Väntan

Väntar. Inte på journalist, hennes barn var sjukt i morse och hon ville ta intervjun per telefon. Det ville inte jag, så nu ska vi ses i morgon i Stockholm i stället. Jag väntar på fotografen, den sista hårsnodden gick av och håret slinger och slänger lite hur som. Mannen min tycker att jag skulle ha lite läppstift – nej, säger jag – har jag aldrig. Gillar inte fotografering.

Regnet har upphört för stunden. Mina nytvättade trasmattor får hänga kvar ute när vi åker in till stan, någon gång torkar de väl. Och när jag kommer hit nästa gång har kanske de små minitulpanerna i rabatten slagit ut helt. Små blå blommor är det också i gräset nu, och magra krokusar runt det stora trädet. Snart är det dags att räfsa liv i gräsmattan. Det ÄR vår.

Vi har varit in till audionomen i Norrtälje och jag har provat ut nya hörapparater, förhoppningsvis bättre än den nuvarande. De dyra, små och tjusigt självkontrollerande har jag inte råd med, så det blir en beigegrå variant igen. Den är bra, försäkrar min ”förskrivare”, jag kallas ”brukare” på det papper jag får skriva på. Hela kostnaden för mig blir bara 600 kr, landstinget står för resten. Återbesök och uthämtning om en månad.

Åns vatten forsar som aldrig förr.

Fotografen ringer och är lost, vilket jag förväntade mig. Han hade GPS och pratade om söder och norr om motorvägen, i stället för att lyssna till min beskrivning av hur han skulle köra. Till slut suckar han och säger ”OK, jag stänger väl av GPSn då”… Vi får se om han ringer igen.

Nytt förvirrat telefonsamtal – kanske kommer fotografen hit, kanske inte.

Jag börjar tillåta mig att bli irriterad. Dumt, eftersom mitt dåliga humör inte lär göra mig vackrare på bild. ”Andas” sade jag till den stressade audionomen, andas säger jag nu till mig själv. Mannen min läser recept och refererar valda delar. Jag har svårt att känna efter om just den kycklingen låter godare än någon annan, men kanske. Vi ska pröva, den indiska kokboken följer med till stan.

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Vladislav Savic i DN Debatt idag, 21 april – och de annonser som ligger direkt under artikeln…

”Aggressiv reklam bakom det växande spelmissbruket”

Publicerad i dag 00:05

Dubbelmoral. Staten drar in miljardsummor på spel. Men de hundratusentals ­svenskar som hamnat i spelberoende får sällan eller aldrig någon hjälp av samhället. Det är dags att politikerna börjar lyssna på andra än spelmarknadslobbyisterna, ­ skriver journalisten och spelmissbrukaren Vladislav Savic.

Vart du än vänder dig möts du av spelbranschens aggressiva reklam. Dröm dig bort, spela och vinn. Den mest anmärkningsvärda reklamen kom förra sommaren via det statliga spelmonopolet Svenska Spel. ”Dina pengar går till undervisning och sjukvård.”

Budskapet är tydligt: Även om du inte vinner gör du en god gärning, ett budskap som säkert många av mina en kvarts miljon medsystrar och medbröder som fastnat i spelträsket har svårt att förstå.

ANNONS:

Hundratusen av dessa räknas för tillfället som ”nyktra” spelmissbrukare. Sedan tillkommer anhöriga som drabbas direkt eller indirekt av spelmissbruket. Det handlar om ytterligare en kvarts miljon människor. Inte heller de erbjuds någon vård eller hjälp att tala om. I alltför många fall får de ingen hjälp alls.

Det gemensamma för missbrukarna och de anhöriga är att få vill tala om saken. Det är så oerhört skambelagt.

På den andra sidan finns desto röststarkare aktörer. En dryg miljard kronor spenderas på spelreklam varje år. Reklamen göder de ekonomiskt blödande medierna och även andra aktörer som lever på spel: spelombud i kiosker, mataffärer och så vidare.

Från 2011 och 2012 ökade spelreklamen med 40 procent, enligt Sifos reklammätning. Värdet av reklamen i medier är nu över två miljarder kronor.
Sedan finns spelbranschens aktiva lobbyister i Stockholm såväl som i Bryssel. Sist men inte minst finns politikerna. Ibland kommer de ut på scenen och gör ”politiskt korrekta” utspel, där de fördömer spelbranschen och formulerar sig i statlig dubbelmoral. Men sedan händer ingenting.

Frågan lågprioriteras – för vem vill höja skatten om dessa inkomster minskar? Speciellt nu när det är ekonomisk kris och hög arbetslöshet och stundande val? Riksdagspartierna från höger till vänster gillar spelinkomsterna. Det blir som en hemlig skatt. Spel ger pengar – mycket pengar – till statskassan. Vinstmiljarder som staten får in är viktigare än en den halva miljon medborgare som drabbats.

I stället pumpas vi fulla med nyheter via medierna om miljonvinnare och lyckliga kioskägare som sålt miljonvinster. Betydligt sämre säljer historier om dem som förlorat. Så har det varit i närmare trettiofem år, en period då spelmarknaden, spelomsättningen och spelreklamen exploderat i omfattning. I släptåget döljer sig familjetragedier.

Under det senaste halvåret har jag haft kontakt med en rad politiker, oftast de riktiga eldsjälarna som motionerat i riksdagen för att få till stånd förändringar.
Men inte heller de tycks få något gehör. Det är uppenbarligen svårt att diskutera denna fråga, med tanke på att det faktiskt handlar om en svårförsvarlig dubbelmoral som flera svenska regeringar medverkat till.

När medierna, framför allt de två stora public service-bolagen SVT och SR som inte har några ekonomiska intressen i spelandet, försöker lyfta frågan i debattprogram tackar politikerna nej till att medverka.

Och som alla moralfrågor splittrar frågan både regeringar och partier. Av statsrådet Maria Larssons framträdande i ”Studio ett” (10/4) framgick att regeringspartierna inte har någon samsyn i frågan om den nya socialtjänstlagen, som ska behandla spelmissbruk. Det gäller bland annat vem som ska bekosta och ansvara för vården och det preventiva arbetet.

Även inom partierna finns splittringstendenser. Politikerna för därför gärna över debatten till tjänstemännen på statens spelbolag. Men det känns konstigt att debattera med Svenska Spel. De gör faktiskt bara det som politikerna ålagt dem, nämligen att dra in pengar till staten via spel.

Idrottsrörelsen, som blivit en av huvuddebattörerna, får stort ekonomiskt stöd från Svenska Spel. Därmed blir idrottsrörelsen så att säga nyttiga spellobbyister i debatten. Det är tragiskt att man låter sig köpas så lätt. Även om Svenska Spel stod för hela Riksidrottsförbundets verksamhet skulle det kosta mindre än 25 procent av bolagets hela vinst.

Svenska Spel säger sig också ta sitt ”samhälleliga ansvar” genom att ge forskningen några promille av miljardvinsterna. Det finns dock ett stort trovärdighetsproblem här. Ungefär samma trovärdighetsfråga som när läkemedelsbran­schen sponsrar läkemedelsforskningen. Var finns statens ansvar?

Och mediernas bevakning av miljonvinnare är mer lönsam för dem, än att berätta om spelmissbrukarna. Här kommer den riktiga journalistiken på undantag.

Att hävda att politiker inte alls debatterar spelmarknadspolitiken är förstås fel. Men debatten har varit snedvriden, för att inte säga kontraproduktiv. Under drygt tio års tid har ­fokus legat på frågan om det är statliga bolag som bör ta störst samhällsansvar, eller om man ska släppa in utomstående aktörer så att man i alla fall får in skattemedel. En i sig viktig fråga. Men debatten tycks aldrig leda till något.

Under tiden har de utländska spelbolagen översköljt oss med spelreklam. För att inte förlora marknadsandelar har Svenska Spel och ATG svarat med minst lika aggressiv marknadsföring.

Resultatet ser man i dag. Spelomsättningen ökar, liksom antalet spelberoende. Men fort­farande tar ingen något ansvar för detta.

Och politikerna hukar för en debatt med de direkt berörda i den här frågan. Det finns mycket att debattera, trots att det finns goda intentioner genom försöken att få till stånd en ny socialtjänstlag.

Mycket kan dock göras omedelbart. Ge mer pengar till forskningen! Många forskare har tröttnat och bytt inriktning, eftersom de fått kämpa med näbbar och klor utan gehör. Spelet har gett mångmiljardbelopp till staten under decennier. Varför inte ge en liten del av överskottet till bland annat den medicinska forskningen och till de psykologer som försöker fördjupa sig i frågan?

För att inte tala om stöd till frivilligorganisationer. Spelberoendes riksförbund och dess lokala organisationer behöver stöd. I Stockholms lokalförening (Riksförbundet håller till i Göteborg) finns en (!) enda person anställd. Mer pengar finns inte till den verksamheten.

Hur det ser ut vid lokalföreningar i övriga landet kan man bara spekulera i.
Så ledamöter av Sveriges riksdag! Vakna upp och våga anta utmaningen och lyssna på den andra sidan också – inte bara på spelmarknadslobbyisterna.

Vladislav Savic, författare, journalist och spelmissbrukare

Tipsa via e-post

ANDRA HAR LÄST

 

 

Bra artikel av Savic i DN idag – direkt under annonseras för casino på nätet. Finns det inte tänkande textombrytare numera på tidningar?

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

I sista minuten

Trött, har gått på stadstrottoarer bland mycket folk. Att var i stan gör mig utmattad, ville jag vore tillbaka på landet igen. I övermorgon åker vi ut, på ett par dagar, till leriga vägar och fågelsång, kanske har det gröna i rabatten visat vad det är nu. Tulpanblad ser det ut som, men jag minns inte att jag hade tulpaner där? Glömde köpa hårsnoddar, men går inte ut igen.

Mannen min och Minsann tar en liten siesta tillsammans, han har rensat strömmingsfiléer (han delar dem mitt itu och tar bort fenan!) och hon har smakat. Senare blir det stekt ättiksströmming och pressad potatis. Dessutom ska vi testa ett Rosébubbel – men kanske inte till strömmingen. Födelsedagsförberedelser är njutbara, en del av dem.

Nästa veckas samtal med journalist om kvinnor och spelberoende spökar i min hjärna. Jag vill inte minnas hur eländigt det var när jag hade hemligheter och levde i två världar. Den ena till synes normal och välordnad, den andra ångestladdad och skamfylld. Det syns just inte utanpå, spelmissbruket – annat än möjligen i form av samma gamla kläder flera år i rad, på flera fester efte varandra. Så även numera, nu beroende på utmätning och försök att betala skulder. Och långt hår som ändå klipptes häromdagen, inte kort, men lite kortare. Och luggen blir snyggare med professionell sax. Jag och min nagelsax är inte bra på hår.

Vi har röjt i lägenheten, ställt upp på vinden sådant som skulle dit för länge sedan, städat, putsat dörrarnas mässingsbeslag. Fönstren får vänta till nästa vecka. Alla tavlor är torkade där damm samlas (kontrollerande kvinnliga/manliga städfanatiker blir besvikna när de kommer på besök). Kanske blir det t o m en ny toalett lagom till födelsedagen, värden är vidtalad och har lovat se till att ordna det. I värsta fall läcker nämligen den nuvarande… Gårdens halvfärdiga tvättstuga och gamla piskställning plus diverse byggskräp och apelsinskal lär få ligga där det ligger trots bemärkelsedag i huset.

I mitten av nästa vecka har jag förhoppningsvis också fixat en ny hörapparat. Och i morgon ska bästa vännen och jag gå på Stadsteatern – vi ska se ”I sista minuten”.

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Intervjuas

Rastlös. Ett målande ord, utan rast, utan lugn, sprättig av oförlöst energi. Det är jag just nu. Gnisslar tänder gör jag också, en nylig ovana. Jag funderar på den intervju eller samtal som ska ske om några dagar med en journalist, som ska skriva om kvinnor och spelberoende. Vet inte riktigt om jag är bekväm med att fortsätta kategorisera mig som spelberoende (även om det säkert är så). Vill slippa den etiketten någon gång.

Samtidigt tror jag att det är bra att det skrivs om detta, nästan vad som än skrivs. Jag tror också att det är ett problem där mörkertalet är stort. Om Folkhälsoinstitutet räknar med 185 000 spelmissbrukare i Sverige (plus alla deras drabbade anhöriga och vänner) – så är det säkert inte för högt räknat. Ingen vet, eftersom ingen (riksdag och regering)  bryr sig. Utrett har man, sedan händer inte någonting.

Jag är lite tveksam också till att förekomma i en tidning som ICA-Kuriren som läses av många. Säkert finns där många som kommer att känna igen mig och förundras, många som hittills inte vetat om att jag är spelberoende och har varit spelmissbrukare. Dessutom blir jag aldrig bra på bild, kommer journalisten att ha en fotograf med sig, eller kallas hen in senare, om alls? Blir jag tillräckligt olik mig på bild så känner å andra sidan ingen igen mig.

Vad är det egentligen jag tuggar om? Kommer jag att skämmas mera för mitt nätspelande om flera känner till det? Finns det ett sammanhang mellan mångas vetskap och min skam? Faktiskt inte, bara i mitt huvud och i min fantasi. Vad som finns i andras fantasier är inte mitt problem.

En vän som läser min blogg ”blir ledsen ibland”. Ledsnaden handlade (när jag ville veta mera) mest om att jag fortfarande skriver om ångest och skam och att jag faktiskt inte riktigt har kunnat släppa detta att jag så kapitalt trillade av min egen piedestal. Den där som sade att jag är OK, jag är förtroendeingivande och klok, man litar på mig. Där är jag inte längre, i mina egna ögon. Vännen undrade också varför jag verkade så besatt av att skriva, ett nytt beroende? Ja,  helt klart. Jag är besatt av att skriva, jag vill gärna få till en bok – numera inte nödvändigtvis om mitt spelande.

Varför så mycket ågren kring att inte ha skrivlust, inte kunna skriva? Varför inte bara skriva och vara glad? Förmodligen därför att jag sällan är helt och odelat glad. Är nog inte en glad människa. Hon beskrev mig som den ”glada, kaxiga och spirituella Maggan” – jag kände inte igen mig. Kaxig, eller stor i truten, var jag nog en gång. Då, när jag faktiskt trodde att jag oftast hade rätt i diskussioner t ex. Det är länge sedan. Jag är glad att den kaxigheten är överspelad.

O-glad är jag ofta, inte enbart kring mig själv. Världen, både den stora och den lilla, nära, privata gör ont och känns överväldigande emellanåt. Så lägger sig stormarna och det blir lite lugnare en stund. Kanske låter jag mig då också vara lite gladare. Ett tag. Nu ska jag gå till sängs med Minsann. Hon ligger snällt kvar hur jag än vrider och vänder på mig under natten. Och hundarna ska ut en sväng till innan det blir god natt även för dem.

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Låg energinivå

16 april 2013 – just idag tycker jag det känns väldigt konstigt att skriva det årtalet. April är OK och 16 likaså. Fortfarande snö att tvätta hundtassar i på gräsmattan, promenaderna blir allt mera leriga. I morgon kommer matte och hämtar sina jyckar, och det är bra. Mina höfter vill inte gå lika långt som hundarna vill… Jag följer med in till stan för att börja planera födelsedagen den 3 maj.

Det är ingen fart i mig idag. Försöker packa vad som ska med till stan, kom just på att jag ska ta fram kattburen, och ta med beställda böcker för leverans när/om beställarna betalar. Biblioteksböckerna får vänta till nästa vecka.

När jag kommit så här långt i formatmallen drar styckematningen iväg och jag får gå in och korrigera ”ta bort avstånd…”. Uppenbarligen har jag inte helt begripit hur man gör en pålitlig och konsekvent mall.

Tidningarna är fulla av Boston och bomberna där. Tämligen tyst om parallella händelser i andra världsdelar – berörs vi mera av några dödade amerikaner än många dödade afghaner eller afrikaner? Det går inte att jämföra död, död som död – men massmedialt är det tydligen skillnad. Terroristen förmodas vara inhemsk. Liksom de senaste amerikanska massmördarna, även om dessa använt andra vapen.

Det är grått idag, inombords också. Vedspisen värmer, Minsann är ute en vända och ska väl lockas in via altandörren, snabb infångning och nedsläpp i sovrummet, igen med dörren. När detta kan ske är en senare fråga. Jyckarna och jag ska ut ett par vändor till idag. Det är mycket aktivitet på gården numera, containers både här och där. Gamla fallfärdiga ”o-kulturella” byggnader rivs, det renoveras, rörmokas, el-jobbas och jag vet inte vad. Vägarna blir alltmera sönderkörda, tur att alla timmerbilar verkar vara färdiga för säsongen.

Vårregn. Minsann är nog under altanen.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Skrik

Regnet ritar på mina fönster. Jag försöker glädjas åt att backen ner till vedboden nu kanske blir isfri och inte längre benfarlig. Jag och mina lånejyckar stannar inomhus i värmen ett tag till. De gjorde vad de behöver i morse. Själv fikar jag och äter en kokosboll, vännen min kom med hundar och en hel låda kokosbollar förra veckan – snart vill jag inte en sådan där kladdig sak igen. Ingen tvingar mig att äta dem…

Häcken hos grannen har antagit en ljusbrun ton, förbereder sig för blad, liksom syrenhäcken runt vedboden, knopparna är stora och sprickfärdiga. Och i rabatten sticker frusna gröna blad försiktigt upp, medan kajorna sprätter fram över gräset som en skövlande armé. Mossan på berget ligger i svarta klumpar efter deras framfart.

Säcken med solrosfrön till fåglarna är tom, någon ny blir det inte förrän till nästa säsong, lite talg har de fortfarande att äta utanför mitt fönster.

Nemo citerar Hemingway i ett blogginlägg: ”For sale, baby shoes, never worn” – och berättar om en twittrare som lagt ut några ord om att sonens mor får ensam vårdnad, och att han själv tar första fyllan på tre år… ”På Twitter hör ingen dig skrika” – menar Nemo som ändå hörde! Vad kan de som hör göra för de som skriker? Kanske det Nemo gjorde, berätta, få oss andra att också höra, något lite, ett ögonblick.

Därute är det fortsatt grått och regn.

 

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Söndagsfrid

Det råder frid I huset. Minsann är inlotsad i sovrummet och tillfreds därmed. De två lånejyckarna sover efter att ha varit ute och sprungit och skällt och bekantat sig med grannens hundar. Nu är de trötta och nöjda tills det blir dags för kvällsmat. Jag är också nöjd, har skottat snö och is från altanen så att den (altanen) kan torka upp, suttit i solen och fikat och läst, tvättat en maskin och hängt i vinden (tvätten, svårt med syftningarna idag), ätit fylld paprika. Det senare inspirerat av FB-vännen Andreas häromsistens.

”Fasankan” kallade syrran till mannen min den vackra fågeln när hon var liten. Ett bra namn tycker jag, han går här som om han vore kung av omgivningarna. Katter och annat löst tycks inte skrämma honom. En starflock har också hälsat på idag, runnit omkring på backen som om de inte har fötter och så snabbt flugit sin väg igen. Det är vår.

Nu ska jag elda lite i vedspisen, hittills idag har jag inte behövt det. Solen börjar dra sig undan. Mannen min har varit på loppis på Hötorget idag och inhandlat en mandelkvarn till det facila priset av 30 kronor. Mandelskorpor på gång?

Publicerat i årstider | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Facebook-fördelar

Lyssnar till musik, Ane Brun, och har just tittat på the Newsman – på SVT Play. Nu får jag alltså lov att betala om jag blir tillfrågad… Mannen min ringde just och talade om att han skulle ladda sitt kontantkort till telefonen i morgon, ifall att jag skulle ringa. En nackdel med gratis Spotify är reklamen som dånar in i öronen när du minst vill.

Just nu försöker jag få ihop logistiken i livet. Den 15 april skulle jag ha varit hos husläkaren, det fungerade inte eftersom mannen min/chauffören min just opererat ena ögat för starr, och inte är körbar.

OK – ny tid först i slutet av maj. Jag får stå ut med onda höfter.

Så skulle jag få en ny hörapparat i stället för den som försvann i samband med cykelvurpan i höstas – tid den 23 april; då ska mannen min in på dagvård på Karo.

Samma dag skulle jag passa på att tala med journalist från ICA-Kuriren apropå mitt kvinnliga spelberoende, eftersom jag ändå var i Norrtälje. Kanske kan jag låna bilen och åka på hörselkontroll och prata med journalist – om jag följer med bästa vännen in till Stockholm när hon hämtar sina hundar på torsdag nästa vecka?

Detta är inte klagan, enbart ett konstaterande hur krångligt livet är när man/jag inte har bil. Mannen min gör vad han kan för att forsla mig hit och dit – just nu kan han inte.

Gillar Ane Brun som jag inte lyssnat till förr. Facebook är fantastiskt på att lära mig musik som jag aldrig skulle möta annars. Tack Maria för musiken och Johanna för TV-serien!

Publicerat i glädje | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

”Min stroke” av Jill Bolte Taylor

Jill Bolte Taylor fick en stroke när hon var 36 år. Ett blodkärl brast och hon fick en kraftig blödning. Det som är speciellt med henne är att hon var hjärnforskare och att hon skrivit en bok om hur det var när hon fick sin stroke, och hur det gick sedan när hon tog sig tillbaka till livet. Det tog åtta år att börja fungera fullt ut igen.

Boken heter ”Min stroke”, hon lär ha framträtt på Skavlan här i Sverige för några år sedan och har deltagit i Oprah´s program flera gånger. Boken är anmärkningsvärd på många sätt – läs den.

Jag fick den i min hand häromdagen och läste den snabbt, kunde inte släppa den. Hon förklarar hur det är när alla väsentliga funktioner försvinner, hon beskriver den frid hon upplevde när pratet i hjärnan tystnade. När det var alldeles tomt. Jag har lagt ut boken till försäljning på Bokbörsen.

Bland mycket klokt i boken finns en definition av rädsla, som jag gillar. Rädsla är, enligt hennes sätt att se det, falska förväntningar som förefaller verkliga.

Och om du släpper in de här förväntningarna i dig och tror att det handlar om verkligheten – då är det lätt att tappa kontrollen och ge efter för rädslan. (Naturligtvis finns det sådant som det är vettigt att vara rädd för, men inte så mycket som vi kanske ofta tror.)

Hon citerar också Einstein, ” jag måste vara villig att ge upp det jag är för att kunna bli det jag vill bli”. Inte vet jag riktigt varför just de här två sakerna fastnade i mitt huvud, men kanske hänger de ihop.

För övrigt denna lördag promenerar jag hundar i lera och gläds åt vårregnet. Jyckarna får tvätta fötterna i den lilla snö som fortfarande ligger kvar, innan de släpps in i huset. Och idag får Minsann hålla sig inomhus, jag orkar inte vara vaken om kvällarna tills hon törs komma in. Trevlig kväll!

 

 

 

 

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

trombocyter

Mannen min har så låga trombocytvärden att hans cytostatikabehandling inte kan fortsätta för ögonblicket. Ny provtagning nästa vecka, och dagvård två dagar på Karo veckan därefter. Samtidigt opererar han ögonen för starr, ett idag och ett nästa vecka. Han börjar känna sig som ”ett hemma-apotek” med sina läkarbesök och provtagningar, piller och sprutor – gammaglobulinet ska han fortsätta med. Oroligt, samtidigt är vi glada att han verkar bli väl omhändertagen av sin läkare. Men just nu känns det lika grått inombords som det är utanför fönstren.

Hundarna får ”tvätta fötterna” i den kvarvarande snön innan de släpps in i huset efter våra promenader på leriga skogsvägar. Och Minsann tillbringar större delen av dagen (och kvällen) ute, för att slippa jyckarna. Igår kväll fick jag inte in henne förrän vid halv 1-tiden, då hade hon tröttnat.

Jag förstår henne, att frivilligt kliva in i ett hus där två jyckar skäller som galna när de får syn på henne känns nog farligt. Fast när hon väl är inne, och sovrumsdörren är låst med en hasp som släpper henne in eller ut, så blir hon så nyfiken att hon bara inte kan stanna därinne. Och så är cirkusen igång igen.

Nu ska jag läsa några av alla de böcker jag fick av bästa vännens fd man häromsistens. 6 kassar fulla av härliga, många olästa, böcker i nyskick. Böckerna hamnar småningom på Bokbörsen – men först ska jag ägna mig åt godbitarna. Vad sägs  om Jonathan Franzén´s ”Freedom” – den är på 562 sidor så den räcker ett tag, t o m för mig.

Skön fredagskväll på er!

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , | 14 kommentarer