beskrivarblogg

I natt kommer ingen telefonlampa att lysa upp mitt sovrum, hörapparaterna får ligga på köksbordet. Jag väntar inga telefonsamtal nu. Jag har fått det samtal jag väntade på. Jan är död.

Nyss ringde Jans bror och gav mig bilder från hur hans (och Jans) mor for med mat och kärlek till deras far, när han drabbats av stroke och låg på Roslagstulls sjukhus (?). Det visste jag inte, eller det hade jag glömt.

Svärmor var en stark kvinna, och jag älskade henne så småningom. Först skrämde hon mig – min frisyr var fel, med mera. Och hon tilltalade mig alltid med Margareta”. Kanske göteborgskt.

Det visade sig vid Stens och mitt samtal att även hans blviande hustrus frisyr var fel…  Men jag lärde mig att älska svärmor, för hennes styrka och hennes kärlek till sin familj. Oavsett vilka människor den familjen så småningom innefattade. Jag är glad att du inte behöver uppleva även Jans död, kära svärmor. Men jag saknar dig mest varje dag.

Erik har sin familj, Anders har Lotta, jag är ensam nu. Har nog inte fattat det, förstår inte vad det innebär riktigt. Trots att jag varit ensam förr. Vad ska jag ta mig till/för? Uppgiften med Jan är slutförd – så gott som i alla fall. Återstår att tömma lägenheten etc.

Mitt i allt detta talar Halebop om att mina fria samtal är slut och att jag ska kolla priser… Kommer inte ut på nätet, är ansluten men datorn tycks inte veta om det. Alla sidor jag försöker nå är ”farliga”, har ett litet i före adressen. Är det Google som krånglar? Avast? Det spökar och sprattlar hela förmiddagen – ibland fungerar allt, ibland ingenting. Just nu okej, och när jag kollar är inget annat nätverk i bruk. Kanske beror det på gårdens olika anslutningar? Behöver kolla med Örjan vid tillfälle.

Fikar med en tunnbrödsmacka och ost. Fåglarna äter också, trädkryparen syns nästan inte när den klättrar på trädstammen. Den verkar hitta nötväckans gömda frön. Hackspetten gör ett försök att få med sig några frön, men skulle kanske lyckas bättre om han satte sig på backen.

Talar med både Erik och Anders och Sofia, de är ledsna. Och med grannen på landet. Jans syster och systerdotter ringer också. Och många vänner, en del av dem känner Jan enbart från min blogg och Facebook. Den här tidens dödsannons… Erik ringer begravningsbyrån i morgon bitti och försöker få en tid med dem.

Klockan är halv två, jag har varit vaken i tolv timmar. Och Jan är död. Jag hittar bilden på honom i en gul ”smöroverall”, på landet, målande något. Där var han 41 år, han hade levt nätt halva sitt liv. Tjugo år senare skildes vi, som vänner. När jag behövde stöd och hjälp fanns han där. Och jag fanns när han behövde det. Nu ska jag släppa taget, han har redan gjort det. Kanske hörde Jan mig tjata, ”släpp taget”, ”du får gå ifrån oss nu”. Åtminstone vet jag att jag pratade med honom om det också i natt.

Jag klipper rosmarin och timjan från de trötta fönsterkrukorna, till kycklinggrytan jag tagit fram ur frysen. Så småningom kanske jag äter den. Jag är lite konstigt hungrig, utan att ha den minsta matlust. Tom även i magen kanske. Resten känns tämligen tomt. Jag vägrar ge mig på enklare sudoku än supersvåra, men jag klarar dem inte. Inte idag. Försöker läsa lite i en nog så välskriven bok, Julia av Anne Fortier, läser en sida och lägger boken på bordet igen. Nya ljus brinner på köksbordet. Här är välsignat tyst. Sitter vid köksbordet iförd tjock fleecejacka, fryser trots att det är varmt i rummet. Kanske fryser jag om dina ben, Jan. Du som nu ligger i bårhuset på Danderyd. Ingen av oss vill åka dit. Du ska slippa oss, ha din värdighet kvar också i döden. Inte begapas. Och vi besparar oss den smärtan.

Så mycket i sorgen handlar om de som fortfarande lever. Den som är död är död. Kan inte längre bry sig. Men vi andra, vi vill hitta något som gör döden möjlig att acceptera – som om vi har ett val. Det har vi inte, lever vi så dör vi. Någon gång, på något sätt. Det är en nåd att stilla bedja om, att få dö som Jan fick. Utan medvetande om vad som pågick, utan smärta, utan oro. Bara få fortsätta att sova, för gott.

Kusin Lena ringer från Avesta. Hennes son hade sett min text på FB och berättat för henne. Jag hade inte kommit så långt… Tack Lena. Och Johan .

Vem kan trösta Knyttet faller mig in. Just nu är jag ett Knytt utan tröst. Jag har varit stark för länge. Nu är jag inte det längre. Och då tycker jag synd om mig.

Jag tror inte på att vi kan prata med varandra, eller att jag kan prata med dig. Svaren är ju mina. Men jag gör det i alla fall, pratar med dig, viskar till dig, ropar. Morrar, och släpper dig. Hoppas att du har det bättre nu. Jag vill verkligen inte att du ska vara kvar här på jorden, här i livet. Det blev för dåligt. Ingenting du har nu kan vara sämre än det du hade de sista dagarna. Eller, det kanske inte heller var så dåligt, du visste nog inte vad som pågick. Det som pågick var döden, lite långsam i starten men snabbare på slutet. Tack döden.

4.30 den 13 december 2020 – samtal från Danderyd. ”Jag har tråkiga nyheter. Jan är död. Han somnade in lugnt och stilla, inga smärtor, ingen ångest.” 

Jag är tacksam att han fick sluta så. Jag var vaken när telefonen lyste upp sovrummet. Kunde inte somna om efter att ha vaknat vid halv två. På något sätt visste jag kanske att han var på väg bort just nu. Kontaktar begravningsbyrån på måndag.

Sönerna och Sofia får sova några timmar till. Jag tror att jag är lugn nu, men sova kan jag nog inte.

Nu är klockan halv sex. Jag har gjort te, ljusen på bordet är tända, vedspisen också. Har just kollat, bouppteckning ska vara klar inom tre månader efter dödsfallet, och skickas in till Skatteverket inom en månad därefter.

Just nu känner jag mig översvämmad av allt praktiskt som måste tas omhand. Och jag tror att jag klarar av det jag behöver klara, Erik får ta hand om det mesta.

De här timmarna innan världen vet att han är död – är det nu jag i ensamhet och ro ska minnas vårt liv tillsammans? Jag tänker mest på hur han liknade – fast tvärtom – vår yngste son, där i sjukhussängen. Jag såg något jag inte sett tidigare, att de är så lika varandra.

Jag är förmodligen onormalt glad åt att han nu är död. Att han fick dö som han gjorde, bara somna för gott. De sista dagarna har han bara sovit, inte varit medveten om just någonting. Tror jag, ingen vet mer än han, som kanske inte visste.

Jag tänker också på att jag nu har gjort mitt för honom. Jag kan inte göra något för honom längre. Mitt uppdrag är avslutat. Jag är ”ledig” och disponerar min tid själv. Inga stödstrumpor mera, inga omåttliga mängder tvätt, inga hjälpmedel, ingen medicin som ska portioneras (den ska lämnas in på Apoteket). Rullatorer och annat som finns i Sundbyberg må återbördas till Rehab.

Så ska källarförråd och lägenhet tömmas. Saker packas, en del slängas.

Nu har jag pratat med söner och systrar. Fint att vi kan gråta tillsammans, och samtidigt vara tacksamma att hans liv nu är färdiglevt. Han har älskat oss, och vi älskar honom.

Lördag eftermiddag, 12 december 2020. Sonen har just talat med sjukhuset. Jan sover mest, ingen förändring, de senaste dagarna har det varit så. Nu är han på den palliativa avdelningen på Danderyd.

Helt utan anledning blir jag på något sätt lugnare i min oro när jag får det här beskedet. Det är som om jag inte orkar oroa mig mera, jag kan ändå inte påverka någonting. Men fram till beskedet ”ingen förändring” är jag nervös och ledsen. Sedan släpper det, i alla fall lite.

Plötsligt (ja, sedan någon vecka) kan jag inte få AdBlock att låta mig slippa alla idiotiska annonser. Jo, om jag betalar. Vill inte, varken betala för blockering eller utsättas för reklamen. Vad göra? Och Facebook scrollar iväg neröver, när jag försöker ta mig nerför sidan i takt som tillåter läsning och reflektion. Också tämligen nylig erfarenhet. Avast? (Jag skyller det mesta på deras säkerhetsprogram som verkar klart överdimensionerade, de anger det mesta som potentiella hot.)

Telefonen bråkar också, parkerar ofta samtalen så att jag får återuppta och den andra änden undrar vad jag har för mig. Dessutom säger den igår och idag att den inte är ansluten till något nätverk – så jag får ansluta. Det har jag aldrig behövt tidigare. Avast?

Skönt att ha (relativ) ordning i frysarna, kan åtminstone ett tag inbilla mig att jag vet vad som finns var. Slängde bara en sak i kompostpåsen, blodpudding som var avsedd för Molly. Hon behöver den inte, och inte jag heller. Jans bröd finns i mängd, jag får väl lära mig att gilla det, jag också… När jag ätit upp det jag gillar.

Klockan är nu tjugo minuter i fyra, det är becksvart utanför fönstren. Nya ljus brinner på köksbordet. Och vedspisen pratar med mig. Kokar så småningom några potatisar, gör fuskremouladsås (gräddfil, majonnäs och bostongurka) till fisken (härkomst okänd) jag ska steka. Hittade en i frysen, nu blir den min middag. Om någon timme.

Jag pratar med yngste sonen om hans pappa. Sonen är klok, han gläds med mig åt att Jan mest sover, att han är lugn och inte verkar ha ont. Det duger för ögonblicket för oss båda. Och han håller kontakt med min döda systers barn, så att de också vet vad som händer. Den äldste pratar med övriga. Och jag skriver.

Lördag eftermiddag, 12 december 2020. Sonen har just talat med sjukhuset. Jan sover mest, ingen förändring, de senaste dagarna har det varit så. Nu är han på den palliativa avdelningen på Danderyd.

Helt utan anledning blir jag på något sätt lugnare i min oro när jag får det här beskedet. Det är som om jag inte orkar oroa mig mera, jag kan ändå inte påverka någonting. Men fram till beskedet ”ingen förändring” är jag nervös och ledsen. Sedan släpper det, i alla fall lite.

Plötsligt (ja, sedan någon vecka) kan jag inte få AdBlock att låta mig slippa alla idiotiska annonser. Jo, om jag betalar. Vill inte, varken betala för blockering eller utsättas för reklamen. Vad göra? Och Facebook scrollar iväg neröver, när jag försöker ta mig nerför sidan i takt som tillåter läsning och reflektion. Också tämligen nylig erfarenhet. Avast? (Jag skyller det mesta på deras säkerhetsprogram som verkar klart överdimensionerade, de anger det mesta som potentiella hot.)

Telefonen bråkar också, parkerar ofta samtalen så att jag får återuppta och den andra änden undrar vad jag har för mig. Dessutom säger den igår och idag att den inte är ansluten till något nätverk – så jag får ansluta. Det har jag aldrig behövt tidigare. Avast?

Skönt att ha (relativ) ordning i frysarna, kan åtminstone ett tag inbilla mig att jag vet vad som finns var. Slängde bara en sak i kompostpåsen, blodpudding som var avsedd för Molly. Hon behöver den inte, och inte jag heller. Jans bröd finns i mängd, jag får väl lära mig att gilla det, jag också… När jag ätit upp det jag gillar.

Klockan är nu tjugo minuter i fyra, det är becksvart utanför fönstren. Nya ljus brinner på köksbordet. Och vedspisen pratar med mig. Kokar så småningom några potatisar, gör fuskremouladsås (gräddfil, majonnäs och bostongurka) till fisken (härkomst okänd) jag ska steka. Hittade en i frysen, nu blir den min middag. Om någon timme.

Jag pratar med yngste sonen om hans pappa. Sonen är klok, han gläds med mig åt att Jan mest sover, att han är lugn och inte verkar ha ont. Det duger för ögonblicket för oss båda. Och han håller kontakt med min döda systers barn, så att de också vet vad som händer. Den äldste pratar med övriga. Och jag skriver.

Lördag 12 december 2020 – ännu en grå dag. Fåglarna har vaknat och sitter på altanplanket, det ryms bara en i taget i fröautomaten. Kanske regnar det lite, ser inte riktigt. Vägen är blöt, fem grader varmt. Vedspisen vrenskas idag, får göra ett nytt försök. Nu brinner den, liksom ljusen på köksbordet.

Har klätt på mig och ätit frukost. Men nu sitter jag bara. Frostar av den ena frysen, hämtar in ved, sätter på en tvättmaskin. Något lite blir gjort. Tror mig lösa ett supersvårt sudoku, men ”din lösning är inte korrekt” – nej, det ska inte vara två sexor i samma rad. Min närvaro i det jag gör är klen.

Inget samtal från sjukhuset. Kvart i elva på förmiddagen. En timme senare är frysen klar att slås på igen. I eftermiddag kanske jag ägnar mig åt frys nr två… Tvätten hänger på syrrans torkställning.

Pratar med ena syrran (hon med torkställningen ovan) – hon ville höra hur jag mår.

Timjan och rosmarin som jag tog hit från landet ser allt tröttare ut. Det är nog för varmt för dem, eller så är de bara färdiga. Två pelargoner blommar med små blommor, morsdagsrosen är vackert grön tillsammans med murgrönan. Den lever och skapar nya blad. Novemberkaktusen har avslutat sitt blommande för i år, de flesta knopparna föll av, några orkade hela vägen.

Jag har städat och plockat i ordning i toalettrummet, slängt gammalt smink, hårgelé, en tom raklödderförpackning. En får stå kvar bredvid Jans rakhyvel. Än städar jag inte ut honom.

Jag klarade supersvårt sudoku i Svenskan. Det enda jag använder den tidningen till. Klockan är bara ett, dimma eller lätt regn växer bort över skogen. När frysen inte verkade börja tina insåg jag att jag stängt av kylen… Apropå att vara fokuserad. Nu tinar det och rasslar.

Sonen har precis talat med sjukhuset, ingen förändring. Han sover mesta tiden. Det tar tid att dö.

Klockan är bara fem minuter över fem. Jag vill inte vara här, vill inte vänta längre. Vill inte snörvla och gråta över något jag inte kan påverka. Vill inte. Och ingenting kan få mig att slippa. Men det är ju kul att prinsessas Sofia är gravid igen…

Jag eldar i spisen, jobbar in vedträn som egentligen är för stora. Det går ändå för det mesta. Ljusen brinner på köksbordet, middag äten alltför tidigt, disken diskad, syrrans röda stickade disktrasa torkar på Ulfs sälgpinne ovanför spisen – pinne i stället för snöre av något slag.

Just nu är det gott för mig att Ulf och Mats och Jan, och syrror, finns här i huset. Alla älskade. De finns här på olika sätt, Jan just nu i form av blöjpaket som jag inte vet vad jag ska göra med. Och raklödder och rakhyvel. och tandborste som han bara haft här i en månad…

Ulf och Mats är både mera närvarande och längre bort. Jag sitter på en stol som var Mats, vid hans bord. Och sängen jag sover i är hans, var hans. Och Ulf finns i hans Dry Martini-hälsning i Rålambshovsparken, på fotot hans söner skickade som ”tack” efter begravningen. Fotot står bredvid min säng. Alltid, och han är alltid ”i tacksamt minne bevarad”. Ulf lärde mig leka. Nu har jag glömt hur man gör, men med honom visste jag. Syrror i form av disktrasa och svarta manchesterjeans som jag använder nu, och ärvd säng och morgonrock. Och kärlek och omtanke, de lever och levererar.

På söndag är det Lucia. Så absolut ointressant som det någonsin varit. Som förälder till söner har väl Lucia aldrig varit viktig, minns inte om de ens varit stjärngossar någon gång. Idag är det ännu en dag som jag inte behöver bry mig om.

Det är drygt tre grader varmt ute, och ungefär nitton här inne. Tack vedspisen och sonen som levererat veden jag eldar. Jag har tagit bort fröautomaterna över trappen, det blev för skitigt. Bokstavligt talat. Men den utanför köksfönstret fylls på (inte i kväll) och där försöker alla sorter få plats – domherrarna har lite svårt, de är för stora. När jag tidigare idag var dit med frön satt en liten trädkrypare på backen.

Talar med yngste sonen som berättar att han färgat håret ”lite lila”. Och fått gillanden. Han fick mig att skratta för första gången idag, och jag är tacksam. Även om jag inte vet vad jag kommer att tycka om hårfärgen. Den här sonen stämmer inte med några sonbeskrivningar, och han är så älskansvärd och så omtänksam. Han vet vad kärlek är. Jag är tacksam att han är vår son, han också.

Jan, när jag såg dig i förrgår, dina händer var svullna. Kanske eftersom man tagit bort din hjärtmedicin. Men du var ändå varm, sonen tyckte att du var kall, jag bestämde mig för att du var varm. Och doktorn bekräftade att du höll temperaturen, ”inte feber”, men varm. Hoppas du är varm nu också, om du inte kan släppa taget. Vill inte att du ska frysa, men vill inte heller riktigt att du ska fortsätta att vara varm, vill ju att du ska lägga av. Att du ska sluta. Älskar dig och vill att du ska dö.

I somras, på gården.

Jag törs inte skriva, vill inte skriva det jag är full av just nu.

”Jan, sluta kämpa, lägg av, dö.” Jag vill bara att han ska slippa ut från det ”liv” han just nu befinner sig i. Han kanske inte vet var han är, kanske inte vet vad som pågår. Men, som den kämpe han alltid varit, så slåss han för att fortsätta andas, fortsätta ”leva”. Och jag säger sluta. Han hör mig inte.

Det är förmodligen lika mycket för min/vår, de anhörigas skull, som för Jans.

Jans far förlorade tre (Ninnie, Bergliot, ?, kanske ”bara” två) systrar i Spanska sjukan, för ungefär ett hundra år sedan. Nu tar sjukdomen ännu ett liv i den släkten. Jag protesterar till ingen nytta.

Jag hävdar att vi varit så försiktiga som möjligt ända sedan mars i år. Det räckte inte. Det räckte inte heller för de 160 människor som dog idag i corona-pandemin. Hur många var gamla som levde på särskilda boenden (eller vad det heter)? Jan slapp det, men han slapp inte att bli sjuk. När han kom in på Danderyds sjukhus konstaterades han vara smittad. Om jag också är smittad vet jag inte. Det har gått elva dagar sedan jag testades. Inget svar ännu.

Det spelar ingen roll nu. Om jag smittade honom eller om han smittades på något annat sätt. Han är döende. Jag sitter här och gråter. Och hoppas att han snart får sluta sitt liv.

Fredag 11 december 2020 – vildsvin har bökat lite på ängen lite bortanför mitt hus. Idag är trädfällare här för att ta bort ett dött träd i allén, och döda grenar på mitt träd. Ingen vill att de ska hamna på bilen eller mig. Inga meddelanden från sjukhuset.

Jag vaknade halv fem och kunde inte somna om. Gick upp och dammsög i hall och kök. Nu är klockan halv elva och jag ska fika.

Erik meddelar att Jan flyttas till avd 98 på Danderyds sjukhus efter lunch. ”Läget är oförändrat.”

Jag tar en kort promenad. Vinden är isande kall över de öppna fälten.

Klockan är bara nätt och jämnt sex på eftermiddagen. För tidigt att gå och lägga mig, i ett fåfängt försök att glömma min verklighet, och Jans. Så jag sitter här, jag skriver någonting. Jag dricker snart ur mitt vinglas, vitt idag till rökt lax och färdigköpt potatisgratäng, påbättrad med ost.

Jag försöker andas vettigt, jag vill inte snurra iväg i overkliga fantasier om hur Jan har det. Jag vill bara tro att han har det så bra som det är möjligt, nu. Jag tar en Dumle-kola till och slänger in påsen i kylen. Vill inte ha flera. Spisen brinner, ljusen på köksbordet likaså. Det är varmt och gott i köket. Ute är det nätt två grader varmt. Ställer inte ut soptunnorna, tror det var bara en vecka sedan de tömdes. Vet inte, vet inte mycket just nu. Har idag talat med syrrorna, sönerna och sondottern, och grannen på landet. Plus doktorn på Danderyd. Och Jan, inombords.

Jag och Jan har kärleksfulla människor omkring oss.

Nu är klockan kvart i nio, jag har sett en tämligen sentimental film med Shirley McLaine och en manlig skådis som jag känner igen, men glömt namnet på. Det tog någon dryg timme, tacksam. Orkade inte se The wife. Den gjorde ont från början. Den andra filmen var snällt förutsägbar.