beskrivarblogg

Fredag 18 februari 2022 – har varit ute en sväng, fått klart för mig att stegräknaren behöver känna mina steg för att registrera något. Igår åkte den snålskjuts i dra-maten, därför bara tio steg. Den lilla promenad jag tog i vinden nu blev nästan tre tusen steg, eller två kilometer. Padules var stängt, så det fick bli fika hemma.

Satt i solstolen på taket en stund, men det blev antingen för soligt, eller för svalt i skuggan och blåsten. Stolen fick åka in i tvättrummet igen. Ett ögonblick letade jag frenetiskt efter dörrnycklarna i ryggsäcken, tills jag insåg att de redan satt i dörren…

Uppdaterar telefonen till en massa nya finesser som jag antagligen varken förstår mig på eller kommer att använda. Just nu optimerar den appar.

Agnes pratar inte med mig just nu. Det är inget nytt, hon har varit tyst länge förr. Kanske vilar hon tills hon kommer hem till Sverige igen, i vår.

Har till slut lyssnat lite på inläsningen av min bok, Free Spin. När den kom hörde jag på ljudboken i ett par minuter, och stängde av. Tyckte inte om uppläsaren. Nu bekräftades den känslan, det är fel röst till det innehållet. Både förlaget och jag borde ha förstått det, nu ligger det en negativ kommentar på Adlibris – och det är ju trist. Nästa gång ska jag vara mera noga med valet av uppläsare! Tror att det spelar stor roll.

För att komma till ”nästa gång” behöver jag skriva, ha bättre skrivdisciplin än jag har just nu. Så jag får väl tvinga Agnes att vakna till, hitta på något som får fart på henne. Men inte här, hon får sina egna dokument.

Ut en vända till, nu en cortado på Padules och en promenad igen. Totalt 6 500 steg idag, nära fem kilometer. Bra jobbat. Har faktiskt skrivit lite ”Agnes” också.

Börjat läsa Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Hade inte så stor läslust, efter allt rabalder i pressen om vem Hugo är. Men jag tycker om hennes språk, har inte kommit långt in i boken ännu. Spännande med en författare som jag haft (har?) förutfattade, dåligt grundade, uppfattningar om. Lärorikt på många sätt. Lär mig också att det kommit en fortsättning med Ester Nilsson, Utan personligt ansvar. Tack vare Nina har jag Anderssons bok Sveas son, som väntar på läsning.

Fortfarande torsdag 17 februari 2022. Har just köpt 20 st Investor B, trots att börsen bara rasar.

Hur ska jag ta mig tillbaka till Agnes och Andrès, hur ska jag känna att de lever? Behöver skriva mycket mera dialog, och det är inte direkt det jag är bra på, i livet eller i skrivandet.

Plockade upp en önskelista från 2019 – och inser att jag faktiskt fått en del av det jag då trodde att jag önskade mig. Skrubben därhemma är fortfarande full av det jag kallar loppisprylar, golvet i vardagsrummet är fortsatt omålat, men jag har en lättare laptop, en ny madrass i sängen, då ville jag åka till Teneriffa en månad, nu är jag här i tre månader drygt. Istrien hade jag också för mig att jag ville kolla, kanske ska göra det till nästa resa. För det blir en resa till, minst.

Har numera ett parasoll till altanen, flera bokhyllor (men fortfarande böcker som står i dubbla rader), ensamhet ville jag ha då, har jag nu. Mera torr ved behöver jag inte, vedspisen går inte längre att elda i.

Sammantaget har de flesta av mina dåtida önskningar uppfyllts, på ett eller annat sätt. Tankeväckande.

Jag ville också ha idéer till flera böcker, och det är lite trevande på gång. Eller mycket trevande. Behöver röja en hel del i de texter jag har skrivit, plocka ihop, få någon sorts överblick så att jag ser vad som kan få fortsätta sitt liv i min nya bok, eller inte ryms där, just nu. Som kanske hör hemma i del två av trilogin! (Ska man drömma finns det inte många anledningar att inte ta i.)

När Nina frågade mig vad jag önskar mig mest av allt – vaknade jag mitt i natten och pratade högt med mig själv. ”Ett eget bättre boende” – köpt eller hyrt, på landet eller nära tätort, men inte mitt i smeten. Om jag vore miljonär (flera gånger om) vill jag köpa. Där är jag inte. Men kanske kan jag hitta något litet bra hus att hyra länge, så länge jag kan bo för egen maskin. Och köra bil…

Vi pratade ekonomi och börs, sparande si och så, drömmar, passion, medvetenhet, skrivande förstås. Saknad och sorg också, längtan, ålder, ålderdom, kroppens oundvikliga förändringar. Vill inte kalla det kroppens ”svek”, min kropp gör inget som inte jag gör. Att bli äldre dag för dag är lärorikt, med många överraskningar efter vägen, ingen har någonsin berättat för mig hur det är. Nu lever jag det jag inte visste. Än så länge är jag hyfsat med, andra tider kan komma. Framtiden är kortare än den någonsin varit – ändå finns den där, hur den nu blir.

Ordet ”polideportivo” fascinerade mig när jag såg att hållplatsen i La Vera hette så. När jag översätter blir det mindre spännande – det betyder helt enkelt ”sportcentrum”. Och onekligen fanns det många sportbutiker.

Inser att jag behöver lära mig mera spanska om jag ska återkomma till Spanien. Idag fick jag lotsa taxichauffören när vi skulle till Titsa-stationen i Icod. Han visste inte var den låg, frågade mig om han skulle köra vänster eller höger, jag gissade vilt. Och vi kom dit, han råkade köra förbi, men jag gick ur och betalade och gick något hundratal meter tillbaka. Lite känsla hade jag trots allt för var stationen låg, annars är mitt lokalsinne inte särskilt pålitligt.

Min stegräknare hävdar att jag gått tio steg idag. Den ljuger, varför vet jag inte. Min beräkning är mellan sex tusen och tio tusen. Det är vad fötter och ben säger. Jag får lita mera på mig än appen. Genomsnitt i februari hittills (inkl de tio stegen) är fem tusen steg per dag. Det är jag nöjd med. Kanske måste telefonen vara på hela tiden? För den var med mig, i dra-maten (den kanske inte registrerar att den rullade med, annars har jag den ju i ryggsäcken som jag bär när jag går mina steg).

Himlen utanför fönstren är sommarblå, med lätta moln. Det är varmt, och lite blåsigt. I natt var det fullmåne, som jag inte såg trots att jag var vaken mest hela natten (kändes det som). Det blir tidig kväll i kväll, men inte riktigt än. Klockan är bara halv sex. Jag ska läsa lite i Jan Philipp Sendker´s bok Hjärtats innersta röst, fristående fortsättning på hans Konsten att höra hjärtslag. Känns än så länge lite seg, men det kanske ändrar sig. Läser några sidor till, och något i mig säger ”nej”. Om det handlar om att jag inte vill veta hur det går för kvinnan som är olyckligt död och har invaderat huvudpersonens hjärna – eller om jag faktiskt tycker att hela upplägget är knäppt, vet jag inte just nu. Vill bara inte läsa mera nu.

Så då gör jag inte det – har andra böcker (böcker-böcker) att läsa tack vare Nina – Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Sveas son av samma författare. Som inte lockar riktigt heller… Men jag tror att båda är ”bra”, starka och störande, får mig kanske att reflektera, får mig att morra. Jag får se.

Går till sängs strax efter nio, svårt att somna. När jag tittar på klockan är hon kvart över ett. Kanske har jag sovit något, sov i alla fall till klockan nio på fredagsmorgonen.

Torsdag 17 februari 2022 – till La Vera och ”Flying Tiger Copenhagen” för att köpa skrivböcker. Titsa-kortet fungerade inte, fick därmed betala kontant. Hittade till Alcampo – stort köpcentrum nära hållplatsen efter La Vera. Kändes ungefär som att gå på IKEA hemma, men jag stod ut. Handlade det jag skulle, bland annat två lagom stora svarta skrivböcker med sidor utan rader, och en mindre. En gullig liten skål att ha oliver i, det har saknats i lägenheten. Två värmeljushållare.

Lite mat, orkade inte gå runt i hela butiken som verkade ha allt från livsmedel till möbler. Fika och ”patas loca” på kafé – inte för att jag begrep vad det betyder, men det var en massa pommes frites, något som såg ut som mald skär skinka, en slatt örtmajonnäs, en slatt ketchup och en slatt något annat, strimlor av ost som inte smakade någonting. Nåja, allt är någon sorts lärdom – nu ska jag kolla översättning – Google säger ”galna ben”, loca visste jag nog, men ”ben” – det är väl all potatisen… Åt inte upp. Tog en cortado som avslutning, och hittade till toaletten därefter.

Gick och klippte mig också. Duger.

Så taxi, orkade inte leta reda på hållplatsen, till Icod de los Vinos och bussen därifrån. Det blev en dyr dag. Nu sitter jag utmattad i soffan med datorn i knät. Ska inte göra någonting mera idag, och just nu känns det inte som om jag behöver någon middag heller.

Nyklippt och trött i fötterna

Sitter ute i ”halv storm” – havet är vredgat och ryter bakom ryggen på mig, jag har lä av stenmurar. Det är bara håret som flyger och far, tur att jag inte har någon frisyr att ängslas över.

Nina är i Puerto nu, äter förhoppningsvis en god lunch någonstans innan hon tar flygbussen och sen eftermiddag flyger hem till Stockholm igen. Vi har haft en fin vecka, med en ny vänskap som känns mycket bra. Våra samtal inspirerar, och jag hittar skrivlust igen.

Det ligger lätt dimma över bergen, solen gömmer sig men finns där bakom molntäcket. Det är varmt i vinden. Varken surfare eller badande idag. Restaurang Padules är stängt även idag, kanske beroende på att man inte väntar sig gäster en blåsig dag? Begriper mig inte på öppettiderna (eller snarare stängt-tiderna) här. Mat hemma är lösningen på det problemet, och kaffe har jag också.

Har tvättat och hängt tvätten, förväntar mig nästan att den är torr bara efter ett par timmar i den här blåsten. Hoppas den hänger kvar. Någon gång ska jag torka golven också, men har sopat så att det duger en stund till. Bäddar rent i gästsängarna, och i min säng.

Har hörapparaterna i öronen, men måste dämpa ”ovidkommande ljud”, just nu havets dån. Bra funktion. Så tar sig solen igenom molnen ett ögonblick, och det blir nästan för varmt. Fint med de här växlingarna, vind, sol, moln.

Går hem efter nästan en timme och fikar, tar ner torr tvätt och hänger ett nytvättat täcke.

Jag skriver ner funderingar och tankar kring Agnes och försöker se att det kanske kan bli flera böcker – något som är bra att ha i bakhuvudet när man förhoppningsvis får kontakt med förlag. Just nu är mitt manus rörigt, jag har ändrat och inte ändrat, behöver gå igenom och se till logik, ordningsföljd, ålder, tid på året si och så, och mycket annat. Jag har många ”mosaikbitar” som kanske eller kanske inte passar in någonstans. Har fått inspiration och skrivlust, mycket tack vare samvaron med Nina den här veckan. Ensam är inte stark…

Måndag 14 februari 2022 – en stilla stund med datorerna efter frukost. Sol. Så småningom ska vi ta oss uppför backen och handla, bland annat vatten. Glad åt min dra-maten.

Handlat och plockat in, tar dator, bok, vatten och ryggsäck och går ner till stranden, bort till bänken längst bort. Vinden är ljum, och ganska kraftig. Inget bad idag, varken frivilligt eller ofrivilligt. Nina jobbar färdigt det hon behöver därhemma. I morgon återvänder hon till vardag och Sverige. Och sin Rufus som blir fyra månader idag. Han är en stilig katt.

Nu har jag haft någon att prata med i en hel vecka, och jag har tyckt om våra samtal. Kommer att sakna det, så är någon intresserad av att komma hit en vecka eller några dagar så finns det plats. Vi har nu testat restaurang Mondial, och Paludes – båda bra och trevliga, god mat. I kväll ska vi prova den tredje restaurangen här i La Caleta, Casa de Floro, i kvarteret nedanför lägenheten. Hoppas den också lever upp till förväntningarna.

Känner att jag är hungrig och köper en banan i lilla butiken, och kaffe – vilket jag glömde på Alteza. Möter Nina och så sitter vi i sol och vind en stund, innan hon går för att handla lite och jag går hem. Och dricker kaffe. En lagom promenad för min del, drygt två kilometer eller 3 100 steg. Litar inte riktigt på den här mätaren, promenaden upp till Alteza tidigare angavs som 8 steg… Häromdagen var stegen ett tusen. Det var de nog idag också, och liggar i de tre tusen. Appen hann inte riktigt med.

Nu har vi bestämt oss för att gå tillbaka till Mondial och äta middag, jag bjuder den här gången. Casa de Floro får vänta.

När vi kom till Mondial var det stängt. Trots att hemsidan angav öppet. Vi gick tillbaka i kraftig vind, skön promenad ändå – till Casa Floro – som också visade sig vara stängt. Vi släpptes in, personalen där verkade inte särskilt intresserade, efter en titt fick vi klart för oss att också den krogen var stängd. Då gick vi hem. Nu blir det vad som finns i kylen, grönsaker wokade kanske, tomater, murkelpaté, ost och bröd. Så småningom.

Vi iddes inte woka något, åt plockmat igen – röd paprika, tomater, spansk torkad korv, örtpaté (inga murklor i den, mitt misstag), ost, bröd, oliver. Gott vin till. Nu plockar Nina ihop sina saker inför hemresan i morgon.

Klockan är drygt halv nio, vi är trötta båda. Tidig kväll i kväll. Vi har gått ungefär sex tusen steg (det minns jag från kontrollen), telefonen med stegräknaren ligger på laddning och jag orkar inte kolla vad det motsvarar i kilometer. Bra.

Söndag 13 februari 2022 – vi har badat. Jag mera ofrivilligt när jag stod i kanten av Atlanten och välte med den alltför starka våg som kom in. Ingen plats för tveksamhet eller undran om det skulle vara kallt – det var det inte. Med Ninas hjälp kom jag på rätt köl igen – och Nina valde att bada mera medvetet. Båda tyckte vi det var skönt, och att det skulle varit skönare om havsbottnen bestått av sand, och inte vulkansten. Stenarna gör en obalanserad.

Vi pratar böcker och försöker komma fram till varför vissa böcker är ”bra” och andra inte, åtminstone inte lika bra. Ibland tror vi att vi hittar något, ofta läser jag enbart böckerna utan att lära mig något om hur de är skrivna. Det är roligt och spännande att ha en annan läsande och skrivande människa att dela de här tankarna med. Jag är så himla glad och tacksam att jag vågade bjuda in Nina och att hon vågade tacka ja och komma hit. Tycker mig skönja en viss ordning i det jag kallar ”systemet”, andra kanske pratar om universum.

Idag pratade vi dystopier, verkliga och författade, när vi satt på en bänk och såg på havet. Före badet. Hur kan vi vanliga människor hantera hot som det nuvarande där Sovjet vill invadera Ukraina, eller inte. Där Biden hotar från sitt håll. Krig föder aldrig något annat än krig.

När vi hotade att deppa ihop gick vi och doppade oss i stället. Vad som än händer är det kanske bra att ha några vattendunkar hemma, lite plåster och mediciner (även om de är utgångna), torrvaror, kaffe och/eller te etcetera. Men för mig känns det enbart som ”plåster på såren”, det kanske fördröjer den totala katastrofen en kort tid – men därefter, när förråden är slut och människorna som nu saknar allt börjar ge sig på varandra, då vill inte ens jag vara med längre.

Eftersom det inte finns några fungerande lösningar på det här, åtminstone inte för min del, så avslutade vi vår deprimerande diskussion, gick till vattnet och blötte skrattande ner oss – efter att ha halkat oss fram på stenarna på stranden. Definitivt ingen barnvänlig strand, inte särskilt vänlig mot gammal tant heller. I det här sällskapet är det bara en sådan. Och doppet var skönt.

Tisdag 8 februari 2022 – idag släpps många pandemirestriktioner i Sverige. På Teneriffa ska du fortfarande ha munskydd både inomhus och ute, tas bara av om du är på restaurang och ska äta, sittande vid bord. Revidering 10 februari.

Soligt och varmt, att döma av tvätten på taket mittöver gatan blåser det inte idag som igår. Klockan är kvart över nio, frukosten avklarad, disk och bäddning återstår. Ska ta ner tvätten från taket. Har ögnat tidningsrubriker och kollat mejl och FB.

Nu på med kläderna och ut. Har suttit på ett av trädäcken vid playan en stund. Lät mig störas av två ungdomar som började göra morgongymnastik alldeles bakom mig. Gick vidare och sitter nu på ”teatern” längre bort mot vägen till Silos. Disigt, soligt. Havet är kraftfullt även idag. Snart high tide. En polis på motorcykel far försiktigt förbi när jag går längs strandpromenaden.

Lite aktivitet även idag på byggtomten här bredvid. Två män gjuter en platta i gropen de grävde färdigt igår.

Orden smiter iväg från mig. Försöker mig på det som Björn Natthiko Lindeblad kallar ”varsevarande” i sin bok Jag kan ha fel. Lyckas så där. Är det samma sak som mindfulness? Som väl är att vara medveten om sig och sin inre och yttre värld, hela tiden. Där är jag inte, men ibland i en meditation där jag använder mitt gamla mantra, och låter mina tankar och inre pladder komma och försvinna och tar upp mantrat igen – då är jag nog i varsevarandet. Ett gott tillstånd.

Eller som nu, när jag bara sitter och låter vågorna framför mig komma och försvinna, ibland plaska överraskande kraftigt och högt, ibland bara smeka sig undan, se havet från en trygg plats.

När jag kollar ser jag att Padules är stängt även idag. Vad ska jag då hitta på till middag i kväll när Nina kommer? Kanske musselsoppa, den djupfrysta var riktigt bra. Får ta mig uppför backen idag också därmed… Och så blev det drygt femtusen steg och nära fyra kilometer promenad sammanlagt.

Tillbaka efter handlandet, nu har vi ost och sallad med diverse tillbehör, bröd, musslor, grädde eller vin när jag värmer dem. Får ta fram musslorna ur frysen sen eftermiddag. Tror vi klarar kvällen.

Har just läst Leffe Grimwalker´s inlägg i Debutantbloggen, om att skriva för ljudbok. (Min sammanfattning:)

Kortare kapitel (3-5 sidor), snabbare flyt i berättelsen, öka tempot, ha både läsare och lyssnare i fokus, skriv längre dialoger, och skippa allt ”blommigt” (dvs långa miljöskildringar, långa transportsträckor).

Läs din text högt för dig själv, för att uppfatta rytm och flöde.

Hitta ditt berättarspråk, bry dig inte om hur man ”ska” skriva. Testläsare bidrar sällan till att utveckla ett manus. Anlita en lektör, och ta till dig både positiv och negativ kritik. Redigera så att du tror att du är färdig, ett förlag fixar resten. Släpp ditt manus, skicka in det. En bra story når alltid ut!

(slut på min sammanfattning)

Tack Leffe.

Kvart i sju messar Nina att hon är i Santa Cruz – fått fel info på flygplatsen, får nu ta 108 till Icod och där byta till 363 hit. Ja, ja – hon kommer när hon kommer. Hoppas hon inte är alltför stressad av alltihop.

Mjuksteker lite schalottenlök till musslorna, som fått tina i stor kastrull. Väntar med resten, tar bara fram ostar ur kylen för temperering. Och tar ett glas vitt vin medan jag väntar.

Nina kom, vi åt musselsoppa och pratade till halv två. Vaknade i morse vid åtta, frukost med gott te, bröd och ost, salami, frukter och juice. Ut, promenad ner till havet, runt i byn och så småningom till Padules för en cortado och ett glas färskpressad apelsinjuice, och pulpos till kvällsmat.

Nina gick sedan upp till Alteza och handlade en del produkter som hon ville testa, vi har ätit olika sorters oliver, mojo (röd och grön), färsk baguette med smör utan vegetabiliska tillsamtser, torkade spanska korvar, ”majsostbågar” och lantchips. En liten GT till. Nu är klockan lite över fem och bläckfiskarna får nog vänta till lite senare i kväll.

Vi har det både gott och trevligt tillsammans. Det har varit molnigt och varmt idag. Många paragliders flög högt och landade vackert på playan. I morgon skrivrum.

Lite enskilt skrivande/läsande en stund innan vi lyssnar till föredrag om smak och arom från Systembolaget. Livet är omväxlande, och intressant.

Tapas KAN se ut på många sätt – de här är inte våra, men säkert goda de också

Tisdag 8 februari 2022 – idag släpps många pandemirestriktioner i Sverige. På Teneriffa ska du fortfarande ha munskydd både inomhus och ute, tas bara av om du är på restaurang och ska äta, sittande vid bord. Revidering 10 februari.

Soligt och varmt, att döma av tvätten på taket mittöver gatan blåser det inte idag som igår. Klockan är kvart över nio, frukosten avklarad, disk och bäddning återstår. Ska ta ner tvätten från taket. Har ögnat tidningsrubriker och kollat mejl och FB.

Nu på med kläderna och ut. Har suttit på ett av trädäcken vid playan en stund. Lät mig störas av två ungdomar som började göra morgongymnastik alldeles bakom mig. Gick vidare och sitter nu på ”teatern” längre bort mot vägen till Silos. Disigt, soligt. Havet är kraftfullt även idag. Snart high tide. En polis på motorcykel far försiktigt förbi när jag går längs strandpromenaden.

Lite aktivitet även idag på byggtomten här bredvid. Två män gjuter en platta i gropen de grävde färdigt igår.

Orden smiter iväg från mig. Försöker mig på det som Björn Natthiko Lindeblad kallar ”varsevarande” i sin bok Jag kan ha fel. Lyckas så där. Är det samma sak som mindfulness? Som väl är att vara medveten om sig och sin inre och yttre värld, hela tiden. Där är jag inte, men ibland i en meditation där jag använder mitt gamla mantra, och låter mina tankar och inre pladder komma och försvinna och tar upp mantrat igen – då är jag nog i varsevarandet. Ett gott tillstånd.

Eller som nu, när jag bara sitter och låter vågorna framför mig komma och försvinna, ibland plaska överraskande kraftigt och högt, ibland bara smeka sig undan, se havet från en trygg plats.

När jag kollar ser jag att Padules är stängt även idag. Vad ska jag då hitta på till middag i kväll när Nina kommer? Kanske musselsoppa, den djupfrysta var riktigt bra. Får ta mig uppför backen idag också därmed… Och så blev det drygt femtusen steg och nära fyra kilometer promenad sammanlagt.

Tillbaka efter handlandet, nu har vi ost och sallad med diverse tillbehör, bröd, musslor, grädde eller vin när jag värmer dem. Får ta fram musslorna ur frysen sen eftermiddag. Tror vi klarar kvällen.

Har just läst Leffe Grimwalker´s inlägg i Debutantbloggen, om att skriva för ljudbok. (Min sammanfattning:)

Kortare kapitel (3-5 sidor), snabbare flyt i berättelsen, öka tempot, ha både läsare och lyssnare i fokus, skriv längre dialoger, och skippa allt ”blommigt” (dvs långa miljöskildringar, långa transportsträckor).

Läs din text högt för dig själv, för att uppfatta rytm och flöde.

Hitta ditt berättarspråk, bry dig inte om hur man ”ska” skriva. Testläsare bidrar sällan till att utveckla ett manus. Anlita en lektör, och ta till dig både positiv och negativ kritik. Redigera så att du tror att du är färdig, ett förlag fixar resten. Släpp ditt manus, skicka in det. En bra story når alltid ut!

(slut på min sammanfattning)

Tack Leffe.

Måndag 7 februari 2022 – blåsigt, disigt, bara lite sol genom molnen. Varmt ändå. Sitter vid havet, har lite lä av en buskig fikus (växt) bredvid mig. Har handlat, diskat, satt på en tvättmaskin därhemma. Nu ingen mera ”nytta” idag. En surfare jobbar för att komma ut till de riktigt stora vågorna, men när de kommer klarar han inte att komma upp på sin bräda. Åker med en vända ändå.

Igår roade jag mig med att lära mig lite om trakterna här omkring, om viner och DO,  kvalitetsmärkning. Vinodlandet ökar och vinerna blir allt bättre, finns jordmån för många olika sorter. La Caleta har verkligen inte många bofasta/skrivna här. Ungefär 500. Och faktiskt inte många turister heller, hoppas tillräckligt många för att folk här ska överleva. Många yngre har förmodligen flyttat annanstans för studier eller jobb. Arbetslösheten anges till drygt 8 procent för Teneriffa.

Det är frid att sitta här i blåsten och värmen, att höra och se de otroligt stora vågorna dra in och gå sönder mot vulkanklipporna vid stranden. Glad att jag är på land. Jan och jag brukade säga, när det blåste väl mycket, ”skönt att vi inte är på sjön”. Behöver inte längta efter att segla här. Vi var småfega seglare, enbart i Östersjön, men klarade oss i kraftiga vindar också.

Försökte skriva om Agnes igår, vad hon egentligen ville med den här resan. Vad hon har lärt sig av att nu ha varit här i snart två månader. Vad hon saknat, och vad hon kunde varit utan. Fortfarande inget flyt, men textstycken som kanske kan komma till användning. Skrev också om att hon faktiskt vill iväg igen, kanske annanstans på Teneriffa, kanske till Grekland (även om språksvårigheterna där blir större än här, där kan hon inte ens läsa skyltar och anvisningar). Möjligen fungerar engelskan bättre där än här. Kanske vill hon åka tillbaka till södra Frankrike, till trakterna kring Nice eller Juan les Pins. Kanske ska hon åka tåg? Inget hon behöver bestämma nu.

Måndagar är fik och restauranger stängda. Ingen cortado på Padules alltså. Det får bli fika hemma. Glömde solglasögonen på bänken när jag gick vidare. Kom ihåg, gick tillbaka – och där stod en äldre man och väntade på att jag skulle komma och hämta mina glasögon. Han hade koll. Vi ”pratade” med gester och leenden bakom munskydden. Jag blev glad.

Nu hemma med kaffe och mjölk, plus ett par små kakor, ”saletas de naranja”. Tror de glömde apelsinsmaken.

Det blev lite drygt två kilometer idag, nära tre tusen steg. Bra nog. Nu är klockan kvart i två. Läser  Björn Natthiko Lundeblads Jag kan ha fel. En fin bok, värd att läsa många gånger, ta till sig.

Gör bananplättar till sen lunch eller tidig middag när klockan är halv fem. Gick riktigt bra, soppsleven var bra att ha, stekspaden av trä lite svårhanterlig. Jag fick upp plättarna på tallriken.

Nu tomt dokument. Det är fortfarande min födelsedag, den dag då jag blir 80 år, enligt en tidräkning jag inte begriper mig på. Hur kan det vara rätt? När gick åren så fort? Vissa år var för långa, andra för korta. Numera känns alla för korta.

Det är också obegripligt att jag sitter här i en hyrd lägenhet två månader till, på Teneriffa. Ett spontant beslut, säkert föregånget av mer eller mindre medvetet funderande, och plötsligt hade jag bokat enkel biljett hit. Vänner bistod med att hitta lägenheten, de finns fortfarande nära (i Puerto) och är en trygghet. Världen här är väldigt obekant, blir långsamt mera intaglig. Jag börjar känna igen folk, när jag går mina promenader och gubbarna (bara någon kvinna bland alla män) går sina vändor varje dag.

Jag möts nu av glada ögon över munskyddet på restaurangen Padules nära kyrkan här i byn. Fikar eller dricker en öl där, tar ibland med mig mat att äta hemma. Det finns en restaurang i kvarteret nära lägenheten, men av någon anledning tilltalar den mig inte.

Jag är här, och naturligtvis hade jag när jag tänkte på den här resan, diverse fantasier. Att jag skulle skriva den där feelgood-romanen om Agnes, som drog iväg på sitt sista äventyr. Eller att jag skulle skriva släktkrönikan som sonen ”beställt” till födelsedag, något år. Eller bli kreativ nog att skriva något helt annat, alldeles nytt och obekant, oprövat. Hitta det där författarflödet som en del skrivande människor berättar om.

Livet här är oprövat, jag talar inte spanska, något ord här och där kan jag sticka in, men inte mer. Och de flesta här talar inte engelska. Vi kommunicerar ändå tillräckligt väl på något plan. Hittills.

Men inte skriver jag något nytt. Det blir som vanligt ”more of the same”. Min historia om och om igen, i olika tappningar och med olika rubriker. Innehållet är ändå alltid jag och mitt. Mer och mindre sant, vad nu sant är.

Och jag är lika ensam här som hemma. Varför skulle det bli annorlunda i en helt obekant miljö? Jag gör inte mycket för att förändra det mönstret. Undantag kanske att jag bjudit in en skrivande vän att komma hit en vecka och bo i gästrummet.

Pandemi och personlig läggning har gjort mig till mera ensamvarg än annars. (Varför ordet ”ensamvarg”, vargar lever väl alltid i flock?). Nåja, mera självisolerande än annars, mera ovan att hantera och vara i sällskap med andra människor.

För några dagar sedan fick jag en mycket påtaglig massage en timme i Puerto. Min kropp har saknat annan beröring än min egen, alldeles för länge. Nu blev jag knådad, och är öm i ryggslutet fortfarande. Har bokat ny tid för mig och vännen som kommer på besök, i nästa vecka. Men jag saknar fortfarande en beröring som är smeksam, som är sensuell, som den mannen min gav mig. Den har jag nu saknat i drygt fem år. Alltför lång tid, när så kort tid återstår av livet. När framtiden är så rimligt kort.

Får för mig att jag vill se Rapport – ”kan bara ses i Sverige av rättighetsskäl” – skitdåligt! Så, inga svenska nyheter i kväll. Inte för att de brukar vara särdeles vidsynta och informativa, men ändå. Inga nyheter, på grund av sport som jag ändå är ointresserad av. Och på något sätt betalar jag för att inte få se.

Och jag tänker på vännen och arbetskamraten (i dess bästa bemärkelse) som nu får behandling för cancer. Han får inte dö, han också. Inte bara för min skull, men för hans egen och hans familjs. Den här sjukdomen – och de flesta andra – är inte rättvis, ingen borde behöva lida i livet, före sin död som ju ändå kommer till oss alla. En gång när vi för det mesta förmodligen inte är beredda, när vi inte vill dö. Jag vill definitivt inte dö nu, och jag vill inte att flera av de människor som är och har varit viktiga för mig i livet, ska dö.

Lev för helvete, fortsätt, livet är kanske gott i obekant form. Tror Bodil Malmsten utbrast något liknande när en av hennes nära dog, eller var nära att dö. Minns inte var, minns bara frustrationen över att ingenting kunna göra, bara vilja något.

Inser att jag saknat Bodil Malmsten lika länge som ”mannen min”. Här är Minsann och han, året var 2015.