beskrivarblogg

Torsdag 26 november 2020 – tur att jag kan snegla ner till höger och konstatera datum åtminstone. Och torsdag morgon stod det på Jans ”demenskalender” i köket – den som jag till en början inte förstod skulle kunna behövas.

Ännu inga nyheter om Jan, men nu kopplar jag av min oro, lägger undan den ett tag. Känner mig lugn efter en god natts sömn. Gläds över alla vänner som läser min blogg och skickar omtanke, till Jan och till mig. Det värmer och det hjälper faktiskt, i alla fall mig. Och filmen med Lars Lerin, Junior och gäster igår delade med sig av så mycket kärlek och vänlighet att den nästan kändes fysiskt. Ibland är världen precis så vacker, ett ögonblick – eller i det här fallet en timme.

Så här skrev en vän som kommentar till gårdagens blogg: Du kanske borde skriva en bok igen. En om att ta hand om varann när krämporna överskuggar vilj an till kärlek.  Du skriver så uppriktigt att det berör på riktigt. ❤

Något med hennes ord om ”krämpor som överskuggar viljan till kärlek” pratar med mig. För så är det ofta, när orken inte riktigt räcker till. Nu laddar jag därför med kärlek från alla håll, lagrar den för kommande, förmodligen tröttare, tider. Vilar. Gör än så länge denna torsdag något så kallat nyttigt. Bara sitter i min (Jans) fåtölj och slappar med en kallnande kopp te bredvid mig. Har ännu inte klätt på mig, gör det kanske inte idag.

Halv elva tog mitt lugn slut. Igen. Läkaren på Jans avdelning ringde. ”Han är väldigt förvirrad, har inte sovit just i natt, nu är han mycket trött”. Hon ställde frågor om hur han brukar vara hemma, jag svarade så gott jag kunde. De skulle ta blodprover för att se om han har någon infektion i kroppen, för övrigt så väntar man på att det ska bli plats på geriatriken och lite rehabilitering. De ringer igen ”om det är något”.

Kanske hör både sömnlöshet, förvirring och trötthet till när man hamnar på sjukhus och byter avdelning, och människor kommer och går hela tiden. Hon försökte försäkra mig om att det är vanligt. Och jag kan inte påverka någonting – så min oro kostar bara ledsen energi.

Jag har hur som helst bestämt tid för klippning i morgon kvart över två. Och så har jag tvättat några fönster på insidan, dammsugit vardagsrummet, plockat lite. Slängt sopor. Rastlös. Nu fika. Och jag har klätt på mig.

Just för ögonblicket har jag inget jag ”måste” göra. Ont i axlarna, de har nog varit onödigt spända de senaste dagarna, är det säkert fortfarande. Jag försöker få dem att slappna av medvetet, men glömmer för lätt. Den lilla tvätten är undanplockad. Jag har mat över från igår, behöver alltså inte laga något. Biblioteket är stängt så dit kan jag inte gå. Vill helst inte ut mera idag ändå.

Visst kunde jag städa här, det behövs alltid. Torka ur skåp, dra fram spisen, dammsuga och torka alla golv. Tvätta fönstren, åtminstone på insidan. Ids inte. Kanske i morgon.

Jag skulle kunna göra som ena syrran, lägga mig på sängen och blunda en halvtimme. Men jag fixar inte sådant, om jag somnar så sover jag för länge och vaknar elak. Nu är det ju bara jag hemma, så det skulle inte göra någon annan än mig illa. Men det gör faktiskt ont. Så det vill jag inte.

Är så trött på mitt hår att jag snart tar saxen och kapar rakt av – men då skulle jag nog se värre ut än jag redan gör. Ska ringa min frissa i morgon och höra om hon kan klippa coronasäkert.

Ett samtal från en gammal vän gladde mig idag, liksom hans hustrus läsande av bloggen. Och sedan jag kommit på att slå på högtalaren hör jag oftast vad som sägs. Det var gott. Själv är jag urdålig på att ringa upp någon, har ofta förr tänkt att jag nog stör… Det gör jag kanske inte längre, men är ändå seg. Hörseln spelar roll, eller snarare bristen på.

När jag ringer till den nya avdelningen på Danderyd svarar en undersköterska – men hon kan/får inte uttala sig om hur Jan mår. Hon bekräftar att han finns där, och ska hämta ansvariga sköterskan. Sedan händer ingenting. Drar slutsatsen att den ansvariga har viktiga saker för sig. Får ringa igen senare.

Har också pratat med sönerna, och berättat det lilla jag vet om Jan just nu.

Nyss fick jag kontakt med sköterskan på nya avdelningen. Jan satt och åt med god aptit, och när jag bad henne hälsa till Jan från mig kunde jag höra hans röst, även om det inte gick att höra vad han sade. Hon var bra att prata med, han lät lite glad, och nu väntar han på rehab och geriatrik, om det blir Jakobsberg visste hon inte. Han är väl omhändertagen och har nog hämtat sig lite efter allt stök de senaste dagarna. Jag är lugnare än jag varit. Och välsignar sjukhuspersonal som orkar bry sig och orkar glädjas åt en hälsning till en patient. Och framföra den så att jag vet att det blir gjort.

Nu gör jag kväll.

Onsdag 25 november 2020 – duschade, tvättade håret, klädde på mig och åkte in till Norrtälje för att tanka bilen, med mera. Bensinmätarens varningslampa blinkade, men det gick bra. Eftersom jag trodde att jag skulle få hämta Jan på Danderyd (hade förgäves försökt få kontakt med avdelningen) så hade jag packat bilen för hemfärd.

Väl på sjukhuset och efter flera försök fick jag äntligen prata med ansvarig sjuksköterska. ”Jan är piggare, men vill just inte äta, och är skakig i benen, men sitter upp nu. Nej, han kan inte åka hem idag.” Så jag åkte till Sundbyberg utan Jan. Kanske får han åka till Jakobsbergs-geriatriken igen. Jag får vänta på besked.

Det är inte skönt att få vara ensam på de här betingelserna. Vad i all världen ska jag ta mig för? Jo, jag kan alltid kolla om tvättstugan är ledig, allt duschandet inför operationen fyllde tvättkorgen igen. Och jag kan ta en promenad – men det är uselt väder. Lusten att göra något alls är väldigt liten just nu. Kanske hjälper det med en kopp kaffe.

Tvättstugan var ledig så nu snurrar två maskiner. Och jag äter grekisk yoghurt med lite björnbärssylt till lunch. Kaffet fick vänta.

Jag inser att det är många gånger under de senaste åren jag skulle ha kunnat ”trösta mig” med att spela bort pengar. Tacksam att jag inte gjort det, tacksam att jag fortlöpande har stängt av mig från spel på licensierade casinon i Sverige, tacksam att jag aldrig nappat på de erbjudanden som ännu trillar in från mindre seriösa casinon, utan licens i Sverige.

Hade någonting i världen varit som vanligt idag skulle jag ha åkt och hälsat på syrrorna i Uppsala. Någon av dem är säkert hemma. Jag skulle ha blivit bjuden på god mat och god dryck, och stannat över natt. Men det får bli en annan gång.

Har nu varit till apoteket och köpt en febertermometer – har en på landet och trodde att jag hade en hemma hos mig, men så var inte fallet. Köpte en julstjärna samtidigt på Hemköp för 25 kronor, den står nu i vardagsrummet och är vacker. Det är inte jag. Mitt nytvättade hår far åt alla håll och hänger alldeles för långt ner, men inte tillräckligt långt för att kuna sno ihop i nacken med en snodd.

Nu ringer Danderyd och talar om att Jan fått flytta till en kirurgisk avdelning, 61 i stället för 65. Anledningen är att det är för trångt på Urologen, och Jan väntar på att få plats på geriatri. Jakobsberg? Ett annat telefonnummer, en annan ansvarig sköterska. Ska ringa i kväll och försöka få besked om hur han mår.

Kanske åker jag hem till mig i morgon igen, beror på om jag får något begripligt ur sjukhuset i kväll. Fast det gör jag nog inte, blöjleverans kommer på fredag. Jag har dålig kontroll över tillvaron just nu.

Nu är det tisdagskväll 24 november 2020 – Jan är förhoppningsvis opererad och har vaknat och är kanske på avdelning 65 på Danderyds sjukhus. Det går inte att få tag på någon som kan ge besked, ”ring lite senare”. Det har jag gjort, flera gånger.

Vi kom dit vi skulle med två minuter till godo. Trots att vi min vana trogen kom i väldigt god tid till sjukhuset. Som tur var lånade jag en rullstol, och lade tillbaka rullatorn i bilen. Sedan körde jag Jan runt det där omättliga sjukhuset där inte ens de som jobbar där just nu verkar veta riktigt vad som är ”hemma”.

Hjälpsamma människor överallt, men fel blev det ändå, hela tiden. Förmodligen såg jag för jävligt stressad ut när vi äntligen närmade oss rätt inskrivningsmottagning. Där tog man hand om oss, jag och en undersköterska hjälpte Jan ur kläder och i operationskläder. Hon fixade kaffe och (tror jag) någon sorts energidryck och tre torra kakor åt mig. Och Jan fick vätskedropp. Vid halv tre (två timmar efter den tid vi skulle vara där) åkte jag hem till mig. Och missade förstås ett samtal från Danderyd när jag körde bil.

Jag har bestämt mig för att han mår så bra han kan. I morgon bitti får jag väl veta när han kan hämtas för att följa med hem. Jag ska ringa en gång till i kväll, sedan får det vara. Om han inte mår bra skulle de väl berätta det?

Tror knappast att jag kommer att delta i bokhandelns i Norrtälje samtal om beroenden nästa vecka. Jan behöver mig nog, och när jag frågade om det skulle bli av (hade inte hört något) och berättade att Jan är nyopererad och att jag kanske är på väg att bli förkyld, blir kommentaren ”inga sjuka i butiken” – det hade jag nog begripit ändå… Huruvida jag blir förkyld är inte klart just nu, verkar tämligen lugnt.

Vi hade idag munskydd på oss båda två. Jag fick bekymmer med att glasögonen immade igen… Det tarvar träning, fick tips på FB om att man kan förankra (munskydd eller brillor?) med lite sårtejp på näsan. Ska prova.

I morgon bitti ska jag tvätta håret. Av diverse anledningar har det inte blivit av på åtminstone en vecka. Och jag ska duscha länge utan att behöva tänka på att varmvattnet ska räcka åt någon annan som också ska duscha. Sedan ska jag hämta paket och lämna bok i Norrtälje. Och tanka bilen, jag tar mig dit men inte mycket längre.

Nog för idag.

Måndag – vaken flera gånger och klent med omsomnandet i natt. Strax före klockan sju i morse var jag på Bilbesiktningen och fick godkänt, inga anmärkningar. Skönt. Har postat Bokbörsen-böcker, köpt munskydd (Jan ska ju till sjukhuset i morgon, och jag måste följa med, och hoppas att munskydd gör det de förmodas göra, skyddar andra från min eventuella smitta). Har provat, lite trixigt att få på det med hörapparat i båda öronen och glasögonskalmar.

Ska ringa Danderyd runt femtiden för att få reda på när Jan ska vara där i morgon. Tvättar i kväll, har bäddat om hans säng med rena lakan, och han ska duscha två gånger med tvål och schampo i kväll, plus i morgon bitti. Rena nattkläder och förstås rena kläder i morgon. Nu måste jag bara försöka begripa om han får äta frukost i morgon, det beror antagligen på hur dags han ska åka dit. Två timmar före operationen får han bara dricka ”två små glas vatten”. Så mycket har jag fattat.

Jag blir trött, och säkert Jan också, av att inte få sova någon natt utan att vakna flera gånger. I morgon när Jan är installerad åker jag vidare hem till mig. Jag får passa på. Om allt går som det ska så skrivs han ut före elva på onsdag. Antingen hämtar jag honom eller så får han åka sjukhustransport – det senare vore smidigt, för då kanske han slipper gå den långa korridoren på sjukhuset och får åka rullstol i stället. Hur som helst blir det ett kort besök hemma hos mig.

När jag var vaken i natt låg jag och tyckte att jag höll på att bli förkyld. Nu i dagsljus verkar det inte som någon omgående förkylning, men lite huvudvärk i morse som sedan försvann. Jag får inte bli sjuk, vare sig i snuva eller covid19.

Middagen idag blir rökt lax och stuvad spenat, ost. Glass till Jan, jag kom ihåg att fylla på nedersta lådan i frysen. Men jag glömde köpa russin, så det blir inga korintkakor. Om jag kommer ihåg att ta med den stora russinpåsen hemifrån mitt hit till Sumpan, kanske det blir. Ett smörpaket ligger sedan en vecka i köksskåpet för att bli lite mera hanterligt.

Gick ner med tvätten, trodde att jag fick börja klockan fyra, men jag har bokat klockan åtta. Okej.

Yngste sonen ringde från Djurö. Under promenaden idag hade han hamnat nere vid Maren där två fiskare fiskade. Medan han tyst satt där en stund fick de två fina abborrar. Jag talade om hur dyr abborrfilé är i affären, han baxnade. Så hade han talat med sin vän. Hon har fått blodförtunnande medicin efter en blodpropp – och baxnade, hon också, inför priset. Samma som Jan har, Eliquis, 1500 ca för en förpackning. Men därmed kommer man ju också rätt snabbt upp till frikort… ”Hon blev bara lite chockad.” Det kan jag förstå, jag blev det också första gången jag läste vad den kostar. Men den är nödvändig för många.

Just nu inför operationen får Jan inte äta Eliquis under några dagar. Det är bara att hoppas att ingen ny stroke ligger och lurar någonstans. Det räcker ändå. Jag skickar med honom medicinlista och dosett, även om jag tror att de vet vad han ska ha och fixar det ändå. Hans necessär är tömd på allt diverse som annars finns där – nu blir det tandkräm, tandborste, tandpetare, kam, skohorn. Hans tofflor ska med, dock inte i necessären. Rakningen får vänta tills han är tillbaka hemma. Och stödstrumporna likaså. Morgonrock hoppar vi också över, han hinner inte få den på sig. Och hans armbandsklocka får stanna hemma den här gången. Hörapparaten kan jag bara be att man inte slarvar bort…

Sonen stannar därute på landet hela veckan, skönt för honom med lite omväxling och mera natur än i Sundbyberg. Och skönt att slippa stiga ur sängvärmen okristligt tidigt varje morgon, runt 4-5-tiden, för att hinna åka kommunalt till sin arbetsplats långt söder om stan.

Ringer Danderyd för att få besked om tid för Jans operation – ”har inte fått listorna, det har varit lite struligt här idag, kan du ringa om en halvtimme” – självklart kan jag det. Tydligen hade jag i alla fall fått rätt telefonnummer.

 Vi har ätit, jag har ringt Danderyd och fått besked – halv ett i morgon ska Jan vara där. Då drar jag slutsatsen att han kan äta frukost och hoppas att det är rätt. Behöver nog läsa igenom papperen en gång till. Disken är diskad av gemensamma krafter. Om någon timme ska jag gå ner till tvättstugan och se om den som är före mig kanske är klar. Därefter ska Jan duscha, jag får antagligen klä av mig och krypa in i duschen med honom, se till att han tvålar in sig ordentligt och gnuggar runt schampot i håret, en gång, två gånger. Nåja, sängen är ren och nattröjan likaså. Än så länge.

Klockan är bara kvart över sex. Den här dagen har innehållit mycket, diverse göromål och uträttanden. Snart får den vara slut. Snart hoppas jag på en natt där jag och Jan får sova. Hela natten.

Teater, böcker och kultur diskuteras på teve. Och jag känner bara hur långt ifrån allt detta jag är numera. Numera är det nästan bara min egen lilla värld som ockuperar mig, på gott och ont. Så var det också när jag skrev Free Spin, men där var fokus på spelmissbruk och spelberonde. Nu är det inte så. Nu är fokus på Jan och vårt liv tillsammans, medan han demenssjukdom fortskrider. Nyss letade vi båda efter hans käpp. Vi hittade den i ett hörn i duschen, ett hörn där den aldrig stått tidigare. Varför den gjorde det nu vet ingen av oss. Bra att vi hittade den.

Som vanligt fokus på mig och mitt, hur det än ser ut. Är jag därmed en av alla dessa dagboksskrivare som idag fnyses på näsan åt? De som borde ägna sig åt annat?

Jan har duschat två gånger och tvättat håret två gånger. Han begrep inte riktigt varför, men gjorde det. Nu doftar han fräscht till i morgon bitti när proceduren upprepas. Han får inte äta frukost, ingen mat efter klockan 24, bara lite vatten eller te i morgon bitt. Och ingenting alls när det bara är två timmar kvar tills han ska vara på sjukhuset.

Tvätten torkar nu.

Och jag väntar någon timme på att gå till sängs. Hoppas få sova i natt.

Som jag förstås är glad för. Måndag – vaken flera gånger och klent med omsomnandet i natt. Strax före klockan sju i morse var jag på Bilbesiktningen och fick godkänt, inga anmärkningar. Skönt. Har postat Bokbörsen-böcker, köpt munskydd (Jan ska ju till sjukhuset i morgon, och jag måste följa med, och hoppas att munskydd gör det de förmodas göra, skyddar andra från min eventuella smitta). Har provat, lite trixigt att få på det med hörapparat i båda öronen och glasögonskalmar.

Ska ringa Danderyd runt femtiden för att få reda på när Jan ska vara där i morgon. Tvättar i kväll, har bäddat om hans säng med rena lakan, och han ska duscha två gånger med tvål och schampo i kväll, plus i morgon bitti. Rena nattkläder och förstås rena kläder i morgon. Nu måste jag bara försöka begripa om han får äta frukost i morgon, det beror antagligen på hur dags han ska åka dit. Två timmar före operationen får han bara dricka ”två små glas vatten”. Så mycket har jag fattat.

Jag blir trött, och säkert Jan också, av att inte få sova någon natt utan att vakna flera gånger. I morgon när Jan är installerad åker jag vidare hem till mig. Jag får passa på. Om allt går som det ska så skrivs han ut före elva på onsdag. Antingen hämtar jag honom eller så får han åka sjukhustransport – det senare vore smidigt, för då kanske han slipper gå den långa korridoren på sjukhuset och får åka rullstol i stället. Hur som helst blir det ett kort besök hemma hos mig.

När jag var vaken i natt låg jag och tyckte att jag höll på att bli förkyld. Nu i dagsljus verkar det inte som någon omgående förkylning, men lite huvudvärk i morse som sedan försvann. Jag får inte bli sjuk, vare sig i snuva eller covid19.

Middagen idag blir rökt lax och stuvad spenat, ost. Glass till Jan, jag kom ihåg att fylla på nedersta lådan i frysen. Men jag glömde köpa russin, så det blir inga korintkakor. Om jag kommer ihåg att ta med den stora russinpåsen hemifrån mitt hit till Sumpan, kanske det blir. Ett smörpaket ligger sedan en vecka i köksskåpet för att bli lite mera hanterligt.

Gick ner med tvätten, trodde att jag fick börja klockan fyra, men jag har bokat klockan åtta. Okej.

Yngste sonen ringde från Djurö. Under promenaden idag hade han hamnat nere vid Maren där två fiskare fiskade. Medan han tyst satt där en stund fick de två fina abborrar. Jag talade om hur dyr abborrfilé är i affären, han baxnade. Så hade han talat med sin vän. Hon har fått blodförtunnande medicin efter en blodpropp – och baxnade, hon också, inför priset. Samma som Jan har, Eliquis, 1500 ca för en förpackning. Men därmed kommer man ju också rätt snabbt upp till frikort… ”Hon blev bara lite chockad.” Det kan jag förstå, jag blev det också första gången jag läste vad den kostar. Men den är nödvändig för många.

Just nu inför operationen får Jan inte äta Eliquis under några dagar. Det är bara att hoppas att ingen ny stroke ligger och lurar någonstans. Det räcker ändå. Jag skickar med honom medicinlista och dosett, även om jag tror att de vet vad han ska ha och fixar det ändå. Hans necessär är tömd på allt diverse som annars finns där – nu blir det tandkräm, tandborste, tandpetare, kam, skohorn. Hans tofflor ska med, dock inte i necessären. Rakningen får vänta tills han är tillbaka hemma. Och stödstrumporna likaså. Morgonrock hoppar vi också över, han hinner inte få den på sig. Och hans armbandsklocka får stanna hemma den här gången. Hörapparaten kan jag bara be att man inte slarvar bort…

Sonen stannar därute på landet hela veckan, skönt för honom med lite omväxling och mera natur än i Sundbyberg. Och skönt att slippa stiga ur sängvärmen okristligt tidigt varje morgon, runt 4-5-tiden, för att hinna åka kommunalt till sin arbetsplats långt söder om stan.

Ringer Danderyd för att få besked om tid för Jans operation – ”har inte fått listorna, det har varit lite struligt här idag, kan du ringa om en halvtimme” – självklart kan jag det. Tydligen hade jag i alla fall fått rätt telefonnummer.

Plötsligt tror Jan att Molly ligger tyst i hallen. Hon gör ju inte det, hon är död. Jag säger det och han säger ”jaha”. Det hade han glömt. Kanske är det en sorts välsignelse?

Middag med diverse, kyckling, grönsaker, pasta, svamp, lök, paprika och tomater. Riven parmesan till och annan ost efter. Jag kollade tvättstugan när jag var ner med soporna, i morgon kväll. Det blir bra, Jan ska både duscha två gånger två gånger kväll och morgon, han ska också ha rena handdukar, lakan och kläder. Till tisdagen, operationsdagen.

Men först ska jag besiktiga bilen, klockan sju på morgonen. Gäller att vakna i tid. Sex eller så.

Har talat om för Jan att jag är på bilbesiktningen, om han vaknar och undrar var jag är. Har ingen garanti för att han kommer ihåg det i morgon – vaknar han så säger jag det igen, sover han får han sova. Och jag får skynda mig tillbaka hem. Går inte att oroa sig för i förväg, det ger sig.

Teven bjuder på Landet runt och jag har svårt för den programledaren. (Som jag har svårt för flera.) Jag skulle klara mannen bättre om han inte studsade, om han kunde stå stilla, trots att ha pratar. Nu ska det vinterbadas, även om isen inte ligger. Gubbarna vacklar fram och tar sig ner i vattnet. Och upp. Just nu en populär sysselsättning landet över. Inte min modell.

Så en fånig trailer för På spåret. Jag behöver inte teve, men står ut här när Jan vill kolla.

Och statsministerns tal till nationen. Som nu olika experter styckar ner i småbitar och tolkar efter förmåga. Jag kan bara säga att hans tal var bra, något som behövs just nu, något vi behöver förstå. Han betonar hur allvarligt läget är, att alla måste ta sitt personliga ansvar. Han är sansad, och lugn och tydlig. Talar med eftertryck.

Fler än sex tusen människor har dött i Sverige hittills. Restriktionerna med alkoholförbud och antal som får träffas samtidigt, träffa inga andra än de du annars umgås med är till för att hindra oss från att smitta varandra. Smittspridningen måste gå ner. Ingen har någon uppfattning om när den här pandemin kan avtal. Vaccinering kanske kommer, men effekterna finns det många uppfattningar om. Det verkar inte vara något som gör skillnad i närtid, inget som räddar oss från död och covid19. Eller tillåter oss att krama våra kära igen.

”Bara håll ut” är budskapet. Gäller oss som ännu inte är sjuka och behöver sjukhusvård. Gäller alla som arbetar inom sjukvård och omsorg. Gäller alla.

Jan klarade trappan och färden hem till Sundbyberg. Nu är vi hemma i lugn och ro, har ätit en lätt lunch och jag har plockat fram diverse ur frysen till middag. Eftersom jag är urdålig på att anteckna vad det är i burkar och plastpåsar så kan det bli en överraskning. Någonting med pasta till blir det hur som helst.

Har också tagit fram varningstriangeln i bilen, och sett till att alla bälten går att stänga. Alla ryggstöd uppfällda i baksätet. Rullatorn står nu i lägenheten. Borde ha tvättat bilen också och försökt låsa upp dragkroken. Nyckeln har jag i alla fall med mig i morgon bitti (förra gången hade jag helt glömt bort den), vi får väl se om det går att låsa upp låset. Ska be den som kollar bilen att ta loss kroken, så att jag kan ha den i bilen. Jag använder den ändå aldrig.

Klockan är halv ett. Jag tänker inte närma mig tvättstugan idag, men ska se efter i morgon bitti och det finns någon tid i morgon.

Jan har vilat på sängen en stund, nu har vi ätit Tuc-kex med det sista av skagenröran, och lite italiensk skinka till varsitt glas vin. Ni vet vem som dricker vad. Jan tittar ut genom fönstret, kanske ser han något som fångar hans intresse. Det är söndagseftermiddag i Sumpan. Tyst (ingen trafik, söndag), stilla. Ingen stress heller just nu, den tog överhanden i morse och är nu nöjd med att hålla sig borta. Dyker säkert upp igen…

Jag tänker på artikeln i SvD om författaren som säger att han inte skulle vilja läsa hans böcker, heller. Han har givit ut fyra romaner, och diskuterar vad som är ”bra” litteratur, och hur den ändå inte läses. För nu ska det vara andra medier, böcker att lyssna på och böcker som är film.

Jag är inte alls säker på att jag begrep vad jag läste, men jag blir ledsen över att en skrivande människa, med fyra utgivna böcker, inte har större respekt för det han gjort. Min bok har inte heller (han pratar om att han släpar runt kartonger med sina böcker från vindsförråd till vindsförråd) sålt i någon stor upplaga. Jag har tre (fyra?) kartonger hemma i Jans lägenhet. Nej, tre där och en under den gamla buffén hemma hos mig. Och någon gång kanske jag slutar släpa med mig dem.

Men jag är ändå stolt att Free Spin blev utgiven, stolt att jag gjorde den boken, stolt att den bidrog till att mitt spelmissbruk avslutades. Det finns mycket jag fortfarande är ledsen över när det gäller mitt spelberoende. Men skammen har krympt, sorgen finns kvar. Och jag finns kvar, skuldfri.

Söndag halv sju sitter Jan på golvet bredvid sin säng, vattenglaset har vält, golvet är blött. Så småningom lyckas han med hjälp ta sig upp på en stol och sitta där en stund. Blod i urinen igen. Med käppen och mig som stöd tog han sig ut i köket och sitter nu i sin stol med en filt över benen och morgonrocken på. Han sover, frukosten får vänta.

Jag är skakig. Försöker till exempel sätta hans hörapparat i fel öra… Inser också att vi nog inte kan vara här särskilt mycket framöver. Det är trots allt tryggare i Sundbyberg, där vi också har larm och kan få hjälp om det behövs.

Han ropar inte på mig när sådant här händer. Jag tror att han helst vill klara sig själv. Det gör han inte. Men som tur är gör han sig inte illa, han talar om att han inte har ont någonstans, ”jag bara gled ner”.

Vid åttatiden gör jag frukost. Jan är lite ängslig när han ska ta sig från fåtöljen till stolen vid matbordet, med det går galant. Och han äter. Nu packar jag, Jan har kläderna på och jag hoppas han kan gå nerför trappen till bilen om en stund. Söndagen so far. Klockan är halv tio.

Löksoppan får vänta. Vi är på Addarsnäs nu när det är lördag. Jag har fått marockansk kryddblandning i present av en FB-vän, men ingen kallelse till röntgen, ingen paketavi för det paket som sades vara skickat i torsdags. Jag hittade en bit lammfilé i frysen här, det blir middagen idag med rostad potatis och grönt.

Fågelfröna är uppätna, eller bortblåsta. Det är ingen idé att fylla på när det blåser som idag. Jag ser att nötväckan hämtar de frön hon gömt i trädet utanför huset. Mesarna har kanske också gömställen.

Det regnar, är grått. Vedspisen är igång. Eftersom blåsten ligger rakt på köksfönstret, tar vi in fläkten också. Det blir för kallt utan. I morgon far vi tillbaka till Sumpan och en vecka med bilbesiktning och sjukhusvistelse för Jan, förhoppningsvis bara in tisdag och ut igen onsdag.

E-posten krånglar. Hänvisar till fellista som jag aldrig hittar. Och Facebook scrollar bara ner ett par inlägg och så blir det blankt. Eller så rasar scrollningen iväg i ilfart och ingenting går att läsa. Konspirationsteorier: FB jäklas med mig för att jag hela tiden byter till den gamla sidan. Eller Windows gör det, eftersom jag föredrar Google Chrome som webläsare.

Har rensat (stavade först med ä, men insåg att något var fel) några stora fina räkor att spä på skagenröran till avocadohalvorna, både det ena och det andra behöver ätas upp idag. Köpa avocado i nät är ingen bra idé, åtminstone ett par är alltid övermogna och svarta, övriga knappt mogna.

Nu ska jag tända ljusen här på köksbordet – fem vackra gamla vitmetallstakar, olika modeller, och Ikea-ljus.

När jag tittar in i kylen inser jag att jag glömt potatis med mera som skulle ha rostats till lammfilén. Nu får det bli varsin liten potatisgratäng till i stället. Och tomater, för de kom med. Huvudet räcker inte till emellanåt. Men Jans medicin och min dator är här, nog det viktigaste.

Corona ger näring åt mina allt vanligare tankar på döden. Min och andras. Varje dag någon tanke, ofta på de som redan dött, och ofta på oss som snart ska dö. Inte med riktigt verklig rädsla, men en snubblande ångest som än så länge går att bemästra. Isolering och ensamhet, och sjukdomar gör inte direkt någonting lättare. Och alla diverse förhållningsuppmaningar blir jag bara så trött på. Var och en får ta sitt ansvar, och vara så försiktig som möjligt. Det kanske inte hjälper i alla fall, men då vet du att du har gjort vad du kunde.

Världen är en annan nu, jämfört med för mindre än ett år sedan. Pandemin har förändrat världen och oss. (Det finns för all del några andra faktorer också, sådana som Trump, Orban, Erdogan och Polens makthavare, SD i Sverige.) Alla är de skadliga. Hur vi kommer att kunna och vilja leva när/om coronan försvinner eller tar paus, törs jag inte ens gissa. Vaccin lär inte vara någon frälsning.

Det är idag 75 år sedan Nürnberg-rättegången mot nazisterna. Det verkar inte som om vi lär oss särskilt mycket hur många år som än går efter katastrofer som världskrig och ofattbara grymheter.

När jag försöker gå in och kolla om Telia har problem, händer ingenting. Så jag förmodar att de (eller jag?!) har problem. Börjar misstänka att övriga internetanslutningar här på gården ställer till det för mig. När vi kom ut var jag ensam på internet, efter några timmar var det tre till. Nu försvann en ”gäst” och då fungerar min uppkoppling igen. Och e-posten är som den ska.

Nu säger Jan att han inte vill ha lammfilé. Jag får ett utbrott – jag ska handla, ska laga, tänka ut middag – och så vill han inte ha… Han får äta eller låta bli. Just nu skiter jag i det. Lagar som om han ska äta, slänger det han inte vill ha.

Min toleransnivå sjunker snabbt. Hans också förmodligen. Spisen har slocknat, också. Jag slamrar bestraffande så mycket jag kan när jag lägger ner bestick i lådan. Också ett utlopp – eller kanske ett avlopp för frustration. Spisen tar sig med lite bökande med spiskroken. Det är svart utanför fönstren, bra, då ser jag inte om det fortfarande regnar. Ljusen på köksbordet får mig inte på bättre humör. Tur att det är några timmar tills lammfilén ska lagas, och potatisgrunkorna. Just nu skulle jag förmodligen sabba alltihop.

Vägrar titta på Jan. Han sitter i sin stol. Jag på min. Luften är elak, där finns ingen lust till snäll beröring eller en kram. Inte ens om vi ju får kramas eftersom vi bor ihop. Jag är elak, jag är trött, jag vill något annat än detta. Och det jag vill finns inte. Det finns enbart stå ut, gör samma sak i morgon som idag, tvätta, laga mat, diska och byt blöjor och kläder. Vakna flera gånger om natten, därför att Jan vaknar. Byt blöjor om det tillåts, ge fan i det om inte. Släng dem (torra) i väggen. Än så länge bara en gång.

Jag har hittat den beställda boken på Bokbörsen – Birger Lundqvists Backa-Markus jagar vilt – fråga mig inte varifrån jag fått den. En av alla de böcker jag aldrig trott mig om att få sälja, men som ändå vill has av någon. Det är det som är roligt med Bokbörsen.

Och älgen Hälge bråkar med en torkvinda, Holknecht (eller så) återföll i alkoholmissbruk, men avstod – grattis, starkt, diverse annat som jag inte ens minns en minut efter läsning. Rubriker i kvällspressen. Nog sagt.

Jag känner mig oförsonligt elak. Och dukar, plockar fram mat, förbereder för stekning av lammfiléer. Potatisen står i ugnen. Avocadosarna är delade. Morrar utan att det hörs. Och därmed inte heller får någon reaktion. Tur det kanske.