beskrivarblogg

Torsdag 17 december 2020 – får svar från distriktssköterskan om blöjkartongerna – ”hitta annat användningsområde (?) eller slänga” – de kan inte returneras eller lämnas på vårdcentralen. Idag ska jag säga upp Jans mobil- och bredbandsabonnemang. Gjort per brev, nummer 70 i telefonkö vägrar jag. Och meddela bostadsrättsföreningen att Jan är död. Gjort per mejl. Blöjkartongerna står bra där de står så länge. Måste också kolla hur vi kan lämna tillbaka rullatorer och andra hjälpmedel. Har mejlat äldrehandläggaren i kommunen angående hemtjänst och färdtjänst.

Dimma. Klockan är ett. Spisen och ljusen brinner.

Domherren sitter bland talgoxar och blåmesar på altanplanket.

Har redan gjort såsen till middagens dillkött. Perfekt med den ättiksinlagda dillen, nu får såsen stå till sig några timmar.

Internetuppkoppling, både dator och telefon, fungerar som det ska, efter att jag avinstallerat Avasts Track….-program. Det var alltför ambitiöst. Nu kommer jag att avsluta de övriga Avast- prenumerationer jag har vartefter tiden går ut. De lär ha ett utmärkt gratisprogram.

Det mörknar nu när klockan är halv tre. Dimman ligger kvar.

Jag inser hur svårt det är att ta hand om sig själv. ”Håll om dig”, sade sköterskan på Danderyd. Och jag gör det, tyckte om hennes sätt att uttrycka omtanke. Jag lagar mat åt mig, äter bra, sover och vaknar ett par gånger varje natt. Är inte orolig längre, inte för egen del, och Jan är bortanför all oro. De jag oroar mig för är barn och barnbarn som rör sig i samhället. Som möter människor som är smittsamma, ibland utan att veta om det.

Mitt fokus har länge nu varit Jan och hans behov, dygnets alla timmar. Varje dag. Nu har jag alla möjligheter att ägna mig åt mig – inom de gränser pandemin sätter upp. Och jag tafflar mig fram, sitter och glor, uträttar något litet ärende som har med Jan att göra. Åker och tankar bilen. Och hem igen. Jag är innerligt tacksam över att äldste sonen tar så stort ansvar för begravning och vad därtill hör. Min energi går på sparlåga ett tag till. Kanske innebär det att den kommer tillbaka, starkare. Även om Jans död inte var alldeles oväntad, gör den att jag plötsligt står här med tomma händer. Utan att ha något ”att göra”. Hela familjen har massor att göra lite längre fram, kring lägenheten och allt som ska tas omhand. Men inte nu.

Jag kommer att vara här hemma hos mig under julhelgen. Yngste sonen var lite orolig för att jag skulle känna mig alltför ensam. Jag försäkrade honom att jag inte är ledsen för det. Att jag till och med kommer att må bra av att vara ensam. Jul har aldrig varit viktig för mig, och det kom han ihåg att jag skrivit i min bok också…

Grannen på landet ringer, igår ringde en systerdotter. Människor bryr sig om oss, och vill veta hur jag och sönerna har det nu.

Fem grader ute. Drygt arton inne i köket.

Just nu gråter jag. Erik och hans son Simon har gjort en spellista på Spotify för ”farfars begravning” – jag har lyssnat. Uggla, Skifs, Mando Diao och Laleh. Tack kära sonson. Som snabbt talar om att han inte har gjort listan, det har hans far gjort… Tack Erik. Tack båda.

Ett långt och gott samtal med ena syrran. God middag, framför allt såsen. Det blir en måltid till. Det tog några år innan jag begrep hur föräldrarna fått till den där goda såsen. Nu kan jag också.

Och klockan är bara sex.

Jag har ingen koll på tid, nu är klockan bara halv sex, det känns som mycket senare. Skriver lite, äter lite, läser lite. Vill inte vara så här ”lite”, men är. Har noll lust. Eller vilja.

Jag är inte förkrossad av att Jan är död. Förstod ju att det var nära. Är fortfarande glad åt att det gick så förmodat smärtfritt som det gjorde. Men han har lämnat mig i limbo. Jag vet inte var jag är, och inte vem jag är. Annat än den formella identiteten, den fortgår. Men inuti?

Onsdag 16 december – jag sitter vid köksbordet med ljusen tända. Och vedspisen brinner den också, behöver snart gå ut och hämta in mera ved. Bör fylla på fågelfrön också. Har klätt på mig.

Grått och stilla, drygt sex grader varmt ute. Tyst och tomt. Ett onormalt år i alla hänseenden.

Halv ett har jag inte gjort någonting annat än fikat, och ätit två pepparkakor med lite smör på – en av lärdomarna från många år på Arla. Tagit in ved, fyllt på frön.

Och jo, jag har med pirra baxat in en av mina tunga bokkartonger i huset. Pirran ”hoppade ur” och jag landade på rumpan i trappen, det gick bra dock. Två kartonger kvar i Sundbyberg… Om någon som läser detta vill ha boken så skickar jag den, du betalar bara portopåsen, 59 kronor. Free Spin – berättelsen om mitt spelmissbruk. Swish 076 145 66 44.

Nu kokar jag kalvhögrev med lök, morötter och ett par palsternackor som gömt sig i kylen. Det blir dillkött med sås, där dillen fått ligga inlagd i ättikslag några dagar. Kanske middag i morgon. Räkor kvar till i kväll.

Kväll 15 december 2020. Försöker begripa vad som pågår, vad jag gör, vad som händer. Idag har jag ställt en kasse med Jans kläder mm från Danderyds sjukhus i karantän, fem dagar i lägenheten. Det går väl bra, ingen kommer att vara där. Jag var där idag, och for hem med diverse från frys och kyl. Utom det jag slängde i soporna.

När jag körde hem, efter att ha lämnat tillbaka trygghetslarmet till den som kom för att hämta det, var det mörkt. Och jag inser att jag inte ska köra bil när det är svart omkring mig, och mycket trafik. Allt gick bra, jag är hemma i mitt hus, spisen brinner och ljusen. Åt några färska räkor till middag, men har ingen vidare aptit. Kanske blir de bra i morgon på räkmacka till frukost.

Grannens under Jan lilla flicka ropade till mig, ”hallå”, när jag gick ner i trappen för att hämta bilen. Jag låtsades inte höra, ville inte prata med henne eller hennes pappa just då. Bara gick. Så lastade jag bilen, fick bara in en kartong av mina böcker, två kvar på Vintergatan. Får ta med pirran nästa gång också.

Jag är vilsen.

Just nu fungerar router och dator som de ska. Har gjort mig av med Avasts program Track…. spårningsletare. Överambitiöst. Allt var farligt, vilket gjorde att jag inte kom in någonstans.

Nu stänger jag av allt för idag. Förhoppningsvis kan jag stänga av mig själv också. God natt önskar jag er alla, och mig.

15 december – vaknar vid fyratiden, somnar om runt sex.

Klockan sju drömmer jag om mormor, moster och mamma. Moster höll mormor under armen och gjorde en avvärjande gest när jag började närma mig, jag backade. Hon sade någonting till mormor om att ”du vet väl att Margareta är iväg på den där kryssningen”. Skulle betala parkering och hade svårt att få till det. I kön som samlades bakom mig fanns någon jag trodde var säljare på Arla, han sade att det stämde, men ”Jörgen hade sett till att han fik sluta”. Lyckades till slut betala parkeringen, och gick in i hotellet (?). Mamma kom infarande på toalettrummet, jag fick hjälpa henne att tvätta sig. Hon såg panikslagen ut. Jag vaknade.

Hade fått det patetiska meddelandet om corona på telefonen, från Folkhälsomyndigheten. Raderade.

Städar toaletten noggrant, byter handdukar, slänger tvål och tvålkopp.

Nu är det kväll. Jag har hämtat en stor kasse med Jans kläder etcetera på Danderyds sjukhus. Påsen ska stå i karantär i fem dagar… Fina Charlotte som kom ner med det hela gav mig en gåva när vi skildes. Hon sade ”håll om dig”. Jag blev så glad över hennes sätt att bry sig om mig och Jan.

For till Sundbyberg, fick trygghetslarmet hämtat, städade lite i skåp och kyl/frys. Slängde oviktiga papper. Åkte tillbaka hem till mitt i mörkret, gillar inte att köra bil när det är nattsvart och mycket trafik. Det gick bra, inga rådjur eller vildsvin. Nu är klockan halv sju. Och jag är tacksam att internetuppkopplingen fungerar. Har slänt ut Avasts Track…. program. Och talat om det för dem. I princip var all internetkontakt ”inte säker”, det programmet är alltför överambitiöst. Nu väntar en successiv utfasning av alla Avasts betalprogram. Kanske nöjer jag mig med deras gratisvariant.

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med just nu. Det är stort och smått i en inte salig, men oomfattlig blandning. Jag vill inte leva så här. Jag vill faktiskt – så länge jag är tillräckligt frisk – ha ett bättre liv än detta. Förmodligen är det en uppfattning som delas av många, inte bara av ”äldre”.

Julen – den blir för min del här på Addarsnäs, ensam. Inte nödvändigtvis dåligt, jag behöver ta igen mig. Och vänja mig vid att vara ensam, igen. Nyss ett långt fint samtal med äldste sonens hustru. Hon förlorade sin pappa ganska nyligen, och hon vet hur det är för Erik nu. Vi pratade länge och jag är tacksam att hon finns. Ett samtal med en arbetskamrat som vi faktiskt mötte i somras, utomhus på landet, gjorde mig också glad. Och telefon från Näsåker, liksom igår från Göteborg. Jans bror och hans syster och systerdotter ringde också. Människor är så omtänksamma och så kärleksfulla. Det gör gott.

Måndag 14 december 2020 – har ätit frukost, duschat. Hörapparaterna i om sonen ringer angående begravningsbyrån. Diskat och bäddat, inte klätt på mig än. Det har tydligen snöat en aning i natt, biltaket är vitt. En grad varmt. Vedspisen brinner, ljusen har jag glömt till nu.

Jag är rörd och tacksam över alla som de här sista veckorna läst min blogg, skickat varma omtankar eller gillat det de läst. Har hittills tidigare inte haft så många besökare eller visningar, igår nära sexhundra. Tacksam också för att ha möjligheten att skriva om detta stora, att vara nära döden utan att vara den som dör. De flesta vet vid det här laget att skrivandet är det som tar mig igenom svårigheter och oro. Så är det även nu. Sorgen har inte riktigt hunnit i kapp mig. Någon skrev att de här dubbla känslorna – lättnad och ledsnad – är som att gå med en fot på vardera sidan av grässträngen i mitten på en stig. Så är det, och balansen är inte den bästa. Ibland blir det mera av det ena.

Ringer vårdcentralen och får äntligen tag på någon som kan ge besked om mitt coronatest. Det var positivt, ”du har corona”. Något har gått fel i kommunikationen (eller snarare bristen på kommunikation), hon skulle prata med en läkare som ska ringa upp mig. Kanske ska jag ta ett nytt test. Det har gått två veckor efter förra gången. Den ende jag träffat är Erik, när vi var hos Jan. Och då var vi iklädda skyddsutrustning…

Jag tror inte jag förstår hur test, antikroppar och ”har corona” fungerar. Om jag var smittad för två veckor sedan, är jag då fortfarande smittsam? Eller immun? Eller vad? Inga symtom, då eller nu.

Pratar med Erik som kontaktat begravningsbyrån. De vill inte ha något besök, utan allt får skötas per telefon eller mejl.

Så jag fortsätter sitta här i mitt lilla hus, har det jag behöver (utom böcker som jag vill läsa). Tur att frysen och kylen är så välmatade. Och att systembolaget körde hit mitt vin…

Vildsvinen har bökat igen på ängen utanför mitt hus. I mörkret i natt.

Vårdcentralen i Norrtälje ringer. Bra samtal, de beklagar att informationen inte fungerat som den skulle. Huruvida jag har antikroppar vet ingen, och egentligen spelar det ingen större roll. Men uppenbarligen visar testet att jag haft covid19. Smittsam är jag inte efter så här pass lång tid, och jag får fortsätta vara försiktig, som alla andra. Hålla avstånd etcetera. Något ytterligare test behövs inte.

Sen eftermiddag har jag lyckats sabotera min internetuppkoppling, nu hittar inte datorn nätverket… Så då återstår bara att skriva. Jag har pratat med en sköterska på Danderyd om att hämta Jans väska och kläder. Och Erik har ordnat med datum för begravningen, den 8 januari 2021 kl 10.30 i Lötsjö-kapellet, Sundbyberg. Annons kommer. En enkel begravning med bara vi i den närmaste familjen närvarande. Jag har lovat att säga någonting, någon mera officiant behövs inte. Musik har vi inte bestämt ännu. Och i stället för blommor gärna en gåva till Alzheimer-forskningen. Jans syskon och mina och vi får ses när världen kanske blivit mera normal igen, om.

Så skönt att Erik tog tag i allt detta. Tacksam för det också.

Jag är inte alldeles säker på att jag fattat att Jan är borta, eller åtminstone alldeles död. Borta är han inte så länge jag lever, han finns på samma sätt som Mats, i mig.

Utan internet har jag inte kunnat bekräfta att jag skickat en beställd bok. Betalningar och annat är okej. Och i morgon, i Sundbyberg, kanske den andra routern fungerar… Jag åker dit från Danderyd.

När klockan är fem har jag ätit en tidig middag, köttgryta av något slag ur frysen, med igår kokt potatis. Dugligt. Andra syrran ringde och vi pratade en stund. (Medan telefonen hela tiden parkerade samtalet så att jag fick återta det. All teknik är galen just nu.)

Det är kanske dags att byta både dator och telefon? Jag har råd, men vet inte vad som är klokt att välja. Mac eller PC, Iphone eller Android? Jag är beredd att offra Avast, är så trött på deras upprepade omtalanden att provperioden för xxx nu är slut, ”förnya här”. Jag vill inte förnya någonting. Ville jag det hade jag gjort det.

Jag har för mycket tid kvar av den här dagen. Och kan inte förströ mig med sudoku eller kvällstidningsrubriker. Eller oroa mig för Jan, det behövs inte längre. Han behövde inte min oro, men kanske gjorde jag det. Nu är oron borta, vad som kommer i stället är inte stabilt än. Det är inte ens uppfunnet, det finns inte.

Har skrivit ut det jag skrivit september – nu; en ansenlig bunt. Behöver gå igenom, och se vad som kan behållas och vad som kan kastas. Har ju också skrivit ut tidigare texter… Vad ska jag göra med dem? Kanske en bok, Jan är värd det. Även om det bara är familjen som (kanske) läser.

Jag minns att sonhustrun tyckte att jag lämnade ut Jan för mycket i det jag skrev; ”vem skulle vilja att andra läser om ens sjukdom”? Jag bestämde mig för att inte bry mig om kommentaren, den kom ur kärlek och omtanke om Jan. Och jag skrev utifrån kärlek och omtanke om oss båda, kanske främst om mig. Jag behövde skriva, som alltid när verkligheten blev för svår att hantera. Och Jan läste inte, och visste inte vad jag skrev. Han brydde sig inte om det, hade aldrig gjort det. Inte förut, inte nu. Det gjorde mig fri att skriva om mig och mina upplevelser av vårt åter gemensamma liv.

I morgon ska jag hämta dina kläder och din väska på sjukhuset. Det är vad som är kvar, förutom du där i bårhuset. Om du visste att vi inte ville komma dit och se dig en sista gång, skulle du då varit ledsen? Dum fråga, finns ingen som kan svara. Åter får jag bestämma svaret, och mitt svar är nej. Vi ville inte se dig alldeles död, det räckte att se dig nästan död. Både för Erik och mig, och för barnbarnen. Anders kan inte alls få se dig, hans vän är alltför infektionskänslig för det. De lever, och de behöver varandra. Ingen av dem får bli sjuk i den här pandemin. Jag är tacksam att jag vet att jag inte smittat dem, om jag nu smittat någon…

Fem flaskor alkoholfritt vin i kylen här, dito i Sundbyberg och åtminstone någon, kanske några, på landet… Vi får skåla för Jan i detta när vi kan ses, på ett enklare sätt än nu. Med syskon och grannar. Förmodligen fyller jag på med ett par flaskor bubbel.

Gillar inte att inte ha någon internetanslutning. Punkt. Erik försökte säga att Google haft problem, men jag misstänker starkt att jag gjort något jag inte borde ha gjort.

Byter ljusstumpar mot nya ljus och tänder dem. Lägger in ved. Önskar att jag kunde se vildsvinen när de bökar upp ängen här utanför. Men det är för mörkt.

När jag talade med sköterskan på vårdcentralen här i Norrtälje idag om mitt testresultat, var hon ungefär lika vilsen som jag inför smitta, antikroppar och test. Många får tydligen inga antikroppar – och vad ska man ha dem till? – och det enda hon kunde säga var att fortsätta vara extremt försiktig. Handla snabbt och lite om man alls behöver besöka en affär, annars internethandla. Hon skrattade lite åt min systembolagetleverans av vin. Och hon välsignade sociala medier som ändå är en kontakt med omvärlden idag, när annan kontakt inte är att rekommendera. Jag försäkrade att jag skriver och bloggar och Facebook-ar, men det var då det. Nu är kontakten bruten. Jag har stängt av routerns blå blippande.

Jag läser en bok som växlar mellan 1300-talet och idag – och hur välskriven boken än är, Julia av Anne Fortier, så blir det för mig inte tillräckligt fängslande. Författarinnan är danskfödd, och kan sin Shakespeare, och sina italienska släkter. Men. Jag läser lite i taget, eftersom jag just inte vet vad jag annars ska göra utan internet. Hittade en annan bok som jag kanske inte läst, i alla fall inte minns – Farväl till Glencove av Joan O´Neill. Möjligen läsvärd, det lär visa sig. Och ”läsvärd” handlar enbart om mig, ingen annan. Kvart över sju på kvällen.

Jag vet inte, men kanske känner jag lite ro nu. Jan är död, han behöver ingenting mera. Jag kan inte göra någonting mera för honom.

Det återstår ett jättejobb att tömma källare och lägenhet, sälja lägenheten, göra oss av med det som ska göras av med. Alla små pryttlar och pinaler. Hela mitt bibliotek med Atlantis klassiker. Jag fick dem en gång för sådär trettiofem-fyrtio år sedan. Nu ska de tas om hand… Och alla andra böcker, de flesta mina en gång. Tavlorna, införskaffade de flesta via Arlas konstförening. Nu ska de flytta. Etcetera.

Och barn och barnbarn ska säga ”vill ha” respektive ”vill inte ha” om allt ifrån bestick till töntiga ljusstakar. Och lakan, handdukar och dukar, och den där lilla vasen som Jan av okänd anledning gillade, och hans lilla tavla som han fick när han var mycket liten. Alltihop ska vändas på och hanteras. Hans serviettring och hans skor från första gången skor. De har alltid stått i bokhyllan.

Nu kom jag på att ta med en rulle sopsäckar till Sundbyberg i morgon.

Varje natt nu under några veckor har jag väntat på samtal från sjukhuset. Nu gör jag inte det längre, de ringde det sista samtalet idag – om Jan väska som finns att hämta.

Jag tänker bestämma mig för att jag inte är smittsam i morgon. Ansiktsmask på sjukhuset. Hålla avstånd, parkera bilen där jag kan i Sundbyberg (parkeringstillståndet för boende är förhoppningsvis förnyat per sista december).

Har mejlat distriktssköterskan, som svarat. Behöver kontakta kommunens äldrehanterare också. Och avsluta trygghetslarmet.

Vill gå till sängs och glömma, drömma, annat än detta. Men jag kommer antagligen att vakna i natt runt midnatt och sedan igen, vill inte. Vill sova en hel natt. Kanske.

I natt kommer ingen telefonlampa att lysa upp mitt sovrum, hörapparaterna får ligga på köksbordet. Jag väntar inga telefonsamtal nu. Jag har fått det samtal jag väntade på. Jan är död.

Nyss ringde Jans bror och gav mig bilder från hur hans (och Jans) mor for med mat och kärlek till deras far, när han drabbats av stroke och låg på Roslagstulls sjukhus (?). Det visste jag inte, eller det hade jag glömt.

Svärmor var en stark kvinna, och jag älskade henne så småningom. Först skrämde hon mig – min frisyr var fel, med mera. Och hon tilltalade mig alltid med Margareta”. Kanske göteborgskt.

Det visade sig vid Stens och mitt samtal att även hans blviande hustrus frisyr var fel…  Men jag lärde mig att älska svärmor, för hennes styrka och hennes kärlek till sin familj. Oavsett vilka människor den familjen så småningom innefattade. Jag är glad att du inte behöver uppleva även Jans död, kära svärmor. Men jag saknar dig mest varje dag.

Erik har sin familj, Anders har Lotta, jag är ensam nu. Har nog inte fattat det, förstår inte vad det innebär riktigt. Trots att jag varit ensam förr. Vad ska jag ta mig till/för? Uppgiften med Jan är slutförd – så gott som i alla fall. Återstår att tömma lägenheten etc.

Mitt i allt detta talar Halebop om att mina fria samtal är slut och att jag ska kolla priser… Kommer inte ut på nätet, är ansluten men datorn tycks inte veta om det. Alla sidor jag försöker nå är ”farliga”, har ett litet i före adressen. Är det Google som krånglar? Avast? Det spökar och sprattlar hela förmiddagen – ibland fungerar allt, ibland ingenting. Just nu okej, och när jag kollar är inget annat nätverk i bruk. Kanske beror det på gårdens olika anslutningar? Behöver kolla med Örjan vid tillfälle.

Fikar med en tunnbrödsmacka och ost. Fåglarna äter också, trädkryparen syns nästan inte när den klättrar på trädstammen. Den verkar hitta nötväckans gömda frön. Hackspetten gör ett försök att få med sig några frön, men skulle kanske lyckas bättre om han satte sig på backen.

Talar med både Erik och Anders och Sofia, de är ledsna. Och med grannen på landet. Jans syster och systerdotter ringer också. Och många vänner, en del av dem känner Jan enbart från min blogg och Facebook. Den här tidens dödsannons… Erik ringer begravningsbyrån i morgon bitti och försöker få en tid med dem.

Klockan är halv två, jag har varit vaken i tolv timmar. Och Jan är död. Jag hittar bilden på honom i en gul ”smöroverall”, på landet, målande något. Där var han 41 år, han hade levt nätt halva sitt liv. Tjugo år senare skildes vi, som vänner. När jag behövde stöd och hjälp fanns han där. Och jag fanns när han behövde det. Nu ska jag släppa taget, han har redan gjort det. Kanske hörde Jan mig tjata, ”släpp taget”, ”du får gå ifrån oss nu”. Åtminstone vet jag att jag pratade med honom om det också i natt.

Jag klipper rosmarin och timjan från de trötta fönsterkrukorna, till kycklinggrytan jag tagit fram ur frysen. Så småningom kanske jag äter den. Jag är lite konstigt hungrig, utan att ha den minsta matlust. Tom även i magen kanske. Resten känns tämligen tomt. Jag vägrar ge mig på enklare sudoku än supersvåra, men jag klarar dem inte. Inte idag. Försöker läsa lite i en nog så välskriven bok, Julia av Anne Fortier, läser en sida och lägger boken på bordet igen. Nya ljus brinner på köksbordet. Här är välsignat tyst. Sitter vid köksbordet iförd tjock fleecejacka, fryser trots att det är varmt i rummet. Kanske fryser jag om dina ben, Jan. Du som nu ligger i bårhuset på Danderyd. Ingen av oss vill åka dit. Du ska slippa oss, ha din värdighet kvar också i döden. Inte begapas. Och vi besparar oss den smärtan.

Så mycket i sorgen handlar om de som fortfarande lever. Den som är död är död. Kan inte längre bry sig. Men vi andra, vi vill hitta något som gör döden möjlig att acceptera – som om vi har ett val. Det har vi inte, lever vi så dör vi. Någon gång, på något sätt. Det är en nåd att stilla bedja om, att få dö som Jan fick. Utan medvetande om vad som pågick, utan smärta, utan oro. Bara få fortsätta att sova, för gott.

Kusin Lena ringer från Avesta. Hennes son hade sett min text på FB och berättat för henne. Jag hade inte kommit så långt… Tack Lena. Och Johan .

Vem kan trösta Knyttet faller mig in. Just nu är jag ett Knytt utan tröst. Jag har varit stark för länge. Nu är jag inte det längre. Och då tycker jag synd om mig.

Jag tror inte på att vi kan prata med varandra, eller att jag kan prata med dig. Svaren är ju mina. Men jag gör det i alla fall, pratar med dig, viskar till dig, ropar. Morrar, och släpper dig. Hoppas att du har det bättre nu. Jag vill verkligen inte att du ska vara kvar här på jorden, här i livet. Det blev för dåligt. Ingenting du har nu kan vara sämre än det du hade de sista dagarna. Eller, det kanske inte heller var så dåligt, du visste nog inte vad som pågick. Det som pågick var döden, lite långsam i starten men snabbare på slutet. Tack döden.

4.30 den 13 december 2020 – samtal från Danderyd. ”Jag har tråkiga nyheter. Jan är död. Han somnade in lugnt och stilla, inga smärtor, ingen ångest.” 

Jag är tacksam att han fick sluta så. Jag var vaken när telefonen lyste upp sovrummet. Kunde inte somna om efter att ha vaknat vid halv två. På något sätt visste jag kanske att han var på väg bort just nu. Kontaktar begravningsbyrån på måndag.

Sönerna och Sofia får sova några timmar till. Jag tror att jag är lugn nu, men sova kan jag nog inte.

Nu är klockan halv sex. Jag har gjort te, ljusen på bordet är tända, vedspisen också. Har just kollat, bouppteckning ska vara klar inom tre månader efter dödsfallet, och skickas in till Skatteverket inom en månad därefter.

Just nu känner jag mig översvämmad av allt praktiskt som måste tas omhand. Och jag tror att jag klarar av det jag behöver klara, Erik får ta hand om det mesta.

De här timmarna innan världen vet att han är död – är det nu jag i ensamhet och ro ska minnas vårt liv tillsammans? Jag tänker mest på hur han liknade – fast tvärtom – vår yngste son, där i sjukhussängen. Jag såg något jag inte sett tidigare, att de är så lika varandra.

Jag är förmodligen onormalt glad åt att han nu är död. Att han fick dö som han gjorde, bara somna för gott. De sista dagarna har han bara sovit, inte varit medveten om just någonting. Tror jag, ingen vet mer än han, som kanske inte visste.

Jag tänker också på att jag nu har gjort mitt för honom. Jag kan inte göra något för honom längre. Mitt uppdrag är avslutat. Jag är ”ledig” och disponerar min tid själv. Inga stödstrumpor mera, inga omåttliga mängder tvätt, inga hjälpmedel, ingen medicin som ska portioneras (den ska lämnas in på Apoteket). Rullatorer och annat som finns i Sundbyberg må återbördas till Rehab.

Så ska källarförråd och lägenhet tömmas. Saker packas, en del slängas.

Nu har jag pratat med söner och systrar. Fint att vi kan gråta tillsammans, och samtidigt vara tacksamma att hans liv nu är färdiglevt. Han har älskat oss, och vi älskar honom.

Lördag eftermiddag, 12 december 2020. Sonen har just talat med sjukhuset. Jan sover mest, ingen förändring, de senaste dagarna har det varit så. Nu är han på den palliativa avdelningen på Danderyd.

Helt utan anledning blir jag på något sätt lugnare i min oro när jag får det här beskedet. Det är som om jag inte orkar oroa mig mera, jag kan ändå inte påverka någonting. Men fram till beskedet ”ingen förändring” är jag nervös och ledsen. Sedan släpper det, i alla fall lite.

Plötsligt (ja, sedan någon vecka) kan jag inte få AdBlock att låta mig slippa alla idiotiska annonser. Jo, om jag betalar. Vill inte, varken betala för blockering eller utsättas för reklamen. Vad göra? Och Facebook scrollar iväg neröver, när jag försöker ta mig nerför sidan i takt som tillåter läsning och reflektion. Också tämligen nylig erfarenhet. Avast? (Jag skyller det mesta på deras säkerhetsprogram som verkar klart överdimensionerade, de anger det mesta som potentiella hot.)

Telefonen bråkar också, parkerar ofta samtalen så att jag får återuppta och den andra änden undrar vad jag har för mig. Dessutom säger den igår och idag att den inte är ansluten till något nätverk – så jag får ansluta. Det har jag aldrig behövt tidigare. Avast?

Skönt att ha (relativ) ordning i frysarna, kan åtminstone ett tag inbilla mig att jag vet vad som finns var. Slängde bara en sak i kompostpåsen, blodpudding som var avsedd för Molly. Hon behöver den inte, och inte jag heller. Jans bröd finns i mängd, jag får väl lära mig att gilla det, jag också… När jag ätit upp det jag gillar.

Klockan är nu tjugo minuter i fyra, det är becksvart utanför fönstren. Nya ljus brinner på köksbordet. Och vedspisen pratar med mig. Kokar så småningom några potatisar, gör fuskremouladsås (gräddfil, majonnäs och bostongurka) till fisken (härkomst okänd) jag ska steka. Hittade en i frysen, nu blir den min middag. Om någon timme.

Jag pratar med yngste sonen om hans pappa. Sonen är klok, han gläds med mig åt att Jan mest sover, att han är lugn och inte verkar ha ont. Det duger för ögonblicket för oss båda. Och han håller kontakt med min döda systers barn, så att de också vet vad som händer. Den äldste pratar med övriga. Och jag skriver.