beskrivarblogg

Jag kan inte riktigt sluta tänka på mannen som satt i sin bil i snön ett par månader för ett år sedan, utan mat, utan allt. Bara med en trött vilja att få ett slut på allt, få ro till sist. Det var nära att han fick permanent ro. Nu läser jag att han lever i en egen lägenhet någonstans, att han mår hyfsat bra, och att han har någon sorts men efter så lång tid i bilen. Bilen lär stå kvar där den lämnades.

Vad är det som gör att man så helt ger upp? En vän till en vän försökte häromdagen ta sitt liv, med tabletter och genom att skära sig. Han kvicknade till så pass att han själv kunde ringa efter ambulans och komma till sjukhus. Det sista han minns (enligt utsago) är att han inte ville ringa sin mamma på hennes födelsedag. Relationen till mamman har alltid varit svår, och någonting hände inom honom i samband med den här födelsedagen.

Vad är det å andra sidan som gör att man inte ger upp? Att man fortsätter leva, fortsätter ta sig ur sängen om morgnarna, ta sig igenom dagen – hur den än ser ut, även om allt känns svårt, tungt, ohanterligt och förtvivlat. Även om det mesta gör ont. Även om framtiden är kort.

Jag tror att det i alla fall för mig handlar om att någonstans i det svarta finns ändå en stark livsvilja. Det kan synas att jag själv naggat den i kanten genom mitt agerande – men den är ändå starkare än det destruktiva. Åtminstone hittills. Min känsla av att aldrig någonsin själv vilja eller kunna göra slut på mitt liv är än så länge alldeles självklar och tydlig. Jag tror att det är så för de allra flesta av oss. Tills någonting händer som gör att vi totalt tappar all kontroll över livet, tappar känslan av att höra till, höra hemma någonstans i tillvaron.

Jag förlorade kontrollen över tillvaron för ett par år sedan, har fortfarande inte någon känsla av oberoende, vilket för mig handlar om att det är jag som styr, jag som i någon mån kontrollerar vad som händer mig i livet. Där är jag fortfarande ute och slirar.

Men jag har, och har hela tiden haft, människor i min närhet som älskar mig, och som inte har slutat att tala om det för mig. Jag fanns och jag finns för dem. Det är för mig tillhörighet, att jag har en plats i det sammanhang som är vårt gemensamma – oavsett vad jag gör eller har gjort. Kärlek överbryggar o-vettiga handlingar och tillkortakommanden. Inte så att den blundar för dem, men kärleken finns där ändå. Den förstår inte alltid det som sker – det gör och gjorde inte jag heller – men den fortsätter att finnas.

Just nu finns jag för och älskar jag särskilt en människa i min närhet som har det svårt. Jag talar om det, samtidigt som jag morrar och ställer krav – jag hoppas att det räcker för att även han ska orka fortsätta leva. En dag i taget, ett ögonblick i sänder. Ingen av oss kan göra något annat.