Platt, moderat pudel, svanesång och hal is

Publicerat den 22 februari, 2012 av beskrivarblogg

Jag läser att moderata Kristersson har gjort en sk pudel och lagt sig platt, bett om ursäkt OM han uttryckt sig slarvigt … Någon sorts besked, oklart vilket, utlovat till 1 mars – detta verkar vara politik i den högre skolan. Förmodligen kommer inte mycket att hända, någonstans läste jag att det riksdagen beslutat om är att existerande jobb ska erbjudas de sjukförsäkrade – det verkar högst rimligt tycker jag. Icke-existerande jobb är inte lönt att vare sig söka eller erbjuda!

Jag har lyckats skaffa Spotify för 99 kronor i månaden, genom att prenumerera via Telia, Spotify direkt ville ha bankkort, trots att de hävdar att man kan betala med PayPal. Jag har ett konto hos PayPal, men för detta ändamål måste det ”verifieras”, bankkort igen. Något sådant har jag som bekant inte. Telia fakturerar, à 19 kr gången. Nu gäller att reda ut om det går att få e-faktura.

När allt var klart och Spotify aktiverat kunde jag äntligen lyssna till Arvo Pärt´s Spiegel im Spiegel, som vännen Svenarne talade om häromdagen. Jag grät när jag hörde den, en så vacker och meditativ musik var det länge sedan mina öron hörde. Den gick rakt in i mig.

Nu gäller att fylla sin spellista med favoriter, letade efter Elisabeth Hermodssons Disa Nilssons visor – fanns inte med poeten själv som sångare, men med en grupp från Göteborg. Har bara lyssnat till en visa, det verkar vara lite för vackert för mig. EH hade ingen vidare sångröst, men framförde sina och Disas visor på ett finstämt sätt. Jag har en känsla av att jag kommer att ägna Spotify mycket tid framöver.

Hundpromenaden mitt på dagen blev bara en halvtimme idag. Ishal väg och hundar som ivrigt drar hit och dit är ingen bra kombination. Blåser gör det också, snön smälter. Träden gungar. Jag kurar inomhus och djuren sover, i sina respektive rum.

De senaste nätterna har jag sovit dåligt, klarvaken (men inte pigg) vid 4-tiden på morgonen och så somnat om småningom, tungt. Låg och funderade på vad just den tidpunkten brukar kallas och kom fram till ”vargtimmen”. Är det så? Hur som, det är inte kul att först ligga och snurra i vad som känns timmar, så uppenbarligen ha somnat och sovit eftersom jag vaknade, och så somna om. Och vakna till hundskall kvart över 7, då en bil körde förbi på vägen. På med kläderna och ut med hundarna för första gången idag.

Igår kväll hörde jag svanarna ropa nere vid sjön. Kanske är det öppet lite grann i någon vik, annars är de i närheten och väntar på att isen ska ge sig. Det lär väl dröja ännu några veckor, men det brukar finnas små öppna sjöar i isen.

Läser rubrikerna ”dödsorsak: kvinna” men vill inte läsa mera. Värjer mig, vill inte ta in. Men vet att det i många sammanhang är konkret livsfarligt att vara just kvinna. Tacksam för att jag aldrig har utsatts för manligt våld, eller för den delen kvinnligt. Och att jag lever i Sverige, även om vi även här ser mycket av detta, ibland kallat ”hedersmord”. Vilket absurt uttryck.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Kattrakande

Publicerat den 21 februari, 2012 av beskrivarblogg

Nu vet jag vad ett riktigt kattrakande är – det är när två cockerspaniels får för sig att Minsann är lovligt byte. Hon är nyfiken på dem (och har en liten, annan hundkompis), de är nyfikna, men ovana vid katter. Följden blir, när hon smiter ut i vardagsrummet och de upptäcker det, ett kattrakande!

Hon klarar sig alltid in i sovrummet genom dörrspringan, eller in under soffan dit hundarna inte kommer åt henne. Men det låter så. De skäller och jag skriker, som om det hjälpte. Ibland tror jag att Minsann tycker att det är väldigt roligt att reta hundarna.

Nu är hundarna i köket och dörröppningen täcks precis av kartongen som min nya solstol levererades i. Bra grind. Att ha de här två jyckarna i tre veckor (som det blir innan matte är tillbaka) är nog precis jäms med vad jag tål. Ska jag själv någonsin ha hund, ska jag i alla fall bara ha en. Som vänjer sig vid Minsann. Se nedan vad Wiktionary har att säga om

 kattrakande

  1. oväsen, spring (ståhej), besvär

Etymologi [redigera]

Sedan 1807, av katt och raka i betydelsen ”springa”.[1] Genom folketymologi kopplat till rakning i betydelsen ”håravlägsnande”, alltså ett omständligt och onödigt besvär.

Nu har hundarna fått vara ute en stund, de har fått mat och ligger snällt på rätt sida grinden. Själv dricker jag nypressad apelsinjuice för att lugna mina franska nerver (varför var de franska, och varför är det ”svenska” nervös femininumböjning av det franska ordet nerveux?). In på Google igen:

franska nerver – enbart texter om en chokladfilm …

nervös – 516 (Svensk etymologisk ordbok)

runeberg.org/svetym/0604.html

Nervös = ty. = fra. nerveux, av lat. nervösus, nervstark. I sv. som sjukdomsterm 1758; i modern betyd. Knorring 1836: ‘Hon var otroligt svag och nerveuse’; o.

Jaha.

Brödet mannen min bakade blev (enligt honom själv) det allra bästa han någonsin gjort. Synd att man inte kan skicka smakprov per internet. Han skulle fotografera så att jag i alla fall får se. Men än har han inte lärt sig hur man överför bilder till datorn, så jag får vänta.

Ensam, tvåsam – det är konstigt att när jag är det ena vill jag vara det andra, och vice versa. Men jag skriver, det är bra.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Jag är (snart) tillbaka

Publicerat den 21 februari, 2012 av beskrivarblogg

Nu hänger tvätten på syrrans tvättställning framför vedspisen. Hon har diskat efter lunchen (tänker inte tala om vad hon åt) och hundarna tar igen sig. Egentligen skulle hon läsa ”Ön” just nu, men har inte riktig läsro. I stället klipper hon naglarna och smörjer in händerna en gång till.

Och drömmer om våren. När det går att sitta ute på altanen i solen utan att riskera att bli stelfrusen (vilket måleriskt ord). Snön sjunker ihop nästan synbart i solen. Två blommor återstår av födelsedagsblomstren. En gul faktiskt lite mjuk nejlika, och en krysantemum av ”smalbladig” sort, närmast grön till färgen. De är fortfarande vackra där de står i rödvinskaraffen mitt på köksbordet.

Melankolisk är nog ordet för hennes sinnesstämning just nu. Kanske går den att hänföra till moderata socialförsäkringsministern som struntar i vad riksdagen beslutat, kanske är det bara lite för ensamt just nu.

Hon tränar på att skriva i tredje person, och flinar åt sig själv när hon ser hur det blir ”jag” så fort det handlar om något som väcker hennes känslor. Då sätter hon sig och korrigerar till ”hon/henne”, och det känns bara konstigt. Fortfarande verkar ”hon” mycket längre ifrån det hon skriver om än ”jag”. Och hur gör man när det blir två kvinnor i berättelsen, en jag/hon och en en annan/hon. Hur kan läsaren hålla dem isär?

Har lagt om till tidslinjen på FB, men fattar nog inte riktigt hur det fungerar.

Här mejlar min högt älskade lillasyster, ma petite maitresse, att hon hittat ett ”min fröautomat” ibland alla hon och hennes. Hon tycker för övrigt som jag, att hon känns konstlat – så det blir nog jag i fortsättningen.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Vår – misstroendeomröstning, naturlig död och naturligt tonårsbeteende

Publicerat den 21 februari, 2012 av beskrivarblogg

Hon bakar inte själv idag. I stället tar hon fram ett halvt egenbakat formbröd ur frysen. Det brödet blev lite för ”tätt”,  men duger bra att rosta i den nya brödrosten, till frukost i morgon.

Hon skrattar lite åt sig själv. När hon inte funderar över liv och död, åldrande, spelberoende och annat elände – så rör sig tankarna kring mat och dryck. Till middag idag t ex blir det rostade potatisklyftor, dito morötter och lök, med en skiva välstekt fläskkarré till. Efterrätten får bestå av ännu en chokladboll, en av de få som återstår av två kartonger som hon fick i födelsedagspresent av sin knäppa bästa vän! Hon har inte ätit upp alla på egen hand, men det lär dröja innan hon själv köper några …

Eller fågelmat – det är lätt att glädjas åt alla små mesar som hittat till min fröautomat. Mössen under huset är säkert också glada.

Kvart i 12, dags för promenad i tveksam sol.

Det är vår – åtminstone på vägen. Hon har just torkat två rejält blöta-om-tassarna-hundar och ska själv duscha. Fjolårsgräset har krupit fram efter vägen, här och där, fälten är fortfarande vita med spår av djur. Världen är vacker. Himlen blå.

Det sägs att man alltid är ensam i döden. Hon tänker på mamman i Arboga som hittades död med sitt döda spädbarn. Nu har man fastställt att de dog ”av naturliga orsaker”. Är det naturligt att vara så ensam att man tar sitt lilla barn med sig i döden, bara för att ingen någonsin kommer hem till en, eller undrar var man är, hur man mår?

I Sverige nu är det visst naturligt, lika naturligt som att Ulf Kristersson, moderat socialförsäkringsminister just deklarerat att han inte tänker följa riksdagens beslut om en återgång till de tidigare sjukförsäkringsreglerna. För andra gången. KU:s ordförande betecknar detta som ”provocerande! …  Eller att unga människor begår självmord, det kallas ”naturligt tonårsbeteende” att ha självmordstankar enligt de instanser som inte ger ungdomarna vård och föräldrarna stöd och hjälp.

Hon blir både ledsen och förbannad. Vart har människorna i alla ministrar och andra beslutsfattare tagit vägen? Förmodligen är Ulf Kristersson åtminstone fysiskt frisk, men hans brist på medkänsla och empati med andra människor är inte vare sig frisk eller sund.

Tror moderater att man måste förändra sin medmänsklighet till robotartat hänvisande till regelsystem när man blir minister, om det så är socialförsäkringsminister eller den minister som ”sköter” invandrarfrågor, och kallar alla invandrare för ”börda”. (Hon har medvetet suddat bort hans namn ur sitt minne.)

Enligt SvD, http://blog.svd.se/politikdirekt/2012/02/misstroendeomrostning-hotar-kristersson/ vill oppositionen ha en misstroendeomröstning för att kunna avsätta Kristersson. Reinfeld tiger, ännu. Läs inlägget i Svenskans ”Politik direkt”!

Bodil Malmsten skriver i sin blogg  att den här tiden på året är den tid då hon som mest känner sig främmande i Sverige och längtar till Frankrike, där t ex Melodifestival och annat liknande inte röner samma hysteriska uppseende som här.

Hon/jag längtar också bort från Sverige, när hon törs påminna sig  hur ”det är” idag, och inser att hon är rädd att bli riktigt gammal och riktigt behövande och beroende här i sitt hemland. Landet lagom som inte längre är ens lagom. Trygghet var lagoms kännemärke. Så är det inte längre.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | 10 kommentarer

Bokläsning, handla-lista och brödrecept

Publicerat den 21 februari, 2012 av beskrivarblogg

Hon har just börjat läsa ”Ön” av Lotta Lundberg, och ska recensera den för fru Booked längre fram. Ännu har hon bara läst 39 sidor, men är fängslad. En svensk kvinnlig läkare har bott och verkat på en ö i Söderhavet i 25 år, nu kommer en liten utredningsdelegation från England dit, skära människor som ska utreda hon vet ännu inte vad.

Hon blir nyfiken, vill veta mera om läkaren, och framför allt veta mera om Lotta Lundberg. Hon bor och arbetar i Berlin sedan 2004, debuterade 1998 med romanen ”Låta sig hända”. Hon har helt missat henne.

Boken är också tilltalande rent fysiskt, nätt, kompakt format, utgiven på Natur&Kultur, tryckt på ”papper från ansvarsfulla källor”. Ska läsa vidare i eftermiddag.

Nu är det dags för en lugn kaffestund före nästa längre hundpromenad. Och dags att stoppa in mera ved i spisen, igår kväll glömde hon sätta på elementet i köket. Det var bara 12 grader på morgonen. Ute tittar solen fram ett ögonblick innan den försvinner i molnen igen. Det är ett par grader varmt och slaskigt, med is under. Hon får gå försiktigt, ännu har hon inte skaffat några dubbar till kängorna.

IKEA-klockan ovanför köksdörren är halv 10. Tiden är i verkligheten tio minuter i 11. Klockan behöver nytt batteri. Hon skriver upp det på handla-listan.

Där står också ljus, och long life-lampor, skärbrädor – IKEA alltihop – duschfäste, det gamla fungerar inte med nya duschen, handkräm, toalettpapper från Lidl, pålägg, Lyckans ost, hushållspapper (Edets stora rullar), snabbkaffe, mjölk – för säkerhets skull skrivet två gånger – blomjord och Panko ströbröd. Popcorn om mannen hennes kommer, han gillar sådant.

För närvarande äter hon det som redan finns i frys och kyl. Det räcker rätt länge. Men nästa besökare med bil får räkna med att köra henne in till Norrtälje för proviantering. IKEA får vänta eller så får mannen hennes stanna till där när han passerar Uppsala på väg till Stockholm.

För en stund sedan skickade hon ett brödrecept till sin älskade. Hon har nämligen Jamie Oliver´s kokbok, den följde med henne när de delade boet. Brödet blir väldigt gott, degen verkar alldeles för lös och flyter ut, men receptet fungerar. Hon inbjuder härmed till provbak:

”Grundrecept på bröd

50 g jäst, 30 g honung (1,5 matsked), drygt 6 dl ljummet vatten, 1 kg vetemjöl special, 1,5 matsked salt

Lite extra mjöl att pudra med, (ev lite extra i degen också)

Lös upp jästen och honungen i hälften av det ljumma vattnet

Häll upp mjöl och salt direkt på bakbordet eller i en stor skål. Gör en grop i mitten och häll i den upplösta jästblandningen. Gör cirkelrörelser med ena handens fyra fingrar, inifrån och ut, så att mjölet undan för undan förs ihop med jästblandnngen. Häll resten av det ljumma vattnet i mitten och arbeta sedan in allt mjölet till en fuktig deg.

Knåda! Det här är den bästa delen, rulla, tryck och vik degen om och om igen. 5 minuter. Det utvecklar gluten och degens struktur. Om degen fastnar på dina händer gnider du in dem med lite mjöl.

Mjöla båda händerna ordentligt och pudra degen med mjöl. Forma degen till en boll och lägg den på en bakplåt. Gör djupa skåror med en kniv – så att den kan vila och jäsa lätt. Låt den jäsa tills den är dubbelt så stor. Den jäser snabbare på ett varmt, fuktigt, dragfritt ställe, t ex nära spisen, i ett skåp eller i ett varmt rum (du kan täcka degen med plastfolie så går det snabbare). Jäsprocessen förbättrar degens smak och struktur och tar ungefär 40 minuter, beroende på jäsförhållandena.

När degen har jäst till dubbel storlek måste du slå ur luften genom att banka på den någon minut. Sedan kan du forma den hur du vill – rund, platt, fylld, i form eller vad du nu kan hitta på – och låta den jäsa en andra gång till dubbel storlek. Det viktiga är att du inte tappar självförtroendet nu. Du ska inte ha för bråttom när du gör det här, för den andra jäsningen ger just den där härliga, fina och mjuka strukturen som vi tycker är så gott i nybakat bröd.

Nu är det dags att grädda brödet. Efter allt det här hårda arbetet får du inte förstöra din möda. Du ska behålla luften inne i brödet, därför ska du inte slå ut den. Ställ brödet försiktigt i den varma ugnen och stäng ugnsluckan försiktigt. Grädda ca 50 minuter i 200 grader – kolla, lägg på bakpapper om det behövs. (Tid och gradantal togs från ett annat recept där Jamie O utgår från det här grundreceptet.)”

Garanterat gott bröd.  Även när det legat i frysen.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Konstruktiv kritik, visningsstatistik och annat

Publicerat den 20 februari, 2012 av beskrivarblogg

För så är det nog, en del av skrivglädjen handlar om att bli läst, inte bara om att skriva. Ibland är bloggstatistiken över antal visningar så halsbrytande att jag inte tror att det är sant. Rekordet hittills är 239 visningar en dag i augusti förra året. Varför begrep jag aldrig och trodde knappt på det.

Häromdagen var det 80 visningar, men då hade jag å andra sidan publicerat sex artiklar (så heter det på wordpress-språk). Idag 56 visningar, med tre artiklar. En eller ett par kommentarer per inlägg. Jag har försökt se mönster i vad som läses av flera, vilka rubriker som tycks fånga läsare – för det är väl där det sker? Eller kanske är det så att jag har några trogna läsare, som tittar in ofta, utan att ha öronmärkt sig som ”followers”?

Strunt samma, det är roligt att bli läst, och ännu roligare att få kommentarer. Jag är glad och tacksam att ni som gör både det ena och det andra orkar och vill. På 1av3 skriver man just nu om behovet av sk konstruktiv kritik för att utvecklas som skribent. Jag har aldrig begripit vad konstruktiv kritik är. Det vill låta som om den är helt objektiv och klarsynt – men kan ju banne mig inte vara det om det är jag eller något annat jag som delar ut den. Vad vi tycker om någonting är färgat av vilka vi är.

Ibland kan jag få för mig att konstruktiv kritik är negativ kritik. Jag har länge haft en ordduell med mannen min om att kritik kan vara både negativ och positiv. Jag fortsätter att hävda det, medan han tycker att kritik är negativt. Punkt.

Jag växer när jag får positiv kritik, när någon förmedlar vad det jag skrivit givit honom eller henne. Och jag har inte ett självförtroende som är särskilt duktigt på att ta negativ kritik, har aldrig haft det. När jag läste nordiska språk i tidernas begynnelse vid Stockholms universitet – efter ett par år som sekreterare – så avslutade jag studierna efter att ha blivit förlöjligad av lektor eller adjunkt eller vad han nu var, X, för min tolkning och upplevelse av ”Kvartetten som sprängdes”. Min var inte den förväntade, inte vad den borde ha varit. Så lätt var det att välta mig då. Jag är rädd för att det är nästan lika lätt nu.

När jag skriver klär jag av mig naken, bildlikt talat. Jag lämnar ut mig. Den som inte gillar det behöver inte tala om det för mig. Den som tycker att det är korkat eller dumt eller olämpligt behöver heller inte tala om det. Jag kan själv räkna ut att en text som inte väcker några reaktioner förmodligen inte är mycket att ha för andra. Men den kan vara viktig för mig likaväl.

Och just nu inser jag att jag övergivit berättarperspektivet ”hon” och gått tillbaka till ”jag”. Träningspasset får anses vara avklarat för den här gången. Nästa gång kanske det blir ”han”.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

Där är inte (lika) gott att vara …

Publicerat den 20 februari, 2012 av beskrivarblogg

I nästan ett år har hon haft stor glädje av att skriva på !av3.se. Nu har den glädjen och inspirationen blivit trött likgiltighet i stället. Inte så att hon är likgiltig inför allas texter, men något är annorlunda jämfört med tidigare. De som startade skrivsajten, Maria och Jack, har överlåtit ägandet på nya människor, det är en skillnad. Antalet aktiva skribenter tycks ha minskat, även om medlemsantalet ökat något.

Antagligen låter det alldeles galet att säga att sidans själ är borta. Om sedan själen satt i Jack och Maria eller annanstans är egalt. Lusten, krutet, galenskaperna, knäppa kommentarerna är inte där längre. Och de som inte gillar läget tycks bli fler och fler. Några hoppar av helt, andra (bl a hon själv) lägger mera sällan ut texter där. Hon väljer att skriva i den egna bloggen i stället.

Tidigare brukade hon hälsa nya medlemmar med ”här är gott att vara”. Det gör hon inte längre.

Ibland tänker hon att det är hon själv som är annorlunda, inte skrivsajten. Till del är det sant. Att skriva där (och i bloggen) har givit henne ett skrivsjälvförtroende hon inte hade tidigare. Hon har varit helt öppen om sina förhållanden, vågat vara det – och fått värme och goda vänner tillbaka. De vännerna vill hon ha kvar även om hon slutar att skriva på 1av3. Och hon har inte samma desperata behov av att skriva i stället för att spela som hon hade.

Är en sådan här skrivsida så här kortlivad? Eller är det bara så att det behövs ett utbyte av de som var med från början, och kanske fast i tankarna på hur det var då och inte är nu – och i stället in med nya medlemmar som inte har de här minnena? Har sidan klivit över något magiskt medlemsantal som gör det svårt att ha den personliga kontakten och touchen som Maria och Jack lyckades ha? Eller är det bara helt naturliga blåsväder som småningom tar slut och något, möjligen annat, finns kvar?

Hon har ingen aning. Vet bara att det inte är kul längre, där. Här är bättre att vara. När hon tänker efter är det kanske en av anledningarna till att 1av3 inte lockar längre – där försvinner hon och hennes texter. Här, i hennes egen blogg, gör de det inte.

(För närvarande tränar jag på att skriva i ett och samma dokument hela tiden. Och i tredje person – får se hur länge jag orkar med det. Och ni som ev läser ids fortsätta läsa.)

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Bokbörsen är bra!

Publicerat den 20 februari, 2012 av beskrivarblogg

Nog nu av morbida tankar, hon har saker att göra. Hon har fyra banankartonger av böcker som ska läggas in på Bokbörsen. Igår fotograferade hon böckerna i en låda, nu ska de registreras. Det är tjocka (och därmed portotunga) böcker, men eftersom hon fått dem gratis är det OK med avgiften och portot. Hon försöker ta ut kostnaderna av kunden, men det blir lite absurt om emballage och porto kostar mycket mera än boken.

Hundarna är nöjda att vara inomhus ännu ett par timmar innan det är dags att gå ut igen. Bäst att passa på. Mera ved får hon ta in när hundarna är inne i hallen igen efter promenaden. Två hundar i koppel och en vedkorg är mera än hon klarar av samtidigt.

Hon skriver in ISBN-nummer och pris, antal sidor och förlag, och väntar tålmodigt medan den sega bildöverföringen pågår. Mitt i alltihop tröttnar hon en stund och går för att kolla elmätaren, sedan sista januari har hon använt nära 800 kWh, och några till lär det bli innan februari är slut. Det känns ändå inte alltför farligt, förra månaden kostade varje kWh 1,20 kr. Även om priset är högre nu så kanske det räcker med en dryg tusenlapp för el. Bättre än vid samma tid i fjol, men det beror också på att hon i år haft bra med ved att elda med.

Till eftermiddagskaffet mitt i bokregistreringen äter hon det sista av födelsedagstårtan. Hennes syster gjorde två chees cakes, och halva den ena har stått i frysen sedan födelsedagen. Det är nog den godaste tårta hon vet. Hundarna vaknar när hon öppnar frysen, och får lite torkad blodpudding medan hon äter tårta, de ser ut att tycka att det också är gott.

Böckerna är införda, nu har hon nästan tusen böcker till försäljning på Bokbörsen. Inte för att hon inbillar sig att hon kommer att sälja alla, men varje såld bok är ett litet tillskott till kassan. Det händer att folk beställer, men så kommer det inte in någon betalning, de har ångrat sig eller inte insett att det faktiskt kommer porto och emballagekostnad till bokpriset, även om det oftast står i annonsen. Trist när det inte kommer in några pengar, trots att hon påminner. De hör bara inte av sig.

Nåja, de som betalar är fler än de som inte gör det.

När hon kollar sina mejl har hon fått en värmande kommentar från en skrivarkollega, som föreslår att hennes text ”Tiden är obeveklig” skulle läsas till musik av Arvo Pärt, ”Spiegel im Spiegel”. Hon har bara en enda CD med Pärts musik, Orient Occident, och där är just den här inte med. Det är kanske dags att betala för att få Spotify – men hon vet inte riktigt om det fungerar på hennes dator. De gånger hon försökt lyssna på youtube har ljudet hängt upp sig. Antagligen på grund av att internet är så långsamt här.

Det har mörknat utanför fönstren, hennes smålampor lyser. Ännu har inte gatulampan vid ån bytts ut, den slockande för en månad sedan. Det gör ingenting, hon trivs med att det är mörkt ute. Trapplampan är tänd tills hon går och lägger sig.

Åns vatten forsar igen, isen har tinat så pass att vattnet åter kan rinna med fart. Hon hör ljudet av vattnet också när hon låter öronen vila från hörapparaterna. Det är ett både kraftfullt och vilsamt ljud. Det lilla vattenfallet drev en gång både såg och kvarn, nu är bara ruinen av byggnaderna kvar. Och åns lilla fors.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Tiden är obeveklig

Publicerat den 20 februari, 2012 av beskrivarblogg

Hon är 70 år, men förstår det inte riktigt. Inte för att det är något fel på hennes hjärna, inget som hon vet om i alla fall, men det är obegripligt att hon redan levt i 70 år. Så är det väl, när man fyller 70 har livet redan pågått i så många år.

Tiden är obeveklig. Hon hänger inte med. Och gör det ändå, sitter ju här och funderar. Hur många år kan hon rimligen ha kvar? Hon är frisk och rörlig, behöver inga mediciner ännu. Hon är inte överviktig. Fortfarande har hon mycket olevt, mycket hon vill vara med om innan livet är slut.

Framför allt vill hon varje dag känna sig levande, inte gå ner sig i det där deprimerande mörka som hon ju känner till, där hon tillbringat alltför stor del av sin tid. Ett sätt att hålla energin igång är att gå ut på en halvmils promenad varje dag, oavsett väder och oavsett om hon ”måste” eftersom lånehundarna ska ut.

Mormor blev över 90, mamma nästan 80, pappa bara 67. Gener spelar roll, men liv och sammanhang kanske är viktigare. En syster dog innan hon fyllt 65.

Hennes spelberoende och spelmissbruk kunde ha bidragit till en för tidig död. Kanske inte på samma sätt som alkohol och knark, men genom att livet inte blev värt att leva. Hon tänker på mannen i den översnöade bilen på skogsvägen, han som suttit där i två månader utan mat. Hennes fantasi är att han åkte dit för att dö, för att slutgiltigt komma ifrån det liv han hade med skulder som tedde sig oöverkomliga.

Hon har bestämt sig för att leva. Varje månad tar Kronofogden hand om en del av hennes pension, dessutom betalar hon några lån vid sidan av, så mycket hon klarar av. Förmodligen kommer skulderna att överleva henne. Ett val hon har är att skämmas och förtvivla. Nu gör hon inte det, hon har t o m lite respekt för sig själv som numera gör så gott hon kan. Att det inte räcker hela vägen struntar hon i, hennes skulder är till företag som specialiserat sig på att låna ut pengar till hög ränta och utan särskilt många frågor.

Just den här månaden blir hennes pension mindre än tidigare, en födelsedagspresent från pensionsmyndigheten. Den pension hon nu får är den hon kommer att få resten av sitt liv, några större förändringar uppåt lär det inte bli.

Frisk skulle hon nog vilja leva åtminstone 20 år till. Då skulle hennes söner vara nyblivna pensionärer! Vilken konstig tanke, för henne och säkert för dem. Samtidigt ser hon svärmor för sig, hur hon tillbringade de sista åren i livet i en säng på ett äldreboende.

Minns svärmors glädje vid besöken, minns hur de höll varandras händer, hur hon målade hennes naglar och smorde in hennes ansikte, tog bort de förargliga skäggstråna från haka och överläpp. Sådant ville svärmor, trots att hon sällan såg sig själv i en spegel. Bara när hon kördes i rullstol ut i duschen kunde hon kanske se en skymt av sig i spegeln. Kände hon igen sig? Hur fick hon dagarna att gå, utan att bli galen? Utan annan stimulans än tämligen trist mat ett antal gånger om dagen, jäktad personal som såg till att hon fick sina mediciner, bytte lakan, torkade golv. Hur överlever man när världen krympt så?

Det är något hon ännu inte vet någonting om. Egentligen vill hon heller inte veta något, inte nu. Men hon hoppas kunna hitta ett innehåll även i det lilla livet, om det blir hennes. Vad skulle hon göra? Hitta på historier (de hon inte kan hitta på nu) inne i huvudet, och låta dem leva där, när hennes fingrar och övriga kropp inte tillåter henne att använda datorn? Rasa och förbanna, vilja döden, fly in i förvirring och depression? Vara elak mot personal och släkt? Hon vet inte.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Konst

Publicerat den 18 februari, 2012 av beskrivarblogg

Jag tänker på Cecilia Svenssons ord i boken ”Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela livet”, att varje missbrukare behöver nå sin botten (ungefär). Jag nådde inte riktigt min botten när livet tycktes braka samman, i november 2009. Det kan verka som om jag gjorde det, men det tog ytterligare nästan två år innan jag faktiskt slutade spela på internetcasinon.

Nu har jag förändrat hela livet. Jag spelar inte längre. Det är inte längre min identitet. Nu skriver jag och kanske börjar det bli min identitet, när jag törs tala om det är det så. Eller så är det så enkelt att jag börjar bli jag, att jag är min identitet. Utan etiketter, utan skuld och skam. My own author, som Richard Moss sade för länge sedan.

Jag tittar på mitt fruktfat. Apelsiner, ett granatäpple, ett (gott) äpple, citroner i ett vitt gammalt spillkum. För mycket frukt för mig ensam. Allt kommer jag inte att äta upp medan det är fräscht (fult ord visuellt). Kan jag få mig att se frukt som vacker dekoration, ungefär som snittblommor? Att slängas på komposten (sic!) när de är vissna? Apelsinmarmelad har mannen min kokat, och jag har inte mera pektin om jag så skulle vilja göra mera. Ris à la Malta kanske i morgon. En tanke, ett minne från barndomen, men troligen kommer jag inte att göra det.

Nu är det så tyst i huset att det hörs. T o m utan hörapparater. De ligger nydiskade och fina framför mig på bordet. Det är skönt att låta öronen vila från dem ibland. Just nu finns inget jag behöver höra. Ibland kan jag beklaga att jag inte längre hör alla nyanser när jag spelar en skiva som jag alltid gillat – vissa tonomfång är borta. Trist, men tristare vore att inte höra alls. Och ibland är det väldigt bekvämt att höra dåligt …

Här sitter jag, i ett litet kök med ett mycket stort köksbord som är min sons, i ek eller så. Med hans stolar, läderklädda med hög rygg plus en av mina gamla vackra trästolar. Här finns en halvbra (positivt uttryckt) vedspis, en elspis som är helt OK, en diskmaskin som jag använt en enda gång på två år, när jag nyss fyllde år. Ett gammalt kök med fult nytt plastparkettgolv (jag törs inte ens fantisera om hur det gamla golvet såg ut). Två kylskåp med frys. En bänk vid fönstret ut mot den lilla vägen. Ett fönster ut mot gräs och stall och ekonomibyggnader.

Jag har flera tavlor på köksväggarna, över vedkorgen hänger en vedbärerska från Sydamerikas berg (min fantasi) av Göran Brunius, på skafferiväggen vid bänken en mycket liten oljemålning, ”Triumffärd” av Ulf Olausson, på ena sidan fönstret en färgrik litografi av Arne Lindberg (kanske föreställer den fikonträd eller fikonblad) och på andra sidan en liten oljemålning av Olle Lindgren från 1987, ”Spelmännen och flickorna”.

Av detta framgår att jag gillar tavlor. Inte nödvändigtvis ”stor konst”. Jag är inte konsthistoriskt bildad. Men jag tycker om tavlor. Bilder som pratar med mig. Som får mig att se något. För många år sedan (i slutet av 80-talet) målade jag själv. Så gick jag på kurs och lärde mig att jag inte kunde måla. Det är jag ledsen för än idag. Jag vet att jag en sommar såg på ett annat sätt, såg bilder i skogen där jag gick, såg att mossan hade ett särskilt uttryck. Innan jag insåg att jag inte kunde avbilda. Och lade av att måla. Ibland kan jag längta dit, till målandet, till när jag vågade uttrycka mig med färg och form.

Idag använder jag orden i stället. När jag vågar.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar