beskrivarblogg

Sen eftermiddag denna fredag den 4 december, 2020. Det är svart utanför fönstren, här inne i mitt kök är ljusen tända på köksbordet och diverse lampor likaså. Spisen sprakar och gör det varmt och gott. Och samtidigt, här sitter jag och väntar på att få besked om att Jan är död.

Än lever han. Om än inget gott liv. Och jag önskar att det här icke-livet tar slut, han är värd att få vila nu. Slippa värdsligt elände av alla de slag, glömma att han inte kunde skydda sin son som dog. Slippa behandlas för en ”förändring” i urinblåsan, slippa andnöd och skit. Slippa.

Jag tror inte på något liv efter detta. Tror inte Jan gör det heller. Men jag pratar vidare med honom, på samma sätt som jag pratar med Ulf, pratar med Mats. De döda som jag älskar och älskat finns fortfarande, även om det emellanåt blir väldigt ensidigt. Det gör mig gott att prata med dem, de struntar nog i vilket. Vi kan jämna till och reda ut sådant som återstod att tala om när de levde. Och jag kan låta dem svara som jag vill. Kanske inte alltid som de skulle ha svarat.

Det är mycket märkligt, detta att sita här och vänta på ett samtal om att en älskad anhörig är död. Utan att vi fått trösta oss med att vara nära, för det handlar som oftast mera om oss än om den som jobbar med att dö. Vid den här döden finns inte den chock som Mats död gav oss. Men döden är likafullt både välkommen och ovälkommen. Hoppas Jan själv inte är medveten om vad som händer. Kanske kan hans demens bidra till att göra allt lättare för honom?

Jag letar igenom bokhyllorna efter skitböcker, kanske roande och lättlästa. Just nu sitter jag med Marian Keyes´ En förtjusande man. Om jag bara orkar så kan den kanske ta mig igenom några timmar. Har läst tidigare, men den har inte lämnat efter sig några starka spår…

Middag, två wienerkorvar plus ett par färskostfyllda små paprikor. Och en Anthon Bergs marsipanstång. Och whiskyn som räcker än.

Frågor som dyker upp – vad ska jag göra med den blöjleverans vi fick förra veckan, två kartonger? Och allt som har med bouppteckning att göra. Och betala begravning, hur ska den vara för övrigt. Tror enbart den närmaste familjen. Annons. Och då är Jan fortfarande inte död! Min tillvaro just nu är absurd. Men Jans är värre.

Tjugo över fem, jag kan inte gå och lägga mig ännu. Och det hjälper inte heller, jag bara vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Bara mal och mal. Jag behöver handla fågelfrö och Alvedon. Exempel på malande.

Jan ställde upp som bara en älskande pappa kan, innan och när Mats dog. Nu har jag ställt upp så mycket jag kunnat, och Jan dör ändå, i covid19. En siffra bland många andra. Men han är vår siffra, han är den vi älskade, jag, hans söner och barnbarn, och många andra som kanske aldrig talade om det för honom. Vi är många. Vi kommer att sakna hans humor, trots att det på sistone inte fanns så mycket kvar av den. Den glimtade till ibland fortfarande. Hans lågmälda kärlek till de sina, hans omtanke och omsorg som aldrig gjorde stort väsen av sig. Hans absoluta pålitlighet, i alla väder.

Han var den som stod fast när jag var nära att gå under. Jag fick chansen att hjälpa honom när han senare behövde det. Det kommer jag alltid att vara tacksam för, även om det inte alltid har låtit så. Och nu vet jag snart inte vad jag ska fylla min tillvaro med.

4 december 2020 – en domherre i syrenhäcken bakom huset. Och hackspetten testade om den skulle klara att hänga kvar vid någon av fröautomaterna, men det gick inte. Den är för stor.

Ännu, när klockan snart är ett, ingenting från sjukhuset.

Tio i tre har jag talat med sjukhuset. Jan är sämre, äter ingenting, har svårt att kommunicera, får kortison och syrgas; de ringer när det behövs. Kanske har han fått en propp, men någon skiktröntgen är inte aktuell i det här läget.

Jag tolkar det som att han är döende, önskar bara att det får gå så smärtfritt och smidigt det kan. Jag har pratat med honom inombords om att han får dö nu, om han är färdig med det här livet. Att jag hör hans ”jag längtar efter dig”, det sista han sade när vi skildes åt på operationsdagen. Det sista han sade till mig.

Att jag är ledsen att han måste dö ensam. Utan sina söner, utan mig, utan barnbarnen. Att jag önskar att jag fått vara med till slutet. Att jag håller om honom i tanken, håller hans hand, smeker honom över kinden. Och att jag släpper honom att fortsätta på egen hand.

Jag har pratat med sönerna, och meddelat sondottern. Talat med hans systerdotter som informerar vidare. Och med den ena av mina systrar som gör detsamma. Och grannen Sonja på landet.

Senare torsdagskväll, 3 december 2020. Jävla corona. Alla gamla och sjuka som nu dör utan sina anhöriga. Jan lever ännu och är omgiven av kompetenta människor, de kollar hans blods syrsättning igen senare i kväll – men han är ändå ensam där på sjukhuset. Och det är jag också, förmodligen frisk, härhemma. Ingen av oss kan trösta den andra, ingen kan försöka följa den andra så långt det bara är möjligt i livet. Jag kan bara göra det i tanken. Det är plågsamt.

Jag försöker prata med mig, säger mig att han ju är 85 år i jul och har varit frisk länge, haft ett långt och mesta tiden gott liv. Hans demens och hjärtbesvär är relativt nytillkomna, liksom förändringen i urinblåsan. Ingen vet hur plågad han är av att inte förstå vad som händer, inte minnas hur det var igår. Sjukhusmiljön är säkerligen förvirrande för en frisk människa, än mera för honom. Alla hans rutiner är borta, han känner inte igen just någonting. Han får ingen risifrutti till lunch. Inget alkoholfritt rosévin med salami på eftermiddagen. Främmande människor, många människor.

Jag försöker få mig att tro att han trots allt är på den bästa plats han kan vara just nu. Jag tror mig inte. Mitt största problem är att jag inte är där han är. Och varken här eller där kan jag göra någonting som ändrar någonting.

Jag tänker på hustrun till den iranske läkaren som hotas av avrättning i Iran. Vilket helvete de båda lever i sedan lång tid. Och här sitter jag och tycker synd om mig och Jan, och våndas idag igen. Igår gav jag mig en viss respit, och gladdes åt att han var stabil. Idag är jag rädd igen. Vad som helst kan hända och på något sätt ska jag vara beredd på det.

Undrar om Jan vet om hur sjuk han är? Han säger sig ju inte ha ont, men vill inte äta idag, han har inte svårt att andas, kanske lite ytliga andetag – och därmed för låg syrsättning i blodet. Något som tydligen är vanligt vid covid19. Kanske slipper han veta?

Äter middag tidigt. Nu väntar jag på att klockan ska bli fem så att jag kan ringa sjukhuset igen, och prata med sköterskan. Jag kryper ur skinnet. Hon ringer upp när hon är klar med patienten, hälsar en kollega. De har mer än fullt upp, och ska behöva prata med oroliga anhöriga också. Jag väntar igen.

Fixar inga sudoku idag, det blir bara fel. Mitt fokus är annanstans, om det alls är.

Sköterskan ringer och vi pratar en stund; Jan äter inte idag, han får en anti-virusmedicin, och han får stanna där han är – eftersom Jakobsberg inte tar emot honom när han får den medicinen. (Det förstod jag inte men brydde mig inte om.) Sköterskan kan inte riktigt kommunicera med honom, han svarar just inte. Jag försöker säga att man måste ta det långsamt – hon talar fort och bestämt – men ger upp. De gör vad de kan. Hoppas det räcker. Och de ringer om något drastiskt händer. Så att jag åtminstone är underrättad, något annat kan ju inte ske. Jag får inte komma dit.

Torsdag 3 december 2020 – det ser ut som regn på fönsterrutan. Tre grader, grått. Och blåsigt ser jag när jag tittar upp mot trädkronan. Jag behöver kontakta sjukhuset idag och höra hur det ska bli med det redan inbokade återbesöket den 8 december. Hoppas min trötta hjärna kan komma ihåg det. Ringt, jag blir uppringd om en timme. Nu fika.

Vedspisen brinner, liksom ljusen på köksbordet. Och regnet blåser upp mot köksfönstret. Ingen idé att fylla på frön i automaten där, de blåser bara ner.

Avast sköter sig, efter strul med supporten har jag fått återbetalning av felaktigt köp. Bra. Nu väntar jag bara på pennorna som returnerades felaktigt till säljaren. De lär ska postas idag.

Har pratat med sjukhuset som bevakar och bokar av tiden på tisdag. En sak mindre att försöka hantera.

Igår fick jag brev från SöS, daterat 6 november. Okej, sjukhuset kan ha väntat med att posta brevet (det var bara en bekräftelse på telefonsamtal tidigare i höst) – eller Postnord kan ha missat att dela ut. Drygt tre veckors leveranstid för ett enkelt brev är lite väl långt… Någonstans är något fel.

Försökte lägga mig och vila en stund, men har inte ro att ligga kvar. Och klockan är bara tio minuter över ett denna gråmulna dag. Jag vill ingenting. Har redigerat någon timme, det får räcka för idag. Går långsamt. Jag ringer för att höra hur Jan mår, ansvariga sjuksköterskan var upptagen, men lät hälsa ”det har inte hänt någonting sedan vi pratades vid igår, men ring gärna senare i eftermiddag”. Tolkar det som att Jan mår så bra han kan. Han är i alla fall inte sämre.

Fast det kanske han är ändå. Hans läkare ringde just, han får syrgas eftersom syrsättningen i blodet är lite låg. Inte alarmerande, men dock. Inga andningssvårigheter, har inte ont. Men han har inte blivit bättre sedan igår. Hon hälsar till honom. Vi diskuterade också att de inte kommer att sätta in hjärt-lungräddning och respirator, om sjukdomen går åt fel håll. Hans prognos att klara en sådan behandling är dålig. Men än är vi inte där.

En dag i taget.

Onsdag 2 december 2020 – läkaren på Danderyd berättar att Jan är stabil; han kan äta lite och dricka med hjälp, antibiotikan behövs inte, han har ingen bakteriell infektion ovanpå covid19. ”En ren covid19” kallade doktorn det. Nu får han observeras några dygn och så kanske åka till geriatriken på Jakobsberg för rehab och stöd. ”Lång väg att gå.”

Jag satt en lång stund och bara skakade. När jag såg att det var Danderyd som ringde vågade jag nästan inte svara. Och så blev jag alldeles skakig. Inser att han inte på något sätt är fort frisk, inser att urinblåseeländet kvarstår, inser att han kommer att behöva mycket hjälp framöver. Ändå. Glad och tacksam över att bo i ett land där åtminstone delar av vården fungerar som den ska. Trots vissa politiker som jag inte ens vill nämna vid namn.

”Köp en trisslott” skulle Ulf ha sagt.

Fåglar idag, hackspett som letar efter nötväckans gömda frön i trädet. Trädkryparen har samma ärende som hackspetten. Svartmes, domherre. Och trappen full av fröskal. Nu eldar jag i spisen, har tagit fram något okänt ur frysen, försöker samla ihop mig. Har mest lust att gå och lägga mig, men gör inte det. Då får jag inte sova i natt. Är trött.

Läser Driving to Detroit – memoirs of a fast woman, av Lesley Hazleton. Tror den kan fånga mitt splittrade intresse en stund. Nils-Petters manus får vänta tills jag är i bättre form. Vedspisen knäpper, jag är glad därför.

Ett lodjur lär ha promenerat i Norrtälje, stackarn. Hoppas hen hittade ut därifrån. Klockan är bara fyra på eftermiddagen.

Om Jan nu tar sig ur covid19 och klarar någon sorts rehabilitering så småningom, så återstår för mig en fråga. Är det jag som smittat honom? Varifrån har han fått sin smitta? Han har inte träffat någon mera än mig, vårdcentralens personal vid influensavaccin och fotvård, och så sjukhusets vid inläggning inför operation. Om jag räknar så handlar det om fem identifierbara människor. Spelar det någon roll? Ja, för mig. Jag har varit och handlat, jag har varit försiktig, men ändå varit där Jan inte varit. Ännu vet jag inte, mitt test har inte besvarats. Kanske är det jag som gjort honom så sjuk.

Klockan är bara kvart över fyra, och jag är färdig för sängen. Lägger mig och låtsas att jag ska läsa, får se hur det går. Har diskat efter middagen, fyllt på vedspisen. Datorn får stå på, har en känsla av att jag kommer att återvända dit i kväll…

Har ännu inte hunnit få något besked om mitt coronatest. Känner mig frisk.

Och är här igen när klockan är sju. Inte kunde jag sova, inte kunde jag läsa.

Nu måste jag försöka släppa taget om Jan, eller åtminstone om alla ledsna och rädda tankar. Taget om honom släpper jag nog aldrig, de senaste två-tre åren har bevisat det, för mig och för honom och våra söner. Tänker igen att det är tur att Ulf inte lever – om han levt hade jag inte kunnat vara med Jan som jag varit de här åren. En slags större ordning i universum, i mitt universum i alla fall. Det är drygt fyra år sedan Ulf dog. Och sex år sedan Mats dog.

Hur länge har jag nu bott heltid med Jan? I Sundbyberg, på landet och här hemma hos mig. När fick han sin diagnos? Vet inte, men kan naturligtvis hitta uppgifterna om jag letar i mina skriverier (som börjar bli alltför omfattande. Vem ska städa bort mig när det blir dags?). Jag borde börja städa ut mig, alldeles själv.

Kanske ska jag börja med att städa linneskåpet? Där har jag de senaste veckorna bara knölat in ren tvätt hur som helst. Skrubben törs jag inte närma mig, även om jag nu när jag är ensam skulle kunna…

Hoppet är det sista som överger människan heter det visst. Inser att jag får energi när jag kan släppa ohjälpsam oro en stund. Hjärnan förstår nog att oron inte gör något gott, men den finns där ändå. Nu när jag pratat med en vänlig och förstående sköterska blir jag lite lugnare. Och hittar energi som jag inte hade dessförinnan. Undrar om de vet det? Vilket jobb de gör, inte enbart i professionen som sjuksköterskor och läkare, men som varma medmänniskor.

(Och så tänker jag på urologdoktorn – Jan har en tid där igen om en vecka – som bara satt med näsan i datorn medan vi var där och han informerade oss om operationen. Trist sort, fel sort. Säkert expert på urinblåsor och allt vad därtill hör. Men inte på människor, inte på patienter. Om/när vi kommer dit igen vill jag berätta min reaktion för honom.)

De sjukvårdsanställda vi mött den senaste tiden på Danderyds stora sjukhus – de som försökt visa oss rätt inför inskrivningen till operationen, de som ansträngde sig för att själva hitta vart vi skulle, hon som berättade att ”här tar vi enbart EKG” och så pekade tvärs över gången på rätt mottagning. Vi kom rätt, med fem minuter tillgodo. Receptionen som visade var vi kunde låna en rullstol. Killen som gick flera korridorer och kollade, och undrade om jag behövde hjälp att köra rullstolen. Alla – toppen! Fantastiska människor på rätt plats, även om det ibland var svårt att hitta rätt. (Taxichaufförerna utanför är inte lika vare sig hjälpsamma eller vänliga. Nog sagt.)

Norrtälje sjukhus som direkt hittade en tid för mig att testas för covid19, när jag ringde igår. Jag är tacksam. Vården fungerar, även i Region Stockholm, trots politiker av det slag med efternamn som börjar på S.

Linneskåpet får vänta, skrubben likaså. Har inte omätlig energi. Men ljusen på köksbordet är tända redan innan det är mörkt ute. På något sätt tröstar de mig. Idag förbannar jag ingenting, idag är jag i stället tacksam. Just nu, det här ögonblicket. Det kan gå fort över.

Sonen lovar prata med sina söner. Jag ringer grannen. Sondottern får vänta ett tag, hon kanske jobbar.

Är det elakt av mig att önska att Jan ska orka ett tag till? Jag sitter här och pratar med honom, säger åt honom ”häng i, stanna kvar, andas, ge f-n i att hosta, ge inte upp” – kanske vill han ge upp? Kanske vill han lämna det här livet som inte är så särskilt intressant längre, inte så någonting längre. Kanske är det som han sade för en vecka sedan ”jag längtar efter dig” och därför vill hänga kvar? Vem kan veta. Inte jag. Förmodligen inte han heller. Men jag vill inte att han ska dö i covid19, vill inte att han kanske ska ha smittats av mig, kanske av vårdcentralen, kanske av sjukhuset – vi var alla där för att hjälpa honom, för att beskydda honom.

När kan den som lever lämna den som kanske vill dö? Mats lämnade oss i chock, Ulf lämnade mig i någon sorts förvissning om att han var redo att lämna, mig och andra. Vårt sista samtal fick mig att inse det.

Jag är inte redo att lämna Jan, inte nu, inte så här. Jag är inte färdig att lämna någon av de jag älskar, jag vill leva länge än. Vill fortsätta försöka förstå mig på vad det är att leva, vill lära mig mera om liv och död. Men inte Jans, eller min, inte nu.

Inser att jag nu, när jag inte tror mig vänta något nytt besked från sjukhuset, kan koppla av en stund. Kan släppa den där ohanterliga oron som gör allt annat obegripligt. Som tar död på livslust och energi och allt. Jag fyller på vedspisen. Jag vet att ett samtal kan komma när som helst, men jag undviker den vetskapen. Just nu. Diskar och torkar diskbänken i stället.

Och nyser. Covid19?

Tisdag 1 december 2020 – jag mår fortfarande bra, vet ingenting om hur Jan mår. Väntar på att sjukhuset ska ringa, samtidigt som jag är rädd för vad jag ska få veta.

Nu är det konkurrens om fågelfröna, ett domherrepar, steglitsor, trädkrypare, nötväcka, blåmes och talgoxe. Gulsparv? Jag blir glad av att se dem. Har bäddat, diskat och klätt på mig när klockan strax är tio. Det blir snart fika. Eller, det blir inte – jag gör.

Omtanke från många FB-vänner gläder mig.

Jag läser lite, lägger ifrån mig boken, stoppar ved i spisen, läser lite igen. Rastlös. Flyttar återstående fågelfrön från plastbacken som möss börjat gnaga på, till en stor rostfri brödburk. Den tar de sig inte in i. Mössen får äta sina frön från marken utomhus. Jag fyller på den tomma automaten vid trappen. Vankar runt lite. Dricker vatten. Skriver ut det jag skrev i november. När jag väl kommer ihåg att sätta sladden från skrivaren i datorn…

Kusin Lena ringer från Avesta, och grannen på landet, Sonja. Och yngste sonen och syrran tidigt i morse. Jag har inga nyheter för någon av dem. Det är många som tänker på Jan. Till slut, halv två, ringer jag till sjukhuset. Han har flyttat till en annan avdelning och jag får tag på sköterskan där. Nyss hade han ingen feber när de kollade, men ”han är väldigt trött. Vi får ta en dag i taget”. Ingen feber borde väl vara bra?  Jag vet just nu varken upp eller ner. Men försöker få mig att slappna av, ett ögonblick i sänder.

30 november 2020 – en domherre och en trädkrypare är sällsynta gäster i trädet utanför mitt köksfönster.

Talade för en dryg timme sedan med en läkare på Danderyd. Jan har smittats med covid19, oklart var. Han har feber, hostar och är trött. Får de mediciner han kan behöva. Jag ringde till vårdcentralen här i Norrtälje och fick komma direkt för test. Nu är jag hemma igen, har inga symtom, känner mig möjligen en aning snuvig.

Jan och jag har inte träffats sedan tisdag förra veckan, då han togs in på Danderyd för sin operation. Jan har inte träffat några annat än mig (och sjukhuspersonal), jag har inte träffat andra människor, hårfrissan i fredags är enda undantaget. Får ringa henne om jag visar mig vara smittad också. Både Jan och jag var på vårdcentralen i Sundbyberg 18 november och fick influensaspruta, Jan fick fotvård där samma dag.

Det sista han sade när vi skildes åt var ”jag längtar efter dig”. Låt det inte vara det sista.

Nu får jag köra stenhård isolering tills jag får besked. Frysen är välfylld.

Ännu är det första advent, en stjärna lyser i mitt fönster, och ljusen är tända på köksbordet, adventsstaken har åkt ut för länge sedan. Har hängt upp en stjärna i Sundbyberg också, ifall vi skulle ha varit där idag. Det är vi inte. Jan är kvar på sjukhuset, jag orkar inte ringa och fråga igen. Det innebär att jag får bestämma mig för att han fått stanna på avdelningen och att han mår tillräckligt bra för att de inte ska larma mig.

Ger upp läsandet av the problem with single women. Eldar i spisen. Nyser och snyter mig. Bestämmer mig här också, det är en vanlig förkylning och ingenting annat.

Via FB kom jag in på Avast´s FB-sida. Där beklagar man att supporten haft problem och är stängd. Vore det inte en bra idé att berätta det på den officiella sidan? Innan man hinner leta rätt på alla siffror och skriva in allt som ska till för att få ett svar? Trött på Avast. Jag har råkat köpa ett program jag redan har – och vill ha tillbaka pengarna. Tycker det är dålig stil att erbjuda program man redan prenumererar på – och jag medger att jag är slarvig. Men de borde veta att jag har det jag nu köper igen. Det borde för all del jag också.

Här har inte bakats vare sig pepparkakor eller saffransbullar. Och nyss tänkte jag en närmast hädisk tanke – så skönt att faktiskt inte ha några julförväntningar på sig. De senaste åren har son och sonhustru stått för julandet, så mitt och Jans bidrag har varit minimalt. Men det är ändå skönt att kunna låta bli med gott samvete. Om Jan kommer hem och mår bra så köper vi färdig julmat någonstans ifrån, kanske jag gör en Jansson, lägger möjligen in lite sill eller gör en gubbröra (förmodligen det senare, enklare). Och så får det vara bra. Någon nubbe blir det inte, tråkigt att dricka just nubbe ensam.

När klockan är fyra har jag ätit upp mina tre middagspannkakor, med äppleklyftor. Gott, men lite väl tidig middag. Får se om jag får matlust igen i kväll. Är inte orolig, det finns diverse i frysen. Vad ska jag annars roa mig med en ensam söndag som den här?

På syrrans rekommendation försökte jag läsa Lena Anderssons krönika i SvD igår – om litteratur. Jag kunde inte läsa hela, den var stängd – och det var lika bra, bara hennes pretentiösa användning av ett ord som förfrämligande” (av litteraturen) räckte för min del. Jag låter mina fördomar ligga kvar där de ligger.