Passion

Publicerat den 18 februari, 2013 av beskrivarblogg

Gör jag det som är viktigast i livet för mig, just idag? Det som fångar mitt hjärta, det som brinner i min själ – det jag lever för?

När jag startade min beskrivarblogg.wordpress.com skrev jag högst upp ”om att skriva för att leva – eller leva för att skriva”. De orden håller ännu. Skrivandet är bokstavligt livsviktigt, även om jag inte alltid vet vem jag kommunicerar med när jag skriver. Några av bloggens läsare känner jag sedan gammalt, några har jag lärt känna efter vägen, några är helt okända för mig. Oavsett vem som läser mina ord är jag tacksam och glad att någon gör det.

Varje dag skriver jag någonting. Ibland blir det ett blogginlägg, ibland en halvsida som jag inte vet riktigt var den hör hemma, ibland en kommentar på Facebook, eller enbart några mejl till vänner annanstans. Ibland känner jag att det jag skriver har liv, energi som tar sig fram av egen kraft och kanske rör vid någons hjärta.

Ofta är det enbart en mängd ord, som nu t ex, 173 stycken enligt Word (fast de ökar fortare än jag kan berätta).

Idag fick jag med posten en antologi, ”Leva sin dröm”. Där finns (bland trettio bidrag till Ann Ljungbergs tävling med samma tema) också det jag skrev. Vi som finns där vann inte första pris, men vi blev publicerade. Mina ord i tryck, i en bok, för första gången. Den som är intresserad kan köpa boken för 80 kronor, ALF bokförlag har givit ut boken och publit.se säljer den. Att se det jag skriver i tryck kan förhoppningsvis lätt bli en vana!

 

 

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Nystart

Publicerat den 18 februari, 2013 av beskrivarblogg

Starta företag, igen, när jag är 71 år. Ska jag någonsin få en bok utgiven är det nog så det måste gå till. När jag ville ordna med ett bankgiro på banken såg de bara glada ut.

Nu handlar det inte om ett aktiebolag längre, utan om att vara ”enskild näringsidkare” – dvs om företaget inte kan betala sina skulder blir jag betalningsansvarig. Det gäller därmed att inte ha skulder i Minsann förlag – och några stora investeringar behöver vi inte heller.

Minsann tål att fotografera om och om igen, hon är vacker och många gillar bilder på katter – hon kan få fungera som förlagets ansikte utåt. Ansiktet inåt är inte lika ungt eller vackert, men sitter än så länge på en fungerande huvudknopp, med fingrar som kan skriva, en hjärna som är full av ord, och dessutom har det där huvudet falkögon, som snabbt lokaliserar eventuella korrekturfel. Det blir bra – nu återstår att försöka få till en hemsida …

 

 

 

 

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Lean sjukvård

Publicerat den 18 februari, 2013 av beskrivarblogg

Jag och mannen min diskuterade sjukvården igår – innan jag läst artikeln i DN av Maciej Zaremba. När jag läst den blev jag ännu argare. Mängder av fakta som jag inte kände till, konkreta exempel på vad ”lean production” innebär inom sjukvården, exempel på hur ett 80-tal olika läkare ”vårdat” samma patient – som mycket riktigt dog, om av sk vård eller sjukdom som primär orsak är inte lätt att fastlägga.

Mannen min har flera sjukdomar som alla kräver kunniga läkare. Han har en husläkare någonstans i periferin. Denne husläkare skrev för länge sedan ut Waran som en nödvändig och kanske livräddande medicin. Blodförtunnande, ska förhindra stroke och underlätta för ett hjärta med flimmer, prover togs varannan vecka för att fastställa att medicinen fungerade som den skulle. Krångligt och tjatigt, men det ska ju vara bra, så …

Nu har han en ny och förhoppningsvis duktig läkare för sin kroniska leukemi. I samband med att hans blodvärden drastiskt försämrats säger läkare 1 ”jaså, går du på Waran?” (vi förmodar att hon då läst medicinlistan som varit med vid varje besök) och skickar honom till läkare 2, som tar bort Waran. Med omedelbar verkan. Nödvändigare än så var tydligen inte den medicinen – eller så handlar det om ett val mellan pest och kolera. Vi vet inte – tror oss ha läst oss till att Waran inte är lämplig för den som har leukemi. Det borde läkarna ha vetat redan från första början, leukemin har funnits med i bilden länge. Och mannen min borde fått den informationen, åtminstone.

Husläkaren som skrev ut medicinen från början vet antagligen ingenting om detta, mannen min har inte haft anledning att besöka honom och sjukhuset informerar inte. För tillfället ”låtsas” dessutom aktiva läkare att det hjärtflimmer mannen min också medicinerar för, liksom aortabråcket som bara ligger där och tycks stillsamt, inte finns.

Som Zaremba skrev, ”en läkare för blemman bakom örat, en läkare för ryggen och en för hostan” eller hur det nu var – kontentan för min del är att ingen har någon helhetsbild av människan och hans sjukdomar. Ingen kollar att inte en medicin krockar med en annan. Ingen bryr sig om att man som patient är helt utlämnad åt det man tvingas tro är expertkunskap och vård. Vård blir närmast ett fult ord för många sjuka.

Jag och mannen min är tacksamma och glada för att han alls får behandling för sin leukemi. Han är så pass gammal att han nog skulle kunna ha fallit för ett osynligt åldersstreck. Med fullt tillämpad ”lean production” finns säkert ett sådant, även om det är politiskt onämnbart.

Hur gick det till när politiker fick ta över ansvaret för sjukvård, skola och åldringsvård? Hur kan vi påverka till en förändring? Ansvariga politiker, åtminstone i Stockholm, tycks enbart ruska på axlarna och strunta i de fakta som meddelas via pressen. Kommer Zarembas artikel att få fart på debatten – eller blir det som hittills, ett bloss som slocknar när nästa katastrof (svenska mått) av slaget ”självmordsbombare fick 54 000 kr av CSN efter sin död” hamnar på löpsedlarna?

 

 

 

Publicerat i frisk eller? | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

”af en vän, julafton 1905”

Publicerat den 14 februari, 2013 av beskrivarblogg

Varför kan inte jag skriva som t ex Olivia Goldsmith? Så många av hennes böcker som jag läst borde jag kunna få till något liknande i ett nafs. Undrar hur hon gjorde – skrev hon synopsis, researchade hon, skissade hon på sina karaktärer och fyllde i vartefter? Det får jag aldrig veta, har för mig att hon dog i sviterna av en skönhetsoperation. Så dumt.

Nu sitter jag här igen med ett tomt manus framför mig. Det är rätt inställt, första stycket utan indrag, andra med indrag. Hjälper det? Nej. Fantasin flödar inte mera för det, har nog inte med format att göra. Kanske det också är lite hindersamt att jag med ett öra bevakar vägen, mannen min kommer hit idag med mat och vin och kärlek. Sovrummet är uppvärmt för det sistnämnda, till kvällen gäller det att komma ihåg att stänga av åtminstone ett av elementen.

Jag är nyduschad (nåja, i morse) och håret är tvättat, i övrigt iförd långkalsonger och raggsockor. Blåfrusen kvinna är inte kul för någon av oss. Tvätt hänger på torkställningen i köket, vedspisen går (tror jag, behöver nog påfyllning) och disken är diskad. Utanför köksfönstret pulsar en bekant hund i snön, de tidigare ägarna till gården är här och sköter om hästen som fortfarande står i stallet. Minsann sover lugnt vidare på sin dyna på köksbordet.

I övrigt är köksbordet rensat från alla böcker mm som låg där igår. När jag är ensam i huset (med Minsann) kan jag ha allting framme som jag kan tänkas behöva – och oftast inte behövde. När jag får besök vill jag ha det lite mera i ordning. Aningen mera städat.

Funderar på mormor. Har tagit fram ett gammalt trasigt album med ”sekelskiftesbilder”, ett som mormor fick en gång ”af en vän” på julafton 1905. Då var mormor nästan 16 år. Idag vet nog ingen vilka människorna i albumet är. Jag tror mig känna igen några av de jag mött i Gustafs för länge sedan, morfars syster Anna och hennes man Emil, mormors kusin Linnéa, Engstrands Gunnar och Valentin, gift med morfars syster Maria. Kolins Viktor som var gift med Hulda. Mormor hade inga syskon, bara kusinen och kusinens dotter som bodde i Nynäshamn, Els-Marie tror jag.

Och morfars bröder Anders och Daniel, med fruar Ida och Anna. Jag tror inte att morfars yngsta syster, Frida, och hennes man Gunnar finns med – de var så pass mycket yngre än de övriga. Deras barn var min mammas kusiner, yngsta dottern var jämngammal med mig och det tog lång tid innan jag förstod att hon och min mamma var just kusiner.

De gamla bilderna är vackra. Utan undantag står människorna uppställda som om de hade en planka i ryggen. Raka och oftast utan ett leende, allvarsamma vid detta som kanske var enda besöket hos en riktig fotograf. Ibland står det med små bokstäver längst ner på fotografiet ”Säter, filial Gustafs”. Morbror Johan (ännu en av morfars bröder) ler faktiskt på en bild, och har ena handen i fickan. Det är ungefär så jag minns honom i livet också.

Vackraste kläderna på, ibland uniform, ibland folkdräkt, ingen närhet mellan mannen och kvinnan på bröllopsbilderna. Eftersom ingen vet vilka de är står det mig fritt att fabulera och fantisera, göra om deras liv, låtsas att jag vet vad som hände dem år från år.

Vissa lockar min fantasi mera än andra. Fem gubbar (i 40-årsåldern kanske, inte äldre) med hattar och en med skärmmössa, tror det är morfar. En av kompisarna har en cigarett hängande i munnen, en annan sitter på en bakvänd stol – de ser busiga ut.

Många bilder har plockats ur albumet under de dryga hundra år det funnits. De som fotograferats och de som visste vilka alla de här av mormor kända människorna var är också borta. I år skulle mormor ha fyllt 124 år – jag tror hon är glad att hon slapp det!

 

Publicerat i då- och nutid | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Råd till skrivande människor

Publicerat den 14 februari, 2013 av beskrivarblogg

Det bästa skrivrådet är nog detta: skriv en sida om dagen, det blir 365 på ett år – en bok.

I övrigt blir jag lätt utmattad av alla klokskaper alla skrivande människor (för att tala med Bodil Malmsten som är en av dem) delar med sig av. Dessutom ska du numera ge ut dina böcker själv, de etablerade förlagen har inte längre råd att förlägga annat än garanterade bästsäljare. Och du ska omvandla ditt manus till en e-bok, för det är där marknaden finns framöver. Plus att du ska starta ditt eget förlag, skaffa ISBN-nummer och F-skattsedel, glöm inte momsregistreringen och helst ha ett bankgiro, du ska göra hemsida och Facebook-sida och så ska du skapa din författarplattform. Dessutom. Puh!

Helst ska du mitt i allt detta behålla lusten att skriva så att du får ihop den där sidan per dag, den som hör ihop med gårdagens sida och på något sätt leder din berättelse framåt. Du ska också läsa mycket, för det verkar de flesta skrivande människor vara överens om. En skrivande människa ska vara en läsande människa. Annat gives icke (undantag Jan-Erik Ullström, som skriver så datorn hans förmodligen glöder, men just inte läser).

Häromdagen läste jag om Göran Häggs ”Nya författarskolan” (och insåg att jag har både ”Författarskolan” och den nya) – det mest matnyttiga jag lärde mig där är att skrivande människor lär kunna dra av reskostnader till härliga resmål under rubriken ”research” för kommande bok. Men först måste ju t ex Minsann förlag ha intäkter så att kostnader går att dra av… Nåja, om jag är allvarlig så är nog hans bok alldeles utmärkt bra och hjälpsam – fast lite seg. Personlig uppfattning, som om jag skulle kunna uttrycka något annat!

För säkerhets skull (?) har jag lånat om Stephen King´s ”Att skriva – en hantverkares memoarer”. Samt bestämt mig för att skaffa ”Förverkliga din bokdröm” av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist, 200 kr plus porto via Kristinas hemsida.

Jag bläddrar i Bodil Malmstens ”Så gör jag”, jag läser med glädje om den amerikanska Brenda Ueland´s ”If you want to write” (första utgåvan kom 1938, det är fortfarande en mycket bra bok), jag återkommer till Olof Lagercrantz´s ”Om konsten att läsa och skriva”, ”Skriva med kropp och själ” av Natalie Goldberg, Tristine Rainer´s ”Den nya dagboken” har jag inte tittat i på länge, kanske dags för en omläsning.

Patricia Tudor Sandahls ”Ordet är ditt” är också en bok jag kommer tillbaka till, och så har jag några som jag inte ens tittat i ännu – ”Taking Reality by Surprise” av flera skribenter, red Susan Sellers, ”Writing your Bestseller” av L. Perry Wilbur och Ruth Halldéns ”Vid romanens rötter”.

Här har jag inte tagit med alla nedladdningar jag har i datorn – det bleve för tjatigt. Förmodligen kommer jag inte att orka/hinna läsa alla, liksom inte heller alla bokmärkta artiklar och tips. Det är snart dags att radera hela listan och börja om.

Som ni ser har jag en del jag säkert kan lära mig mycket av. Och numera har jag tiden. Alltför ofta använder jag tiden till att vänta på lusten, i stället för att faktiskt (som nu) sätta fingrarna på tangentbordet och sätta igång. OK, det är tillåtet att ta paus varje gång Minsann sträcker på sig och börjar spana ut genom fönstret – då måste ju även jag se efter vad som är på gång. För det mesta är det någons bil som passerar eller en and som sprattlar ovanligt livfullt i ån. Inget som hindrar mitt skrivande alltså. Det gör bara jag själv.

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Förnärmad minister

Publicerat den 14 februari, 2013 av beskrivarblogg

Bildt är förnärmad för att Maj Sjöwall tackat ja till det sk Lenin-priset som Jan Myrdal instiftat. Har han inte viktigare saker att sköta, åtminstone en långtidsfånge i Etiopien vad jag vet som borde varit hemma för länge sedan! Jag har inte längre någon  respekt för Carl Bildt – någon gång under hans aktiviteter i forna Jugoslavien tyckte jag att han var bra – numera är han en av de moderata politiker jag tycker har varit moderata för länge, och ministrar för länge. Men han ska ju göra svensk utrikespolitik till den mest digitala i världen – så han har väl fullt upp ett tag till. Med att twittra om litteratur.

I övrigt vet jag inte vad jag själv ska bli förnärmad över i dagens press: bonden med de borttappade kossorna som nu förmodas ha försökt bedra oss, en tjuv som tagits på bar gärning i Skåne när han snor väskor mm från ouppmärksamma resenärer och nekar trots att han syns väl på kamerabilder, skilsmässor och kändisbebisar eller Northug och OS-förbjuden brottning får inte riktigt fart på mig.

Allt tjat om ”Alla hjärtans dag” får mig att krokna. Att mannen min kommer hit med god mat och vin gör mig däremot glad, oavsett dag. Ved är intagen och huset hyfsat varmt, trappen skottad. När han väl är här hos mig lär vi inte gå ut mera idag. Möjligen i morgon.

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Vårsång eller regndans

Publicerat den 13 februari, 2013 av beskrivarblogg

Idag har jag lust att gå ut och sjunga fram våren! Ni vet som en sådan där indiansk regndans – fast utan regn och utan dans! Jag vill inte ha mera snö nu. Inte mera vinter över huvud taget. Men gärna vårvindar friska, och varma och små krokusstackare som vågar sig fram. Kanske t o m en och annan av de ett par hundra snödroppar som sattes häromåret – mössen åt nog upp de flesta förstås.

Jag har ägnat dagen åt att försöka förstå hur formatmallar fungerar. Indrag repsektive icke-indrag, mm.

Just nu tittar Minsann och jag på en häst som lyckligt springer runt i snön utanför mitt fönster, han har smitit, men drar sig nu tillbaka till de andra hästarna som ännu är innanför stängslet. ”Husse” har sett hästen och hämtar honom småningom tillbaka till en annan hage. De skrämmer upp en hare som springer över snön så öronen viker sig bakåt. Säg sedan inte att livet på landet är stilla och händelselöst.

Har ännu inte lyckats begripa mig på styckematningen när jag använder formatmall nr 2. Det får bli en senare fråga, långt senare – nu är jag rejält trött på Word.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i årstider | Märkt , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

En vanlig tisdag

Publicerat den 12 februari, 2013 av beskrivarblogg

Köksbordet är fullt. Minsann på sin dyna, mitt manus med arbetstitel ”Skriver mig till liv” har plockats fram och har legat här och pratat, lågmält, med mig hela dagen. Skrivaren står också här, plus Enquists bok ”Ett annat liv”, Kyung-Sook Shin´s bok ”Please look after Mom” och Yann Martel´s ”Berättelsen om Pi”, de båda sistnämnda vinster i gissningstävling hos Karin Englund. Hon och kompisen satt med fötterna i fiskfotbad på Fuerteventura – det syntes tyckte jag, utan att jag såg några fiskar …

Dessutom en anteckningsbok, där jag tror mig kunna hitta något att skriva om, och en gammal sentensalmanacka med klokskaper, i samma syfte. Och Bodil Malmstens ”Så gör jag”.

Höll på att glömma den andra manushögen, den med skriverier åstadkomna tillsammans med Anna-Charlotte Bergström, om Anna-Lisas och Gunvors öden och äventyr. Under den högen ligger en färgpatron till skrivaren plus papper, ifall att, och en pärm med diverse ekonomipapper, miniräknare och en CD-skiva. Hörlurar att lyssna till musik med. Telefon, ett par pennor, och en anteckningsbok till.

Själv sitter jag inte på bordet, men väl vid detsamma.

Har jag skrivit något? Inte mycket – men läst, löst Sudoku och läst igen, druckit te och kaffe, ätit kardemummakaka, skalat morötter och lök och kokar just nu köttsoppa på vedspisen. Det doftar gott.

Dessutom har en elektriker varit här och tagit bort ett icke-fungerande (som väl är) element från duschrummet – där bör inte sådana sitta! När han ändå var här tog han också bort en kabel som någon dragit av okänd anledning och tejpat för änden på, rullat ihop, och hängt på en spik. Han konstaterade snabbt att det inte var någon ström i den, och tog bort den.

Jag har talat i telefon med mannen min ett par gånger. Än har han inte känt av biverkningar av de cytostatika han själv sprutar i sig elva dagar i följd, men han är bara på dag 2.

Så har ännu en av de där andra dagarna snart gått, det är svart utanför fönstren igen, och jag ska äta köttsoppa.

 

 

 

 

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Reskamrater

Publicerat den 11 februari, 2013 av beskrivarblogg

Jag försöker komma ihåg vad det var jag inte fick glömma. Omöjlig uppgift, till och med mitt icke-logiska sinne begriper det. Och minns inte. Det brukar ordna sig så småningom.

Timmerbilar med gallrad skog åker förbi köksfönstret. Jag börjar undra om det finns någon skog kvar, men tänker inte gå och kolla nu. Det får vänta tills snön är borta.

Läser igen ”Ett annat liv” av PO Enquist. Han hade ”reskamraten” med sig hela livet, hans pappa, n´Elof, som dog när författaren var 6 månader. På teatern ger han reskamraten en sammanfattning av pjäsen, han berättar om allt som pappan aldrig kom att uppleva, eftersom han dog vid 31 års ålder. Någonstans efter vägen byter son och far roller, sonen blir äldre än hans far någonsin blev, och han blir pappa till sin obekante pappa.

Vem är min reskamrat? Ibland vill jag åka långt bort, vara borta länge, som om det skulle göra mig gladare och lättare till sinnes. Min reskamrat är jag själv, jag har alltid mig med mig. Kommer inte ifrån mig, på villkors vis. Och jag pratar med mig, som PO Enquist gör/gjorde med n´Elof. Svaren jag får är lika tystlåtna och obegripliga som hans.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ännu en av alla de där andra dagarna

Publicerat den 11 februari, 2013 av beskrivarblogg

En till av alla de där andra dagarna, de dagar då vi ska leva. I stället för att dö, förhoppningsvis. Den här dagen är grå, det snöar, är några grader kallt och postbilen har just visslat förbi huset – och hämtat den post jag hade att lämna, har kollat.

När jag reser mig från skrivstolen känner kroppen att jag inte rört mig på ett alltför långt tag. Höger ben (och höft?) vill inte riktigt hänga med, får jobbas igång och gör ont. Jag är alldeles för vinterlat, tar inga promenader, vankar mest omkring inne i huset och plockar. Inte direkt tillräcklig motion. Jag förklarar för mig själv att det ju är så trist att gå ut och gå ensam, och när mannen min är här är det ju så trist att lämna honom ensam – han orkar inte längre gå långa promenader. Det är bara när bästa vännen kommer med sina hundar som det blir lite ansträngande långgång. Nu är det längesedan.

Som tur är läser jag inte själv min blogg, tidigare inlägg menar jag. Jag har en bestämd känsla av att åtminstone februaris inlägg är deprimerande ledsamma. Och så är det just nu, jag är inte glad, eller i alla fall sällan glad. Kan skratta till åt något mannen min säger i telefonen, kan le eller ibland också skratta åt något en kompis skrivit på Facebook eller i blogg. Eller lämnat som kommentar åt mina skriverier.

Jag kan glädjas åt att få ”Berättelsen om Pi” i present av Karin E, eftersom jag gissade att hon och hennes resekompis satt med fötterna i fiskfotbad på en bild i hennes blogg. Och åt att jag lär ska få någon skönhetskräm från tävling på FB, och kanske t o m något från tidningen Skriva eftersom de tog in en kommentar från mig i decembernumret… Små glädjeämnen, som gör mitt ledsna sinne mindre tungt, en stund. Jag gläds också åt att ha fått några uppdrag i Minsann förlag, men vill förstås ha flera. Korrektur, redigering, spökskriveri, tyck. Vad som helst som har med ord och text att göra tas emot.

Det blev ju en hel del att vara glad åt, tur att jag kan påminna mig själv ibland. Så då lever jag väl då, den här dagen och några till. Så vitt jag vet.

Glömde berätta att jag läser om P O Enquists bok ”Ett annat liv” och gläds åt hans språk. Också. Det är han som är pappa till mitt favoritcitat ”En dag ska vi alla dö. Men alla andra dagar ska vi leva.”.

 

 

 

 

 

Publicerat i glädje | Märkt , , , , , , , , , , , , | 7 kommentarer