”Quondam dreams” för att citera Dorothy Parker. Är alla drömmar ”quondam” (före detta, numera inte) när man som jag är 71 år? Retorisk fråga, jag vill inte ens själv besvara den. Nu är inte läge för drömmar, det är en ny dag, med sol som kräver utevistelse. Till att börja med vid tekoppen på altanen. Funderar på att göra ett nytt försök att läsa Marlene van Niekerk´s ”Agaat”, idag kanske jag släpper in henne, tar emot henne som jag uppfattat att hon bör tas emot.
Just nu kör en bil runt i hösthagen och inspekterar vad? Där är imga hästar idagh, de är längre bort. Björktrasten kommer med mat i näbben, väntar en stund i ”fel” träd och flyger så upp till boet. Den andra föräldern flyger då därifrån. Effektivt samarbete, och det lurar alltid någon tänkbar fiende.
Minsann jagar fjärilar, via de mest graciösa och omöjliga höga hopp – utan resultat.
Datorn fick följa med ut i solen, boken får vänta. Svårt att se vad jag skriver, får lita på att fingrarna vet. Spelar ingen större roll. Glömde ta med mig den trådlösa musen. Det innebär att jag får skriva på, utan att backa och korrigera eftersom jag inte kan använda pekplattan med musmodem inkopplat. Teknik.
Hur lång tid, hur mycket sorg och ledsnad, kommer det att ta tills jag slutar att vänta, igen. Kanske går det snabbare och kostar mindre den här gången? Just nu sitter bedövningen fortfarande i. Jag försöker titta på mig utifrån, som om det vore någon annan som betraktar. Hen ser en gammal, gråhårig och just nu bitterrynkig kvinna, med fläckiga och knotiga händer på datorns tangentbord. Hon har en målarfärgsfläckad skärmmössa med ordet ”Excalibur – World Class fishing” (sonens) på sig som solskydd. Stora solglasögon utanpå de andra glasögonen. För att kolla vad ”excalibur” betyder måste hon hämta musen, så det får vänta.
Kvinnan sitter där i solen, i vit morgonrock från IKEA, med tomteröd nattsärk under. Särken var ursprungligen en klänning hon fick av syrrorna (någon av dem hade sytt den), i tunt lite töjbart tyg. Som klänning är den hemsk, som nattsärk förträfflig. Skön, mjuk, lång med långa ärmar. Hon dricker sitt kallnande te, mera finns i tekannan på det lilla bordet. Hennes långa hår är hopsnörpt i nacken med en blå påsklämma.
Bilen som nyss åkte i hästhagen far nu förbi på vägen.
(Det blir för krångligt att förflytta skrivandet via pilarna, utan musen. Går in och hämtar.)
Betraktaren ser också en kvinna som skriver några ord, funderar en stund, rynkar pannan under skärmen (syns nog inte) och skriver lite igen. Hennes katt, Minsann, trampar runt fötterna på henne och vill upp i knät. Hon får inte riktigt plats där just nu. Det blåser lätt, hon drar morgonrocken varmare om sig, dörren bakom henne slår upp. Den borde hon ha förankrat innan hon satte sig att skriva.
Vad händer om hon häller det kalla teet på pelargonerna som står och försöker ta sig, bredvid hennes stol? De ser sådär lite halvt livskraftiga ut, nyplanterade sticklingar som inte riktigt bestämt sig ännu. Kanske tar hon definitivt död på dem med en skvätt te?
Nu slank Minsann upp i hennes knä, via det lilla utrymme som fanns mellan dator, bord och stolskarm. Hon lägger sig tillrätta, tycker nog att hon borde bli klappad och smekt. Det blir hon. En liten stund.
Hon försvinner in. Kommer tillbaka ut med dator och tekopp, nu har morgonrock och nattsärk bytts ut mot T-tröja och shorts. Vintervita ben. Tofflor fortfarande. Och den fula skärmmössan. Excalibur är Kung Arthur´s legendariska svärd, bland mycket annat talar Wikipedia om för henne, nu när hon med musens hjälp kan googla. Det borde hon ha kommit ihåg.
beskrivarblogg 