Nu har jag Ebba Forsbergs ”Feeling alive” i öronen och i rummet. Det går än så länge, men hittills har uppspelningarna slutat efter några sekunder, förmodligen när uppkopplingen sviktat – vilket den gör just nu! Och kommer igen. Klart störande. Inte skrivbefrämjande.
Inte för att jag har något som veterligt pockar på att bli skrivet. Det har jag just aldrig. Ibland kommer orden ändå. Ibland inte.
Nu skulle jag kunna skriva om mannen min som sitter på altanen och barkar av en liten syrenklyka att göra en stoppanordning för altandörren av. Där blev meningsbyggnaden seg, men det framgår nog vad jag avser. Han hittar hela tiden något att göra med händerna. Silversmed ville han bli i ungdomen, var i Tyskland och lärde sig. Men föräldrarna bestämde att han skulle bli ingenjör. Han blev en duktig säljare i stället, i familjeföretaget till att börja med – men sörjer nog ibland över att silversmidandet fick läggas på hyllan.
Nu sjunger Mikael Wiehe ”Var inte rädd mitt barn” – den sången tröstar mig när jag är ledsen. ”Det finns en väg i mörkret … jag lovar att natten ska bli dag. Jag är den bro som orkar bära dig, jag är den hand som ger dig mod.”
Jag är inte religiös, men nog finns det något annat i livet och världen, i mig och dig. Något som är större, något som tar bort rädslan, som ger mod och livslust. Jag har inget namn på det, men lutar mig däremot när jag behöver. När jag tänker på vännen Mike i USA, t ex, och hans hustru som båda kämpar för hans överlevnad i en svår cancer. Det finns absolut ingenting jag kan göra, annat än vilja och tro och hoppas att hans och hennes liv – oavsett vad som händer med sjukdomen – ändå också idag är bra liv. Fulla av just liv. Jag tror att det är så.
Gloria Gaynor sjunger ”I will survive”, med avbrott och återkomst …
beskrivarblogg 