beskrivarblogg

Lördag eftermiddag, 12 december 2020. Sonen har just talat med sjukhuset. Jan sover mest, ingen förändring, de senaste dagarna har det varit så. Nu är han på den palliativa avdelningen på Danderyd.

Helt utan anledning blir jag på något sätt lugnare i min oro när jag får det här beskedet. Det är som om jag inte orkar oroa mig mera, jag kan ändå inte påverka någonting. Men fram till beskedet ”ingen förändring” är jag nervös och ledsen. Sedan släpper det, i alla fall lite.

Plötsligt (ja, sedan någon vecka) kan jag inte få AdBlock att låta mig slippa alla idiotiska annonser. Jo, om jag betalar. Vill inte, varken betala för blockering eller utsättas för reklamen. Vad göra? Och Facebook scrollar iväg neröver, när jag försöker ta mig nerför sidan i takt som tillåter läsning och reflektion. Också tämligen nylig erfarenhet. Avast? (Jag skyller det mesta på deras säkerhetsprogram som verkar klart överdimensionerade, de anger det mesta som potentiella hot.)

Telefonen bråkar också, parkerar ofta samtalen så att jag får återuppta och den andra änden undrar vad jag har för mig. Dessutom säger den igår och idag att den inte är ansluten till något nätverk – så jag får ansluta. Det har jag aldrig behövt tidigare. Avast?

Skönt att ha (relativ) ordning i frysarna, kan åtminstone ett tag inbilla mig att jag vet vad som finns var. Slängde bara en sak i kompostpåsen, blodpudding som var avsedd för Molly. Hon behöver den inte, och inte jag heller. Jans bröd finns i mängd, jag får väl lära mig att gilla det, jag också… När jag ätit upp det jag gillar.

Klockan är nu tjugo minuter i fyra, det är becksvart utanför fönstren. Nya ljus brinner på köksbordet. Och vedspisen pratar med mig. Kokar så småningom några potatisar, gör fuskremouladsås (gräddfil, majonnäs och bostongurka) till fisken (härkomst okänd) jag ska steka. Hittade en i frysen, nu blir den min middag. Om någon timme.

Jag pratar med yngste sonen om hans pappa. Sonen är klok, han gläds med mig åt att Jan mest sover, att han är lugn och inte verkar ha ont. Det duger för ögonblicket för oss båda. Och han håller kontakt med min döda systers barn, så att de också vet vad som händer. Den äldste pratar med övriga. Och jag skriver.

Lördag 12 december 2020 – ännu en grå dag. Fåglarna har vaknat och sitter på altanplanket, det ryms bara en i taget i fröautomaten. Kanske regnar det lite, ser inte riktigt. Vägen är blöt, fem grader varmt. Vedspisen vrenskas idag, får göra ett nytt försök. Nu brinner den, liksom ljusen på köksbordet.

Har klätt på mig och ätit frukost. Men nu sitter jag bara. Frostar av den ena frysen, hämtar in ved, sätter på en tvättmaskin. Något lite blir gjort. Tror mig lösa ett supersvårt sudoku, men ”din lösning är inte korrekt” – nej, det ska inte vara två sexor i samma rad. Min närvaro i det jag gör är klen.

Inget samtal från sjukhuset. Kvart i elva på förmiddagen. En timme senare är frysen klar att slås på igen. I eftermiddag kanske jag ägnar mig åt frys nr två… Tvätten hänger på syrrans torkställning.

Pratar med ena syrran (hon med torkställningen ovan) – hon ville höra hur jag mår.

Timjan och rosmarin som jag tog hit från landet ser allt tröttare ut. Det är nog för varmt för dem, eller så är de bara färdiga. Två pelargoner blommar med små blommor, morsdagsrosen är vackert grön tillsammans med murgrönan. Den lever och skapar nya blad. Novemberkaktusen har avslutat sitt blommande för i år, de flesta knopparna föll av, några orkade hela vägen.

Jag har städat och plockat i ordning i toalettrummet, slängt gammalt smink, hårgelé, en tom raklödderförpackning. En får stå kvar bredvid Jans rakhyvel. Än städar jag inte ut honom.

Jag klarade supersvårt sudoku i Svenskan. Det enda jag använder den tidningen till. Klockan är bara ett, dimma eller lätt regn växer bort över skogen. När frysen inte verkade börja tina insåg jag att jag stängt av kylen… Apropå att vara fokuserad. Nu tinar det och rasslar.

Sonen har precis talat med sjukhuset, ingen förändring. Han sover mesta tiden. Det tar tid att dö.

Klockan är bara fem minuter över fem. Jag vill inte vara här, vill inte vänta längre. Vill inte snörvla och gråta över något jag inte kan påverka. Vill inte. Och ingenting kan få mig att slippa. Men det är ju kul att prinsessas Sofia är gravid igen…

Jag eldar i spisen, jobbar in vedträn som egentligen är för stora. Det går ändå för det mesta. Ljusen brinner på köksbordet, middag äten alltför tidigt, disken diskad, syrrans röda stickade disktrasa torkar på Ulfs sälgpinne ovanför spisen – pinne i stället för snöre av något slag.

Just nu är det gott för mig att Ulf och Mats och Jan, och syrror, finns här i huset. Alla älskade. De finns här på olika sätt, Jan just nu i form av blöjpaket som jag inte vet vad jag ska göra med. Och raklödder och rakhyvel. och tandborste som han bara haft här i en månad…

Ulf och Mats är både mera närvarande och längre bort. Jag sitter på en stol som var Mats, vid hans bord. Och sängen jag sover i är hans, var hans. Och Ulf finns i hans Dry Martini-hälsning i Rålambshovsparken, på fotot hans söner skickade som ”tack” efter begravningen. Fotot står bredvid min säng. Alltid, och han är alltid ”i tacksamt minne bevarad”. Ulf lärde mig leka. Nu har jag glömt hur man gör, men med honom visste jag. Syrror i form av disktrasa och svarta manchesterjeans som jag använder nu, och ärvd säng och morgonrock. Och kärlek och omtanke, de lever och levererar.

På söndag är det Lucia. Så absolut ointressant som det någonsin varit. Som förälder till söner har väl Lucia aldrig varit viktig, minns inte om de ens varit stjärngossar någon gång. Idag är det ännu en dag som jag inte behöver bry mig om.

Det är drygt tre grader varmt ute, och ungefär nitton här inne. Tack vedspisen och sonen som levererat veden jag eldar. Jag har tagit bort fröautomaterna över trappen, det blev för skitigt. Bokstavligt talat. Men den utanför köksfönstret fylls på (inte i kväll) och där försöker alla sorter få plats – domherrarna har lite svårt, de är för stora. När jag tidigare idag var dit med frön satt en liten trädkrypare på backen.

Talar med yngste sonen som berättar att han färgat håret ”lite lila”. Och fått gillanden. Han fick mig att skratta för första gången idag, och jag är tacksam. Även om jag inte vet vad jag kommer att tycka om hårfärgen. Den här sonen stämmer inte med några sonbeskrivningar, och han är så älskansvärd och så omtänksam. Han vet vad kärlek är. Jag är tacksam att han är vår son, han också.

Jan, när jag såg dig i förrgår, dina händer var svullna. Kanske eftersom man tagit bort din hjärtmedicin. Men du var ändå varm, sonen tyckte att du var kall, jag bestämde mig för att du var varm. Och doktorn bekräftade att du höll temperaturen, ”inte feber”, men varm. Hoppas du är varm nu också, om du inte kan släppa taget. Vill inte att du ska frysa, men vill inte heller riktigt att du ska fortsätta att vara varm, vill ju att du ska lägga av. Att du ska sluta. Älskar dig och vill att du ska dö.

I somras, på gården.

Jag törs inte skriva, vill inte skriva det jag är full av just nu.

”Jan, sluta kämpa, lägg av, dö.” Jag vill bara att han ska slippa ut från det ”liv” han just nu befinner sig i. Han kanske inte vet var han är, kanske inte vet vad som pågår. Men, som den kämpe han alltid varit, så slåss han för att fortsätta andas, fortsätta ”leva”. Och jag säger sluta. Han hör mig inte.

Det är förmodligen lika mycket för min/vår, de anhörigas skull, som för Jans.

Jans far förlorade tre (Ninnie, Bergliot, ?, kanske ”bara” två) systrar i Spanska sjukan, för ungefär ett hundra år sedan. Nu tar sjukdomen ännu ett liv i den släkten. Jag protesterar till ingen nytta.

Jag hävdar att vi varit så försiktiga som möjligt ända sedan mars i år. Det räckte inte. Det räckte inte heller för de 160 människor som dog idag i corona-pandemin. Hur många var gamla som levde på särskilda boenden (eller vad det heter)? Jan slapp det, men han slapp inte att bli sjuk. När han kom in på Danderyds sjukhus konstaterades han vara smittad. Om jag också är smittad vet jag inte. Det har gått elva dagar sedan jag testades. Inget svar ännu.

Det spelar ingen roll nu. Om jag smittade honom eller om han smittades på något annat sätt. Han är döende. Jag sitter här och gråter. Och hoppas att han snart får sluta sitt liv.

Fredag 11 december 2020 – vildsvin har bökat lite på ängen lite bortanför mitt hus. Idag är trädfällare här för att ta bort ett dött träd i allén, och döda grenar på mitt träd. Ingen vill att de ska hamna på bilen eller mig. Inga meddelanden från sjukhuset.

Jag vaknade halv fem och kunde inte somna om. Gick upp och dammsög i hall och kök. Nu är klockan halv elva och jag ska fika.

Erik meddelar att Jan flyttas till avd 98 på Danderyds sjukhus efter lunch. ”Läget är oförändrat.”

Jag tar en kort promenad. Vinden är isande kall över de öppna fälten.

Klockan är bara nätt och jämnt sex på eftermiddagen. För tidigt att gå och lägga mig, i ett fåfängt försök att glömma min verklighet, och Jans. Så jag sitter här, jag skriver någonting. Jag dricker snart ur mitt vinglas, vitt idag till rökt lax och färdigköpt potatisgratäng, påbättrad med ost.

Jag försöker andas vettigt, jag vill inte snurra iväg i overkliga fantasier om hur Jan har det. Jag vill bara tro att han har det så bra som det är möjligt, nu. Jag tar en Dumle-kola till och slänger in påsen i kylen. Vill inte ha flera. Spisen brinner, ljusen på köksbordet likaså. Det är varmt och gott i köket. Ute är det nätt två grader varmt. Ställer inte ut soptunnorna, tror det var bara en vecka sedan de tömdes. Vet inte, vet inte mycket just nu. Har idag talat med syrrorna, sönerna och sondottern, och grannen på landet. Plus doktorn på Danderyd. Och Jan, inombords.

Jag och Jan har kärleksfulla människor omkring oss.

Nu är klockan kvart i nio, jag har sett en tämligen sentimental film med Shirley McLaine och en manlig skådis som jag känner igen, men glömt namnet på. Det tog någon dryg timme, tacksam. Orkade inte se The wife. Den gjorde ont från början. Den andra filmen var snällt förutsägbar.

Erik hade också talat med läkaren i förmiddags. Och han var klok nog att be honom också

ringa Sofia. Så långt tänkte inte jag. Samtidigt kollade han om Simon och Albin får besöka sin farfar. Om de vill. Sofia får komma dit idag, det är jag glad över. När det finns plats på den palliativa avdelningen flyttas Jan dit. Förmodligen inte idag.

Skönt att vi nu är flera som har kontakt med sjukhuset. Tacksam att Erik talar med Jans bror och han därmed med Jans syster. Jag orkar inte hålla informationen igång, skriver bara något i bloggen och delar på FB.

Sometimes when we touch, the honesty is too much surrar i mitt huvud. Den sortens kärlek hade vi inte längre, Jan och jag. Men alla andra sorters. Starkare än någonsin de senaste åren. Idag är jag tacksam för det, att vi båda visste det och kunde leva med det. Oavsett vad som annars hänt i våra liv. Mera i mitt än i hans.

Det jag visste med absolut säkerhet var att Jan alltid fanns för mig när jag behövde honom. Han svek aldrig, jag gjorde det. Men inte under hans sista år. Han kunde säga det sista han sade till mig när vi skildes åt inför hans operation. ”Jag längtar efter dig.” En gåva jag bär med mig, med sorg och glädje. Igår kunde han inte säga någonting.

Jag börjar vänja mig vid att koka ett ägg till frukost, inte två.

Har inget svar på mitt coronatest idag heller, ”doktorn ringer”. Igår fick jag komma till Jan trots detta, jag berättade hur det var, att jag känner mig frisk och har gjort det sedan jag skildes från Jan för drygt två veckor sedan. Jag fick komma. Tacksam för de människor inom vården som fortfarande är människor, trots sin orimliga arbetsbörda. De här veckorna har vi mött fantastiska medkännande trötta och ledsna vårdare av olika profession. Jag har stor, numera större än förr utan egen erfarenhet, respekt för dem allihop.

Hur länge kan man dö? Tanken dyker upp i min ofokuserade hjärna. Hittar förstås inget svar, där.

Sofia ringer efter att ha varit hos sin farfar. Han är nog som igår, och jag är glad att hon ville berätta.

Vilken absurd verklighet vi lever i, alla vi som har anhöriga sjuka i den här pandemin. Vi väntar, vi hoppas mot allt förnuft, vi tröstar oss på olika sätt. Vi försöker förbereda oss på att den vi älskar ska försvinna. Utan att vi riktigt fått ses under sjukdomen. Den vi älskar ska dö ensam, frånsett all medkännande personal. Ensam, utan oss som älskar honom eller henne. Jag bara hoppas att Jan inte vet, att hans demens gömmer sorgen och saknaden för honom. Jag hoppas att det han minns från år för länge sedan ger honom glädje och lugn. Att han kan släppa det som händer nu, och kanske någonstans minnas det som var förr.

Andra syrran ringer. Det är så himla gott att ha de här två som jag kan grina med och prata med och bli förbannad på ibland. Men ändå veta att de finns där, och att de känner Jan och älskar honom, de också. De är med oss. Yngsta syrran har dessutom skickat en disktrasa i väldigt naturlig julröd bomull som inte färgar. Hon har stickat den, terapistickat. Fint, nu har jag slängt ut Wettex-dukarna. En gång trodde jag att jag ville ha en disktrasa av lin, nu har jag fått denna i stället. Tack kära syster.

Igår förmiddag ringde Jans läkare. ”Han blir bara svagare och svagare, jag tror inte att han klarar det här.” Ett bra samtal, som slutade med att jag och Erik fick komma upp på avdelningen och träffa honom. Eller snarare ”se honom”, han var lugn, men kunde inte kommunicera på annat sätt än genom att hålla min hand hårt. Han är döende, och jag vill bara att han ska slippa plågas. Han verkar inte ha ont, har inte ångest.

Personalen är fantastisk. Sköterskan igår hade meddelat den läkare som ringde i förmiddags att Jan verkat varmare och på något sätt ännu lugnare efter vårt besök. Den här läkaren bekräftade att man tagit bort hans mediciner, ger honom bara sådant som kan hjälpa honom, syrgas till exempel om andningen blir ansträngd. Nu väntar vi bara.

Tisdag 8 december 2020 – sovit av och till, drömmer. Vill inte vakna, men gör det förstås runt sju. Nu har jag ätit frukost, fyllt på mat till fåglarna (måste köpa mera fågelfrö), fått fyr i spisen. Tagit in ved. Lite mera bett i luften därute idag, tre grader varmt. Blåst.

Vinleveransen kom idag vid tiotiden, i stället för igår. Inte med Bring, utan med Björkmans (som kör för Bring i Uppsala enligt systembolagets vänliga kundtjänst), de hittade hit. Så slipper jag vänta på den. Övrigt väntande pågår.

Halv två – mera ved intagen. Och, En förtjusande man är skittråkig. Får gå på spaning i bokhyllorna igen. Jag är pilgrimen av Terry Hayes, kan det vara något? Det är en tjock bok. Verkar välskriven. Får ingenting annat gjort.

Idag har det just inte varit ljust alls. Jovisst blir det svart snart, men grått hela dagen. Inombords också. Äggröra (eller omelett) och stekt rökt skinka till middag, valnötsbröd till. Ost. Och ett glas rött, Modello Masi, italienskt. Just nu favorit till rimligt pris, 79 kronor. Jans alkoholfria viner väntar på honom i kylen.

Jag byter ut ljusstumparna mot nya ljus. De brinner mest hela dagen numera. Jag behöver både ljusen och ljudet av vedspisen. Värmande på flera sätt.

Går upp och ner, flyttar på några ljusstakar i rummet (otända), tar undan en tavla och ställer den annanstans. Skapar nya stilleben i rummet. Rastlös. Det blir inget vettigt av någonting. Om jag trodde att det skulle fungera, så önskar jag mig en glest befolkad Finlands-färja, god mat och dryck, sömn. Glömska en stund. Men, ”vart jag än går har jag mig med mig”. Så det fungerar inte.

Det finns inga befriande kryphål, det finns bara det som är. Varje ögonblick, varje stund av väntan på något. Och innan detta något blir känt förblir väntan just väntan. Och för min del ingen glad förväntan, jag törs inte riktigt tro att Jan ska orka ta sig tillbaka efter den här pärsen. (Vilket ord, varifrån? Franska ”peur” – rädsla?)

Har talat med ena syrran som pratat med dietist idag. Förmodade gallproblem, goda råd. Hon har till exempel inte druckit en droppe vin på snart tre månader (men det kommenterade dietisten inte)… Jag har lovat, när omständigheterna så medger, att jag ska bistå med att tömma hennes förråd av vin och annan alkohol.

Klockan är halv fyra. Jag kollar om sonen ringer idag, till sjukhuset. Ytterligare 133 människor har dött i covid19 i Sverige sedan igår.

Nyss insåg jag varför jag bara hatar detta väntande. Det påminner mig. Jag väntade också när jag var barn, väntade på vilken pappa som skulle komma hem. En glad, och lite småfull pappa – eller den som var alldeles nykter och satte igång att laga god middagsmat. Var det en full (berusad sade man aldrig) pappa, handlade det om att få honom att gå och lägga sig (i förhoppningen om att han därmed skulle sova bort sitt rus). Han var sällan redlöst berusad, men hade ibland varit på ölhallen i Avesta innan han kom hem. Och mamma jobbade, på Stadshotellet. Hon borde få slippa veta att han inte var nykter när han kom hem. Jag var storasyster, därmed den som försökte ta ett ansvar jag inte kunde ta. Hatar fortfarande att vänta och inte veta. Alltid bättre att veta, då kan jag kanske göra något – eller resignera inför att jag inte kan.

Pappa, jag ska inte lägga ut detta för allmänt beskådande, det får vara vårt. Eller kanske ändå. Vill jag att mina barn ska veta detta? Du var så kärleksfull, så känslig, och jag kommer aldrig att glömma hur du försökte ta hand om din mamma, vår farmor. Där var mormor en bromskloss. Hon gillade inte farmor – det var kanske ömsesidigt – men jag har en känsla av att jag skulle tyckt mycket om farmor, om jag bara hade förstått att det var möjligt. Trots mormor. Jävlar, dessa längesedan döda kvinnor, ni spökar fortfarande för mig. Jag skulle vilja vet mera om era liv. Kan bara fantisera, och kanske någon gång lyssna till syrrans intervju med mormor. Undrar varför jag (och syrran) hittills undvikit det… Hoppas jag aldrig blir den sortens spöke som jag idag upplever att de är.

Jag sätter pappas silvervaddetnukankallas – jag använder den lilla saken som saltkar – över   brännmärket på köksbordet. Och avskyr ett företag, Avesta Jernverk, som använde en människa ett helt liv och gav honom en pytteliten silversak som tack. För ett liv.

Erik har pratat med sjukhuset. Jan behöver mindre syrgas, men de verkade bekymrade över att han är så trött. Status quo. Kanske bra nog. Erik tar hand om att sprida informationen. Jag är tacksam, min ork finns inte längre.

7 december 2020 – en ny vecka. Obekant ännu. Höll mig kvar i sängen till halv nio. Vill inte riktigt vara med om dagen idag. Ikeaklockan på köksväggen tickar alltför hörbart. Har ätit frukost, tänder en tveksam vedspis. Drygt fem grader ute. Lägger tillbaka fårfällen i Jans stol. Bäddar. Sopar trappen.

Väntar. Vill inte ringa sjukhuset förrän möjligen efter fem, då de är mindre stressade. Kanske ringer Erik dit när han kommer från jobbet i eftermiddag. Så jag väntar.

En bofink vid fröautomaten. Telefonen helt tyst idag. Klockan är två på eftermiddagen.

Nu är klockan halv fem, sonen ska just ringa sjukhuset och ringer mig därefter. Det här väntandet tar kål på mig. Parallellt väntar jag på leverans av vin, skulle kommit mellan 10 och 14, har inte synts till än. Brings spårningstjänst ger jag inte någonting för. Fungerar inte. Får inget telefonsamtal heller, ingen fråga om vägen hit, ingen ursäkt…

Det ena är viktigare än det andra. Jag hoppas tystnaden från sjukhuset innebär att Jan i alla fall inte är sämre. Den andre sonen skulle kolla om vi har någon post på Vintergatan – glömde det igår, gör det nog i kväll. Äldste sonen meddelar att han blir uppringd ”snart” av sjukhuset och hör av sig när han vet mera.

Inget testsvar, ”doktorn ringer upp när det är klart”. Spelar ingen roll nu, vi får ändå inte besöka Jan. Kvart över fem.

Har nått russinstadiet vad gäller godis – försöker ta ett i taget, efter några nävar sockertillskott. Går kanske, en stund i alla fall. Tjugo i sex. Undrar vad ”snart” betyder på sjukhusspråk? (Ja, ja, jag vet att de har viktiga saker för sig, viktigare än att prata med oroliga anhöriga.)

Läser en tämligen dålig Marian Keyes mellan varven. En förtjusande man. Den behöver ingen läsa.

Släpper åtminstone väntan på leverans från Systembolaget. Klockan är kvart i sju, de lär inte komma idag. Har just skickat meddelande till sonen och frågat om han inte hört av sjukhuset ännu. Han har inte svarat, men han meddelade ju tidigare att han hör av sig när han vet något… Jag försöker hålla mig till ett russin i taget.

Erik ringer – sjukhuset ringde aldrig upp honom. Nu har han pratat med dem, Jan har ätit lite, sov just nu. De ska för säkerhets skull ta prover för att se om han har lunginflammation. Det är nog ungefär som det var igår, inte sämre i alla fall. Duger för mig och sönerna.