beskrivarblogg

Klockan är strax 24 denna måndag. Jag har försökt sova men lyckas inte, har gått upp igen. Minsann sitter bredvid mig på bordet, hon ser säkert något därute, jag ser bara svart. Inga stjärnor, ingen måne. Mulet.

Det är besvärligt att inte kunna sova, eller somna. Eller vakna ungefär varannan timme, när jag väl somnat. Kroppen bråkar med mig. Är lite glad ändå över att jag fick gräsmattan klippt idag innan regnet kom. Noterade att jag i år behöver dela upp det jobbet i tre vändor, i fjol gick det på en eller ibland två. Gammal heter det.

När jag duschade efter gräsklippningen hade jag en fästing på lårets baksida, tror jag. Något lossnade och försvann i duschen, senare kliade det lite på det där speciella sättet. Den kan inte ha suttit länge. När jag krängde runt med rakspegeln för att kolla såg jag också att jag har ett litet kraftigt blåmärke i de regionerna, varför vet jag inte. Skavsåren på fötterna börjar läka hyfsat.

Telefon från ett obekant nummer idag, det var du. Du har tydligen bytt mobiloperatör och fått ett provisoriskt nummer tills ditt gamla blir överfört. Du talade om att ögonoperationen gått bra, så bra att du numera enbart behöver läsglasögon. Sådana hade du hittat på Favoptic, med ”fällbara” glas (make-up-glasögon) och dem skulle du tydligen skaffa. Inte för att göra någon make-up, men för att de var lite roliga.

Övrig hälsa var också tämligen god, dina värden var bra, men du ska ta prover varannan vecka och behöver nog en remiss för att kunna göra det i Sala. Och hur var det, hade jag fortfarande ont i höften? Jo. Du hade tydligen läst min blogg, och visste att jag inte kom till husläkaren förra veckan. Kanske hade du också läst att bästa vännen skjutsar mig denna vecka, du undrade i alla fall inte hur jag skulle komma dit. Och så hade du gratulerat sonen på födelsedagen. Jaha.

Jo, du berättade med vilken möda du gjort ren Separett-toaletten. Och att du nu skulle fortsätta klippa gräset.

Jag undrar vad du ville. Frågade inte, var inte varken glad eller ledsen när vi/du pratade. Ditt samtal störde mig, jag blir åter full av frågor när jag nästan lyckats hitta lite balans igen. Frågor som handlar om vad du håller på med, och vad jag vill. Och vad jag egentligen tycker om att prata med dig per blogg i stället för IRL. Slå upp det senare om du ids.

Minsann har jagat en söt liten mus över köksgolvet och runt i huset idag. Jag lyckades efter visst besvär och när musen var trött få den att hamna i sopskyffeln så att jag kunde släppa ut den. Minsann blev sur och jag blev lättad, det var inte så kul att sitta med fötterna på köksbordet medan hon och den for runt i köket. Hoppas musen överlevde behandlingen.

Ödmjukande – humbling

(Förödmjukande –  humiliating)

Glädjen i att ge

Tigga, sårbarhet, ge upp sitt ego

Den helige Franciskus

Leva utan pengar

Jag tittade på SVTplay igår (hallå Radiotjänst!) och en dokumentär ”Att leva ett enkelt liv”. En brittisk kyrkoherde, fd reklamman, gör sitt bästa som tiggare i dagens England. Vandrar genom vackra landskap på väg till en man som han hoppas ska ge honom någon sorts visdom. Här mötte jag för första gången det svenska ordet ”ödmjukande” i den översatta texten. Kyrkoherden upplevde att det var ”ödmjukande” att tigga mat och tågbiljetter (inte pengar, han skulle ju leva utan).

Programmet fyller mig med motstridiga känslor. Den här mannen knallar omkring med TV-kamera efter sig, och folk ger honom hamburgare och bananer och ost. Bröd utan vete, han är veteallergiker. Givarna är lika lyckliga som mottagaren. Det är kanske det starkaste intrycket efter att ha sett två program i serien. ”Det är saligt att giva” tror jag mig veta att någon sagt. Om kyrkoherden upplevde att det var förödmjukande att tigga eller enbart ödmjukande vet jag inte.

Om någon säger att ”kris är utveckling” en gång till så skriker jag. Det är säkert sant, det är nog klokt, jag har själv sagt det många gånger och den som säger det nu menar väl, men det gör inte krisen lättare att hantera.

Vem fan tänker på att nu utvecklas jag, när man mår så absolut ruttet som bara möjligt utan att helt gå under? Inte jag, inte i någon av de kriser jag överlevt i livet. Jag VET att även kriser har ett slut, jag VET att livet knallar på som om mitt lilla elände inte fanns, jag VET att jag någongång någonstans kommer att tycka att det är härligt att leva igen. Det hjälper mig inte.

I alla fall inte just nu. Oavsett hur utvecklande kriser är. Min fasta och nuvarande uppfattning om kriser är att de är förlamande, deprimerande, sorgliga, känns hopplösa, är tråkiga, gör allting trist. Krisen lämnar ingenting åt slumpen, den ser till att man är så ledsen att ingenting blir gjort när väl det första närmast sjukliga städandet, ommöblerandet, tvättandet, låd- och skåpplockandet är gjort, åtminstone en gång. När ”allt” är klart sitter man där och glor, skriver kanske en massa strunt på datorn och lägger ut på bloggen för att tala om för sig att man finns. Det är ju tänkbart teoretiskt i alla fall att någon annan också uppfattar detta. Du bloggar, alltså finns du.

Man går ut, man går in, man låtsas att det nog inte ska regna och tar på shortsen, tar av shortsen när det i alla fall regnar, drar på sig fleecen inomhus, eldar inte i spisen – det är ju sommar – eldar i spisen ändå. Läser om lästa böcker, pratar med söner och fd make, hummar oklart om att det är väl bra som svar på vag fråga om hur det är, är väldigt upptagen med att tala om vad de/han  ska/bör/borde göra på det gamla invanda morsiga sättet. Även till fd maken, han är van. Spelar inte. Spelar inte. Spelar inte.

Läser tidningarna på nätet en gång till. Kollar mejlen, slänger skräpposten. Gläds åt att mycket av reklamen nu är borta från den här datorn. Tittar ut på regnet. Facebook-ar. Gör allt som tar en stund till av den alltför långa, tomma dagen. Vad som ska till för att ta kål på den alltför långa tomma natten är ännu oklart.

En av hästarna på gården går alltid i en hage precis utanför stallet. Det finns säkert en anledning till att den går där ensam. Hagen är kanske 20 kvm stor, och den stackars (min mänskliga fördom) hästen springer längs ena långsidan, fram och tillbaka. Den är alldeles svettig, vänder på exakt samma ställe varje gång och slänger med manen. Jag tål inte riktigt se den. Påminner mig om mitt eget travande fram och tillbaka inomhus, när jag blir full av ångest.

Den gångna natten var inte bra. Somnade inte, gick upp och skrev en snutt, somnade, vaknade, hade ont i kroppen, somnade, vaknade etc. Nu är jag seg, trött men vill inte lägga mig. Kroppen vill inte lägga sig. Klockan är bara 11. Jag har i alla fall gratulationspratat med sonen.

Jag drar slutsatsen att ett antal änder har släppts ut i ån mellan vattenfallet och dammen som är nygrävd. Gubbar med pappkartonger med lufthål i var nere vid ån och donade. Förberedelser för fågeljakt så småningom antar jag.

Nu tog hästägaren in hästen i stallet. Det ser ut som om det tänker börja regna.

Ett par timmar senare, när jag lagat mat och ätit och äntligen fick ändan ur vagnen och satte igång kapen för att ta hand om lite ved – då började det regna. Nu är klockan snart 6 och det kvällas. Minsann sover redan på köksbordet, jag ska försöka hålla mig vaken några timmar till.

Syrenerna är nu så där nästan övermoget vackra, det växer mandelblom och förgätmigej i gräsmattan, och kursbärsbuskarna med de oätliga små taggiga bären är vackert gröna. Gräset får vänta på klippning, kanske blir det av i morgon om det inte regnar. Jag är fortfarande seg. Läser om The Talisman av King och Straub, den är bra och ruggig, går inte att ta in oavbrutet. Min fd man är hemma i stan och hoppas att verkstaden kan ta hand om bilen på måndag, sonen får annan skjuts till jobb ute på ön. Och det här logistikoffret behöver inte bekymra sig för nästa veckas läkarbesök – om inget händer med bästa vännens bil förstås.

Nu är det svart sommarnatt, så svart nu en sådan blir. Tillräckligt för att lampan i fönstret måste tändas. Jag kan inte somna, klockan är bara 11, men jag har försökt i drygt en timme. Minsann har intagit min säng, jag kunde inte ligga kvar. Sista timmen i månaden maj 2013. I morgon fyller min äldste son 49 år. Obegripligt det också, som det mesta av livet och tiden.

Syrran har bestämt sig för att åka till Cypern i två veckor, hon och vännen som bor där ska hyra ett litet hus. Hon får ta med sig alla attiraljer hon behöver efter höftoperationen, jag får låna hennes bil medan hon är borta. Andra syrran åker till döttrarna i London en vecka. Den här syrran sitter på rumpan i ett hus på landet utanför Norrtälje. Just nu längtar hon bort, vart som helst. Bort. Annanstans.

Det är för vackert här, naturen är överväldigande nyskapad och skön, och jag är trött, ledsen, arg och sur. Det går inte ihop riktigt. Jag kan inte njuta av försommaren, den skriker på närhet och sällskap, någon att hålla i handen när jag ska somna. Så att jag somnar. I stället sitter jag här och ordar.

Huvudet är fullt av obesvarbara frågor, frågor som gör ont och inte leder någonvart. Jag kan inte själv besvara dem, och du lär inte göra det. De är bara plågsamma. Tjatiga. Har de något syfte alls? Det är ju jag som skapar dem, vad vill jag med dem? Formulera dem, och göra acceptabla svar? Vill jag bara vältra mig i eländet, dra offerkoftan över huvudet och fortsätta tycka synd om mig? Se till att jag inte kan släppa det ledsamma och sorgliga. Jag noterar att jag inte är så fixerad som tidigare vid mina känslor av skam. Någon sorts omprioritering har skett. Det är kanske bra. Men det är inte bra att vara ensam om både frågor och svar.

Fortfarande förstår jag inte vad som hände. Eller varför. Eller så är det helt enkelt så att jag inte vill förstå, inte vill acceptera att du faktiskt inte vill vara med mig längre. Bara så där.

Det är soligt, klockan är halv 8, och jag har ont i fötterna. Skavsår på tårna och blåsor under fötterna. Fel skor att gå långt i idag… I morgon lär jag inte gå mer än från köksbordet ut på altanen. Jo, till klädstrecket också för att ta in tvätten. Den får hänga över natten.

Dagens missade läkarbesök gör än en gång klart för mig hur svårt det är att vara beroende av andras möjligheter att hämta och skjutsa när jag ska någonstans. Sonen kan förstås inte rå för att kylarslangen valde att gå sönder just idag, men nu gjorde den det med trista konsekvenser. Bärgning (dyrt och tog tid), verkstad (dito), komplikationer för mig och för sonen som är beroende av bil i sitt jobb.

Jag försöker skriva för att få tiden att gå. Återkommer ofta till begreppet tid, det fascinerar mig. Den är för kort och samtidigt för lång. När jag har något som verkligen fångar mig och fyller min tid med innehåll är den för kort. När barnen var små och jag jobbade heltid var den alltid (!) otillräcklig. Nu är barnen inte barn längre, jag jobbar inte, och dagarna går för långsamt. Är för tomma. Särskilt nu när jag är ensam i huset.

Jag fick ett vänligt förslag från en Facebook-vän att anmäla mig som sagoläsande ”plastmormor” på närmaste dagis. Det är kanske en bra idé för någon annan, men inte för mig. Skyller på att det inte finns något dagis i närheten, men det handlar också om att så barnintresserad är jag faktiskt inte. Det kan krypa i händerna på mig av längtan att hålla en liten unge i famnen och sniffa på det mjuka håret – men jag klarar mig utan den kontakten. Tre söner på fem år täckte mina barnbehov.

Jag har försökt få in flera uppdrag från skrivande människor via Facebook, men det verkar segt. Sidan med Minsann förlag är taffligt hopkommen, och inte särskilt lockande. Antagligen var det heller inte hjälpsamt att kliva ur Egenutgivarnas förening, men klimatet där passade mig inte – och det som fortfarande pågår där bekräftar bara att det var rätt beslut.  Vettiga arbetsuppgifter fattas mig alltså.

Jag får väl satsa på att syrran kommer hit småningom och medför strumpstickor och garn. Något par sockor ska jag väl kunna åstadkomma. Ett litet glädjeämne idag är att jag fick mitt nya inloggningskort till banken – nu kan jag i alla fall kolla mitt saldo utan krångel. Inte för att det är mycket att se.

Det blev inget av det planerade husläkarbesöket idag, sonens bil pajade efter vägen hit. Jag fick dessutom en alltför lång promenad i solen, eftersom jag gick för att möta honom när han verkade bli lite sen. När han så ringde och talade om att han stod efter vägen och inte kom längre (något om en kylarslang) var det bara att vända. Nu sitter jag här och tar hand om mina skavsår, sandalerna jag hade är inte gjorda för lång promenad på grusväg… Och sonen väntar på bärgare, törs inte ringa igen och fråga hur det går. Ny läkartid nästa vecka, plus tid hos ortopeden, vad tror ni om det?