Uteskrivande har sina svårigheter. Att inte se vad man gör är en av dem. Andra: tangentbordet blir varmt/hett av solen, pilen far hit och dit och du skriver inte alltid där du tror att du gör det. Nu har jag hittat markören igen.
Mannen min försöker spänna upp ett solskydd av en stor gammal gardin, men effekten är minimal. OK, solen flyttar sig under dagen, men någonstans tänkte vi nog fel. Vi får hitta ett annat ställe att sätta fast tygtaket så att skuggan verkligen hamnar där den ska, dvs över mig.
Fikapaus medan vi funderar. Över huvud taget är det många mer eller mindre naturliga avbrott i skrivandet. Än ska jag hämta en stege, än vill jag ha en bulle till. Så ska dörren öppnas för Minsann som inte ids gå runt huset. Nät ska letas efter i källaren, det jag hittade i sonens rum visade sig vara ett kastnät och ett löjnät, ingetdera lämpligt för alla abborrar och gösar som mannen och grannen avser att fånga.
Telefonen ringer, och det blir ett kort samtal med vännen i Kopparberg. Postbilen far förbi och då måste jag ju gå och kolla om mina bokpåsar kommit. Etc. Hela tiden låter jag mig distraheras, det kan tyckas att jag aktivt vill störas i skrivandet. Ändå sitter jag här och stavar ord. Grannen som har sina hästar nedanför min altan går runt och kollar stängslen, förra veckan hade vi åtminstone en av hästarna i min trädgård. Han eller hon lämnade visitkort.
Inte för att det jag skriver hänger ihop på något sätt. Det är splittrade funderingar som speglar författarens sinne. Jag tappar emellanåt bort pilen som visar var jag är i verkligheten också. Har definitivt gjort det förr, på olika sätt. Mitt spelmissbruk var en period av total pil-förlust. Nu har jag någon sorts riktning igen, missbrukar inte nätspel längre, och skriver. Men saknar fokus för skrivandet. Jag tror att jag skrivit färdigt om nätspelandet, är åtminstone rejält trött på det.
Jag avundas alla fantasibegåvade medskribenter. Norrmännen som skrev en bok om att sticka julgranskulor (tror jag), Kristina Svensson i föreningen Egenutgivarna som skrivit en bok med titeln ”Jakten på den perfekta puben”, Annika Bengtsson med ”Kråkprinsessan”.
Jag ömkar mig själv och sörjer över alla böcker jag inte kommer att skriva. Stackars jag. Just nu har jag dessutom en fd gardin halvt hängande över mig. Skugga, jo, men jag hade kanske inte tänkt att jag skulle draperas. Mannen min sticker in ett glas kall saft emellanåt, har tycker sig sitta i turistklass jämfört med min första klass-placering. Den som ändå flöge!
De stora (kanske alla) förlagen lär få in 10-15 obeställda manus varje dag. På ett så i det här sammanhanget litet språk soms svenska. Stenhård konkurrens alltså. De manus som antas för utgivning förmodas kunna sälja och ta hem kostnaderna, åtminstone. Jag läser i tidningen Skriva att en förstaupplaga kan ligga på 2 000 exemplar, och om alla böcker säljs kan författaren få 25 500 kronor i förskott.Det finns förskott som ska betalas tillbaka om försäljningen uteblir, och förskott som inte behöver betalas tillbaka. Och utlandsrättigheter mm krångligt som en blivande storsäljare bör sätta sig in i.
Kanske lika gott att man/jag blir refuserad. En sjuttioårig kvinnas katastrofala spelmissbruk lär inte inbringa några stora pengar till något förlag. Att hon själv numera är spelfri är inte heller intressant nog. Bara för henne själv och hennes närstående.
”Spänningsroman” är visst det som skrivs mest just nu, antar att man i detta begrepp inbegriper deckare. Vi lär ha behov av mord, om inte i verkligheten så i böckernas värld, både som läsare och författare. Jag har det inte. Det är ännu en bok jag aldrig kommer att skriva, spänningsromanen eller den blodiga deckaren. Numera ids jag knappast läsa sådana böcker heller.
Har däremot lånat ett par böcker av Torgny Lindgren och dem spar jag tills jag verkligen har läslust. När jag läser dem vill jag inte vara splittrad och kuta runt och göra allt möjligt samtidigt som jag läser en rad här och där.
Har nyligen läst ut Guillous ”Brobyggarna”. En ambitiös bok, med säkerligen mycket research bakom skrivandet. Inte särskilt fängslande, vad är det jag försöker säga, den fick mig inte att längta efter att läsa vidare. Jag blev inte totalt nyfiken på huvudpersonerna och deras öden, var inte ledsen eller glad å deras vägnar. Välskrivet, som alltid, men nog lite tråkig. Står det mig fritt att tycka, min uppfattning lär inte knäcka Jan Guillou, knappast avhålla honom från att skriva vidare om de norska brobyggarna heller.
Leif GW Perssons ”Gustavs grabb” väntar också på läsning, liksom min gamla favorit ”Röde Orm”. Mannen min har läst ut del 1, så nu är det min tur att åter glädjas åt språk och äventyr.
Talböcker har jag egentligen aldrig provat på. Men jag minns hur fascinerad jag var för länge sedan när vi lyssnade till Allan Edvalls radiouppläsning av ”Bilbo, en hobbits äventyr”. Och då fick man ju ändå vänta på att höra fortsättningen. Så länge jag kan hålla i en bok och läsa med egna ögon vill jag göra det. Läsplatta har jag inte provat på, har antagligen inte fattat hur bra en sådan kan vara.
Att höra dåligt är något jag lärt mig att acceptera, bl a antagligen eftersom jag faktiskt inte vet vad jag inte hör. Jag inser inte vad jag missar. När jag använder hörapparaterna utomhus t ex så hör jag plötsligt fågelsång som inte fanns där nyss. Plus många andra, oönskade ljud. Då är det fint att kunna stänga av eller lägga undan hjälpmedlen en stund.
Att inte se är så alltomfattande. ”Normalt” åldersförsämrade ögon kan jag också leva med, det går att förbättra med glasögon. Att ständigt ha någon nyans av ogenomskådligt mörker omkring sig tycks mig outhärdligt.
Hur hamnade jag här? Jo, via böcker att hålla i handen och läsa själv, till läsplatta till fågelsång som hörs medelst hörapparat. Lite tankesplitter igen.
beskrivarblogg 