beskrivarblogg

Nyårsafton 31 december 2020 – jag har just sett himlen bortanför skogen brinna i solnedgången. Framför skogen låg en tät dimma. Både sol och dimma har nu försvunnit, och allt är grått igen, men ändå lite ljusare en stund till. Klockan är strax tre på eftermiddagen.

Ved är intagen, sopor slängda. Telefonen är tyst, men i förmiddags ringde min kusin och ville ha adressen till begravningsbyrån för att skicka en hälsning till Jan. Det fick hon.

Så har jag äntligen hittat en beställd Bokbörsen-bok och kan skicka den och ytterligare två nästa gång jag kommer till Ica och postinlämningen. Med munskydd på.

Det är ovant och konstigt det här, att vara alldeles ensam (frånsett förstås barn, barnbarn och släkt på distans). Innan Ulf dog fanns han ändå med mig ofta, även om vi officiellt (inför hans släkt) hade separerat. När han dog för fyra år sedan behövde Jan mig, och jag var tillgänglig. Nu är jag ensam. Tur att jag någonstans begriper att jag behöver mig. Ingen tvåsamhet längre. ensamet…

Har pratat med sönerna och syrrorna, har messat till vår sondotter som skickat hälsning via FB. Nu är allt lugnt, nyårsaftonen går vidare och jag kommer definitivt att sova vid tolvslaget.

Idag, den 29 december 2020, är det alldeles svart och regnigt utanför fönstren. Svart har det nog inte varit hela dagen, men grått. Jag trasslar med datorn som plötsligt börjar ladda ur batteriet – och ladda via eluttaget fungerar inte som det ska. Är det laddaren som är slut – eller batteriet? Ett nytt batteri kostar ca 900 kr, ny laddare ca 300. Hur vet man vad som är fel?

”Sorgen är randig.” En vän i Näsåker har just berättat för mig att hon fick de orden av en vän när hennes man dött. För mig är det en väldigt tydlig bild av hur sorg fungerar.

Idag, den 30 december, har jag inga problem med laddningen av datorns batteri. Teknik är konstigt. Jag försöker aktivera mitt inaktiverade Spotify-konto – det blir rena ”moment 22”.  När jag försöker logga in och återställa det lösenord jag glömt får jag beskedet att det inte finns något aktivt konto. Och rådet att registrera mig. När jag försöker göra det, får jag veta att det redan finns ett konto med min e-postadress. Rundgång i systemet, Spotify får klara sig utan mig, och vice versa.

Min energi är fortfarande på sparlåga. Sitter mest och glor. Nyss gladdes jag åt först två promenerande fasantuppar nära huset, och så lite efter de andra en tredje som sprang för att hinna ikapp. Det är samma fasaner som jag såg häromdagen på långt håll, undrar om det också finns hönor.

Redigerar ett manus någon timme. Mer orkar inte vare sig kropp eller huvud, just nu. Har pratat med ena syrran och med yngste sonen. När jag nu tar ur hörapparaterna hör jag inte längre klockan på väggen i köket ticka. Skönt. Förmodligen hör jag inte heller om någon annan ringer, men den risken är inte stor.

I morse när jag skulle tända spisen lyckades jag få loss ”underluckan” och stod med den i handen. Ena sprinten var en aning spräckt och därmed lite för stor för det hål den skulle in i. Efter mycket om och men, och användande av ficklampa, hade jag båda sprintarna på plats över respektive hål. Men de gick inte ner. Fram med stora hammaren, och några kraftiga smällar – så hamnade luckan på plats. Om den inte gjort det, hade jag inte kunnat använda spisen. Pust.

Så har jag lyckats koppla en liten Bluetooth-klaviatur till Jans platta som jag ”ärvt”. Men alla hans för mig okända lösenord hindrar mig från att städa innehållet… Jag har i alla fall insett att jag kan öppna min e-post via Telia webmail. Men det vore bra om jag också finge tillgång till Word-programmet. Vet just nu inte hur det ska gå till.

Jag klyver några vedpinnar som ska tjäna som tändvirke. Har lärt mig att slå in yxan och så låta den sitta där den sitter och dunka vedträt i huggkubben. Den som Mats gjorde, som står i köket. Den har jag stor glädje av. Mina döda pratar med mig varje dag nu, kanske en del av det sorgearbete som sägs ska till. Ett energikrävande arbete, jag är trött mest hela tiden.

Dagen har övergått till svart eftermiddag därute. Jag gör just ingenting, och ändå plottrar jag med mycket. Mina tunga bokkartonger är inne i huset via pirran. Den höll som den skulle den här gången. En tom banankartong ligger i bilen, flera finns i källaren. Tanken är att de kan användas när vi så småningom städar Jans hem.

Svart måndagsmorgon den 28 december, tre grader varmt. Äter frukost när klockan är åtta, planerar att åka till Sundbyberg så snart det blir lite ljusare.

Har just kommit tillbaka hem, efter att ha tvättat och plockat i Jans hem hela dagen, tillsammans med sönerna. Är alldeles slut, utan att ha gjort så mycket – men emotionellt trött, det är jag. Och säkert sönerna också. Det var fint att kunna gå igenom saker och ting och fundera på vad som kan behållas, och vad som kan slängas. Eller återvinnas på något sätt.

Som vanligt gillar jag inte att köra när det är mörkt, men jag ville hem. Och det gick bra.

Ett tag trodde jag att jag glömt nycklarna i tvättstugan i Sundbyberg. Hade tur och mötte en granne som öppnade åt mig. Inga nycklar, men väl tvätt som jag glömt att lägga i torktumlaren. Den hänger nu här, på syrrans tvättställning.

Jag kollade i bilen, inga nycklar, inte i arbetsrummet, inte i köket. Inte i några fickor. En vända till fick mig till sist att se nyckelknippan i ”min stol”, den hade halkat ur fickan där. Det här är ett typiskt stressfenomen för min del. Kommer aldrig att glömma hur min vän och jag jagade igenom San Fransisco på jakt efter min plånbok (detsamma som nycklar i stressiga situationer), hur jag ringde och väckte Jan som spärrade korten. Och hur jag förstås hittade plånboken där den skulle vara när jag lugnat mig.

Nåja, nu är nycklar och jag hemma, jag har tänt vedspisen och tror att den tar sig. Ljusen brinner på köksbordet. Någon sorts frid infinner sig.

Tacksam för fina söner som var med mig idag. Den äldste tog dessutom mina två tunga bokkartonger på pirran ner till bilen. Nu ska de in i huset här, men det får vänta till i morgon.

Söndag 27 december 2020 – vaccinering påbörjad i landet. Än så länge i mycket liten och varierande skala beroende på region och planering.

Snön som var vacker igår, regnar bort idag. Det blåser kraftigt, ingenting som lockar ut mig. Det blir stugsittande idag också. Har tagit in mera ved, eldar även om det är runt fem grader varmt ute.

En fasantupp satt mitt på vägen utanför huset, kanske var det den nya sanden som lockade. Eller om det var salt och sand som spreds för en stund sedan.

Idag får jag prata med mig för att hålla min ensamhet ifrån mig. Det är inte bara dagens ensamhet, den framöver spökar också för mig. Och jag vet att jag har söner och syrror och andra som bryr sig om mig, just nu hjälper det inte. Jag tycker synd om mig själv, och det är inget roligt tillstånd. Försöker förvirra mig genom att läsa om Tristans Jones´ En otrolig seglats, plockar lite här och där, rättar till en tavla som hamnat en aning snett. Tar in ved.

Byter sittplats, vid köksbordet när jag skriver, i Jans fåtölj när jag läser. Min husmus har smällt fällan utan att fastna. Jag slänger fällan.

Nu är fasanerna fyra, lite längre bort på vägen. Alltför långt bort för att jag ska se om det enbart är tuppar, men tillräckligt nära för att känna igen deras speciella sätt att springa, när de får för sig att söka skydd i syrenhäcken där borta.

Klockan är halv fyra, det är svart därute. Jag har stuvat potatis till den gravade laxen och middagen. Ljusen på köksbordet brinner, liksom spisen.

I morgon åker jag till Sundbyberg, äldste sonen kommer också dit för att hämta papper och nycklar. Jag ska försöka få tid i tvättstugan. Gå till apoteket och lämna in medicin, ta reda på vad vi ska göra med rullatorer etc.

Annandag jul heter den här dagen. Jag är urlakad, trött och ledsen. Det är vackert med snön, fåglarna är fina och roliga, jag tröstäter skorpor med smör till kaffet. Musen under diskbänken har varit igång i natt igen, utan att dö. Ingen sol idag.

Pratar med min ”lillasyster”, hon är omtänksam som ringer varje dag, med hälsningar från kusiner och vänner. Hon hade sett annonsen i DN, och tyckte den var enkel och fin.

Jag försöker komma fram till vad det är för fågel, den jag kallat sävsparv. Lyckas inget vidare.

Jag tänder ljusen på köksbordet nu när det börjar skymma, klockan är drygt tre.

Jag vinkar åt gårdens småbarn som går förbi, de vinkar tillbaka. Vägen har plogats, och verkar såphal, att döma av hur ungarna halkade fram… Jag åker ingenstans förrän på måndag, och då till Sundbyberg. Vill hämta mina bokkartonger (två kvar där) och mina kläder. Kanske tvätta den tvätt jag bar dit för ett par veckor sedan. Och packa upp påsen med Jans karantänade kläder.

Slänga en del. Kanske fråga om Anders vill ha/kan ha en del. Om två veckor är det begravning.

Nu, när klockan är nästan sju har jag ätit en räkmacka, med ägg, majonnäs blandad med gräddfil, sallad och tomater, och stenbitsrom. Mättande.

Ser ingen måne, bara att det är svart utanför fönstren. Snart går jag och lägger mig, av pur leda. Även om jag vet att det innebär att jag vaknar vid fyratiden i morgon bitti. Igen. Vill inte det här, men har inte kommit på hur jag ska få mig att sluta deprimera mig… Om en stund Rapport.

Juldagen 2020 – snö, och det snöar fortfarande när klockan är tolv. Fröautomaten har fått nya gäster, en flock sävsparvar (tror jag). Domherrarna, och mesarna, nötväckan äter och far fram och tillbaka. Har inte sett hakspetten idag.

Däremot hade jag en söt liten mus i skåpet under diskbänken i morse. Jag öppnade dörren för att slänga något i sophinken, och där satt den och mumsade i sig valnötter. Båda fällorna hade smällt, musen var i hög grad levande. Vi tittade på varandra en stund, och så stängde jag dörren. Nästa gång jag öppnade var den fortfarande kvar. Då smällde jag igen dörren, den försvann. Nu har jag proppat stålull i det hål jag tror den kommer in genom. Det visar sig, jag har gillrat en fälla också.

Sävsparvarna har inget vidare bordsskick, de sätter sig i maten och hindrar därmed andra från att komma åt fröna. Men blåmesen är kaxig, den tränger ut de dubbelt så stora sparvarna. En morsk mes.

Nu är det vackert här. Ett snötäckt landskap så långt jag kan se. Torr ved från källaren är intagen, jag kan hålla mig inomhus och glädjas åt det vackra hela dagen. Fåglarna ger mig också glädje, det är ren underhållning att bara sitta vid fönstret och se på dem. Men jag tror inte att det är sävsparvar jag ser, vet bara inte vad annars. Kanske är det två sorter, en med en liten gulaktig strimma längs vingarna, en med vit.

Nu är en skata här och hälsar på, den är jag i alla fall säker på. Den klarar inte fröautomaten, så den satt en stund på planket och for sedan vidare.

Det fortsätter snöa, av och till. Jag tar fram färdiglagad middagsmat ur frysen. Ljusen brinner igen på köksbordet. Har pratat med yngsta syrran. Hon som minns mina teckningar från över femtio år sedan, och gav mig fina blyertspennor och skissblock i julklapp. Hon som tror ”att du har flera strängar på din lyra”… Jag är inte övertygad, men kan alltid använda både pennor och block till att skriva ord.

Julafton 2020. Min hittills konstigaste, och så är det för många. Marken är åtminstone vit av frost. Och solen lyser. Det ångar om husväggen när solen ligger på. Inga juldofter här i köket, inget som måste fixas i sista stund. Har putsat vedspisen. Och tagit in ved. Blåmesen puttar undan den nästan dubbelt så stora nötväckan från fröautomaten. Sätter sig helt sonika framför den andra fågeln och tar det den vill ha. Får mig att skratta högt för mig själv.

Jag har ätit min ”julmat” när klockan är två – ett par sillbitar, en skiva rökt lax, färdigköpta trista köttbullar, stekt potatis och stekt ägg. Jordgubbar var efterrätten. En Aalborgs i gammalt vackert glas till sillen. Vatten (hade glömt köpa öl). Trist.

Yngste sonen ringde, två gånger – andra gången för att berätta hur glad han var över en julhälsning från en tidigare chef. Och sondottern har också ringt. Ena syrran. Helen, kära fina omtänksamma och framför allt generösa vännen, ringde nyss. Och andra syrran. Vedspisen brinner. Jag har stängt dörren till Jans rum för att inte förlora värme i huset.

Solen är på nergång, där borta bakom skogen. I morgon lär det ska komma snö. Vi får väl se. Nu fortfarande en grad varmt. Nu har även fåglarna fått sin julmat.

Syrran skulle klä upp sig i klänning som kräver underklänning – hittade inte den senare. Jag sitter här i Ulfs gamla urblekta en gång rosa tenniströja (letar efter ordet, krage, knäppning tre-fyra knappar fram, korta ärmar), Mats jägargröna brallor, de vackra regnbågsfärgade tunna välstickade sockor jag fick av en vän på min bokrelease, fårskinnstofflorna, och Stinas Amerika-kofta. Den var ersättning för hundpassning när hon var där över. Äldste sonen ringer, och gör mig glad. Kanske åker de ut till landet till nyår. Och gulligt mejl från yngste sonsonen. Och samtal från yngste sonen där han låg i badkaret och lögade sig.

De mina tänker på mig, och på Jan. En hare springer förbi under gatlyktan precis när jag står i köksfönstret och tittar ut. Inga vildsvin inom synhåll so far.

Och jag ser på Youtube dansen till Leonard Cohen´s Dance me to the end of love, den mest sensuella dans jag någonsin sett. Fortsätter lyssna till Cohen, Willie Nelson, Neil Young, Björn Afzelius, Ebba Forsberg. Musik är gott för själen en julaftonskväll.

Just nu, tjugo minuter i fem på julaftonen, är det noll grader därute. Och svart, med en större halvmåne på himlen än igår.

Noll gran.

23 december 2020 – jag har tagit en kort promenad i något som nästan var solsken. Och så har jag klättrat på köksstegen, tagit ner och diskat taklampan i köket. Det behövdes. Passade också på att torka ovanpå köksskåpen… Idag har jag tänkt mig tunnpannkakor till middag, så jag har för säkerhets skull redan gjort i ordning smeten. (Brukar bli latare längre fram på eftermiddagen.) Tar fram några av sommarens jordgubbar ur frysen.

Jag får hälsningar i form av fina julkort, och vännen Stina i Löa har samlat sina skriverier i Bergslagsposten till en fin och minnesrik bok som kom med posten idag. Den kommer att glädja mig under julen.

Känner mig avstängd, personligt lockdown. Varken glad eller ledsen, bara tom. Nyss insåg jag att det här är den första och hittills enda jul jag är alldeles ensam. Alla andra jular har varit tillsammans med familjer i olika konstellationer.

Ena musfällan hade smällt och nöten var borta, men ingen mus. I den andra var nöten också borta, utan att fällan smällt. De är skickliga, de små liven. Och hungriga förmodligen. Vad lever möss av, utan människor och människors mat i närheten? Fågelfrön hittar de på backen under fröautomaten, men annars?

Har just talat med äldste sonen, och kunnat ge honom lite information. Han bokar tid med banken.

Nu har jag dragit fram spisen och städat bort mössens efterlämningar därunder – försöker blockera dem, lyckas inte. Nu är det rent i alla fall. Och jag fick dit lådan under spisen efter mycket pustande. Klockan är bara halv tre. Jag ser en halvmåne på en blå himmel. Fantastiskt, det är ljusare. Bortom skogen är solen på väg ner och himlen där är rödorange. Nu drar sig solen undan, himlen bleknar.

Jordgubbarna har tinat tillräckligt, går att kombinera med tunna frasiga pannkakor om några timmar.

Jag trampar runt. Sitter en stund och läser i ännu en tidigare läst bok. Kollar FB, mejl. Pratar med yngste sonen, som vill försäkra mig om att inte vara orolig för att han skulle ut och handla julklappar idag. Han lät bli. Jag försöker skrämma upp honom så mycket jag kan…

Detta är den minst juliga jul jag någonsin upplevt. Den är enbart ett datum. Har inte ens några Bingo-lotter till kvällens program. Jag har blockerat inköp av dem likaväl som övrigt spelande. Tacksam att jag inte visste att Ernst var på teve igår, och därmed slapp se honom – eller han kanske inte kan ses på SVTplay? Det är vad jag har tillgång till, och det räcker.

Ännu en sådan där för tidig middag – jag har ätit mina goda tunnpannkakor (ja, jag är bra på sådana) med jordgubbar till. Och klockan är bara halv sex, när jag dessutom har diskat och torkat. Så är det nu. För mycket tid och för lite som behöver göras.

Äldste sonen undrade om jag ville bo på landet ”framöver”. Jag svarade att jag vill stanna här hemma, så länge jag kan. Han ville att jag skulle vara lite närmare – men landet är inte närmare hans bostad än Addarsnäs är. Han bryr sig, han oroar sig måhända. Men än klarar jag mig, något/några år till. Det som händer när jag inte gör det får hanteras då. Av någon annan än mig.

Och yngste sonen är, på min inrådan, i pappas lägenhet för att kolla om han (sonen) kanske kan ha den där ouppackade vita skjortan som ligger i en garderob. Jag har också bett honom befria kylen och frysen från sådant som han kan tänka sig konsumera. Han tyckte det var svårt att vara där utan pappa, men när vi pratades vid en stund senare var han lugnare.

Uppesittarkväll. Tanken är väl att man är uppe länge och fixar inför julafton – numera tror jag att man glor på teve och spelar Bingolotto. De som kan vara tillsammans är det, och det gläder mig. Vi andra överlever ensamheten, om än inte covid19. Jag har så svårt att förstå att jag tydligen haft smittan, utan några som helst symtom. Utan att vara eller känna mig sjuk. Medan Jan dog av samma smitta. Svårt att acceptera, tacksam att ingen någonsin kan berätta för oss varifrån smittan drabbade honom, eller mig.

Det är nära två grader varmt ute fortfarande. Här lär det inte bli någon snö i jul. Får gärna fattas resten av vintern också. Nu vill jag ha ljus och sol och värme. Det grå har varat tillräckligt länge.

Nu är det kväll, denna tisdag den 22 december 2020. När du skulle ha fyllt 85 år om du inte dött för en dryg vecka sedan. Det är som det är med det, och med resten. Corona muterar, sprids, liksom paniken och hoppet om att vaccin av någon sort ska frälsa oss. Eller åtminstone några av oss.

Själv funderar jag på att dra fram spisen och städa därunder och bakom. Det var länge sedan. Men inte förrän i morgon. Om.

Har pratat med sönerna och syrrorna. Och ätit inlagd sill och kokt potatis med gräddfil och lök till middag. Hade tänkt tunnpannkakor med mjölk som snart är oduglig, men det får nog också bli i morgon. Så särdeles julmatig är inte min matsedel denna konstiga jul. Det är nog första gången i eget hushåll som jag inte gör någon julskinka. Eller Jansson. Eller revbensspjäll.

Musfällan under diskbänken har smällt en gång, men noll mus. Jag har laddat igen. Musen lär komma tillbaka.

Fortfarande regndroppar på köksfönstret. Och svart därute. Men inte här i köket, lampor och ljus brinner. Vedspisen också, men det syns just inte, bara känns.

Din födelsedag idag, Jan. 85 år. Din dödsannons kommer förmodligen in i DN på julafton. Erik har ordnat allt. I natt, när jag inte sov, hade jag helt klart för mig vad jag skulle säga på din begravning, till dig och till oss. Idag är det borta – men jag tror att jag hittar orden igen. Du lär inte bry dig, det jag vill göra är ge dina barn och barnbarn glimtar från ditt och vårt liv. Och jag vill berätta om din absoluta pålitlighet, hur du alltid fanns för oss när det behövdes, utan stora eller många ord.

Jag är tämligen labil, ledsen eller arg. Lite glad när solen visade sig, som alldeles nyss, ett ögonblick. Mest är jag ändå lättad över att du – och vi – slapp uppleva att du inte kunde fortsätta bo hemma. Lättad över att du slapp komma till ett mer eller mindre ”bra” boende utanför ditt hem.

Nu mulnar himlen, någon sorts nederbörd på väg. Det blåser. Askhinken får stå kvar på trappen till i morgon. Inga fåglar idag vid fröautomaten, trots att den är påfylld.