beskrivarblogg

Vaknade halv 2. Första gången, somnade småningom igen, vaknade ­halv 7. Drömmer om stora vackra ringar som jag i vaket tillstånd önskar att jag kunde skapa. Funderar på varför mina höfter bråkar så med mig, sedan i vintras. Hittar förstås inga svar.

Idag talar Telia om för mig att jag får surfa långsammare månaden ut (tre dagar!) eftersom jag överskridit gränsen för mitt abbonnemang. Var det därför det krånglade så att logga in igår? Jag får surfa långsamt dessa dagar, det har jag gjort förr med Telia som leverantör.

Det händer något med min Outlook Express om nätterna. Idag var hela gårdagens sparade in-mejl borta. Ingen stor skada skedd, men jag gillar det inte. Norton har inte larmat om något virus. ”Vad gör de på banken efter klockan 3”-tankar får jag. De försvunna mejlen finns inte bland ”Borttaget”, de är bara borta.

Helmulen himmel. Minsann var bara ut och vände, nu ligger hon på bordet vid fönstret och blundar. Det brukar betyda att det kommer att regna snart.

Så, nu fungerar internet igen. Dessutom kom jag fram till bankens support och får ett nytt inloggningskort per post om ett par tre dagar. De irritationerna kan jag nu förpassa till den mentala papperskorgen. Skönt.

Det är halv storm ute, svårt att hitta lä. Kristian Gidlund skriver i sin blogg ”vi måste prata” – jag kan bara hålla med honom.

Framför allt behöver vi prata om det som är svårt att prata om, det vi inte vill prata om, det vi är rädda för. Om vi inte gör det hinner vi kanske ångra oss många gånger om innan vi dör. Har vi tur dör vi så snabbt och ovetande att vi slipper ånger och kanske ångest.

Det kan vara svårt att prata om man är ensam om att vilja det. Om den man ville prata med inte vill eller kan, orkar eller törs. Kristian vet att han kanske bara har ett par månader kvar i livet. Vi andra, vi som vet oss friska, låtsas att tiden räcker hur långt som helst. Också när vi är gamla, när enkel matematik talar om för oss att det olevda livet rimligen är ganska kort. Och det opratade är tungt att bära.

Nu sitter jag ute igen, med datorn. Det är nästan omöjligt att se något på skärmen, hade tänkt läsa en e-bok på min Kindle-app, men det går inte. Skriver, det spelar ingen stor roll om jag ser eller ej.

Musen är också ovillig på det lilla bord jag sitter vid…

Hästarna går i hagen igen, och jag ser fölet som diar sin mamma – det har blivit stort på några veckor, och färgen har djupnat till mera heltäckande brun, utom på strumporna, de är fortfarande vita, knästrumpor. Bakom altanen har syrenerna börjat slå ut. Mina omplanterade pelargoner ser lite kravliga ut, men tycks överleva.

”Mina nätter är för långa” sjunger Roffe Wikström – det är mina med. Oftast ger natten upp vid 5-halv 6, och så ligger jag där någon timme till och snurrar. ”Snurrar” låter smidigt, vrider och vänder på mig stämmer bättre.

Jag gav upp utevistelse med dator. Det enda jag såg var min spegelbild i skärmen, den inspirerade mig inte.

Ännu ett sammanbrott i infrastrukturen, internetuppkopplingen fungerar inte. Och då inträder Moment 22, jag kan inte kolla med Telia om det är dem det är fel på eller mig/min dator. Vem är det som vill säga vad till mig? Det mobila modemet söker och söker, men hittar inget nät. Hyllan där jag försöker lägga irritationerna börjar bli full, överbefolkad, överbelastad. Fungerar Kindle-appen när jag inte är ansluten? Dags att kolla. App´en fungerar förstås, en halvtaskig bok är utläst, men fortfarande två timmar senare fortsätter modemet att leta nät.

Ofrivillig internetavhållsamhet. Intressant hur frustrerande det faktiskt är. Inte därför att jag har något superviktigt som absolut inte kan vänta att göra vare sig där eller med mitt bankkonto, men ändå. Plus att det blåser så ute att det inte är skönt att sitta ute och läsa. Ack.

Förmodligen Telia som hade bekymmer, nu är jag uppkopplad igen.

Irritation, irritation. Plötsligt går det inte att logga in på banken. Inloggningskortet har blivit ”invalid” – varför begriper inte jag. Och Support har 20 före i telefonkön… Lägger irritationen på hyllan, skickar ett mejl och hoppas på svar. Får annars leva utan bankkontakt till på torsdag när jag ska till husläkaren, och kan besöka banken dessförinnan. IRL.

Posthämtningen fungerade inte i fredags. Dessa små störningar i infrastrukturen tycks samlas här hos mig just nu, hänger säkert ihop med mitt allmänna tillstånd. ”Uppluckrat” kan man kanske kalla det, om inte det ordet just nu för mina tankar till solvarm jord som är färdig att stoppa frön i. Kanske ingen dum bild när jag tänker efter. Undrar vilken sorts frön jag ska så, i mig. Snällhet, goda tankar, framtidstro och glädje?

Jag är okoncentrerad och tämligen virrig – i morse fick jag för mig att jag kanske skickat fel bok till en bokbeställare, men nu har jag nästan övertygat mig om att det inte är så. Det lär visa sig när den möjligen felskickade boken kommer fram.

”Fly. Rym. Låtsas! Packa passet.” skriver Kristian Gidlund i sin blogg ikroppenmin.

Det äventyr som väntar honom är ett annat än mitt (veterligt). Han ska dö, jag ska bara försöka leva. Men nog har jag lust att rymma och låtsas, passet ligger där i byrålådan. Och jag tror inte att han pratar om att fly från den förestående döden, kanske är det åter oss andra han uppmanar, försöker trösta, och tala om att det finns ett liv. Om vi bara väljer det.

Alltför ofta väljer jag att inte leva. Därmed avser jag ingen dödslängtan eller tankar på att avsluta livet, bara ett passivt låt-dagarna-gå-fort-så-att-de-snart-är-över. Det där så kallade livet som jag inte ens borde haft tid med när jag var betydligt yngre än jag är idag. Det som bara passerar. Tid som bara går. Och jag menar inte heller att all tid måste fyllas med göromål, saker att uträtta och effektuera. Jag menar liv som känns, liv som är fyllt av energi – av vilken sort det vara må. Mitt liv just nu pendlar mellan att vara fullt av just liv, energi – men jobbigt nog den ledsamma sortens. Den som gör ont. Den andra pendeln är det där vegeterande, tidspasserande, väntande, tomma livet där tid är något som ska gå. Som om livet skulle vara annorlunda i morgon…

Jag behöver en spökskrivare. Någon som skriver min bok om nätterna, utan min medverkan. Det är inte ens nödvändigt att intervjua mig i förväg, jag har nämligen ingenting att säga. För övrigt har jag inga pengar heller, så jag kan inte betala för spökskrivandet. Dessutom kallar jag mig själv för spökskrivare – inte för att jag har gjort det någon gång, än – så det är väl lika bra att jag fortsätter som jag börjat. Med några rader här och några rader där. Så småningom lär jag behöva en spökredaktör, någon som plockar ut möjligt läsbara rader och gör något med dem. Ett bokmanus till exempel. Jag känner mig bara översvämmad när jag tittar i alla mappar och bloggtexter och diverse.

Den här gången valde inte jag. Det var inte jag som ville att vi skulle avsluta vår långa relation. Självklart medverkade jag till att det ändå hände. Kanske var det livet som valde. Jag har inte klart för mig vad jag surrar om. Kanske om att det ofta är någon eller något annat än jag själv som fattar de beslut som också blir mina.

Tarot-kortet för dagen var Tornet. Nyckelord: långtgående inre förvandling, helade kraft, det gamla förstörs för att ge plats åt det nya, egots torn kommer att skakas i grunden. Kaos är granne med Gud. Jag tvingas bygga en bredare bas i livet. Andligt uppvaknande. Reningsprocesser. Risk för utbränning. Varningssignal. Befrielse från onödiga tankar. Det är när vi är starka vi möter kriser och motgångar. När vi är svaga måste vi däremot bygga in oss i illusioner. Att dra det här kortet var ett omedvetet val, att dra ett kort var ett medvetet beslut.

Jag kan inte låta bli att känna mig träffad av kortet och texten som förklarar det. När det nu är som det är kan jag nästan se fram emot de förändringar som blir konsekvensen av mitt ”nya” liv. Eller åtminstone inte deprimera mig. Det är sommar, jag är hyfsat frisk (en höft som eventuellt ska bytas räknas nästan inte, jämförelsevis), jag bor i ett hus med eget hyreskontrakt, jag överlever på de pengar jag har kvar efter diverse skuldbetalningar. Minsann kräver min medvetna uppmärksamhet allt som oftast, och ger mig sitt spinnande gillande tillbaka. Även om det just nu spöregnar är livet högst uthärdligt, om så bara för att det är liv.

”Sorgen ger sig av, först när den är färdig. När sorgens smärta är klar med dig. Inte tvärtom”. Så skriver Kristian Gidlund i bloggen, ”i kroppen min”. Han vet att han snart ska dö, och han tröstar oss. Vi som inte vet när vi ska dö.

Människors sorg går inte att jämföra. Men hans ord känns som om de på något konstigt sätt hjälper mig i min sorg.

Nyss såg molnen på himlen ut som den norska glaciär jag såg igår i en dokumentär, ”Fjällfolk”. Strimmigt i blått och grått och vitt, levande rörligt. Nu är himlen mera jämngrå, mulen, inte lika vacker. Utedynorna är intagna, jag tror det blir regn.  Gräddade tunnpannkakor till lunch, eller middag mitt på dagen. Det är jag bra på.

Tidig kväll, fortfarande sol, fortfarande vind. Vad ska jag göra innan jag kan gå och lägga mig och hoppas somna. Och sova större delen av natten, utan att få alltför svarta tankar eller ont i kroppen. Har ingenting som pockar på att läsas. Längtar till vatten, stort vatten, saltsjön, hav. Ån bredvid huset med sitt lilla vattenfall är inte vatten nog.

Har just pratat med sonen som är lycklig över sin lilla nya valp. Efter mycket tänkande i familjen har de enats om namnet Rossi (fotbollsspelare, motorcyklist, rött på italienska) – Rossi är en wachtel, ljusbeige och vit, ser nästan lite ut som en golden. Sonen sov i natt på soffan i nedervåningen med Rossi nära, och väcktes av bett i örat vid 3-tiden, och igen vid 5. Ungefär som att ha en ny liten baby i huset, även om så små människobarn oftast inte bits. Så småningom får vi lära Minsann och Rossi att umgås.

Lördag, 25 maj 2013. Jag har tömt skrubben och burit in sonens pinaler i hans rum (det får vara förvaringsrum numera, han använder det inte) och därmed fått ordning på mina saker. Nu kan jag gå in i det lilla utrymmet, och rörmokaren kan komma in och kolla om han kan hitta orsaken till att det ibland luktar illa där.

Jag har också gjort en god pyttipanna till middag, och ätit den mitt på dagen, som man gör på landet. Som vi gjorde hemma när vi var barn. Som jag inte gjort sedan dess, förrän på sistone. Nu kan jag göra som jag vill, med allting. Jag har förvällt nässlor också, och ska hacka dem när de svalnat. Och talat med vännen S som ringde och undrade hur det var med min höft, och resten.

Minsann ligger i skugga på altanen, jag gick in. Det blev för varmt, ett parasoll etc.

Klockan är bara 3 på eftermiddagen, det är strålande vackert utomhus, blåser men sol. Tidigare idag undrade jag vad som var på gång med min telefon, jag hörde ett par konstiga signaler, och så ingenting, och så någonting igen. Det visade sig småningom vara en av hästarna, som inte gnäggade men ”whined” vad det nu kan heta på svenska. Tilläggas bör kanske att jag inte hade några hörapparater i öronen.

Klockan 6 är jag inomhus. Och Minsann också. Till skillnad från mig sover hon på köksbordet.