beskrivarblogg

Nu har jag det där tomma dokumentet igen, vid sidan av det jag började på i morse, som jag kanske bloggar. Som vanligt helt tom på idéer om vad jag ska skriva här, om alls. Gör just ingenting som är något att berätta om, tänker inga kloka tankar, hävdar att jag sitter vid havet och filosoferar – men jag låter tankefragmenten fladdra runt och försvinna, det är mera korrekt.

För visst surrar det i huvudet hela tiden, inget som låter sig fångas, inget som känns viktigare än något annat. Är smått avundsjuk på Sverigeförfattarnas Silja-seglats och alla möten mellan skrivande människor. Nästa gång ska jag nog se till att vara med, (först stod där ett ”kanske”, tog bort det och ersatte det med ”nog” – tveksamheten stod alltså kvar, möjligen lite dämpad).

Kollar vad jag gjort av med, inkl buss, vin, mat, museum mm från 24 februari t o m 7 mars = 11 dagar. Har skrivit upp och räknat, 2 215 kr dividerat med 11 = 200 kr per dag. Okej. Bra att ha lite hum om inför nästa resa, vart den är går.

Skriver ännu ett mejl till lägenhetsuthyraren, argt, apropå noll internet. Behöver få besked om det är fel på routern/anknytningen eller min dator.

Förbereder middag, skalar schalottenlök och vitlök, ansar små potatisar och champinjoner, tar fram en röd paprika, persilja och köttet (entrecôte) att tempereras. Skulle gärna haft bearnaisesås till, men hittar ingen i butiken, och ingen färsk dragon heller (är det sådan man har i såsen?). För det är väl inte basilika (som inte heller finns)? Persilja, och ibland färsk koriander, ingefära – det är de färska ”kryddor” jag hittat här i La Caleta, flera finns säkert i Puerto eller Santa Cruz.

Halv fyra, för tidigt med ytterligare middagsbestyr. Ska byta shortsen till tights, varmare om benen. Här hade jag ett ”kanske” igen, när ingen tveksamhet fanns – är det en av mina ”darlingar” som jag behöver ta död på?

Laddar ner ytterligare böcker från Storytel, så att jag har att läsa när/om internet tar slut. Och behöver ladda mobilen också, funkar det parallellt?

Råsteker potatisen, löken och resten, utom köttet. Blandar för efterstekning. Hackar persiljan. Den och köttet får vänta. Gör mig en GT medan jag står i köket. Har inga riktiga glas, bara trista vinglas – men det går… En Rioja till maten småningom.

Har en envis fluga som inte hittar ut. Öppnar fönstret lite till.

När skulle syrran till doktorn igen? Idag eller i morgon? Om jag nu haft normalt internet kunde jag ha skickat ett mejl och frågat direkt. Nu får jag i stället vänta på att telefonen ska laddas, och därefter gå in med mobile hotspot för internet. Skit, señor Frankk (värden). Det är han som stavar så.

Vill också kolla om ”paloma” på spanska betyder mer än ”handflata” som i Fatimas hand, fått för mig att det också är ”fjäril”. Minnesfragment från drygt sextio år bakåt är inte pålitliga. Det nuvarande minnet är det inte heller. Vem Fatima var vet jag inte. Något helgon. Det mesta var fel av mina minnesfragment – ”paloma” betyder duva, och handflata heter ”palma”. Förstås.

Nu måste jag köpa extra surf till att börja med för 99 kr 3 GB. Får se hur länge det räcker. Betalas nästa gång Hallon skickar räkning.

Har ätit, och har tillräckligt över för middag i åtminstone ytterligare en dag. Rödvinet är gott, jag försöker få höglurarna att vilja med datorn, men icke. Varför vet jag inte. Laddar dem, kanske går det bättre därefter.

Jag sitter i mörkret här inne, därute är det också svart. Borde kanske diska, men har i alla fall satt in resten av maten i kylen. Disken kan vänta, tills i morgon när jag önskar att jag hade diskat i kväll.

Tittade en liten stund på Crocodile Dundee, men nej. Såg åtminstone två människor, vars liv förändrades efter filmerna. Och kanske inte till det bättre, annat än i ögonblicket. Kanske är det så för oss alla, att livet blir bättre ett ögonblick efter stor förändring, och att det sedan återgår till det som var tidigare. Det vanliga, kanske tråkiga och trista livet. Men dock liv, viktigt att komma ihåg idag, när mångas liv tar slut, i Ukraina och i Ryssland.

Stänger av min dyrbara internetanslutning. Klarar mig utan bilder från helvetet i Ukraina. Men vet inte vad jag ska göra i stället för att våndas. I stället för att inse att jag inte kan göra någonting för att ändra någonting. Som när jag var som mest spelmissbrukare, och visste vad jag höll på med, och gjorde det hjälplöst ändå. Nu är jag lika hjälplös, men spelmissbrukar tack och lov inte längre. Försöker skriva i stället, nu som då, med växlande framgång. Inte hjälper det någon i krigets Ukraina, eller i Ryssland – där det också finns människor som inte vet eller inte vill kriga mot Ukraina. De lider också, de förlorar också sina kära.

Det är så absolut obegripligt att krig kan döda de jag älskar, att krig dödar de andra människor älskar några länder längre bort åt öster till. Har aldrig ägnat Ukraina särskilt många tankar, och har inte trott att Ryssland skulle återuppstå som under Stalin. Nu är det krig, nu är det olidlig verklighet för så många. Jag är tacksam att jag inte är där, att jag vanligen lever i Sverige, även om jag just nu några veckor till är i Spanien. Det känns för ögonblicket tillräckligt långt bort, fysiskt. Men inte för övrigt. Och snart är jag hemma i Sverige igen, till skenande bensinpriser, och annat obekvämt.

Jag vet inte hur det är i Sverige just nu. Vad är viktigt, vad är oviktigt? Vad bör man se till att ha hemma, ”om kriget kommer”. Ska jag kanske köpa x antal bläckpatroner för att få den där vevradion? Eller är det redan för sent? Ska jag svälja mina smått hånfulla ord i bloggen för ett tag sedan, om preppers? Och börja hamstra själv? Låter det bättre att kalla sig ”prepper” än ”en som hamstrar”? Handlar hamstra om att skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad? Om jag köper x av någon produkt som alla vill ha, vad händer då med de som inte har den möjligheten just då?

För ögonblicket har jag pengarna, jag har en bil jag kan lasta i när jag kommer hem – förutsatt att den går att tanka full. Jag behöver bara bestämma vad jag tror att jag behöver för någon sorts period framåt, och handla. På vems bekostnad?

Jag bor som jag gör, på landet. Behöver använda bilen. Kanske kan förändrade villkor ändra på användandet – kanske kan vi på gården tillsammans bestämma hur vi ska ha det? Har redan bestämt mig för att inte åka ”i onödan” in till Norrtälje. Ska det levereras böcker till Bokbörsen-beställare, så får det ske en dag i veckan. Ett exempel. Noggrannare inköpslistor, många ärenden samma resa. Etc. Blir jag därmed en ”prepper” – nej, men praktisk anpassning till rådande omständigheter. Utan glorifiering.

Fan, jag gillar verkligen inte begreppet ”prepper”. Som om sådana vore smartare än alla andra, och mera insiktsfulla – långt innan helvetet infann sig i den kända världen. Eller något. Vad händer med framgångsrika preppers när dystopin är verklighet? Vem slår ihjäl vem?

Jag har ingen lust att sitta i en kall kåk, med ett par vattendunkar och en vevradio, så att jag kan få besked om hur eländigt allt är. Bättre att inte veta, bättre att tro att sjöns vatten duger till mycket mera än det hittills fått visa. Bättre att lita till sonens jakt för att få lite kött. Och kanske sätta några potatisar själv i den dittillsvarande rabatten. Pionerna får flytta på sig.

Eller så flyttar jag till Spanien, eller någon annanstans, medan flyg ännu går. Långt bort, fast så långt bort kanske inte finns i verkligheten. I min verklighet.

Måndag 7 mars 2022 – börsen (min) ner drygt 10%. Och kriget fortsätter, flyktingar slussas in i Ryssland från Ukraina, sataniskt uträknat.

Här är det molnigt, och lätt vind att döma av tvätten på taket mittöver. 20 grader säger ”vädret”, trots att solen gömmer sig.

Min fot mår bra, törs inte riktigt känna efter, men inga konstiga smärtor eller ryckningar i natt. Stärker min tro på att den var överansträngd. Får promenera lagom, när jag inte har bra skor.

Har just avslutat frukosten, har ännu kvar te i koppen. Klockan är tio. Inga livstecken från min hyresvärd eller grannen. Internet enbart via mobile hotspot, sparsamt utnyttjat – men har kollat tidningar, FB, mejl och Avanza. Nu avstängt.

Sitter och väntar på att få lust att skriva vidare om Agnes och Andrès, eller bara om Agnes, eller om någon alldeles annan och okänd människa, som ingen av oss (jag och eventuella läsare) har träffat ännu. Men inte gör jag vare sig det ena eller andra. Jo, sitter och väntar.

Vet att jag inte behöver inspiration för att skriva, ”skriver ändå” är ett av mina mantran vid datorn. Idag tycks det inte vilja med mig, jag gör ord, kan kanske kallas att skriva – men orden har inget innehåll, innebär ingenting (vilket väldigt bokstavligt ord ”innebär” just framstod som). Tomt är det som inget innebär, innehållet är borta – fanns kanske aldrig eller har tagits bort, försvunnit någon annanstans. Vore kul att hitta det stället där alla tomma ord finns, kanske kan de också skapa en berättelse. Det räcker nog med mina tomma ord, allas tomma ord blir för många.

Det är svårt att låtsas att livet är som det ska vara, när krig pågår så nära. Krig med all förödelse, död och förtvivlan som det innebär, för båda sidor. Primitivt maktmissbruk, barbarisk syn på människoliv, vare sig de är ryska eller ukrainska, eller för den delen mera europeiska. SVTs reporter Bert Sundström har lämnat Ryssland.

Jag är ju rimligt trygg här några veckor till. Hemma i Sverige lär vissa varor i butikerna ha tagit slut, eller priserna höjts – på grund av ”leveranssvårigheter” och därför att människor tydligen hamstrar. Om jag köper tillräckligt många bläckpatroner till min skrivare därhemma får jag en vevradio på köpet. Husägande människor funderar på hur de ska bli självförsörjande med vatten om elen försvinner, ”finns det handpumpar för djupborrade egna brunnar”?

Det är förvirrande, omsorgen och oron inför det egna lilla livet, och maktlösheten inför det som händer i den större världen. Glädje och förtvivlan blandas, ”får man vara glad när detta händer”?

Pengar samlas in, konvojer med kläder och annat kör mot Ukraina, samtidigt som ”man” i olika media menar att det t o m är olämpligt att skicka kläder och förnödenheter. Vapen vore bättre, stoppa Rysslands möjligheter att flyga över Europa vore bättre, stryp betalningen för rysk gas vore bättre. Oligarkernas miljarder sägs vara inlåsta och oåtkomliga för dem, i Europa. Kanske gör det tillräckligt ont för att de här penningstinna männen ska göra något åt Putin? En ung idrottsman står på prispallen bredvid två ukrainare, och har tejpat ett märke på sin tröja, ett märke som talar om för världen att han stödjer Putin. Ungdomligt oförstånd, eller en säkerhetsåtgärd inför hemkomsten? Han kanske tror på lögnerna som sprids i Ryssland om Ukraina, och nödvändigheten av att kriga.

Hemma igen kvart i sju. 13 200 steg, eller drygt nio kilometer. Gått alldeles för mycket, från 363ans hållplats La Orotava, upp till stan, upp, upp till Casa de las Balcones, uppför trappor där inne (som nästan fick mig att vilja springa ut igen), besåg diverse möblerade rum, spetsar och broderier, vackra folkdräkter med mera. Därefter välförtjänt lunch (grillad sandwich med kyckling, sallad och tomater, ost), en öl och en cortado på fik på Plaza de la Constitucion. Och så promenad igen, lite felaktigt lång, via Rincon, men så småningom på rätt sida vägen och vid hållplatsen för guagua 363 hemåt. Nu ska jag nog ta ett bad tror jag, i badkaret. Det är åratal sedan sist, på Drottningholmsvägen…

Det var riktigt skönt med ett bad. Och jag tog mig både i karet och upp ur det, halkmattan jag köpte är bra för badande äldre personer. Hoppas foten håller sig i skinnet i natt, efter alla stegen. Någon middag behöver jag inte efter den sena lunchen. Klockan är kvart i åtta, jag har snabbkollat rubriker och mejl, och FB. Stänger av mobile hotspot som snart börjar kosta pengar…

Talade med yngste sonen medan jag satt på bussen hem, han har semester en vecka och håller på att försöka få lite bättre ordning på sin lägenhet och alla sina böcker… Jag har inga böcker att ställa på rätt ställe i någon bokhylla här. Drar mig tillbaka strax och hoppas på god sömn. Kroppen är trött. Jag har enligt stegräknaren bara 7 km kvar tills jag når Paris från London. Har nog gått på vattnet.

Lördag 5 mars 2022 – världen är lika eländig som igår, och sedan Putin började kriget. Himlen utanför mitt fönster är också mörk, även om solen lyser någonstans utanför mitt synfält.

Internetanslutningen är ”säker, inget internet”, grannen Javier svarar inte på tilltal i form av lappar under dörren, och värden inte när jag och Helen mejlar… Än har jag möjlighet att koppla upp mig på nätet via mobilen och mobile hotspot, utan att betala extra. Låter routern stå påslagen ändå, om någon instans får för sig att kolla anslutningen.

Lusten att få miljöombyte genom bussfärd först till Puerto och sedan till Santa Cruz är mindre nu än den var igår kväll. Har precis avslutat frukosten när klockan strax är nio här (tio därhemma). Hur som helst måste jag köpa bröd någonstans idag, tog det sista nyss.

Skriverierna om Agnes har alldeles tappat farten, förklarar det för mig själv med krig i världen. Och är väl medveten om att det lika mycket handlar om bristande fantasi, kreativitet, lust, inspiration, nyfikenhet – det är bara att välja.

SMSar syrran, ringer – hon kan inte ta emot mitt samtal. Hoppas hon mår bra. Hennes huvudvärk oroar mig. Hon ringde, och ska till läkaren igen nästa vecka. Röntgen var okej, inga konstigheter, men kanske kan det vara någon sorts migrän… Idag mådde hon i alla fall bra, liksom andra syrran,  som jag också ringde.

Jag klädde på mig och åkte buss till Santa Cruz, gick omkring och hittade både Lidl och Carrefour som jag missade senast. Var in på en glasögonbutik och fick hjälp att strama till ena skalmen, köpte en snodd också för säkerhets skull. Kanske slipper jag tappa glasögonen i backen nu. Handlade sushi på Carrefour, dyrt som attan men ville ha. Plus lite annat, hade fullt lass i ryggsäck och tygkasse på hemvägen. In på Alteza för brödinköp, glömde men kom ihåg. Och hem, på fötter som inte kändes bra när jag gick nerför backen, men som nu hämtat sig lite.

Åkte kvart i elva och var hemma kvart över fem. Sextusenfemhundra steg, eller fem kilometer. Fick en stjärna i steghimlen. Om två mil har jag gått från London till Paris… Nu ska jag bara slappa, dricka en GT (ingenstans finns den torra vermouth jag behöver för en Dry Martini), äta sushin småningom med Wasabi och soja. Må gott.

Söndag 27 februari 2022 – Anders ringer. Lotta har testat positivt för covid, Anders är i full färd med att testa… Ska ringa igen.

Skrivlusten tycks ha försvunnit. Framför allt den som handlat om feelgood och Agnes. Det känns futtigt och trist, mot bakgrund av krig och elände.

Mulet och lite svalt, blir varmare fram på dagen, nu runt 18 grader. Blåsigt. Någon regnskur kan komma, som igår. Men idag håller jag mig hemikring, ska strax gå upp på taket och hämta in tvätten – kanske är den torr.

Och naturligtvis är också Anders smittad. Två röda streck. Nu får Lotta hjälpa honom att handla på nätet, och han får hålla sig hemma. Hoppas han inte blir sjukare än han redan var förra veckan…

Har hämtat tvätten och försökt skaka bort pappersfragmenten. En tröja hade jag glömt sätta klädnypor i, så den låg på golvet och var inte torr. Hänger nu kvar, med nypor.

Det ser inte inbjudande ut på himlen, heltäckande moln och tvätt som fladdrar på taket mittöver. En stund senare, vid elvatiden, har de flesta molnen flyttat annanstans, och himlen är blå. Jag går ut.

Gick längs havet i kraftig motvind, ”storm”, fick för mig att jag skulle ta bussen till Buenavista – satt vid hållplatsen bredvid en man som hela tiden skalade och åt nötter, efter en dryg halvtimmes väntan ringde han ett samtal, fick ett besked han inte gillade och smällde igen telefonen. Och gick därifrån – det gjorde även jag efter en stund.

Till Mondial för en cortado, Padules har stängt idag och t o m torsdag nästa vecka. Gick hem igen, 6 200 steg totalt, 4,5 km. Fötterna vill inte gå mera på stadsgator. Inte resten av mig heller, klockan är kvart över ett, nu är jag hemma i soffan igen. Blåste bokstavligt tillbaka, hade vinden i ryggen och gick snabbare än jag annars skulle ha gjort.

Ska hämta ner tröjan från taket, den är nog torr nu om den inte blåst bort. Molnen hopar sig igen. Den var torr.

Senare eftermiddag har jag gjort en pytt-i-panna på råstekt potatis, purjolök, resterna från igår (champinjoner mm plus en köttbit skuren i små bitar). Stängt av spisen, nu får allt utom köttet stå till sig tills det blir dags att värma på allt till middag. Än är klockan bara kvart i fyra.

Kollar böcker på Storytel – hittar några att spara, är ännu inte tillvand till ljudböcker, så letar efter e-böcker att läsa.

En söndag i La Caleta de Interian, Teneriffa. Talar med yngste sonen en vända till, han har så han klarar sig med mat från frysen, och Lotta hjälper honom få hem mat via nätet. Han har pratat med sin teamledare. Om två veckor skulle han ha innestående semester ett par veckor – nu kanske den får flyttas fram. Det visar sig. Hur som helst så var han lugnare nu än i morse, jag är så glad att han ringer när han upplever att tillvaron blir för komplicerad. Ibland kan jag hjälpa honom att sortera, också härifrån.

Fredag fortfarande. Putin vet var någons farmor bor…

Preppers i Sverige gläds åt sina konserver i skafferiet, åt vedspisen i prepperhus i Norrland, åt vatten från egen brunn. Förstår mig inte på tanken att lite extra mat och eget (kanske ohälsosamt) vatten ska göra skillnad om kriget blir storskaligt – ett ord som döljer fasan. Om kriget kommer – till Sverige.

Själv är jag fortfarande på Teneriffa, har sex veckor till här innan jag planerat att flyga tillbaka.

Ordet flyga skaver förmodligen i preppers öron, de flyger inte. Ens om det är möjligt. Nu är jag kanske taskig i överkant, men det är något med tankarna på att överleva några veckor med en vevradio, och lite torrvaror och konserver, plåster och utgången medicin, som får mig att bli taskig. Får mig att undra hur det står till – vad tror man sig överleva? Hur länge tror någon att en vanlig människas lilla förråd av livsförnödenheter ska förslå? Vem kan köpa och lagra tillräckligt med livsmedel av diverse slag – för att leva hur länge? Och på vilka villkor vad gäller allt utöver mat och överlevnad?

Nej.

Föredrar att tro på oss människor, på att vi inte ger upp. Att vi inte ger upp, no matter what. No te rindas som den i Uruguay födde poeten Mario Benedetti skrev. Hans ord beskrev hans tillvaro som flykting under stor del av livet, men de gäller också idag. Och att ”preppra” är för mig att ge upp, i någon mening som jag inte riktigt kan reda ut. De av mina vänner som är ”preppers” är fortfarande mina vänner – om de så vill. Jag kan bara inte dela deras världsbild. Kan bero på att jag är äldre än de är, att min framtid är kortare. Kanske är det så.

Hur som helst så önskar jag Putin och hans krig dit ”pepparn växer” – utan att därmed önska hans maktanspråk på ännu något olyckligt land.

25 februari 2022 – Putin bombar i Kiev, Ukraina lider. Världen fördömer, ryssar demonstrerar och protesterar i St Petersburg. Och jag blir irriterad på min internetanslutning som krånglade igår och gör det även idag.

Av okänd anledning försöker datorn ansluta till min router hemma i Sverige – och det går förstås inte. Nu har jag plockat bort alla ”ytterligare” anslutningsmöjligheter – och för ögonblicket fungerar allt som det ska.

Utom jag, som sitter i morgonrocken i soffan fortfarande, frukosten är precis avslutad med kallt te, en skvätt apelsinjuice kvar i glaset. Klockan är elva. Ska klä på mig, ska gå ut även om molnen blir större och större, inga enstaka moln nu, ett berg av moln som antagligen lägger sig över solen lagom tills jag är ute.

Tvätten svajar i vinden på taket mitt över gatan. Det innebär tights och fleece som klädsel när jag tar min promenad. Igår blev det bara 2 300 steg, kanske blir det flera idag.

Ukraina är med mig och många andra hela tiden. Maktlösa inför galenskapen, vi kan bara visa vårt stöd genom symboler på Facebook – och sociala medier är kanske inte något människor där ägnar sig åt just nu. Många försöker fly landet, andra samlas i tunnelbanestationer under jord för att inte dödas av bomber.

Igår eftermiddag gick jag ut, behövde få mig att tro att jag kunde släppa oron med lite frisk luft. Satt och mediterade på en bänk vid havet när en medelålders man med ungt sällskap steg in framför mig och sade något på spanska bakom munskyddet. Jag hörde inte, ruskade bara på huvudet. De gick vidare. Min inre frid, om den ens fanns där ett ögonblick, försvann med dem.

När jag passerade Padules på hemväg satt paret vid ett bord och väntade på det de beställt.

Fick en kort promenad också idag innan regnet jagade in mig på det lilla fiket vid kyrkan, det med öldrickande gubbar. En cortado medan regnskuren avtog och jag kunde fortsätta hem – med två avocados, en citron och ett päron i ryggsäcken, från lilla butiken.

Sockerpåsen till kaffet gav mig också ord för idag. Ett kort utdrag ur en lång dikt (No te rindas) som tillskrivs Mario (Orlando Hamlet Hardy Brenno) Benedetti, uruguayansk författare född 1920, död 2009:

No te rindas que la vida es eso, continuar el viaje, perseguir tus sueños, destrabar el tiempo, correr los escombros y destapar el cielo.

Min kravliga översättning:

Ge inte upp för att livet är som det är,fortsätt din resa, följ dina drömmar, ta dig tiden (ordagrant ”lås upp tiden”), spring igenom spillrorna och avslöja himlen.

På sockerpåsen undertecknat ”Daniel” – vem han var/är vet jag inte. Dikten har också tonsatts, liksom flera andra av Benedettis dikter. Te quiero är ett exempel. Livet är överraskande ibland.

Har laddat ner böcker offline från Storytel, mitt presentkortsabonnemang går ut 16 mars, får förnya abb därefter för 179 kronor per månad (tror jag). Inser att jag gillar att läsa böcker när jag har mobilen med mig, har ännu inte kommit igång med lyssnandet. Inläsningen av min bok avskräcker mig… Fel röst för det ämnet, vilket jag inte lade mig i när det begav sig. En erfarenhet att ha med mig inför nästa bok, den första i trilogin om Agnes och hennes äventyr.

Vad har jag sett idag? En liten kille med sin pappa, på plazan utanför kyrkan. Resten av familjen plus ytterligare en familj satt på Padules. Den lilla killen försökte gå, men kom efter flera försök fram till att det var enklare att krypa på knäna, snabbt. Han och hans syskon hade pappans fantastiska hårfärg, mörkt rödbrun, med betoning på röd. De två papporna hade kanske surfat, två brädor låg på kanten av plazan.

Den lilla butiken där jag tänkt köpa vatten var stängd, antagligen för siesta.

Och gatsoperskorna hade pratrast, sittande på trottoarkanten utanför huset där Agnes bor, med en glad kvinnlig kompis i sällskap. Två i självlysande västar, en i vanliga kläder. Blickfång, röster och rörelser – hälften av konversationen bestod av viftande armar och uttrycksfulla händer.

Tog flera bilder, bl a av vackra röda blommor på en skräpig tomt, mitt bland döda grenar och skräp, och lite interiörer från huset där jag bor.

Igår, i Puerto, var jag in på kyrkogården på väg till La Renilla. Stor skillnad jämfört med svenska kyrkogårdar, magnigika stenar och mausoleum, fantastiska blomster, väggar med minnestavlor. En kvinna plockade en bukett av blommorna i rabatterna längs gångarna – kanske var blommorna där till för just det ändamålet. God idé i så fall, tänker på blomsterängen på kyrkogården i Sundbyberg, sommartid. Kanske kan jag där plocka en fin bukett till Mats och Jan.

Läser på FB Carsten Schales recension av Horace Engdahls bok Cigaretten efteråt, som kom 2011. Bland annat sågar Engdahl med emfas bloggandet, som ett fenomen för att inte få insikter om sig själv (olikt till exempel Montaignes essäer). Jag är fördomsfull inför Engdahl efter hans akademieskapader. Schales sammanfattning var mycket bra. Här ett utdrag:

”I ”Reaktionära betraktelser I-XX” avhandlar författaren en del ämnen som man ev. inte i förstone skulle tänka sig under en sådan rubrik. Ett viktigt avsnitt handlar om en total sågning av det symbiotiska bloggandet. ”Skillnaden mellan den humanistiska logosfären (Montaigne anförs särskilt, min anm) och den nutida bloggosfären är alltså lätt att sätta på formel. Hos essäisten handlar det om att få syn på sig själv. Hos bloggaren handlar det om att inte få syn på sig själv. Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen.” (s. 87f).” Hämtat ur Schales text på Facebook. Läs den.

Citat ur Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande : ”För att verka som en levande människa företog hon sig saker, försökte få till stånd aktivitet.

Hon åkte till Paris.”

Påminner om Agnes, utan jämförelser i övrigt.

Ännu ett Ester-citat: ”Sorg kan inte vara akut hur länge som helst. Snart förflyttas den till dagvården, sedan till rehabiliteringen.” Orden pratar med mig.

I Paris satte Ester på alarmet i mobilen, skrev i två timmar och slutade direkt när telefonen larmade. Då gick hon ut. Det där med att ställa in tid i mobilen och skriva utan avbrott tills det låter om telefonen, är nog en bra idé. Ska testa.

Middag idag? Har pasta och bacon, ägg men ingen parmesan eller liknande. Halvlagrad spansk ost är snäll, utan rivjärn måste jag skära den fint… Har ingen persilja heller – ska kanske ta mig uppför backen till Alteza och handla… Men nej, för lat för mera motion idag. Avocado, bröd, oliver, endive, tomat och ost blir middagen idag. Och så skriva en handla-lapp.

Onsdag 23 februari 2022 – tagit en kort promenad, men fick för mig att det kanske skulle komma regn, så jag återvände hem. Stel i kroppen efter veckans tidigare alltför långa promenader.

Ser bara sol och lätt vind (tvätt på tak) nu när jag tittar ut. Går kanske till Padules senare. Fick påminnelse på Facebook av vännen Helen att det var minus sexton grader för fyra år sedan hemma hos mig. Idag kanske inte lika kallt i Sverige, men snö och halka. Skönt att slippa.

Såg i pressen igår att M vill att Sverige ska skicka ”defensiva vapen” till Ukraina. Hur kan vapen alls kallas defensiva – jo, jag begriper att de ska försvara landet mot angrepp, men vapen är och förblir vapen. De är till för att döda människor. Krig föder krig, också om det kallas försvar.

Ännu en notering från gårdagskvällen (i skrivblocket) – ”må ingen någonsin försöka få mig att spela triangel på äldreboendet”. Och någonting om faran i att bli arg på den som är dement, på grund av dennes glömska som inte kan förstås av någon annan – eller av den som glömde… Minns inte sammanhangen – känns som om det är lika gott.

När jag skriver har jag ett skrivblock bredvid mig i soffan. Där hamnar diverse, i stil med ovanstående. Ibland är något användbart, ger näring åt tankar och reflektioner eller hamnar i mitt pågående manus. Numera (alldeles färskt beslut) skriver jag som om. Kanske hjälper det, i morgon till exempel är det skrivrum igen – om vi får någon länk från Johanna.

Jag behöver gå igenom och se hur jag kan stoppa in alla små textstycken om sådant som händer Agnes eller i hennes omgivning här på Teneriffa. Nu har jag mera av miljö och människor, hundar (tror inte jag någonstans har sett så många fula små hundar som här) och katter, Atlantens kraft, surfare, paragliders (heter kanske skärmflygare på svenska).

Alltihop känns just nu som en enda röra. Skulle vilja ha allt utskrivet och så kunna lägga alla papper på golvet och gå omkring och fundera på var något kanske hör hemma. Här has dock ingen skrivare, så den leken får vänta tills jag är hemma igen. Men dessförinnan kan jag kanske få lite bättre ordning på orden.

Tisdag 22 februari 2022

Ont i vänster fot under natten, den sprattlade och ville inte att jag skulle flytta på den. Sov hyfsat gott ändå. Har just talat med kusin Lena i Avesta, som trodde att jag var hemma igen. Jag ringde tillbaka efter att ha missat samtalet med någon minut. De är insnöade, det värsta väder hon någonsin sett.

Nu i Puerto, har just beställt razor clams på La Pescaderia (de har inga ostron av okänd anledning), med en öl till. Såg ostron i fiskdisken på El corte Ingles i Santa Cruz, men har ingen ostronkniv här. Och är ingen skicklig ostronöppnare.

Blir trött i benen av stadsgatorna, men ville se lite folk idag. Folk simmade i hamnen, men det såg fortfarande ganska junkigt ut – hittade bakelsestället, ingång från gatan – men borden ute i skuggan. Och då blir det lite svalt. Har varit in på Benetton, men hittade inget som föll mig i smaken.

Jag blir hela tiden så irriterad på att inte kunna se markören, i skuggan och än mindre i solen. Ska kolla det där med solskydd som Nina pratade om. Någon sorts kommers pågår här där jag sitter, mellan ett par på en bänk med tjej i mitten, och två ynglingar som inte kan stå stilla, de har något att sälja, alla dricker något som ser ut som kolaburkar – men kanske är något annat. Den äldre mannen är inte glad, kanske hör han ihop med killarna, ser lika sjavig ut som de. Tjejen är kanske där med sin morsa, som är den som ser mest välvårdad ut. Min fantasi skulle kunna skena om jag iddes.

 Nu betalar kvinnan något, den ovårdade mannen som har svårt att stå stilla sätter sig en stund på bänken. Alla röker hela tiden, kvinnan går iväg, hunden har lagt sig en bit bort från bänken. Nu anslutet ännu en ung man. Den ovårdade pussar tjejen. Hur hänger de ihop, de här mer eller mindre utslagna människorna. Och kvinnan kommer tillbaka med ännu två burkar med okänt innehåll.

Jag åt upp mina musslor, drack min öl och gick vidare. Bort till Casa de Miranda från ca 1730, totalrenoverat för stora pengar av amerikanska Starbuck´s, som sedan slog igen eftersom ingen ville ha deras kaffe. Nu finns där en fin konditor, David Rodriguez, och konditoriet erbjuder vackra bakelser. Jag valde en av choklad och drack en cortado till. Behöver ingen middag när jag väl är hemma igen. Promenad vidare tillbaka till Titsa-stationen och buss 363 till La Caleta.

Handlade lite på Alteza, duschade och häckar nu i soffan, dricker vatten än så länge. Det blir nog en DM om en stund.

Det blev drygt 8 000 steg idag, mer än jag trodde ben och fötter skulle mäkta. Nästan sex kilometer. Ordet ”charco” som är vanligt lite här och där i trakterna betyder ”pöl”, ibland är det en playa, ibland en pöl, nära Atlanten. Jag behöver lära mig mera spanska om jag ska komma till Spanien igen.

Söndag 20 februari 2022, ute i sol och blåst. Svårt att se något på skärmen, utom att den är smutsig. Moln, det har regnat i morse. Sitter i sidled på en bänk på Plaza de san Andres, och tror att jag ska skriva. Den vitbeiga katten följer husse, en kille i 13-årsåldern, till affären och stannar utanför när han går in i butiken. När pojken kommer ut är katten borta, men de hittar varandra efter en liten stund.

Vad gör den här pandemin och hoten från Putin med de som är unga nu. De som växer upp när munskydd och sjukdom är vardag. Jag gick och köpte soppåsar i lilla butiken. Sammanhang?

Och vidare hem, fikar nu. Äter en sockerglaserad donut, allt är dränkt i socker. Vet att man odlade sockerrör här förr, är detta orsaken nu?

Läser vidare i Egenmäktigt förfarande om Ester Nilsson och hennes besatta längtan efter Hugo Rask. ”Han rörde vid henne på de rätta sätten. Han visste hur man visar att man vill vara närvarande, men han var frånvarande…” Den boken kan jag inte konsumera på mitt vanliga sätt med lättlästa böcker. Den kräver min uppmärksamhet, min närvaro – och blir därmed plågsam. Den är obarmhärtig både mot Ester och mot Hugo. Författarens analyser är vassa, ibland utspädda eller förstärkta med ord som jag behöver slå upp för att i någon mån förstå. Tar paus.

Noterar att Lena Andersson skriver ”hon” och inte ”jag”. Själv har jag svårt att bestämma mig för vilket perspektiv jag ska använda när jag skriver om Agnes. Lena Anderssons bok om Ester Nilsson är 206 sidor, alltså ganska tunn. Sveas son är på 249 sidor. Ester – 26 rader per sida, 57-60 antal tecken per rad (tror jag).

Hittar på nätet, wrinspo.se. – tack för informationen.

Boksida – antal tecken, ord och sidor

Att säga hur många tecken eller ord det ryms på en sida är inte helt lätt eftersom det hänger mycket på typografin. Dessutom gör det stor skillnad om en sida innehåller dialog eller beskrivningar, är styckeindelad med blankrader, har underrubriker eller bilder. Men för en fullskriven sida i en genomsnittlig vuxenroman kan du utgå från detta:

• 1 700 tecken
• 280 ord
• 30 rader
• 55 tecken per rad
•  

Hur många sidor blir din bok?

Med riktlinjerna ovan blir en roman på 70 000 ord 250 boksidor. Ett annat förenklat sätt att räkna ut hur många boksidor ditt manus blir är att ta antalet A4 gånger 2,5. Eller så kan du använda Vulkans verktyg för att räkna ut hur många boksidor olika antal ord blir.

Hur många ord är en A4?

En vanlig A4 motsvarar ungefär 2,5 boksidor och rymmer cirka:

• 500 ord.
• 4 500 tecken. 
• 60 rader.

1000 ord – hur många sidor?

En vanlig A4 rymmer alltså cirka 500 ord, så hur många A4 blir då 1 000 ord, 1 500 ord eller 2 000 ord? Självklart påverkas även det här av hur långa eller korta orden är och, återigen, typografin. Om vi utgår från klassikern Times New Roman 12 punkter med radavstånd 1,5 kan du se det här som riktlinjer:

• 1 000 ord = 1,5–2 A4
• 1 500 ord = 2,5–3 A4
• 2 000 ord = 3–4 A4

Nu har jag torkat ren skärm och klaviatur på datorn, och det märks faktiskt. Har just läst igenom allt jag lade in igår i mappen Agnes, funderingar och småstycken. En hel del matnyttigt som kan komma till användning i boken, om jag bara kan få ordning på alltihop.

Det mesta hämtade jag ur mitt NaNoWriMo-skrivande i november. Behöver göra en tidsaxel – till exempel ange hur gammal Agnes är i del 1 när hon åker till Teneriffa, och hur tid och årstider fortsätter i del 2 och 3. För att hon inte ska bli för gaggig innan böckerna är klara måste hon vara yngre i början än jag hittills angivit – vilket kräver en del korrigeringar.

Behöver också plocka bort sådant som inte hör varken till berättelsen eller beskrivandet (för att använda Stephen King´s vokabulär). Upptäcka alla hål i tänkande och konsekvenser, ta bort sådant som inte hör dit, men som jag kanske gillar (”darlingar”), rensa bort rena felaktigheter (Hitchcock`s miss som hustrun lär ha påpekat – ” Janet Leigh sväljer, när hon är död”, i filmen Psycho.

Omarbetat manus ska vara det ursprungliga minus 10 procent, säger King.

Nu är mitt huvud trött, tror jag går ut en vända igen och bort till Padules för en cortado.