna är ljumma och lagoma. Inget som propsar på att uträttas, inga måsten, inga tankar som jag skyggar för – just nu. Jag skulle kunna ägna hjärnverksamheten åt diverse elände, men eftersom sådant sällan leder någonvart avstår jag. Medvetet. Just idag kan jag det, med ett leende på läpparna (var det nu annars skulle vara? jo, det kan nog bo i ögonen också).

Mannen avlivar vinbergssnäckor i köket för senare tillagning, jag tror att han hävdade att han plockade 72 stycken efter regnet häromdagen. Har ingen stor lust att blanda mig i hanteringen, men vet att jag kommer att äta med god aptit när det blir dags. Vi har ägnat några timmar åt genomgång och avfrostning av både den stora (alltför stora, alltför mycket rymmande) frysboxen i tvättstugan och frysen i köket. Vi har lingon, hallon och svamp så att vi aldrig skulle behöva plocka något mera om vi inte tyckte att det är roligt. Får se hur våra kroppar mår när det blir mera höst… Jag får hursomhelst med mig en del till min frys hemma i Addarsnäs.

Jag åker som vanligt hem med mera än jag kom hit med. Har köpt billiga böcker på Strömsbacka, Salas återvinningsbutik som numera drivs av den personal som tidigare var kommunanställda. När verksamheten hotades av nerläggning för ett par år sedan tog de anställda över – att döma av antalet parkerade bilar utanför går det alldeles utmärkt. Ett roligt gröntonat glas för 5 kr hittade jag också senast, och en potatismosstomp med vackert, gammalt träskaft. Nu kan jag göra mig av med den jag har, med fult plastskaft. Böckerna åker in på Bokbörsen så fort jag är hemma, häruppe fungerar det inte med internetuppkopplingen. Den är för långsam.

Nästa vecka planerar vi att åka till Västerås och Vallby Friluftsmuseum och beskåda sommarlustspelet där. Vännen Anna-Charlotte Bergström är med bland skådespelarna, igår var det alldeles fullsatt, dessutom med ståplatspublik! A-Lott är en mångsidig kvinna, hon skriver, målar, sjunger, spelar teater och förmodligen också instrument som jag har glömt bort! Dessutom har hon en egen fotvårdssalong med en hel del ”extra”, massage, ansiktsbehandlingar, manikyr mm. Teaterföreställningarna återkommer alltså på torsdag nästa vecka och i ytterligare 7-8 kvällar, titta in på Vallby Friluftsmuseum för exakta tider!

 

Publicerat i glädje | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Du är fri nu, Tuula

Publicerat den 12 juli, 2013 av beskrivarblogg

Tänker på den lilla notisen i någon av kvällstidningarna om den döda människa som någon hittade i skogarna i Gävle-trakten. Med hjälp av tandkort identifierades personen. Det var den kvinna som förmodligen förskingrat många miljoner av kommunens pengar. Inget brott misstänks i samband med dödsfallet.

Hon tog sitt liv. Ett liv som hon inte längre kunde leva, hon orkade inte fortsätta att ljuga och bluffa. Spekulationerna kring hennes försvinnande var mångordiga, men ingenstans såg jag något medlidande med henne. Hon har ju sig själv att skylla – och det är sant. Hon har spelat bort ofattbart mycket pengar. Hon har själv valt att göra det, eller varit så fast i sitt spelmissbruk att hon inte förmådde annat. Jag lägger ändå en del av skulden på ”kommunen”, dvs de instanser som borde ha upptäckt någonting på ett mycket tidigare stadium. Deras slapphet gjorde hennes spelande möjligt.

Spelberoende och spelmissbruk är fortfarande så skambelagt och så ohanterligt för omvärlden och för den som drabbas. Ingen pratar om det, inget händer från myndigheternas sida. Utredning läggs till utredning. En känd reporter och författare blänker till i media ett ögonblick, när hans bok om det egna spelmissbruket kommer ut. Sedan är det tyst igen.

Hur många som är spelberoende i Sverige vet ingen idag. Jag vet bara att vi blir allt flera varje dag. Vi matas med reklam för vinstmöjligheter, någon vinner x antal miljoner och kan inte riktigt tro att det är sant. Det händer. Alla som förlorar är många fler. De enda som vinner i någon sorts tidsperspektiv är spelbolagen, inklusive det statligt finansierade och monopoliserande Svenska Spel.

Jag tänker på Tuula, en alldeles vanlig, arbetssam, förtroendeingivande och pålitlig kommunmedarbetare i många år. Hon förlorade sitt liv långt innan hon dog. Säkert trodde hon i början att hon skulle kunna vinna tillbaka något och ordna till de där pengarna hon ”lånat” ur fel kassa – men eftersom det handlade om stora pengar blev också skulderna och spelinsatserna allt större. Till slut lämnade hon sitt hem och försvann. Och tidningarna (och skvallrarna) fick något att fantisera om. Nu vet åtminstone hennes barn var hon finns. De kan sörja sin mamma. Det är jag glad för. Men jag är ledsen att hon inte fick någon hjälp, att det inte fanns någon som kunde stödja henne i att sluta spela. Jag sörjer denna obekanta kvinna som kunde varit jag, hennes ångest och förtvivlan över sitt liv är över nu. Där hon är nu finns ingen skam, ingen skuld. Hon är fri.

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Städtant

Publicerat den 8 juli, 2013 av beskrivarblogg

Ladugården (numera vedupplag och plats för gamla udda stolar och allsköns verktyg, mm) – har städats, magasinet likaså. Tvättstugan är dammsugen och har fått ren trasmatta. Jag är nyduschad och håret är rentvättat efter allt dammande. Diverse skräp kördes redan i lördags till sopstationen. Nyss for en bil förbi, vände och for tillbaka. Dagen är varm, vinden inte värre än att parasollet kan vara uppe, livet är gott. Mannen har bakat världens godaste bullar. Och jag har hittat svärmors gamla kryddhylla med glaslådor som jag ska ta med mig hem och måla fin. Hittade dessutom en parasollfot som inte behövs här, så nu är det bara parasollet som fattas till min altan.

Sparrisen som flyttats till nya växtplatser ser ut att trivas nu när den fått lite sand ovanpå jorden, flera knoppar sträcker sig uppåt. De röda vinbären börjar rodna men är inte plockfärdiga, de svarta dröjer lite. Om det blir några hallon är svårt att uttala sig om, den sk häcken är alltför vildvuxen för att det riktigt ska gå att se. Och björnbären längst bak vill jag inte närma mig utan rejäla kläder på (sitter just nu i enbart en gammal skön linneklänning) – rankorna anfaller om du kommer nära. Flädersaften vi gjorde förra veckan är ljuvligt god, det mesta förvaras i frysen men en burk för omedelbart bruk finns i kylen.

Den gamla jasminbusken har börjat blomma, till hösten får den klippas ner. Just nu har den ingen form alls, spretar åt alla håll. Ungefär som den gamla stora busken med vita doftande rosor, den behöver också friseras. Den nyanlagda sk gräsmattan ser rolig ut med tofsar av svinmålla här och där, grön är den i alla fall av alla skaften som står kvar efter klippningen. Förhoppningsvis gror klövergräsfröna därunder, men det är lite för torrt efter de senaste dagarnas sol. Regnet lär ska komma i morgon, så det ordnar sig nog. Vi hade tänkt åka till auktionsinlämningen i Broarna med diverse inte längre nödvändiga bra-att-ha-pinaler, men vi får se hur det blir med det.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Konst och frid

Publicerat den 7 juli, 2013 av beskrivarblogg

Vi åkte och tittade in på auktion i Broarna, men tappade lusten att stanna hela vackra dagen där. Fortsatte till Elsa Anderssons konditori i Norberg och åt räkmacka och drack kaffe. Vid ett bord nära oss sitter två äldre personer (aningen äldre än vi). Jag tror mig känna igen föräldrarna till Monica som dog för två år sedan och går fram för att hälsa. Jag kom ihåg rätt, det var Monicas mamma och pappa och de blev glada att prata lite om sin dotter med oss.

Så for vi vidare i den västmanlänska landsbygden, vek av mot Karbennings kyrka där det var konstutställning. Vi gick in och såg ett så fantastiskt vackert altare, som jag inte ska försöka beskriva. Jag kan inte göra det rättvisa. Det är skapat av två konstnärer, Roland Backlund och Yngve Mauritsson, från Borlänge respektive Gagnef. Här fanns ingen lidande Jesus, men här fanns levande liv, och frid samtidigt.

Jag citerar ur informationspapperet: ”Strömmande vatten är symbol för livets flöden i konstverket som för en sommar är altartavla i Karbennings kyrka. Det porlande ljudet från vårbäckens friska vattenfall väcks till liv i betraktarens eget inre. Vattenfallet är magnifikt inramat av ärgad kopparplåt, som reser sig som en port och altartavla. Framför altartavlans rinnande vatten står dopfunten – friskt vatten i glasskål, buren av en enkel konstruktion av det material som blev resultatet av Bergslagens många dämningar, bygdens eget järn.” Där kunde jag ha stått länge, längre än jag gjorde.

Vi tog en promenad bland de gamla gravstenarna, skämtade lite om att det inte var trångt på kyrkogården, varje grav hade gott om plats. Jag viker av och står plötsligt vid Monicas grav. Vi visste inte att den fanns där, men det var gott att se den och gott att vi fick en liten pratstund med hennes föräldrar. För oss båda som varit hennes arbetskamrater blev det också ett slags avslut. Det betyder inte att vi slutar tänka på henne, vi minns henne varje gång vi åker upp mot Norberg. Frid över ditt minne, Monica, den frid jag fann en stund framför det vackra altaret i kyrkan.

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Döden mitt i livet

Publicerat den 4 juli, 2013 av beskrivarblogg

Har just nåtts av bud att en ung dotter är död. Jag kände bara den här unga kvinnan genom hennes föräldrar – men jag vet att deras liv just nu är obegripligt och outhärdligt. Det finns ingenting som ändrar det som hänt. Ingenting som ger någon tröst.

Så var det för min syster och hennes familj när Evren dog. Jag kan bara gråta över livets oberäknelighet just nu, det liv som ändå fortsätter, obevekligt.

Jag önskar dem kraft att ta en dag i sänder, jag önskar oss alla medvetenheten om att livet alltid bara är ett hjärtslag långt.

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Ejdrar, hemvärn och brödbak

Publicerat den 3 juli, 2013 av beskrivarblogg

Molnen jagar varandra över himlen. Parasollet fälls ihop för att inte gå sönder i vinden. Svanungarna är gråa rörliga bollar mellan föräldrarna borta vid dammen. Gotlands hemvärn har nu enbart 454 personer som ska försvara landet vid angrepp – läser mannen i dagens tidning. ”Prostatagerillan” kallas tydligen hemvärnet för, ger en antydan om åldern på försvararna. Syrran löser korsord och jag skriver. Ingen av oss kommer på vad floden vid St Petersburg heter, sex bokstäver.

Ejdrarna dör ut i skärgården, av vitaminbrist. De kan inte längre varken boa eller ta hand om de ungar som eventuellt kläcks. Från 13 000 till 3 000 på 20 år – och inga ytterligare anslag till forskning och åtgärder som kanske kunde förbättra situationen. Man vet ännu inte var i näringskedjan vitaminbristen uppstår. Jag minns när vi seglade förr, och det var ejdrar överallt. Så är det inte längre. Världen omkring oss förändras.

Tröjan åker på och av i takt med moln och sol. Det heter högsommar, tidningarnas löpsedlar talar om ”unik väderprognos, extrem högsommarvärme” – frågan är bara när? Dyrkade ben är reliker, det är syrran och jag överens om. Flodens namn återstår ännu, och internet är för långsamt för att jag ska vilja googla. Mannen bakar just nu sitt fantastiska matbröd, receptet från bästa vännen.

Vitt, nyttigare formbröd

Gör en sats fördeg med rågmjöl som du rör ihop dagen innan du ska baka. Rör ihop fördegen och låt den stå i rumstemperatur 10-12 timmar, det ska bubbla ordentligt och lukta jäst när den är klar.

15 g jäst

150 g vetemjöl

50 g grovt rågmjöl

250 g vatten

Skållning: 2 dl havregryn, 2 dl kokande vatten.

Huvuddeg: Fördegen, 750 g manitoba cream eller vetemjöl special (det går utmärkt med vanligt vetemjöl också), 1 msk mörk brödsirap, 1 msk god olivolja, 450 g vatten och 30 g salt.

Gör så här: fördegen är klar att använda efter ca 10-12 timmar; skålla havregrynen och låt stå.

Häll sedan vetemjöl, sirap, olivolja och vatten i fördegen och blanda väl. Låt maskinen gå i ca 8 minuter eller knåda för hand – degen ska vara seg och bilda trådar. Den blir lite kladdig men ska inte fastna på kanterna. Låt degen vila i 15 minuter. Blanda sedan i de skållade havregrynen i degen, och sist saltet. Blanda i sammanlagt 5 minuter.

Stjälp upp degen i en oljad brödform (2×35 cm långa, räcker till två formbröd, eller en större typ teflonform 26×32 cm, 6 cm hög) och lägg över en handduk. Låt jäsa i 3 timmar. Aktas för drag. Värm ugnen till 250 grader.

Strö lite flingsalt över brödet och ställ in i ugnen. Låt brödet gräddas i ca 10 minuter, sänk därefter värmen till 200 grader och grädda ytterligare ca 20 minuter. Sätt i en termometer och grädda tills termometern visar 97 grader (i en större teflonform brukar brödet vara klart efter 10+20 minuter). Stjälp upp på galler och låt svalna under handduk.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Allt är politik

Publicerat den 1 juli, 2013 av beskrivarblogg

Nu är vi hundlösa, Pellas matte är återkommen från Verona och opera och båda är nu på väg hem till Löa. Minsann har inte riktigt förstått att det inte längre finns någon lös hund i huset, men hon kommer väl till kvällen. Något uteliv om nätterna vill vi inte veta om, med lodjur i närheten.

Jag är full av Alakoskis fattigdomsbok. Den belyser dagens samhälle på ett genomarbetat sätt, visar på hur politiker och beslutsfattare skapar ett desintegrerat land. Hur sådant som kanske var något så när bra raseras. Hon klargör skillnaderna mellan de som vet vad fattigdom är, och de som tror sig/säger sig veta. Och hon visar hur klass fortfarande eller åter är en högst aktuell fråga. Många relativt nya ord skymmer sikten, vi vänjer oss sakta vid att använda ett ord som ”utanförskap” utan att ens reflektera över vad det innebär.

Allt är politik. Samtidigt väljer vi/jag politiker som på tämligen kort tid raderat det som en gång faktiskt kallades välfärdssamhället. Inte var det bättre förr, men det var dåligt på ett annat sätt än idag. Jag är glad att jag inte är ung och arbetssökande, bostadslös och vilsen inför framtidsval. Men vilsen är jag inför politikerval, rädd när jag förstår att Sverigedemokraternas ledare är en klok man, trots de barocka och farliga idéer hans parti står för. Missnöjesval blir sällan bra val. Ett år till nästa val i Sverige. Mycket behöver hända innan jag vet vad jag ska rösta på.

Under tiden sitter jag under parasollet och ser ut över ängar och hagar, skymtar dammen där en bäver håller på att bygga sitt bo. Tornseglarna far över himlen, ut och in med livräddande precision under takets tegelpannor. Talgoxen boar tydligen också, hen pilar fram till förstutrappen och hämtar tussarna av Pellas päls som vi borstat.

Det är vackert, det är lugnt, det brinner inga bilar ännu här i trakten. Jag misstänker utan att veta att desintegrationen här är lika stor som annanstans i landet. 50-talets invandrade finnar är kanske inte lika främmande längre och holländarna som köper gamla hus och startar B&B välkomnas som ett möjligt tillskott till skatteunderlaget. Ungdomarna har svårt att hitta sysselsättning även här, arbetstillfällen försvinner, affärslokaler står tomma inne i Sala. Vi är många pensionärer här, många rullatorer ute på stan. Och många dyra stafettläkare på sjukhuset.

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bästa boken på länge!

Publicerat den 1 juli, 2013 av beskrivarblogg

Sitter ute, molnen skymmer solen emellanåt, sädesärlan pickar i gräsmattan nära mitt bord och Pella ligger i skuggan och ”sover”. Minsann är på rymmen, någonstans långt från hundar och otyg. Förmodligen ligger hon i bondens lada bredvid magasinet/tvättstugan/garaget/verkstaden. Nu blåser det en ganska kall vind, i skuggan. Självklart har jag bara shorts och linne på mig. Jag får vänta ut solens återkomst.

Den nya rabatten har fått sin kantbräda på plats, lite mera jord ska till och sedan kan de försådda plantorna åtminstone sättas ner i backen. Om de överlever är en annan fråga. Den nya gräsmattan är vackert grön av alla svinmållor, som snart ska klippas ner. Än får de stå någon dag för att hålla fukten kvar i marken, gräsfröna lär gro ändå säger de som förstår sig på. Och sparrisen är flyttad till två bredvid varandra mellan vinbärsbuskarna stående pallkragar. Det ska bli intressant att se om rötterna klarade flytten och hanteringen, lär visa sig i vår.

Igår läste jag Susanna Alakoskis bok ”Oktober i Fattig-Sverige. En dagbok” – och det är den bästa bok jag läst på mycket länge! Den är så sorgligt bra. Så frätande sann, så stark. Den får mig att omigen inse att allt är politik. Precis allt. Hon skriver om att inte riktigt kunna gråta och sörja sin döda mamma förrän det finska ordet ”äiti” dyker upp i hennes hjärna – då brister det. Det svenska mamma var inte lika starkt. Och hon citerar Thorsten Flinck som lär ha sagt att de starkaste känslorna har inget uttryck, jag minns inte exakta ordalydelsen, men det slår mig som sant. Ändå är hela hennes bok ett uttryck för de starkaste känslor, och för kloka tankar om alla sorters fattigdom, om skam, om klass, idag, här.

Den här boken lade jag åt sidan för ett par dagar sedan, just då kände jag inte att jag ville låta den tränga in i mig. Igår var det dags, jag är tacksam att jag hittade den på biblioteket och jag är tacksam att Susanna Alakoski skrev den. Hoppas många läser den. Det är dessutom en anspråklöst vacker bok i lite mindre format, lite kompakt. Det gillar jag också.

 

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar