beskrivarblogg

Middag med diverse, kyckling, grönsaker, pasta, svamp, lök, paprika och tomater. Riven parmesan till och annan ost efter. Jag kollade tvättstugan när jag var ner med soporna, i morgon kväll. Det blir bra, Jan ska både duscha två gånger två gånger kväll och morgon, han ska också ha rena handdukar, lakan och kläder. Till tisdagen, operationsdagen.

Men först ska jag besiktiga bilen, klockan sju på morgonen. Gäller att vakna i tid. Sex eller så.

Har talat om för Jan att jag är på bilbesiktningen, om han vaknar och undrar var jag är. Har ingen garanti för att han kommer ihåg det i morgon – vaknar han så säger jag det igen, sover han får han sova. Och jag får skynda mig tillbaka hem. Går inte att oroa sig för i förväg, det ger sig.

Teven bjuder på Landet runt och jag har svårt för den programledaren. (Som jag har svårt för flera.) Jag skulle klara mannen bättre om han inte studsade, om han kunde stå stilla, trots att ha pratar. Nu ska det vinterbadas, även om isen inte ligger. Gubbarna vacklar fram och tar sig ner i vattnet. Och upp. Just nu en populär sysselsättning landet över. Inte min modell.

Så en fånig trailer för På spåret. Jag behöver inte teve, men står ut här när Jan vill kolla.

Och statsministerns tal till nationen. Som nu olika experter styckar ner i småbitar och tolkar efter förmåga. Jag kan bara säga att hans tal var bra, något som behövs just nu, något vi behöver förstå. Han betonar hur allvarligt läget är, att alla måste ta sitt personliga ansvar. Han är sansad, och lugn och tydlig. Talar med eftertryck.

Fler än sex tusen människor har dött i Sverige hittills. Restriktionerna med alkoholförbud och antal som får träffas samtidigt, träffa inga andra än de du annars umgås med är till för att hindra oss från att smitta varandra. Smittspridningen måste gå ner. Ingen har någon uppfattning om när den här pandemin kan avtal. Vaccinering kanske kommer, men effekterna finns det många uppfattningar om. Det verkar inte vara något som gör skillnad i närtid, inget som räddar oss från död och covid19. Eller tillåter oss att krama våra kära igen.

”Bara håll ut” är budskapet. Gäller oss som ännu inte är sjuka och behöver sjukhusvård. Gäller alla som arbetar inom sjukvård och omsorg. Gäller alla.

Jan klarade trappan och färden hem till Sundbyberg. Nu är vi hemma i lugn och ro, har ätit en lätt lunch och jag har plockat fram diverse ur frysen till middag. Eftersom jag är urdålig på att anteckna vad det är i burkar och plastpåsar så kan det bli en överraskning. Någonting med pasta till blir det hur som helst.

Har också tagit fram varningstriangeln i bilen, och sett till att alla bälten går att stänga. Alla ryggstöd uppfällda i baksätet. Rullatorn står nu i lägenheten. Borde ha tvättat bilen också och försökt låsa upp dragkroken. Nyckeln har jag i alla fall med mig i morgon bitti (förra gången hade jag helt glömt bort den), vi får väl se om det går att låsa upp låset. Ska be den som kollar bilen att ta loss kroken, så att jag kan ha den i bilen. Jag använder den ändå aldrig.

Klockan är halv ett. Jag tänker inte närma mig tvättstugan idag, men ska se efter i morgon bitti och det finns någon tid i morgon.

Jan har vilat på sängen en stund, nu har vi ätit Tuc-kex med det sista av skagenröran, och lite italiensk skinka till varsitt glas vin. Ni vet vem som dricker vad. Jan tittar ut genom fönstret, kanske ser han något som fångar hans intresse. Det är söndagseftermiddag i Sumpan. Tyst (ingen trafik, söndag), stilla. Ingen stress heller just nu, den tog överhanden i morse och är nu nöjd med att hålla sig borta. Dyker säkert upp igen…

Jag tänker på artikeln i SvD om författaren som säger att han inte skulle vilja läsa hans böcker, heller. Han har givit ut fyra romaner, och diskuterar vad som är ”bra” litteratur, och hur den ändå inte läses. För nu ska det vara andra medier, böcker att lyssna på och böcker som är film.

Jag är inte alls säker på att jag begrep vad jag läste, men jag blir ledsen över att en skrivande människa, med fyra utgivna böcker, inte har större respekt för det han gjort. Min bok har inte heller (han pratar om att han släpar runt kartonger med sina böcker från vindsförråd till vindsförråd) sålt i någon stor upplaga. Jag har tre (fyra?) kartonger hemma i Jans lägenhet. Nej, tre där och en under den gamla buffén hemma hos mig. Och någon gång kanske jag slutar släpa med mig dem.

Men jag är ändå stolt att Free Spin blev utgiven, stolt att jag gjorde den boken, stolt att den bidrog till att mitt spelmissbruk avslutades. Det finns mycket jag fortfarande är ledsen över när det gäller mitt spelberoende. Men skammen har krympt, sorgen finns kvar. Och jag finns kvar, skuldfri.

Söndag halv sju sitter Jan på golvet bredvid sin säng, vattenglaset har vält, golvet är blött. Så småningom lyckas han med hjälp ta sig upp på en stol och sitta där en stund. Blod i urinen igen. Med käppen och mig som stöd tog han sig ut i köket och sitter nu i sin stol med en filt över benen och morgonrocken på. Han sover, frukosten får vänta.

Jag är skakig. Försöker till exempel sätta hans hörapparat i fel öra… Inser också att vi nog inte kan vara här särskilt mycket framöver. Det är trots allt tryggare i Sundbyberg, där vi också har larm och kan få hjälp om det behövs.

Han ropar inte på mig när sådant här händer. Jag tror att han helst vill klara sig själv. Det gör han inte. Men som tur är gör han sig inte illa, han talar om att han inte har ont någonstans, ”jag bara gled ner”.

Vid åttatiden gör jag frukost. Jan är lite ängslig när han ska ta sig från fåtöljen till stolen vid matbordet, med det går galant. Och han äter. Nu packar jag, Jan har kläderna på och jag hoppas han kan gå nerför trappen till bilen om en stund. Söndagen so far. Klockan är halv tio.

Löksoppan får vänta. Vi är på Addarsnäs nu när det är lördag. Jag har fått marockansk kryddblandning i present av en FB-vän, men ingen kallelse till röntgen, ingen paketavi för det paket som sades vara skickat i torsdags. Jag hittade en bit lammfilé i frysen här, det blir middagen idag med rostad potatis och grönt.

Fågelfröna är uppätna, eller bortblåsta. Det är ingen idé att fylla på när det blåser som idag. Jag ser att nötväckan hämtar de frön hon gömt i trädet utanför huset. Mesarna har kanske också gömställen.

Det regnar, är grått. Vedspisen är igång. Eftersom blåsten ligger rakt på köksfönstret, tar vi in fläkten också. Det blir för kallt utan. I morgon far vi tillbaka till Sumpan och en vecka med bilbesiktning och sjukhusvistelse för Jan, förhoppningsvis bara in tisdag och ut igen onsdag.

E-posten krånglar. Hänvisar till fellista som jag aldrig hittar. Och Facebook scrollar bara ner ett par inlägg och så blir det blankt. Eller så rasar scrollningen iväg i ilfart och ingenting går att läsa. Konspirationsteorier: FB jäklas med mig för att jag hela tiden byter till den gamla sidan. Eller Windows gör det, eftersom jag föredrar Google Chrome som webläsare.

Har rensat (stavade först med ä, men insåg att något var fel) några stora fina räkor att spä på skagenröran till avocadohalvorna, både det ena och det andra behöver ätas upp idag. Köpa avocado i nät är ingen bra idé, åtminstone ett par är alltid övermogna och svarta, övriga knappt mogna.

Nu ska jag tända ljusen här på köksbordet – fem vackra gamla vitmetallstakar, olika modeller, och Ikea-ljus.

När jag tittar in i kylen inser jag att jag glömt potatis med mera som skulle ha rostats till lammfilén. Nu får det bli varsin liten potatisgratäng till i stället. Och tomater, för de kom med. Huvudet räcker inte till emellanåt. Men Jans medicin och min dator är här, nog det viktigaste.

Corona ger näring åt mina allt vanligare tankar på döden. Min och andras. Varje dag någon tanke, ofta på de som redan dött, och ofta på oss som snart ska dö. Inte med riktigt verklig rädsla, men en snubblande ångest som än så länge går att bemästra. Isolering och ensamhet, och sjukdomar gör inte direkt någonting lättare. Och alla diverse förhållningsuppmaningar blir jag bara så trött på. Var och en får ta sitt ansvar, och vara så försiktig som möjligt. Det kanske inte hjälper i alla fall, men då vet du att du har gjort vad du kunde.

Världen är en annan nu, jämfört med för mindre än ett år sedan. Pandemin har förändrat världen och oss. (Det finns för all del några andra faktorer också, sådana som Trump, Orban, Erdogan och Polens makthavare, SD i Sverige.) Alla är de skadliga. Hur vi kommer att kunna och vilja leva när/om coronan försvinner eller tar paus, törs jag inte ens gissa. Vaccin lär inte vara någon frälsning.

Det är idag 75 år sedan Nürnberg-rättegången mot nazisterna. Det verkar inte som om vi lär oss särskilt mycket hur många år som än går efter katastrofer som världskrig och ofattbara grymheter.

När jag försöker gå in och kolla om Telia har problem, händer ingenting. Så jag förmodar att de (eller jag?!) har problem. Börjar misstänka att övriga internetanslutningar här på gården ställer till det för mig. När vi kom ut var jag ensam på internet, efter några timmar var det tre till. Nu försvann en ”gäst” och då fungerar min uppkoppling igen. Och e-posten är som den ska.

Nu säger Jan att han inte vill ha lammfilé. Jag får ett utbrott – jag ska handla, ska laga, tänka ut middag – och så vill han inte ha… Han får äta eller låta bli. Just nu skiter jag i det. Lagar som om han ska äta, slänger det han inte vill ha.

Min toleransnivå sjunker snabbt. Hans också förmodligen. Spisen har slocknat, också. Jag slamrar bestraffande så mycket jag kan när jag lägger ner bestick i lådan. Också ett utlopp – eller kanske ett avlopp för frustration. Spisen tar sig med lite bökande med spiskroken. Det är svart utanför fönstren, bra, då ser jag inte om det fortfarande regnar. Ljusen på köksbordet får mig inte på bättre humör. Tur att det är några timmar tills lammfilén ska lagas, och potatisgrunkorna. Just nu skulle jag förmodligen sabba alltihop.

Vägrar titta på Jan. Han sitter i sin stol. Jag på min. Luften är elak, där finns ingen lust till snäll beröring eller en kram. Inte ens om vi ju får kramas eftersom vi bor ihop. Jag är elak, jag är trött, jag vill något annat än detta. Och det jag vill finns inte. Det finns enbart stå ut, gör samma sak i morgon som idag, tvätta, laga mat, diska och byt blöjor och kläder. Vakna flera gånger om natten, därför att Jan vaknar. Byt blöjor om det tillåts, ge fan i det om inte. Släng dem (torra) i väggen. Än så länge bara en gång.

Jag har hittat den beställda boken på Bokbörsen – Birger Lundqvists Backa-Markus jagar vilt – fråga mig inte varifrån jag fått den. En av alla de böcker jag aldrig trott mig om att få sälja, men som ändå vill has av någon. Det är det som är roligt med Bokbörsen.

Och älgen Hälge bråkar med en torkvinda, Holknecht (eller så) återföll i alkoholmissbruk, men avstod – grattis, starkt, diverse annat som jag inte ens minns en minut efter läsning. Rubriker i kvällspressen. Nog sagt.

Jag känner mig oförsonligt elak. Och dukar, plockar fram mat, förbereder för stekning av lammfiléer. Potatisen står i ugnen. Avocadosarna är delade. Morrar utan att det hörs. Och därmed inte heller får någon reaktion. Tur det kanske.

Fredag morgon, 20 november 2020 – tyvärr är tvättstugan upptagen hela dagen, jag har bokat i morgon bitti. Bytt lakan igen… Jan är orolig, i natt ville han gå upp vid tvåtiden, därefter runt sex, jag somnade just inte om. Klev upp och gjorde frukost vid åtta. Nu sitter han rakad, duschad och klädd i sin stol och sover.

Plastdunkarna med vatten väntar vid dörren. Jag får hämta bilen och försöka ställa den precis utanför porten för att orka få in dunkarna. Dumt köp, den stora är för stor, orkar bara flytta den om den är halvfull. Vatten är tungt. Alltid lär man sig något.

Solen visar mig att lägenheten behöver städas. Och datorskärmen dammas av.

Efter lunch åkte jag ut till landet med vatten och lite proviant till sonens vistelse där. Hamnade mitt i en bilkö där första bilen körde i 50 och bromsade i varje kurva – fick skynda mig upp med det som skulle upp till huset, och skynda mig ner, och köra så fort det gick (blev inte stoppad, och slapp långsamma bilförare) – hade fem minuter till godo när jag rasslade in på verkstaden för däcksbytet. Receptionisten sade vänligt att jag såg stressad ut…

Nu är jag hemma igen, och pustar ut. Och någon sorts middag blir det nog så småningom. Just nu får fetaost och oliver duga som ”förrätt”. I morgon kanske löksoppa, det var länge sedan. Tips från vän på Facebook. Jag köpte en påse lök idag, och insåg när jag kom hem att det gjorde jag även tidigare i veckan.

Natten till torsdagen var lugn, inget kastande och inget gastande. Och tvättstugan var ledig så jag fick köra två maskiner… Till apoteket för att hämta den antibiotika Jan ska ha före operationen. Tredje apoteket hade den… Sedan for jag i blåsten ut till Veddesta för att handla plastdunkar på Biltema (trodde jag, men hittade i stället Granngården som hade dunkar) och till Ikea för servietter och ljus. Två tunga paket ljus och fyra paket servietter om 100 styck i varje, räcker väl ett tag i alla fall.

Temperaturen sjönk från 10,5 när jag åkte till 3 grader när jag for hem efter en timme. Blötsnö och regn, taskig sikt, imma på rutorna trots fläkt på högsta. Jag kom hem, och jag hittade parkering där bilen kan stå till i morgon efter lunch då jag far till Gustavsberg och Djurö. Kanske i omvänd ordning, landet först med vatten till sonen som vill vara där nästa vecka. Däcksbyte därefter. Slipper kanske värsta trafiken på det sättet. Och man har förhoppningsvis röjt vägen efter de träd som föll natten till idag. Hoppas inga nya trillar, hoppas inga fallit ute vid huset.

Nu, tio i sex, har vi ätit varsin avocado med skagenröra, och murkelpaté med Cumberlandsås, sallad och röd spetsparika. Ost och tomater för den som vill.

Vi försökte se på teve under eftermiddagen – det gick inte. Inte beroende på tekniken, hade bara att göra med att ingenting lockade.

 Kväll. Jan ligger och jag sitter i min stol. Teven är stängd, disken är diskad, jag ska snart också gå och lägga mig.

Så ringer läkaren från Danderyd och berättar att hon skrivit ut antibiotika till Jan inför hans operation. Klockan är sex. Hon ber om ursäkt för att hon ringer så sent, och jag svarar förstås ”inga problem”. Jag är bara glad över att han får den omvårdnad han får, mitt i pandemi och många sjuka. Ska hämta i morgon på apoteket.

Tittar förstrött på Go´kväll, gillar intervjun med Pia Johansson, Ordberoende förlag. Programlederskan avbryter dock lite för otrevligt. Gillar heller inte bokpraterskan som kommer därefter – har inget med böckerna att göra, det är hennes röst och sätt att prata som stör, mig. Det sitter en person framför praterskan, har ingen aning om vem – hen gör inte mycket väsen av sig. Ser efter en stund att det är programlederskan. Blir förvånad över passiviteten. Bokpraterskan fick förmodligen någon sorts pris (inslag i programmet) för sina framträdanden. Där ser man/jag, mitt omdöme är inte likt andras.

Biltema har antagligen plastdunkar, enligt tips på FB. Ska kolla i morgon, Jan får följa med eller stanna hemma.

På teve och Kunskapskanalen är Simon (?) Reeves i Belize, Sydamerika, och snorklar och dyker och fascineras av koraller och fiskar. Tydligen har ett program för skydd av vattnen fungerat. Mangroveskogarna och vattnen fungerar ihop.

Där finns djur som heter lamantiner, och förstås har jag aldrig hört talas om dem. Men de körs ofta på av båtar som har bråttom ut att fiska – och de som försöker hjälpa djuren är otroligt starka i sin omvårdnad. Ungar till dödade föräldrar (mammor) tas omhand och vårdas. Fantastiskt. Men de behöver mera skydd.

Beväpnade naturvårdare försöker hindra tjuvjägare och andra som dödar och bränner ner skogen. Bönder skapar dammar för att deras boskap ska få vatten, kriminella tvättar pengar genom boskapsuppfödning. De här naturvårdarna är upplärda till strid, och strider. När de måste. Spåren leder till Guatemala. Inkräktarna flyr hellre än att bli fängslade och åtalade. Och så fortsätter det.

Alla kämpar för sin överlevnad, också ”bovarna”. Skog är viktigt för djurs överlevnad, skog huggs eller bränns ner.

Också de som lever idag i Guatemala, många, många flera än för bara några tiotal år sedan, behöver överleva. De odlar, och tar ner skog, låter boskapen ta över. Vem kan säga att det är fel? Floderna blir allt torrare. Livet blir svårare att leva. Utan regn blir det inga majsskördar. . Ingenting. Klimatkris. Inte någon gång i framtiden. Nu. Hunger. Barn som får lägga sig hungriga. Hur kan människorna le när de berättar om hur de har det? Är det ett sätt att göra lidandet mindre? Det finns ingen sjukvård, inget vatten, männen lämnar byarna och letar jobb. Kvar blir kvinnorna, barnen och de gamla männen. Utan hopp. Klimatkris och migration. Hand i hand. Kriminaliteten kommer därnäst. Också överlevnad… som här.

Nu går jag till sängs, Jan sover redan. God natt.

Det blev stökigt, i natt när jag skulle hjälpa Jan med en ny blöja och han absolut inte ville. Han stretade kraftfullt emot, den nya blöjan gick sönder och jag slängde den i väggen. Ingen av oss var direkt lågmäld heller… Så småningom fick jag göra det jag skulle, och sedan låg jag där och grinade av pur hopplöshet. Tyst. Jan somnade om och jag med till slut. Vaknade rödögd i morse, och gick ner i tvättstugan strax efter sju.

Kvart över åtta hade jag fått en parkeringsbot på bilen, 900 kronor. Städdag. Betalt.

Ska strax gå ner och hämta upp sista tvätten.

”Kommer du ihåg att vi bråkade i natt?”

”Ja, vi gapade båda två.”

”Det är inte bra.”

”Nej.” Och så sträcker Jan handen tvärs över köksbordet och tar min hand. Så är vi sams igen. Till nästa gång orken tryter för oss båda.

Sängarna är nybäddade. Om ett par timmar ska vi åka till vårdcentralen. Jan får vänta i entrén medan jag letar parkeringsplats och skyndar mig tillbaka. Kollar på 1177 om jag fått någon röntgentid ännu, tomt. Bra om det dröjer lite.

”På ejderdun vilar du i mina drömmar, flicka från Backafalls strömmar.” Den sjunger i min hjärna, varför vet jag inte – kanske allt bäddande!

I kallelsen till vaccinering idag står att det kostar 100 kronor – jag trodde det var gratis för oss gamlingar som numera per automatik tillhör riskgrupp. Det visar sig.

Vaccineringen var gratis, som jag trodde, fotvården kostade 100 kronor. Allt fungerade smidigt, till och med bilparkerandet. Jag fick mig en snabb promenad till apotek och butik, och fram och tillbaka till bilen. Jan väntade tåligt. Han tyckte fotvården var skön. Typiskt nog går fotvårdande Maria i pension, och en ny kommer i stället. Men vi fick ringa om vi behöver hjälp med Jans fötter igen (även om hon tyckte att de var väldigt fina, liksom benen – inte svullna). Vi hoppade över stödstrumpor idag, och det gick bra.

Skönt att dagens ärenden är avklarade. I morgon ska jag någonstans hitta plastdunkar för vatten, till landet. På fredag däcksbyte. Och måndag morgon klockan sju bilinspektionen, jag har hittat nyckeln till dragkroken, hoppas bara att kroken inte rostat fast. Vet att jag i våras försökte ta bort den, utan att lyckas. Det visar sig, det också.

Talar på telefon om tandläkare och kostnader med vännen i Västerås. Jag behöver få något gjort åt den brygga som gick sönder i våras, och då provisoriskt lagades. Det ska gå som en reklamation, jag ska inte behöva betala något igen. Men jag borde nog försöka få en tid, ingen idé att vänta på att coronan ska ta slut. Måste kolla vad min tandläkare heter, namn glömmer jag numera alltför lätt.

Mitt skrivande just nu är inte direkt något ”flow” – jag segar och drar ur mig orden. Tanken att skriva de femtio tusen orden i november har jag nog övergivit, men försöker hålla i vanan att skriva något varje dag. Om än segt. Den som inte orkar läsa kan ju enkelt hoppa över. Varför jag häromdagen hade nittio besökare på bloggen och nära två hundra visningar – vet jag tyvärr inte. Har noterat att flera inlägg per dag skapar flera visningar, och ibland flera besökare – från många länder. Jag gläds åt att vänner både i och utom Europa hittar min blogg. Kina dyker också upp tämligen regelbundet, liksom Förenade Arabemiraten. Där vet jag mig inte ha vänner.

Tisdag, 17 november 2020 – halva dagen har använts till att packa bilen full och åka till Sundbyberg. Fick brev från Norrtälje sjukhus om att mitt blodprov var alldeles normalt, ”nu väntar vi bara på röntgen”. Lite gulligt.

Hittade parkeringsplats i Sumpan inom synhåll från lägenheten. Har bokat tvättstuga i morgon bitti, före vaccinering och fotvård (Jan, jag behöver det bättre). Ska kolla med distriktssköterskan om det är okej att Jan vaccinerar sig – han får ju inte ha feber sex dagar senare inför sin operation… Han har redan fått en tid för återbesök på Danderyd, med besked om förändringen i urinblåsan.

Har också betalat de sjukhusräkningar som inkommit, bokat däcksbyte (det tog mig en stund att hitta namnet på firman, ett väldigt anonymt och nytt namn, fick kolla igenom betalningar för ett år sedan) och bilinspektion. Pust. Fyllt i hälsodeklaration inför vaccineringen. Beställt leverans av blöjor. Pust igen. Idag blir det Keldas toscanska tomatsoppa till middag, med hårt bröd och rökt skinka. Ost, glass.

Den här tisdagen är mörk hela dagen, bara när vi körde hit från Addarsnäs lyste solen i ögonen på oss, bakom och genom molnen. Det duggregnade samtidigt.

På torsdag behöver jag inhandla ett par plastdunkar för vatten till landet och yngste sonen. Eftersom jag ska till däcksbytarna fredag klockan 16 i Gustavsberg åker jag vidare till landet med vattnet. Jan får stanna hemma. Och sonen får då tyvärr åka buss ut. Ska prata med honom om detta i kväll.

För ögonblicket tror jag mig ha hyfsad kontroll över alla ”borden” – betoning på första stavelsen. Klockan är halv fyra.

Facebook är konstigt idag, kan bara scrolla ner ett inlägg och därefter blir det tomt. FB får vila. Och jag med.

Jan är glad att vara hemma igen. Jag berättar för honom vad vi har att göra framöver, och han hänger med. Han gillar inte riktigt tanken på att behöva duscha två gånger på kvällen och två gånger på morgonen operationsdagen.

Jag tittar på gamla bilder på Google Photo. Blir både glad och ledsen. Minns för mycket. Och minns inte tillräckligt mycket. Har lånat Där kräftorna sjunger som e-bok, biblioteket i Norrtälje är stängt. Orkar inte riktigt med boken just nu, men kan ju återkomma.

Middagen är äten, disken diskad.

Har pratat med sonen, som hur som helst inte kunnat åka med mig ut till landet, eftersom han jobbar i helgen. Jag åker ut, sätter på lite värme, lämnar vatten och lite annat. Så får han i alla fall några sköna dagar för sig själv därute. Skitsamma hur vädret är, han läser och kollar gamla filmer.

Nu ser vi på Kunskapskanalen, började med Go´kväll, men stängde snart. Trist, programledaren som förr var så fängslande är nu bara leende tråkig. Nu Colombia och regnskog och myror och giftiga grodor, tills det blir Rapport om en halvtimme. Myror bär blad som fungerar som gödsel till myrornas svampodling, de äts inte. Det är svamparna som är maten. Myror är kloka, eller vad det nu kan kallas när man pratar om myror.

När jag ser sådana här filmer, blir jag alldeles fängslad av hur naturen fungerar. Vilken uppfinningsrikedom, vilka fantastiska skapelser. Valhajar och knölvalar, Antarktis och Stilla havet, plankton och allt som föder så många olika djur, fiskar och fåglar. Och växter. Jag är okunnig om orkidéer, och inte speciellt förtjust i de jag ser här i Sverige. Men oj, så många olika och många ganska fula blomster det finns. Vackra också.

Snart kommer Rapport, varken vackert eller fult, möjligen upplysande. Hur/var hittar jag SVTplay på teve? Kunskapskanalen har 125 som ”anrop”, men det andra? Vem kan berätta. Trött på alla andra kanaler med reklam i det här ComHem-huset (hur det nu skrivs).

Och Rapport är fullt av coronadöda, av vad som kan och inte kan göras åt smittspridning, av rapporter om kriminalitet och unga och föräldrar som inte vet vad deras barn och ungdomar gör. Och vem visste det? Tacksam för att våra barn växte upp i ett annat klimat än det som gäller nu. Även om allt inte var bra då heller. Men jag vet att jag ville tro att mina söner var okej, och ibland övertygade jag mig om det. Även om det som hände sade något annat. Hur stort utrymme ska en förälder ge sina barn när de växer upp? Var ska gränserna sättas? Svårt då, definitivt svårare nu. Särskilt för föräldrar som kommer från en annan kultur, som ändå har svårt att finna sig tillrätta i det här landet. Och Belarus, Etiopien, Thailand – där polisen förnekar att man använt vapen. Trots skottskador. Scoutorganisationer i USA anklagas för sexövergrepp mot scouter. Och den värsta orkanen med dubbel orkanstyrka drabbar Nicaragua. Elände. Elände.

Här blir det lite kallare, men inte förrän längre fram i veckan. 2-3 decimeter snö i inre delarna av Norrland… Blötsnö längre söderut, verkar som om det kanske var ett bra beslut att byta däck nu. Eller så får jag halka till Gustavsberg, och förhoppningsvis inte halka därifrån…

Halv nio, Jan vill gå till sängs. Och han säger åt mig att plommonen, ”de där svarta” ska stå i kylen – när jag säger att de ska stå framme är det okej. Jag sitter en stund till, utan teve. Får se vem som vaknar först i morgon bitti. Nu är vi på annan mark igen, det brukar bli lite stökigt.

Och så, än en gång torka golvet på toaletten, tvätta moppen, eftersom Jan envisas att stå och kissa, inte sitta. Jag blir less, det är att uttrycka det enkelt. Han: ”Jag försöker.”

Så. nu är kläder och blöja bytt, golvet torkat igen. Och jag är ledsen över mitt utbrott nyss. Det är säkert Jan också. Jag gnäller för skitsaker som att torka golv etc – han gnäller inte över att förlora sitt förstånd. Kanske därför att han inte förstår det – hoppas det är så. Hoppas han glömmer mina elaka kommentarer lika fort som han glömmer annat. Men jag gör det inte.

Någonstans når jag en gräns. Där jag inte kan läsa mig bort från verkligheten, där jag inte kan ta ett glas vin och låta det sudda till det som är. Jag är nästan där. Är bara ledsen att jag inte mäktar mera, inte orkar vara snäll, inte kan låta mina händer smeka lätt i stället för att nypa hårt. Just nu kan jag inte se Jan i ögonen, jag vill inte att han ska se det som kanske syns där. För vad ska han göra? Vad kan han göra?