beskrivarblogg

Måndag 21 december 2020 – grått, tror mig se små, små regndroppar på fönstren. Jo, de hänger också i trädets grenar. Drygt sex grader varmt. Ljusen på köksbordet tända, stretar på med att få igång vedspisen. Den vill inte alltid när den hunnit bli kall under natten.

I morgon är det din födelsedag, Jan. Du skulle fylla 85, tror du är nöjd med att du slapp. Du har varit död en vecka, som känns orimligt lång.

Glömde varmvattenkranen på, det tar en stund för det varma vattnet att komma till köket. Nu är det kallt. Hörde inte att kranen stod och rann, eftersom jag lät öronen vila från hörapparaterna. Duschen får vänta. Disträ.

Ska strax åka till sopstationen och slänga en del som kom fram i skrubbstädningen igår. Skönt att bli av med sådant som ändå bara trängts i den lilla skrubben, mina sedan länge hoptorkade färgtuber till exempel. Och diverse gamla anteckningsböcker som jag aldrig vill läsa igenom. Att jag fortfarande har tre kattlådor i källaren, plus en oanvänd och aldrig monterad kattlucka, är en helt annan sak.

Jag sätter mig i Jans stol och läser en stund, Tristan Jones´ En otrolig seglats. Och dricker en kopp kaffe. Spisen brinner snällt igen.

Har svårt att hitta min läsro. Handlar förmodligen mera om mig än om de böcker jag försöker läsa. Och nu kan jag inte ägna mig åt skrubben, den får duga som den är ett tag. Fågelfrö kan jag fylla på. Och hämta ännu ett par kartonger från källaren, att fördela loppisgrejor i. Gjort, gick för fort. Trots att jag gick en liten omväg till fröautomaten för att inte halka på berget och mossan… Klockan är bara halv ett.

Hårt tunnbröd med skivad kall kokt potatis och rökt lax, svartpeppar. Till detta en mini Aalborgs. God lunch. Jullunch. De senaste jularna har jag fungerat som bilförare, ingen snaps. I år sitter jag hemma, ensam och dricker en liten snaps till det som inte kan kallas julmat. Köttbullar och surkål? Gubbröra. Gravad lax. Möjligen en liten Jansson om jag ids. Vörtbröd och rödkål har jag inte skaffat i år, inte någon julskinka heller. Men sallad och tomater och god potatis.

Sol. Sol. Sol rakt in i min själ. Den får mig att gråta. Jag vet vad mörkret gör med mig, nu får jag hälsosam draghjälp av ett ögonblicks sol. Kvart över två har solen försvunnit igen.

Har talat med båda sönerna idag. Jans dödsannons är på gång.

Nu (kvart över tre) är det mörkt igen. Men solen fanns där, och finns där i morgon också. Även om den kanske inte syns. Det var fint att bli påmind idag.

Jans död var inte oväntad, den var befriande, för honom och för mig. För hans söner också, som nu slipper vara oroliga för honom. Nu ska bara resten överlevas också.

Jag lossar hår, följd av stress och/eller corona. Covid19 är stress för hela ens system. Jag dricker någonting varje dag, för ofta, för mycket. Har gjort hela det här året, kanske bidrog det till att jag inte blev sjuk trots att jag sägs ha varit smittad. Jan dog. Jag gjorde det inte, inte än i alla fall.

Jag är virrig och irrationell, glömsk. Axlarna är spända så att det känns som om de sitter ovanför öronen. Men jag har rena lakan i sängen, bytte igår. Det nya flanellpåslakanet är för långt, gillar det inte. Nu ska jag tvätta det när jag tvättar på Vintergatan nästa gång. Kanske det krymper lite? Eller är det täcket som är för kort?

Har – före Jans död – mejlat Jakobsbergs-geriatriken igen, om ersättning för den förlorade hörapparaten. Har inte hört något. Har också mejlat bostadsrättsföreningen om Jans död, liksom äldrehandläggaren på kommunen, ingen reaktion från någondera. Jo, nyss kom mejl från styrelseordföranden i föreningen, de beklagar sorgen och vill veta vem som representerar dödsboet. De fick Eriks telefonnummer.

Tacksam för att Erik tar hand om begravningsarrangemang och annons, han har valt fin musik också. Och jag är glad att jag hittat testamentet.

Två dagar i rad har jag fått lov att kräkas upp frukosten – re flux eller så. Det enda som hjälper då är att sätta fingrarna i halsen. Idag gick jag och lade mig en stund därefter, kände mig darrig. Nyss har jag ätit en tidig middag, halv fem. Dillkött, sås och potatis kvar från igår. Jäklar så gott. Har ett glas rödvin framför mig.

Ska i morgon skicka en Bokbörsen-bok till beställaren och min bok till Jans brorson, Kristian. Han skickade ett fint SMS och betalade boken idag. Han hade pratat med Anders också, vilket gjorde mig glad.

Spisen brinner äntligen som den ska, den har varit motspänstig idag. Den och vinet gör att jag inte fryser just nu, har känt mig frusen hela dagen. Satte på fläkten en stund, men den lät så konstigt att jag stängde av den.

Letar efter något att läsa bland alla böcker här. Tar Irving´s A Widow for one Year, läser baksidestexten och vill inte fortsätta. Den berättar om en kvinnas liv, i tre tidsperioder. Gillar av någon anledning inte böcker som gör så, och ibland växlar mitt i mellan de olika åren. Läser gärna böcker som utspelas i forntid, medeltid, eller idag – men inte far hit och dit och vill att läsaren ska göra detsamma.

Diskar.

Om inte corona vore så kunde jag ju inbilla mig att jag ville resa någonstans. Det tänkte jag för inte så länge sedan, när jag absolut inte hade några pengar. Nu har jag lyckats spara en del och skulle ha råd. Då är resande förbjudet. Kanske lika bra, jag slipper försöka bestämma mig för vad jag vill. Just nu är jag inte kapabel att bestämma någonting.

Birgitta i Sala ringde, Deniz ringde, Stina, Meta SMSade som svar på mitt mejl. Johanna i Näsåker ringde, och Anna Eidem. Lena i Avesta. Sten, Anna och Anne. Kristian SMS idag. Syrrorna förstås, snart sagt varje dag. Många, många andra har läst min blogg och kommenterat. Andra har inte gjort det, eller så har jag missat.

Vad vill jag säga med detta? Vet inte. Eller kanske, tror det var Kristina Lugns ord, ”det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det, blir man aldrig glad.” Sant, det är ett sorgearbete att leva, att våga kärlek trots att alla vet att den tar slut, ibland i döden, ibland av andra anledningar. Bara när man själv dör tar ens sorgearbete slut, i döden finns ingenting. Men arbetet finns kvar för människorna som lever vidare.

Jag tycker inte att jag hört klockans tickande så högt förut. Någonting knackar lite i huset också, en fågel? Hackspetten är väl inte igång i mörkret? Möss? Eller bara något som vinden låter dansa mot en vägg?

I kylen har jag rödbetssallad, gravad lax och lite rökt lax. Rökt skinka och smörgåsost. Surkål. En påse delikatesspotatis, sallad, morötter, några palsternackor. Tomater på bänken. I frysarna finns diverse. I år blir det ingen julskinka, inga revben, ingen Jansson. Ingen rödkål. Kanske lite gubbröra, köpte en liten flaska Aalborgs med vinleveransen. Då, när Jan fortfarande levde. Inte för att han skulle vilja ha någon snaps. Vem ska nu dricka allt hans alkoholfria vita och rosévin? ”Vattna blommorna med det” tyckte äldste sonen. Och äta upp allt hans mörka bröd som ligger i frysen. Jag tål det inte, eller snarare, min mage tål det inte. Tror jag.

Eftersom han är död slipper Jan nu bry sig om tumören i urinblåsan. Den som kanske togs bort vid operationen, den som var anledningen till att han alls var på Danderyd. Han slipper all blodprovstagning, det var alltid svårt att hitta rätt. Han slipper inse att han glömmer saker, slipper ha blod i urinen, slipper gå till tandläkaren (som för övrigt meddelade att han pensionerat sig, ungefär samtidigt som Jan dog). Han slipper mitt tjat om att sitta och kissa, inte stå och skvätta bredvid toaletten. Han slipper halka ur sängen och ner på golvet här hemma hos mig, i hans bostad har han fortfarande ett galler vid sängen. Han slipper blöjor och madrasskydd – och det gör jag med, ännu. Han slipper mitt taffliga hårklippande.

Det finns mycket att vara glad över. Också, när jag väl börjar fungera tankemässigt, en stund.

Men jag är vilsen, Jan har varit i mitt fokus så länge nu. Vad ska jag nu syssla med när jag inte har honom att ”ta hand om”? Sedan – när allt praktiskt är avslutat, bouppteckningen klar och bodelningen också. Vad ska jag göra?

Lördag 19 december 2020 – sov till nio, men var för all del vaken mellan fyra och halv sex. Drömmer, inte mardrömmar, men inte heller goda drömmar, mycket släkt och barn, bad i sjöar fulla av fisk, sorter jag aldrig sett och som ingen kan ge namn. Vaknar med rädsla, för vad?

Ljusen på köksbordet brinner, men än har jag inte tänt vedspisen, bara tagit bort askan och lagt in ved. Syns på mina sotiga fingrar inser jag nu. Handtvätt, nagelklippning och fint samtal med ena syrran.

Har fått ännu en stickad disktrasa av sagda syrra, nu kan jag växla medan den ena tvättas. Och ett fint kort fullt av omtanke från sönernas ena kusin. Och så har jag telefonpratat med en gammal vän. Det är gott med allas medkänsla detta konstiga år.

Lite sol långt borta på himlen. Ljusare.

Min torra timjan och dito rosmarin ligger nu i komposten. Och jag har tagit in ved. Pasta och bacon blir Carbonara-middag.

Himlen är vackert rosaröd av solen som är på väg att gå ner. Jag blir lite glad. Någon dag snart kanske jag blir så energisk att jag röjer ur skrubben. Där behöver plockas i ordning, och kanske kolla vad barn och barnbarn möjligen vill ha – Jans föräldrars fina bröllopsservis till exempel, snart hundra år gammal och i gott skick. Jag har använt den när vi varit många, här eller hemma hos Jan. Nu känns det inte som om vi blir så många, så ofta… Kanske kan den få hamna på landet, en hel del porslin och glas där är färdigt att bytas ut.

En hel del av det jag har i skåp och lådor kan sorteras som tänkbara loppisgrejor. Förutsatt att det blir loppis igen i vår eller sommar. Jag vill rensa bort sådant jag inte använder, typ snapsglas, glöggmuggar – dricker numera ytterligt sällan snaps och aldrig glögg. Det räcker för min del med ett par gamla vackra snapsglas.

Har nu också talat med andra systern min – så glad och tacksam att de finns.

Och trött och less på allt käbbel om vad som varit rätt och fel i Sveriges hantering av pandemin.

Fredag 18 december 2020 – har bestämt mig för att det är fredag. Grått och varmt ute. Vedspisen knäpper, ljusen på köksbordet brinner. Den här dagen har inga måsten. Jag behöver inte ens laga middag, det som blev över igår är lika gott idag.

Jag gick just ut en vända och fyllde på fågelfrön. Det blåser kallt. Och jag är märkligt tom, nollställd, utan energi. Ingen, inte ens jag själv, ställer några krav på mig just nu. Det är kanske det som känns ovant. Så lär det vara ett tag.

Mör och ledbruten i kroppen också, efter landningen i betongtrappen igår. Det kändes inte då, men nu ömmar ryggslutet.

Jag distraherar hjärnan med en timmes redigerande av kundmanus. Nu en kopp te och en muffins. Klockan är kvart över två.

Ytterligare 100 döda efter covid19. Nära åttatusen totalt. Mycket syndabockande nu. Hoppas befogad kritik också leder till förbättringar, till exempel inom äldrevården, hemtjänst och boenden.

Jans brorson skickar meddelande med goda ord, som värmde mitt hjärta. Han beställde också min bok, gladde mig det med. Om du läser detta kära vad du nu kan vara i relation till mig, så hoppas jag att glädje och tacksamhet för din omtanke framgår. Jag är alltid mycket kortfattad i meddelanden på telefonen, skriver hela tiden fel…

Torsdag 17 december 2020 – får svar från distriktssköterskan om blöjkartongerna – ”hitta annat användningsområde (?) eller slänga” – de kan inte returneras eller lämnas på vårdcentralen. Idag ska jag säga upp Jans mobil- och bredbandsabonnemang. Gjort per brev, nummer 70 i telefonkö vägrar jag. Och meddela bostadsrättsföreningen att Jan är död. Gjort per mejl. Blöjkartongerna står bra där de står så länge. Måste också kolla hur vi kan lämna tillbaka rullatorer och andra hjälpmedel. Har mejlat äldrehandläggaren i kommunen angående hemtjänst och färdtjänst.

Dimma. Klockan är ett. Spisen och ljusen brinner.

Domherren sitter bland talgoxar och blåmesar på altanplanket.

Har redan gjort såsen till middagens dillkött. Perfekt med den ättiksinlagda dillen, nu får såsen stå till sig några timmar.

Internetuppkoppling, både dator och telefon, fungerar som det ska, efter att jag avinstallerat Avasts Track….-program. Det var alltför ambitiöst. Nu kommer jag att avsluta de övriga Avast- prenumerationer jag har vartefter tiden går ut. De lär ha ett utmärkt gratisprogram.

Det mörknar nu när klockan är halv tre. Dimman ligger kvar.

Jag inser hur svårt det är att ta hand om sig själv. ”Håll om dig”, sade sköterskan på Danderyd. Och jag gör det, tyckte om hennes sätt att uttrycka omtanke. Jag lagar mat åt mig, äter bra, sover och vaknar ett par gånger varje natt. Är inte orolig längre, inte för egen del, och Jan är bortanför all oro. De jag oroar mig för är barn och barnbarn som rör sig i samhället. Som möter människor som är smittsamma, ibland utan att veta om det.

Mitt fokus har länge nu varit Jan och hans behov, dygnets alla timmar. Varje dag. Nu har jag alla möjligheter att ägna mig åt mig – inom de gränser pandemin sätter upp. Och jag tafflar mig fram, sitter och glor, uträttar något litet ärende som har med Jan att göra. Åker och tankar bilen. Och hem igen. Jag är innerligt tacksam över att äldste sonen tar så stort ansvar för begravning och vad därtill hör. Min energi går på sparlåga ett tag till. Kanske innebär det att den kommer tillbaka, starkare. Även om Jans död inte var alldeles oväntad, gör den att jag plötsligt står här med tomma händer. Utan att ha något ”att göra”. Hela familjen har massor att göra lite längre fram, kring lägenheten och allt som ska tas omhand. Men inte nu.

Jag kommer att vara här hemma hos mig under julhelgen. Yngste sonen var lite orolig för att jag skulle känna mig alltför ensam. Jag försäkrade honom att jag inte är ledsen för det. Att jag till och med kommer att må bra av att vara ensam. Jul har aldrig varit viktig för mig, och det kom han ihåg att jag skrivit i min bok också…

Grannen på landet ringer, igår ringde en systerdotter. Människor bryr sig om oss, och vill veta hur jag och sönerna har det nu.

Fem grader ute. Drygt arton inne i köket.

Just nu gråter jag. Erik och hans son Simon har gjort en spellista på Spotify för ”farfars begravning” – jag har lyssnat. Uggla, Skifs, Mando Diao och Laleh. Tack kära sonson. Som snabbt talar om att han inte har gjort listan, det har hans far gjort… Tack Erik. Tack båda.

Ett långt och gott samtal med ena syrran. God middag, framför allt såsen. Det blir en måltid till. Det tog några år innan jag begrep hur föräldrarna fått till den där goda såsen. Nu kan jag också.

Och klockan är bara sex.

Jag har ingen koll på tid, nu är klockan bara halv sex, det känns som mycket senare. Skriver lite, äter lite, läser lite. Vill inte vara så här ”lite”, men är. Har noll lust. Eller vilja.

Jag är inte förkrossad av att Jan är död. Förstod ju att det var nära. Är fortfarande glad åt att det gick så förmodat smärtfritt som det gjorde. Men han har lämnat mig i limbo. Jag vet inte var jag är, och inte vem jag är. Annat än den formella identiteten, den fortgår. Men inuti?

Onsdag 16 december – jag sitter vid köksbordet med ljusen tända. Och vedspisen brinner den också, behöver snart gå ut och hämta in mera ved. Bör fylla på fågelfrön också. Har klätt på mig.

Grått och stilla, drygt sex grader varmt ute. Tyst och tomt. Ett onormalt år i alla hänseenden.

Halv ett har jag inte gjort någonting annat än fikat, och ätit två pepparkakor med lite smör på – en av lärdomarna från många år på Arla. Tagit in ved, fyllt på frön.

Och jo, jag har med pirra baxat in en av mina tunga bokkartonger i huset. Pirran ”hoppade ur” och jag landade på rumpan i trappen, det gick bra dock. Två kartonger kvar i Sundbyberg… Om någon som läser detta vill ha boken så skickar jag den, du betalar bara portopåsen, 59 kronor. Free Spin – berättelsen om mitt spelmissbruk. Swish 076 145 66 44.

Nu kokar jag kalvhögrev med lök, morötter och ett par palsternackor som gömt sig i kylen. Det blir dillkött med sås, där dillen fått ligga inlagd i ättikslag några dagar. Kanske middag i morgon. Räkor kvar till i kväll.

Kväll 15 december 2020. Försöker begripa vad som pågår, vad jag gör, vad som händer. Idag har jag ställt en kasse med Jans kläder mm från Danderyds sjukhus i karantän, fem dagar i lägenheten. Det går väl bra, ingen kommer att vara där. Jag var där idag, och for hem med diverse från frys och kyl. Utom det jag slängde i soporna.

När jag körde hem, efter att ha lämnat tillbaka trygghetslarmet till den som kom för att hämta det, var det mörkt. Och jag inser att jag inte ska köra bil när det är svart omkring mig, och mycket trafik. Allt gick bra, jag är hemma i mitt hus, spisen brinner och ljusen. Åt några färska räkor till middag, men har ingen vidare aptit. Kanske blir de bra i morgon på räkmacka till frukost.

Grannens under Jan lilla flicka ropade till mig, ”hallå”, när jag gick ner i trappen för att hämta bilen. Jag låtsades inte höra, ville inte prata med henne eller hennes pappa just då. Bara gick. Så lastade jag bilen, fick bara in en kartong av mina böcker, två kvar på Vintergatan. Får ta med pirran nästa gång också.

Jag är vilsen.

Just nu fungerar router och dator som de ska. Har gjort mig av med Avasts program Track…. spårningsletare. Överambitiöst. Allt var farligt, vilket gjorde att jag inte kom in någonstans.

Nu stänger jag av allt för idag. Förhoppningsvis kan jag stänga av mig själv också. God natt önskar jag er alla, och mig.

15 december – vaknar vid fyratiden, somnar om runt sex.

Klockan sju drömmer jag om mormor, moster och mamma. Moster höll mormor under armen och gjorde en avvärjande gest när jag började närma mig, jag backade. Hon sade någonting till mormor om att ”du vet väl att Margareta är iväg på den där kryssningen”. Skulle betala parkering och hade svårt att få till det. I kön som samlades bakom mig fanns någon jag trodde var säljare på Arla, han sade att det stämde, men ”Jörgen hade sett till att han fik sluta”. Lyckades till slut betala parkeringen, och gick in i hotellet (?). Mamma kom infarande på toalettrummet, jag fick hjälpa henne att tvätta sig. Hon såg panikslagen ut. Jag vaknade.

Hade fått det patetiska meddelandet om corona på telefonen, från Folkhälsomyndigheten. Raderade.

Städar toaletten noggrant, byter handdukar, slänger tvål och tvålkopp.

Nu är det kväll. Jag har hämtat en stor kasse med Jans kläder etcetera på Danderyds sjukhus. Påsen ska stå i karantär i fem dagar… Fina Charlotte som kom ner med det hela gav mig en gåva när vi skildes. Hon sade ”håll om dig”. Jag blev så glad över hennes sätt att bry sig om mig och Jan.

For till Sundbyberg, fick trygghetslarmet hämtat, städade lite i skåp och kyl/frys. Slängde oviktiga papper. Åkte tillbaka hem till mitt i mörkret, gillar inte att köra bil när det är nattsvart och mycket trafik. Det gick bra, inga rådjur eller vildsvin. Nu är klockan halv sju. Och jag är tacksam att internetuppkopplingen fungerar. Har slänt ut Avasts Track…. program. Och talat om det för dem. I princip var all internetkontakt ”inte säker”, det programmet är alltför överambitiöst. Nu väntar en successiv utfasning av alla Avasts betalprogram. Kanske nöjer jag mig med deras gratisvariant.

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med just nu. Det är stort och smått i en inte salig, men oomfattlig blandning. Jag vill inte leva så här. Jag vill faktiskt – så länge jag är tillräckligt frisk – ha ett bättre liv än detta. Förmodligen är det en uppfattning som delas av många, inte bara av ”äldre”.

Julen – den blir för min del här på Addarsnäs, ensam. Inte nödvändigtvis dåligt, jag behöver ta igen mig. Och vänja mig vid att vara ensam, igen. Nyss ett långt fint samtal med äldste sonens hustru. Hon förlorade sin pappa ganska nyligen, och hon vet hur det är för Erik nu. Vi pratade länge och jag är tacksam att hon finns. Ett samtal med en arbetskamrat som vi faktiskt mötte i somras, utomhus på landet, gjorde mig också glad. Och telefon från Näsåker, liksom igår från Göteborg. Jans bror och hans syster och systerdotter ringde också. Människor är så omtänksamma och så kärleksfulla. Det gör gott.

Måndag 14 december 2020 – har ätit frukost, duschat. Hörapparaterna i om sonen ringer angående begravningsbyrån. Diskat och bäddat, inte klätt på mig än. Det har tydligen snöat en aning i natt, biltaket är vitt. En grad varmt. Vedspisen brinner, ljusen har jag glömt till nu.

Jag är rörd och tacksam över alla som de här sista veckorna läst min blogg, skickat varma omtankar eller gillat det de läst. Har hittills tidigare inte haft så många besökare eller visningar, igår nära sexhundra. Tacksam också för att ha möjligheten att skriva om detta stora, att vara nära döden utan att vara den som dör. De flesta vet vid det här laget att skrivandet är det som tar mig igenom svårigheter och oro. Så är det även nu. Sorgen har inte riktigt hunnit i kapp mig. Någon skrev att de här dubbla känslorna – lättnad och ledsnad – är som att gå med en fot på vardera sidan av grässträngen i mitten på en stig. Så är det, och balansen är inte den bästa. Ibland blir det mera av det ena.

Ringer vårdcentralen och får äntligen tag på någon som kan ge besked om mitt coronatest. Det var positivt, ”du har corona”. Något har gått fel i kommunikationen (eller snarare bristen på kommunikation), hon skulle prata med en läkare som ska ringa upp mig. Kanske ska jag ta ett nytt test. Det har gått två veckor efter förra gången. Den ende jag träffat är Erik, när vi var hos Jan. Och då var vi iklädda skyddsutrustning…

Jag tror inte jag förstår hur test, antikroppar och ”har corona” fungerar. Om jag var smittad för två veckor sedan, är jag då fortfarande smittsam? Eller immun? Eller vad? Inga symtom, då eller nu.

Pratar med Erik som kontaktat begravningsbyrån. De vill inte ha något besök, utan allt får skötas per telefon eller mejl.

Så jag fortsätter sitta här i mitt lilla hus, har det jag behöver (utom böcker som jag vill läsa). Tur att frysen och kylen är så välmatade. Och att systembolaget körde hit mitt vin…

Vildsvinen har bökat igen på ängen utanför mitt hus. I mörkret i natt.

Vårdcentralen i Norrtälje ringer. Bra samtal, de beklagar att informationen inte fungerat som den skulle. Huruvida jag har antikroppar vet ingen, och egentligen spelar det ingen större roll. Men uppenbarligen visar testet att jag haft covid19. Smittsam är jag inte efter så här pass lång tid, och jag får fortsätta vara försiktig, som alla andra. Hålla avstånd etcetera. Något ytterligare test behövs inte.

Sen eftermiddag har jag lyckats sabotera min internetuppkoppling, nu hittar inte datorn nätverket… Så då återstår bara att skriva. Jag har pratat med en sköterska på Danderyd om att hämta Jans väska och kläder. Och Erik har ordnat med datum för begravningen, den 8 januari 2021 kl 10.30 i Lötsjö-kapellet, Sundbyberg. Annons kommer. En enkel begravning med bara vi i den närmaste familjen närvarande. Jag har lovat att säga någonting, någon mera officiant behövs inte. Musik har vi inte bestämt ännu. Och i stället för blommor gärna en gåva till Alzheimer-forskningen. Jans syskon och mina och vi får ses när världen kanske blivit mera normal igen, om.

Så skönt att Erik tog tag i allt detta. Tacksam för det också.

Jag är inte alldeles säker på att jag fattat att Jan är borta, eller åtminstone alldeles död. Borta är han inte så länge jag lever, han finns på samma sätt som Mats, i mig.

Utan internet har jag inte kunnat bekräfta att jag skickat en beställd bok. Betalningar och annat är okej. Och i morgon, i Sundbyberg, kanske den andra routern fungerar… Jag åker dit från Danderyd.

När klockan är fem har jag ätit en tidig middag, köttgryta av något slag ur frysen, med igår kokt potatis. Dugligt. Andra syrran ringde och vi pratade en stund. (Medan telefonen hela tiden parkerade samtalet så att jag fick återta det. All teknik är galen just nu.)

Det är kanske dags att byta både dator och telefon? Jag har råd, men vet inte vad som är klokt att välja. Mac eller PC, Iphone eller Android? Jag är beredd att offra Avast, är så trött på deras upprepade omtalanden att provperioden för xxx nu är slut, ”förnya här”. Jag vill inte förnya någonting. Ville jag det hade jag gjort det.

Jag har för mycket tid kvar av den här dagen. Och kan inte förströ mig med sudoku eller kvällstidningsrubriker. Eller oroa mig för Jan, det behövs inte längre. Han behövde inte min oro, men kanske gjorde jag det. Nu är oron borta, vad som kommer i stället är inte stabilt än. Det är inte ens uppfunnet, det finns inte.

Har skrivit ut det jag skrivit september – nu; en ansenlig bunt. Behöver gå igenom, och se vad som kan behållas och vad som kan kastas. Har ju också skrivit ut tidigare texter… Vad ska jag göra med dem? Kanske en bok, Jan är värd det. Även om det bara är familjen som (kanske) läser.

Jag minns att sonhustrun tyckte att jag lämnade ut Jan för mycket i det jag skrev; ”vem skulle vilja att andra läser om ens sjukdom”? Jag bestämde mig för att inte bry mig om kommentaren, den kom ur kärlek och omtanke om Jan. Och jag skrev utifrån kärlek och omtanke om oss båda, kanske främst om mig. Jag behövde skriva, som alltid när verkligheten blev för svår att hantera. Och Jan läste inte, och visste inte vad jag skrev. Han brydde sig inte om det, hade aldrig gjort det. Inte förut, inte nu. Det gjorde mig fri att skriva om mig och mina upplevelser av vårt åter gemensamma liv.

I morgon ska jag hämta dina kläder och din väska på sjukhuset. Det är vad som är kvar, förutom du där i bårhuset. Om du visste att vi inte ville komma dit och se dig en sista gång, skulle du då varit ledsen? Dum fråga, finns ingen som kan svara. Åter får jag bestämma svaret, och mitt svar är nej. Vi ville inte se dig alldeles död, det räckte att se dig nästan död. Både för Erik och mig, och för barnbarnen. Anders kan inte alls få se dig, hans vän är alltför infektionskänslig för det. De lever, och de behöver varandra. Ingen av dem får bli sjuk i den här pandemin. Jag är tacksam att jag vet att jag inte smittat dem, om jag nu smittat någon…

Fem flaskor alkoholfritt vin i kylen här, dito i Sundbyberg och åtminstone någon, kanske några, på landet… Vi får skåla för Jan i detta när vi kan ses, på ett enklare sätt än nu. Med syskon och grannar. Förmodligen fyller jag på med ett par flaskor bubbel.

Gillar inte att inte ha någon internetanslutning. Punkt. Erik försökte säga att Google haft problem, men jag misstänker starkt att jag gjort något jag inte borde ha gjort.

Byter ljusstumpar mot nya ljus och tänder dem. Lägger in ved. Önskar att jag kunde se vildsvinen när de bökar upp ängen här utanför. Men det är för mörkt.

När jag talade med sköterskan på vårdcentralen här i Norrtälje idag om mitt testresultat, var hon ungefär lika vilsen som jag inför smitta, antikroppar och test. Många får tydligen inga antikroppar – och vad ska man ha dem till? – och det enda hon kunde säga var att fortsätta vara extremt försiktig. Handla snabbt och lite om man alls behöver besöka en affär, annars internethandla. Hon skrattade lite åt min systembolagetleverans av vin. Och hon välsignade sociala medier som ändå är en kontakt med omvärlden idag, när annan kontakt inte är att rekommendera. Jag försäkrade att jag skriver och bloggar och Facebook-ar, men det var då det. Nu är kontakten bruten. Jag har stängt av routerns blå blippande.

Jag läser en bok som växlar mellan 1300-talet och idag – och hur välskriven boken än är, Julia av Anne Fortier, så blir det för mig inte tillräckligt fängslande. Författarinnan är danskfödd, och kan sin Shakespeare, och sina italienska släkter. Men. Jag läser lite i taget, eftersom jag just inte vet vad jag annars ska göra utan internet. Hittade en annan bok som jag kanske inte läst, i alla fall inte minns – Farväl till Glencove av Joan O´Neill. Möjligen läsvärd, det lär visa sig. Och ”läsvärd” handlar enbart om mig, ingen annan. Kvart över sju på kvällen.

Jag vet inte, men kanske känner jag lite ro nu. Jan är död, han behöver ingenting mera. Jag kan inte göra någonting mera för honom.

Det återstår ett jättejobb att tömma källare och lägenhet, sälja lägenheten, göra oss av med det som ska göras av med. Alla små pryttlar och pinaler. Hela mitt bibliotek med Atlantis klassiker. Jag fick dem en gång för sådär trettiofem-fyrtio år sedan. Nu ska de tas om hand… Och alla andra böcker, de flesta mina en gång. Tavlorna, införskaffade de flesta via Arlas konstförening. Nu ska de flytta. Etcetera.

Och barn och barnbarn ska säga ”vill ha” respektive ”vill inte ha” om allt ifrån bestick till töntiga ljusstakar. Och lakan, handdukar och dukar, och den där lilla vasen som Jan av okänd anledning gillade, och hans lilla tavla som han fick när han var mycket liten. Alltihop ska vändas på och hanteras. Hans serviettring och hans skor från första gången skor. De har alltid stått i bokhyllan.

Nu kom jag på att ta med en rulle sopsäckar till Sundbyberg i morgon.

Varje natt nu under några veckor har jag väntat på samtal från sjukhuset. Nu gör jag inte det längre, de ringde det sista samtalet idag – om Jan väska som finns att hämta.

Jag tänker bestämma mig för att jag inte är smittsam i morgon. Ansiktsmask på sjukhuset. Hålla avstånd, parkera bilen där jag kan i Sundbyberg (parkeringstillståndet för boende är förhoppningsvis förnyat per sista december).

Har mejlat distriktssköterskan, som svarat. Behöver kontakta kommunens äldrehanterare också. Och avsluta trygghetslarmet.

Vill gå till sängs och glömma, drömma, annat än detta. Men jag kommer antagligen att vakna i natt runt midnatt och sedan igen, vill inte. Vill sova en hel natt. Kanske.