beskrivarblogg

Erik hade också talat med läkaren i förmiddags. Och han var klok nog att be honom också

ringa Sofia. Så långt tänkte inte jag. Samtidigt kollade han om Simon och Albin får besöka sin farfar. Om de vill. Sofia får komma dit idag, det är jag glad över. När det finns plats på den palliativa avdelningen flyttas Jan dit. Förmodligen inte idag.

Skönt att vi nu är flera som har kontakt med sjukhuset. Tacksam att Erik talar med Jans bror och han därmed med Jans syster. Jag orkar inte hålla informationen igång, skriver bara något i bloggen och delar på FB.

Sometimes when we touch, the honesty is too much surrar i mitt huvud. Den sortens kärlek hade vi inte längre, Jan och jag. Men alla andra sorters. Starkare än någonsin de senaste åren. Idag är jag tacksam för det, att vi båda visste det och kunde leva med det. Oavsett vad som annars hänt i våra liv. Mera i mitt än i hans.

Det jag visste med absolut säkerhet var att Jan alltid fanns för mig när jag behövde honom. Han svek aldrig, jag gjorde det. Men inte under hans sista år. Han kunde säga det sista han sade till mig när vi skildes åt inför hans operation. ”Jag längtar efter dig.” En gåva jag bär med mig, med sorg och glädje. Igår kunde han inte säga någonting.

Jag börjar vänja mig vid att koka ett ägg till frukost, inte två.

Har inget svar på mitt coronatest idag heller, ”doktorn ringer”. Igår fick jag komma till Jan trots detta, jag berättade hur det var, att jag känner mig frisk och har gjort det sedan jag skildes från Jan för drygt två veckor sedan. Jag fick komma. Tacksam för de människor inom vården som fortfarande är människor, trots sin orimliga arbetsbörda. De här veckorna har vi mött fantastiska medkännande trötta och ledsna vårdare av olika profession. Jag har stor, numera större än förr utan egen erfarenhet, respekt för dem allihop.

Hur länge kan man dö? Tanken dyker upp i min ofokuserade hjärna. Hittar förstås inget svar, där.

Sofia ringer efter att ha varit hos sin farfar. Han är nog som igår, och jag är glad att hon ville berätta.

Vilken absurd verklighet vi lever i, alla vi som har anhöriga sjuka i den här pandemin. Vi väntar, vi hoppas mot allt förnuft, vi tröstar oss på olika sätt. Vi försöker förbereda oss på att den vi älskar ska försvinna. Utan att vi riktigt fått ses under sjukdomen. Den vi älskar ska dö ensam, frånsett all medkännande personal. Ensam, utan oss som älskar honom eller henne. Jag bara hoppas att Jan inte vet, att hans demens gömmer sorgen och saknaden för honom. Jag hoppas att det han minns från år för länge sedan ger honom glädje och lugn. Att han kan släppa det som händer nu, och kanske någonstans minnas det som var förr.

Andra syrran ringer. Det är så himla gott att ha de här två som jag kan grina med och prata med och bli förbannad på ibland. Men ändå veta att de finns där, och att de känner Jan och älskar honom, de också. De är med oss. Yngsta syrran har dessutom skickat en disktrasa i väldigt naturlig julröd bomull som inte färgar. Hon har stickat den, terapistickat. Fint, nu har jag slängt ut Wettex-dukarna. En gång trodde jag att jag ville ha en disktrasa av lin, nu har jag fått denna i stället. Tack kära syster.

Igår förmiddag ringde Jans läkare. ”Han blir bara svagare och svagare, jag tror inte att han klarar det här.” Ett bra samtal, som slutade med att jag och Erik fick komma upp på avdelningen och träffa honom. Eller snarare ”se honom”, han var lugn, men kunde inte kommunicera på annat sätt än genom att hålla min hand hårt. Han är döende, och jag vill bara att han ska slippa plågas. Han verkar inte ha ont, har inte ångest.

Personalen är fantastisk. Sköterskan igår hade meddelat den läkare som ringde i förmiddags att Jan verkat varmare och på något sätt ännu lugnare efter vårt besök. Den här läkaren bekräftade att man tagit bort hans mediciner, ger honom bara sådant som kan hjälpa honom, syrgas till exempel om andningen blir ansträngd. Nu väntar vi bara.

Tisdag 8 december 2020 – sovit av och till, drömmer. Vill inte vakna, men gör det förstås runt sju. Nu har jag ätit frukost, fyllt på mat till fåglarna (måste köpa mera fågelfrö), fått fyr i spisen. Tagit in ved. Lite mera bett i luften därute idag, tre grader varmt. Blåst.

Vinleveransen kom idag vid tiotiden, i stället för igår. Inte med Bring, utan med Björkmans (som kör för Bring i Uppsala enligt systembolagets vänliga kundtjänst), de hittade hit. Så slipper jag vänta på den. Övrigt väntande pågår.

Halv två – mera ved intagen. Och, En förtjusande man är skittråkig. Får gå på spaning i bokhyllorna igen. Jag är pilgrimen av Terry Hayes, kan det vara något? Det är en tjock bok. Verkar välskriven. Får ingenting annat gjort.

Idag har det just inte varit ljust alls. Jovisst blir det svart snart, men grått hela dagen. Inombords också. Äggröra (eller omelett) och stekt rökt skinka till middag, valnötsbröd till. Ost. Och ett glas rött, Modello Masi, italienskt. Just nu favorit till rimligt pris, 79 kronor. Jans alkoholfria viner väntar på honom i kylen.

Jag byter ut ljusstumparna mot nya ljus. De brinner mest hela dagen numera. Jag behöver både ljusen och ljudet av vedspisen. Värmande på flera sätt.

Går upp och ner, flyttar på några ljusstakar i rummet (otända), tar undan en tavla och ställer den annanstans. Skapar nya stilleben i rummet. Rastlös. Det blir inget vettigt av någonting. Om jag trodde att det skulle fungera, så önskar jag mig en glest befolkad Finlands-färja, god mat och dryck, sömn. Glömska en stund. Men, ”vart jag än går har jag mig med mig”. Så det fungerar inte.

Det finns inga befriande kryphål, det finns bara det som är. Varje ögonblick, varje stund av väntan på något. Och innan detta något blir känt förblir väntan just väntan. Och för min del ingen glad förväntan, jag törs inte riktigt tro att Jan ska orka ta sig tillbaka efter den här pärsen. (Vilket ord, varifrån? Franska ”peur” – rädsla?)

Har talat med ena syrran som pratat med dietist idag. Förmodade gallproblem, goda råd. Hon har till exempel inte druckit en droppe vin på snart tre månader (men det kommenterade dietisten inte)… Jag har lovat, när omständigheterna så medger, att jag ska bistå med att tömma hennes förråd av vin och annan alkohol.

Klockan är halv fyra. Jag kollar om sonen ringer idag, till sjukhuset. Ytterligare 133 människor har dött i covid19 i Sverige sedan igår.

Nyss insåg jag varför jag bara hatar detta väntande. Det påminner mig. Jag väntade också när jag var barn, väntade på vilken pappa som skulle komma hem. En glad, och lite småfull pappa – eller den som var alldeles nykter och satte igång att laga god middagsmat. Var det en full (berusad sade man aldrig) pappa, handlade det om att få honom att gå och lägga sig (i förhoppningen om att han därmed skulle sova bort sitt rus). Han var sällan redlöst berusad, men hade ibland varit på ölhallen i Avesta innan han kom hem. Och mamma jobbade, på Stadshotellet. Hon borde få slippa veta att han inte var nykter när han kom hem. Jag var storasyster, därmed den som försökte ta ett ansvar jag inte kunde ta. Hatar fortfarande att vänta och inte veta. Alltid bättre att veta, då kan jag kanske göra något – eller resignera inför att jag inte kan.

Pappa, jag ska inte lägga ut detta för allmänt beskådande, det får vara vårt. Eller kanske ändå. Vill jag att mina barn ska veta detta? Du var så kärleksfull, så känslig, och jag kommer aldrig att glömma hur du försökte ta hand om din mamma, vår farmor. Där var mormor en bromskloss. Hon gillade inte farmor – det var kanske ömsesidigt – men jag har en känsla av att jag skulle tyckt mycket om farmor, om jag bara hade förstått att det var möjligt. Trots mormor. Jävlar, dessa längesedan döda kvinnor, ni spökar fortfarande för mig. Jag skulle vilja vet mera om era liv. Kan bara fantisera, och kanske någon gång lyssna till syrrans intervju med mormor. Undrar varför jag (och syrran) hittills undvikit det… Hoppas jag aldrig blir den sortens spöke som jag idag upplever att de är.

Jag sätter pappas silvervaddetnukankallas – jag använder den lilla saken som saltkar – över   brännmärket på köksbordet. Och avskyr ett företag, Avesta Jernverk, som använde en människa ett helt liv och gav honom en pytteliten silversak som tack. För ett liv.

Erik har pratat med sjukhuset. Jan behöver mindre syrgas, men de verkade bekymrade över att han är så trött. Status quo. Kanske bra nog. Erik tar hand om att sprida informationen. Jag är tacksam, min ork finns inte längre.

7 december 2020 – en ny vecka. Obekant ännu. Höll mig kvar i sängen till halv nio. Vill inte riktigt vara med om dagen idag. Ikeaklockan på köksväggen tickar alltför hörbart. Har ätit frukost, tänder en tveksam vedspis. Drygt fem grader ute. Lägger tillbaka fårfällen i Jans stol. Bäddar. Sopar trappen.

Väntar. Vill inte ringa sjukhuset förrän möjligen efter fem, då de är mindre stressade. Kanske ringer Erik dit när han kommer från jobbet i eftermiddag. Så jag väntar.

En bofink vid fröautomaten. Telefonen helt tyst idag. Klockan är två på eftermiddagen.

Nu är klockan halv fem, sonen ska just ringa sjukhuset och ringer mig därefter. Det här väntandet tar kål på mig. Parallellt väntar jag på leverans av vin, skulle kommit mellan 10 och 14, har inte synts till än. Brings spårningstjänst ger jag inte någonting för. Fungerar inte. Får inget telefonsamtal heller, ingen fråga om vägen hit, ingen ursäkt…

Det ena är viktigare än det andra. Jag hoppas tystnaden från sjukhuset innebär att Jan i alla fall inte är sämre. Den andre sonen skulle kolla om vi har någon post på Vintergatan – glömde det igår, gör det nog i kväll. Äldste sonen meddelar att han blir uppringd ”snart” av sjukhuset och hör av sig när han vet mera.

Inget testsvar, ”doktorn ringer upp när det är klart”. Spelar ingen roll nu, vi får ändå inte besöka Jan. Kvart över fem.

Har nått russinstadiet vad gäller godis – försöker ta ett i taget, efter några nävar sockertillskott. Går kanske, en stund i alla fall. Tjugo i sex. Undrar vad ”snart” betyder på sjukhusspråk? (Ja, ja, jag vet att de har viktiga saker för sig, viktigare än att prata med oroliga anhöriga.)

Läser en tämligen dålig Marian Keyes mellan varven. En förtjusande man. Den behöver ingen läsa.

Släpper åtminstone väntan på leverans från Systembolaget. Klockan är kvart i sju, de lär inte komma idag. Har just skickat meddelande till sonen och frågat om han inte hört av sjukhuset ännu. Han har inte svarat, men han meddelade ju tidigare att han hör av sig när han vet något… Jag försöker hålla mig till ett russin i taget.

Erik ringer – sjukhuset ringde aldrig upp honom. Nu har han pratat med dem, Jan har ätit lite, sov just nu. De ska för säkerhets skull ta prover för att se om han har lunginflammation. Det är nog ungefär som det var igår, inte sämre i alla fall. Duger för mig och sönerna.

Klockan är fyra, det är svart utanför fönstren. Jag har talat med Sofia idag. Annars har telefonen varit tyst.

Nu börjar det krypa i mig. Hoppas sonen är hos sin pappa, hoppas sonen ringer mig. Jag vill veta hur det är med Jan. Och jag vill inte ringa sjukhuset. Vedspisen får lite omvårdnad, lite röra runt med spiskroken och ett mindre vedträ in. Det är nära åtta grader ute fortfarande. Märklig vinter, också.

Vill ha godis, har inget. Glass, men glass vill jag inte ha. Är nog bara ett uttryck för min vånda. Plötsligt ser ordet uttryck konstigt ut, det stavas väl med två t? Ena syrran ringde just.

Sonen ringer, han får inte komma på besök. Generellt besöksförbud gäller.

Jan är så pass mycket bättre än igår – och därmed inga besök… Absurt. Men bra, Jan har ätit idag och den sköterskan som sett honom hela helgen kunde säga att han är markant bättre. Fortfarande förmodligen dålig, men kanske ändå mera ”stabilt dålig” än tidigare. Jag ringer inte idag. Nu ska jag försöka koppla av. Men först ska jag prata med yngste sonen och med syrran.

Ännu en grå morgon. Ljusen på köksbordet hjälper lite, fåglarna får mera frön och far som tättingar runt automaterna vid trappen. Som får sopas senare idag. Jag har ätit frukost, och tänt vedspisen, bäddat sängen. Sitter i morgonrocken och försöker skriva, försöker hålla oron stången. (Konstigt uttryck.)

Jag är glad och tacksam över att Sofia åkte till sjukhuset igår kväll. Jan var tydligen mycket trött. Och sköterskan berättade tidigare att han fått ”lite morfin” för att lugna andningen. När jag kommenterade ”så tar man död på dem också” höll hon med… Jag fortsätter tro att de gör vad de kan för att han inte ska lida. De är medkännande människor och proffs. Men jag är fortsatt ledsen över att inte få komma till sjukhuset. Bra att sonen åker dit idag.

Har duschat och tvättat håret, men tänker inte klä på mig. När min värld är onormal, blir jag det också. Får påminnelse från Postnord om uthämtat paket. Nu en kopp kaffe, och en kubb som är ännu torrare idag.

Läste om någons köttbullar på Facebook, jag förbereder köttfärsen för köttbullar – har inte gjort sådana på år och dag. Hämtar in ved, iklädd morgonrock när klockan är kvart över tolv. Sätter nya ljus i stakarna. Såg en stund på SVTplay om finska surfande ungdomar på Bali. Tröttnade. Försöker nu läsa lite.

Jag noterar hur jag tappar ord, och ibland är på väg någonstans utan att komma ihåg vad jag skulle göra där. (Enbart än så länge inom huset.) Just nu försöker jag komma ihåg vad den där fågeln heter, som är lite röd och svart på huvudet och även var här igår. Då visste jag, nu är det borta. Steglits, som tur är har jag en fågelbok i köket. Hjärnan är ockuperad, också när jag inte upplever att jag medvetet tänker på Jan.

Har just talat med Sofia, ”det var jobbigt, men personalen är fantastisk, särskilt hans sköterska, hon var underbar”. Hon åker nog inte dit idag igen. Men jag hoppas på Erik, kanske hans fru också.

Onormalt tidig middag idag också, nyss. Köttbullar och hemkokta bruna bönor. Nästan gott. Och så har jag hängt tvätten jag glömt bort. Julstjärnan börjar fälla blad. För varmt i köket? Flyttar den till ett svalare rum. Själv sitter jag kvar i köket.

Igår kväll blev det några flera ord. Och i morse hade jag ett meddelande från Sofia, som varit hos farfar. Han var väldigt trött, kanske åker hon dit idag igen. Kram kära sondotter!

Lördag 5 december 2020 – jag har bytt gardiner i köket idag. Likadana som tidigare, men rena. Tunna vita. Känns bra, även om skillnaden kanske inte syns. De är de enda gardiner jag har, förutom rullgardiner. Tycker bäst om att kunna se ut. Om någon ser in får hen skylla sig själv.

Jag tycks tro att jag ska äta bruna bönor till söndagsmiddag, eftersom jag tagit fram sådana ur frysen. Köttfärsbiffar till, köttfärs också på tining i kylen. Vi får väl se.

Jag behöver gå till sängs, känner mig smått yr av trötthet. Ska bara blåsa ut ljus, kanske vänta en stund till om Sofia ringer och berättar om sitt besök hos Jan. Om hon inte ringer i kväll, så gör hon det i morgon. Diskbänken är tom på disk. Bönorna får tina färdigt i kylen. Spisen ska få ett par vedträn till.

Varje kväll nu har jag tagit med mig fårfällen i sängen, den som annars ligger i Jans stol. Gillar tyngden och värmen, och den lena ullen. På något sätt är den trösterik. Ingen katt, ingen hund och inte på länge någon man i sängen, då behövs något annat.

Jag gick till sängs redan vid halv nio, somnade fort och vaknade vid ett. Vaken några timmar, sov igen till halv nio… En ny dag, andra söndagen i advent.

Lördag fortfarande – det är konstigt hur en människa, jag, fungerar. Nu när jag har pratat med sjukhuset, grinat för att jag inte får besöka Jan, fått veta att han är dålig och kanske inte klarar sjukdomen – då är jag ”ledig”. Då kan jag i alla fall få mig att tro att jag kan koppla bort Jan och covid19 för kvällen. Då väntar jag inte längre på att kunna ringa till sjukhuset, eller på att de ska ringa.

Vilken tur att det finns diverse försvarsmekanismer att ta till när verkligheten blir alltför påfrestande. Men utmattad är jag ändå. Och Jan: ”ge f-n i att dö i natt Jag får börja tjata på dig igen, häng kvar, ge inte upp nu. Nu vill jag faktiskt se dig levande igen. Om du så ska dö strax därefter.”

Konstigt hur jag och Jan (och de våra, och alla andra) plötsligt lever i en verklighet som vi inte har några referensramar till. Vi vet inte vad vi ska vänta oss, vi har inte varit här förut. Liksom de flesta av människorna omkring oss. Vi förstår inte. Vi blir rädda när vi inte längre kan föreställa oss någon trygghet. Vi trodde vi visste hur livet skulle vara, hur döden skulle bli, någon gång längre fram. Inte nu. Och så är vi där. Nära den egna döden, nära våra käras död. Mångas död.

Lördag kväll, 5 december 2020 – Sofia, Mats dotter, besöker Jan ikväll. Kanske känner han igen henne, kanske inte. Kanske blir hon chockad av att se honom, kanske inte. Försökte säga att han är dålig… Jag blev glad att hon ville åka dit, i morgon gör Erik, äldste sonen, detsamma. Jag får inte, inte förrän jag fått ett negativt testsvar.

Önskar att jag kunde prata med dig så att du slipper undra var jag är, om du nu gör det. Förmodligen inte. Du är antagligen så borta att du inte registrerar mycket av det som händer omkring dig. ”Kanske lite mera stabil än igår” tyckte sköterskan. ”Men han är dålig. Vi vet inte om han klarar det här.”

Jag är alldeles slut, jag är ledsen och grinar. Gråter är en för vacker benämning på mitt snörvlande. Grinar som när jag var liten och gjorde det någon gång. Konstigt nog var jag hungrig, och åt pyttipanna med ägg och rödbetor till middag för en stund sedan.

Det här med att både vilja veta hur det står till med Jan, och inte vilja veta – det gnager hål på mig. Har lärt mig nu att jag ska vänta med att ringa till sjukhuset till strax efter fem. Då får jag prata med den ansvariga sköterskan.

Nu ska jag försöka läsa, ta ett glas rödvin och släppa taget om allt jag ändå inte kan påverka. Jag vill bara säga hur väldigt tacksam och rörd jag är över alla Facebook-vänners omtankar. Många har jag inte träffat i den så kallade verkligheten, andra är det mycket länge sedan jag träffade. Och ändå finns ni där, för mig och för Jan. Hoppas jag kan berätta det för honom.

Lördag morgon 5 december 2020 – än har ingen från sjukhuset ringt. Den här veckan har varit en enda lång väntan, avbruten av dagliga sjukhussamtal. I måndags beskedet om covid19, så ”stabil”, så sämre, syrgas och antiviral medicin och sämre och sämre, mera syrgas och cortison. Han har nog inte just ätit någonting heller på hela veckan. Hur länge ska han orka?

I natt har jag hela tiden tänkt på honom som död. Pratat med honom om det, talat om att det nog blir en begravning med bara de närmaste, att han ska få ligga i samma grav som Mats när det blir dags. Jag blir morbid, formulerar dödsannons i huvudet, försöker komma på hur begravningen ska ske, var den ska ske, att ingen präst ska mässa över honom. Kan jag göra det själv? Låna kapellet vid Lötsjön och en bårduk (eller vad det heter som ligger över kistan). Och så är det bara vi, Erik och hans familj, Sofia, Anders och jag som tar adjö av Jan. När han är död. (Fast jag visst håller på med det redan.)

Såg på Dolly Parton igår kväll. Hon nämnde Dan Hill´s Sometimes when we touch och att hon nog ville sjunga in den en gång. Den har jag sjungit i natt, melodin var klen, men orden starka. Såg den officiella videon från 1994 på Youtube, en ung och stark Dan Hill sjöng och spelade. Och så tittade jag på en inspelning från 2017. En mycket åldrad man försökte sjunga sin sång, och lyckades inte riktigt. Jag vet ingenting om hans liv, men det gjorde mig ledsen.

Den gamla kvinnan går förbi, hon som nästan varje dag är ute med sina stavar och går en lång runda. ”Jag måste gå” säger hon när jag kommenterar hennes ihärdighet.

Spisen brinner. Och ljusen. Syrrorna ringer, den ena har pratat med kusinen i Avesta. Hackspetten provar fröautomaten idag igen, det går inte idag heller. Nu provade han med den som sitter vid köksfönstret, lyckades landa ett ögonblick och fick med sig ett frö.

Pratar med ena syrran. Kvart i elva. Kvart över elva. Halv två har jag fortfarande inte hört något. De ringer när de kan. Pratar med yngste sonen och andra syrran.

Nog har jag insett att du inte kunde leva hur länge som helst, att din demens skulle bli allt ohanterligare, att jag inte skulle kunna ta hand om dig på ett sätt som var tillräckligt bra. Men detta hade jag inte föreställt mig, inte ens när det började bli begripligt att corona och covid19 dödar människor. Alltihop var fortfarande enbart siffror och skrämmande statistik. Tills nu. Nu är du en del av statistiken, åtminstone en bland de ”inlagda och smittade”. Än är du nog inte död, det borde jag ha fått veta.

Anhöriga till sjutusen döda har väntat som jag. I Sverige. I andra länder är det än värre. Unga och gamla, dittills friska, dör. På våra äldreboenden tycks det vara illa, smittan avtar inte med ökade kunskaper. Många vill fortfarande att livet ska vara som före corona, vill träffas, kramas, äta och dricka tillsammans.

Sönerna ringer, jag har inga besked. Ska försöka med sjukhuset efter fem, då brukar de ha tid att svara. Inget svar heller ännu på mitt test från i måndags. Det innebär att jag inte får besöka Jan, vilket jag får veta när jag får tag på ansvarig sköterska.

Mats dotter Sofia åker dit ikväll, Erik i morgon. Anders kan inte åka till sjukhuset, med tanke på vännen Lotta som haft cancer och är infektionskänslig fortfarande. Om han lever, och om jag får negativt besked på mitt test, får jag träffa honom i nästa vecka.

Enligt sköterskan har han kanske lite lättare att andas idag, verkar en aning mera stabil – men han är dålig. Slut för idag.