beskrivarblogg

Brianna McGiggle – mitt namn i en sådan där ordlek på Facebook, via ditt riktiga namns begynnelsebokstäver. Låter som en tillräckligt corny pseudonym, kanske kan den vara skrivhjälpsam?

Vad skulle Brianna skriva – en bok som jag vill läsa? Återkommer ständigt till Olivia Goldsmith – som antagligen hette något annat hon med – men det som känns så flytande och lättläst är nog inte lika lätt skrivet.

Och så tänker jag på Katarinas ”vitbok”, den där hon är brutalt ärlig mot sig själv, den som bara hon får läsa. Där hennes förhoppningar och rädslor finns beskrivna, där alla rosa slöjor rivs av och slängs bort.

Där jag t ex skulle skriva hur kort tiden känns, när jag nu är 71 år och får för mig att författa. Få till en bok som både jag själv och andra vill läsa. Betala för att läsa, helst. Vill jag sitta – i klänning – hos Skavlan och prata om hur det gick till? Nej. Jag skulle antagligen se ut som Anna Wahlgren gjorde, gammal, bred, skrynklig och patetisk. Det vill jag inte. Kan tänka mig att ge intervjuer dock, kan tänka mig radio. Jag har bra röst.

Så här skriver Katarina Wikholm i sin blogg ”Rosenfönstret” om värdet av att ha en vitbok:

”Det är en pusseldeckare och en atlas.
Det är inte alltid kul läsning – det finns ett kapitel som heter Det tar tid, det gör faktiskt det!!! – som jag tvingar mig att läsa om mellan varven, skär tänder och suckar. (Varje gång. Jag är lite korkad som glömmer vad jag själv egentligen vet.)

Mitt tips är alltså att ha någonstans, någonting, i någon form där du är brutalt ärlig mot dig själv. Där du river av de rosa slöjorna och tittar på vad du vill, vad som då krävs och funderar om och när det går att genomföra.
Det bör dessutom vara fullständigt privat, något mellan dig och din spegel. Inte bästisen, sambon eller skrivgruppen. Jag utgår från att jag inte behöver förklara varför.

Mitt tips till dig som står i vägkorsningen, stirrar på skyltarna och vill slänga ut din kartläsare – skapa en egen kartbok.”

Slut på citatet.

Katarina menar att den här vitboken ska vara fullständigt privat. Jag tror inte att min behöver vara så hemlig. Det kanske uppstår ett behov av att bara jag vet vad som står där, men för ögonblicket får den vara öppen för andra. Och öppen för kommentarer och reaktioner.

Jag är rädd för att försöka göra en bok av mina texter. Rädd att de ska visa sig inte räcka till, rädd att de ska förkastas. Jag talar inte om refusering från förlag, jag talar om att jag själv och kloka människor ska tycka att de bara är strunt och dravel. Den rädslan hindrar mig från att ta ordentligt tag i det jag hittills skrivit, och den hindrar mig från att skriva nytt, kanske annorlunda.

Jag blir alldeles för imponerad av t ex Katarinas målmedvetna och strukturerade sätt att arbeta med sitt skrivande. Så imponerad att jag går i stå. Men så hör jag en liten invärtes röst som säger ”ha lite respekt för dig själv, om du inte tror på dig själv i ditt skrivande nu, när ska du göra det?”. Den där rösten blir mera högljudd när den bankar i mig ”du är gammal, du är 71, du är snart död, sätt igång”. Katarina skrev något om att hon var lite korkad, som glömde det hon redan vet – det handlade om att det tar tid, skrivandet och fortsättningen. Jag är också korkad, inte bara lite korkad. Det tar tid, och i ett kort perspektiv har jag mera tid än Katarina – i det längre perspektivet är min tid alldeles för kort. Så, Brianna McGiggle får nog sätta igång idag, om det någonsin ska bli något. Hon är väldigt duktig på åtminstone en sak, hon kan prokrastinera.

(Festligt, det ordet kände jag inte till, och så skrev en annan bloggvän, Karin Englund, om begreppet och sina erfarenheter av det – det var alldeles i början av mitt skrivande liv, för kanske nära två år sedan – och om jag är ärlig, så har jag visst skjutit upp, men jag har också skrivit en hel del. Och jag har flyttat mig framåt må det nog kallas, som skrivande människa.)