beskrivarblogg

Vad gör man när man är 71 och blir dumpad, veterligen inte för någon yngre, vackrare och trevligare – bara dumpad. Och skjutsad hem. Det är patetiskt, eller hur? Gamla kärringar ska inte ägna sig vare sig åt kärleksövningar eller ledsnad över att det är slut. De ska bara vara gamla, utan röst. Eventuellt kan de få vårda och ta hand om sina sjuka äkta män när sjuk- och äldrevård inte räcker till. I övrigt ska de invänta döden, lugnt rullandes tummarna, kanske stickandes raggsockor.

Framför allt ska de inte vilja prata om det som hänt, försöka få den fd partnern att ge någon sorts förklaring eller tala om hur han känner det. Det är slut. Punkt.

Hon var dessutom naiv nog att tro att hans mönster att undvika och tiga ihjäl allt som är svårt och besvärligt, eller sorgligt och knepigt att hantera – att detta livslånga mönster skulle göra ett undantag för henne. Hur skulle det gå till? Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

När man alltså inte längre är en av två behövs något annat som engagerar tankar och energi. Kanske börjar hon sticka sockor igen, det behöver hon till vinterns kalla golv i huset, men inte hela tiden varje dag varje vecka varje månad hela året. Och någon sjuk man har hon ju inte längre att ta hand om. Tänker inte leta upp någon heller, nu ska hon först och främst ta hand om sig själv. T ex träffa ortopeden i början av juni och få besked om det blir någon höftoperation eller inte. (Hon har redan börjat fundera på hur det ska fungera ensam i huset, hur ska hon t ex få på sig stödstrumpan man ska ha efter operationen? Syrran har just opererat sin höft så hon är insatt i detaljerna.)

Städa, tvätta, möblera om, göra rent i skåp och lådor kan man bara göra till en viss gräns. Läsa likaså. Skriver gör hon varje dag, kortare eller lite längre texter. De hänger inte ihop, möjligen via sin upptagenhet med nätspelande, spelberoende, skam, skrivande, o-skrivande, relationer, sorg och ledsnad. Där är inte så mycket glädje. Hon är inte begåvad när det gäller glädje.

Ibland får hon för sig att hon skulle kunna vara lite annorlunda om hon vore på ett ställe där ingen känner henne och inte har några uppfattningar om henne. Då kanske hon själv skulle kunna överraska sig själv genom att leka och skratta, flamsa och strunta i vad andra tänker om det. Men det är nog så att den här gamla bitchen också har svårt för att lära sig sitta…

Pratade med bästa vännen om mötet med ”mannen min” i morgon. ”Förhåll dig lugn, neutral, distansera dig genom att betrakta dig och honom, ungefär som när du skriver om ”hon”. Hon gör si, nu gör han så, etc. Kräv inga svar, du kommer inte att få dem. Bli inte arg, skrik inte, bli inte ledsen, gråt inte. Distanserad, neutral. Klä dig inte i säck och aska, skäms inte – du har inget att skämmas för. Låt honom vara där han är tills han själv tar sig därifrån.”

Kloka ord, ungefär som tulipanaros, lättare sagt än gjort. Ska försöka. Vill försöka. Behöver hitta kraften i mitt eget liv nu, drivet och viljan till någonting. Det har varit dåligt med det de senaste veckorna. Börjar inse att en stor del av mig är arg för att jag låtit honom få mig att känna mig dum – det har hela livet varit en akilleshäl. Att känna sig dum, att inte ha begripit, inte förstått. Nu hade jag inte förstått att han ville lämna mig. Förra gången förstod jag och tyckte det var legitimt, även om jag var ledsen och besviken då också. Nu känner jag mig bara korkad och dum i huvudet som inte hade fattat vad som (tydligen) var på gång. Men OK, jag kan faktiskt inte läsa tankar, inte alla tankar och inte alltid. De här överraskade mig.

Jag försöker också sluta med att fantisera om vad som händer i hans liv, vad hans barn säger nu, hans syster, grannarna uppe i Västmanland. Jag ska inte fråga om hans hälsa. Vill han säga något gör han det säkert. Jag ska försöka att inte ställa några frågor om vad det var som hände i honom för en dryg månad sedan. Vad han kände. Vad han tänkte – om han tänkte. Har han läst min blogg vet han ungefär hur jag haft det. Det här kommer han kanske också att läsa någon gång. Det gör inget – då är det historia, det också.

Har sopat källaren, och satt ner några musfällor. Sonen hävdar att möss/råttor lever livet därnere – och det har de kanske gjort, eftersom de fick vara i fred. Det gick inte att komma in tidigare, nu är kräftburar mm odefinierbart åtminstone stuvat längst bak. Jag misstänker att två sommarstolar som jag saknar också finns där… Får klara mig med de jag har framme.

Vaknade halv 6 av att jag mådde illa i morse, och spydde som en räv – nu känns det OK. Nerver, drömmar jag inte minns? Varmkorven på ICA kanske. Nå, den är borta nu.

Ringde U och bad honom köpa en dunk färdig blandning för gräsklipparen, när han ändå kommer förbi i morgon. Vi hade ett kort, men nästan normalt, alldeles vanligt samtal.

Just nu grävs det i ån för en ny bro bakom stallet, den gamla delade sig i två i går morse. Som tur var fanns ingen bil på den just då, bara hästägaren som noterade det när hon gick till stallet tidigt! Bron höll uppenbarligen för grävskopan som är på ”fel” sida om ån!  Den nye gårdsägaren ställs inför nya händelser snart sagt varje dag. Men jag tror alltihop blir bra till slut.

Sonen skulle vara hos mig kl 8 i morse, jag skulle låna bilen och åka in till hörselmottagningen i Norrtälje till kl 9 och få mina nya hörapparater. Kl 8 ringer han och sitter fast i bilkö, någon olycka hade helt täppt igen trafiken. Jag lyckades få kontakt med Avesina via mejl, de ringde upp och vi kom överens om att det skulle kunna fungera om jag kunde vara där kl 10 i stället. Ringde sonen som trodde att han skulle hinna, han var på motorvägen i alla fall. Tjugo minuter i 10 kom han farande.

Jag for iväg – och har aldrig kört så fort på den smala och krokiga vägen, har aldrig heller mött flera stora lastbilar som var snälla och stannade där vägen svängde så att vi kunde mötas. Två minuter i 10 var jag på plats, mera vild än tam. Till saken hör att termostaten i bilen pajat, så den gick på högsta värmen – enda alternativet var att köra med fönstret vidöppet. Håret stod på ända.

Tack vare att mottagningen hade studenter där den här dagen hade de bokat extra lång tid för mitt besök – jag använda visserligen bara sista halvtimmen av tiden, men jag är glad att de kunde vara så tillmötesgående. Det kallar jag service!

Hörapparaterna är så effektiva att jag irriterar mig på klaviaturens knäppande, det har jag inte hört tidigare. Nu får öronen vila sig, tror inte jag ska prata med så många fler idag. Sonen har åkt hem till sitt, efter att ha röjt i källaren så att min cykel numera står utanför och det går att komma in.

Nästa vecka ska jag till husläkaren…

På torsdag kommer han som jag kallade ”mannen min” förbi med lite kläder och annat som jag hade kvar i hans hus.

Hur går det till att gå sönder? Jag andas, normalt andas, jag vill skrika men huset är inte direkt ljudisolerat, jag vill inte visa mig för någon. Vill vara ensam, står inte ut med att vara ensam. När jag såg att han ringt, två gånger med ungefär fem minuters mellanrum – trodde jag ett ögonblick att han ville prata. Om oss. Det har vi ju inte gjort, under den månad som gått sedan han körde mig hit.

Det ville han inte, men han skulle operera sitt öga på fredag och på torsdag skulle han åka från huset till Stockholm – passade det då att han kom förbi? Visst. I övrigt gick det sk samtalet ut på att hans hjärta inte kändes bra (han har hjärtflimmer), att han låter gräva om gräsmattan, att rabatten är igenlagd. Jord får han hämta hos grannen. Jo, han frågade hur det gick för mig med höften, gjorde det fortfarande ont? Det gör det. Det också.

Jag kan inte vara stilla. Går. Går. Går inomhus. Andas, flåsar. Försöker skriva, försöker läsa, försöker sitta i solen en stund. Ser att gräsmattan idag är full av utslagna maskrosor, vackra. Ser björktrastarna turas om att mata ungarna. Vill dra täcket över huvudet och bara svimma av. Bli borta och vakna till en glad måndag, där jag minns det som är bra och det som var bra. En måndag när jag inte bara tuggar på sorgen och försöker svälja den. En dag när jag faktiskt får mig att inse, fullt förstå och omfatta att det är slut.

Halv 7 denna långa söndag, pingstdagen. Nyss kom en liten regnskur, den som jag har väntat på hela dagen. Gräset växer alldeles för fort, jag kommer att få ett helsicke att klippa det om jag får igång gräsklipparen på tisdag när jag kan köpa bensin till den.

Det har varit så mycket mästrande och otrevlig stämning inom Egenutgivarnas FB-grupp att jag idag valde att gå ur gruppen. Trist – men nu finns en annan liten, men naggande god grupp med goda, skrivande kompisar. Det kanske kan bli något. Börjar bli rätt trött på Facebook hur som helst.

Och nu är det redan måndag, visserligen annandag pingst, men inte helgdag. Det kom jag inte ihåg förrän nyss när jag såg gubbarna börja jobba med vägen här utanför. Inte för att det spelar någon roll, helgdag eller vardag numera. Dag som dag.

Det tar mig någon timme varje morgon att kolla mejl, FB och tidningar, bokmärka länkar för senare läsning. En skönt slapp timme i morgonrock, med tekoppen inom räckhåll och påfyllning i tekannan. Nu har den timmen gått, och jag skriver. Idag lockar inte vädret ut mig, det är mulet. Heltäckande mulet. Som det varit inombords en månad nu.

”Ögon känsliga för grönt” sjöng Barbro Hörberg om. Just nu är det grönt så det nästan gör ont i ögonen när jag tittar ut. De stora träden på tomten har börjat slå ut (i natt?) och de gamla krusbärsbuskarna och syrenhäcken är illgröna. Våren går för fort, tulpaner och påskliljor har redan vissnat, pionerna är på gång att slå ut. Ändå går tiden så långsamt att jag läser om redan lästa böcker för att få den att gå.

Jag läser i tidningarna att det är unikt att Sofia får vara med på kungafamiljens foto i samband med lysningen mellan Madeleine och hennes amerikanske blivande man. Och tittar på längre och kortare kjolar på damerna, fjolliga hattar på några. Parallellt med upplopp och bilbränder i Husby, hockeyseger, försvunna barn hittade döda i cementrör, franska barn dödade av pappa som försvann på rullskridskor. Och Annie Lööfs pappa lär vara kronvittne till rån i Skåne. Ledsam och lätt absurd kvälllstidningsblandning.

Med fötterna i fotbad sitter man där man sitter. Fast det gör ju jag även utan fotbad. Synd är det om mig, mest därför att jag inte har något vin hemma. En långhelg utan annan dryck än vatten, det var länge sedan. Tog ett par bilder med telefonen, håret blött och handduk halvt om halvt runt huvudet – men jag såg alltför förskräcklig ut. Med kamera på armlängds avstånd, brillor på och koncentrerad min för att hitta tryckknappen – jag skulle skrämma små barn. Och just det vill jag faktiskt inte.

Nyss försökte Minsann fånga min blick, hon sitter på berget utanför fönstret. Hon vill in, och jag sitter där jag sitter. Så hon kryper in under altanen i stället.

Nu är jag så välvårdad jag lär bli, åtminstone idag. Håret är utslaget för att torka, jag liknar Kristina Lugn. Tyvärr har jag inte hennes talanger i övrigt. Och när jag tittar ner på ärmen på den fd vita morgonrocken så ser jag att det går fort där också, från en fräsch och fin existens till en annan, solkigare. Morgonrockar kan tvättas.

Lyssnar till Jethro Tull och Janis Joplin. Hon sjöng på Gröna Lund 1969, då var jag upptagen med att vänta och föda min yngste son.

Det tycks inte bli någon sol här idag. Men jag får väl klä på mig i alla fall – alternativet är att dra på mig den röda nattsärken igen och låtsas att den är dagens klänning. Det känns som om jag vill krypa in i något mjukt och lagom varmt och heltäckande just nu. Klockan är bara 11 på förmiddagen, det är lite tidigt att krypa till sängs. Jag kan inte hävda att jag är sjuk, har inte feber, är inte snorig eller hostar. Örat som bråkade lite med mig igår är tyst idag. Martina Cole´s ”The Jump” är på 664 sidor, kanske räcker den hela dagen.

Pingstafton. Mulet, regnet hänger i luften. Blåser gör det okså. Idag sov jag till halv 7, när Minsanns morrhår kittlade mig vaken. Frukost inomhus idag. Sedan dusch och fotvård, om höften medger att jag kommer ner till tårna…

Fick just ett mejl från PayPal (inte) där man på dålig svenska med inblandad engelska försäkrade mig om att mitt konto behövde uppdateras av säkerhetsskäl! De jobbar på, nätfiskarna.

Minsann letar just nu på golvet efter den jättespindel som nyss kröp på min morgonrock. Jag tyckte den (spindeln) passade bättre på golvet. Jag tror den har en chans att klara sig från Minsann. Hon ger upp och sätter sig i fönstret, för ett fågelpass bakom rutan. Jag inbillar mig att kajorna och bofinken skrattar åt henne, men hon har kul.

Jag var tvungen att googla datum för pingst innan jag fick klart för mig att det är nu. Igår var första gången på många år som jag inte gratulerade en gammal vän på hans födelsedag. Har tröttnat på ensidig kontakt och ensidiga gratulationer. Han hade säkert trevligt ändå.

Vem var det som bestämde att man ska hänryckas i pingst? Jag känner mig mera dänryckt, långt ifrån hän. Naturen är vacker dock, gullvivor i drivor i gräset, gräslök på berget, blått och gult annat och som sagt, en kungsängslilja på sitt tunna skaft. Heter det skaft? Stängel, kanske. Öppen för förslag.

På altanen står en stor kruka med vissen timjan från i fjol. En enda liten del av den är grön och frisk, den ska få växa till sig i sommar. Nu hårtvätt etc.

Ett parasoll, ett parasoll, ett kungarike för ett parasoll – vem var det som ville ha en häst? Någon kung i något krig plötsligt med en död häst under sig förmodligen. Kanske minns jag det till och med. Solen är full idag. Min näsa redan rödare än vanligt. Det uppvärmda teet kallnar medan jag funderar vidare på kvinnan som satt här nyss. Namn, ålder, adress och andra faktauppgifter känner jag ju väl till, men resten.

En säkerligen seleltiv samling minnen, gamla och mera nyliga, har hon. Många minnen har hon glömt, medvetet eller omedvetet. Andra har livet skapat om. Just nu är det rörigt inuti, mycket och ingenting som far runt, runt.

Här tar fingrarna en skrivpaus och hamnar i hennes knä, på de nu solvarma låren. Hennes händer, inte någon annans. När, om alls, kommer någon annans händer att ”hamna” där. Hamna är ett vackert ord som just nu får en långvarigare mening än vanligt, att söka hamn och hitta hamn, hamna, brukar räcka längre än ett ögonblick.

Det här är samma tankar som hon redan haft, då, för ungefär två år sedan. När hon försökte vänja sig vid att vara ensam, att inte vara en del av ett ”vi”. På ett eller annat sätt har hon ju varit en av två i hela sitt liv. Men inte då och inte nu.

Ibland kan hon tro att det är kroppen som saknar den andre mest. Att handen förblir tom när hon halvvaken sträcker ut den mot den andra sängen och möter en sval kudde. Inga ”mjuka händer och varma läppar” mera, den signatur han använde när han annonserade efter en ny kvinna, då. Nu är hon inte ens den andra kvinnan, som då en tid. Nu är hon ingens kvinna.

Hon är sin egen kvinna.