beskrivarblogg

Måndag 16 november 2020 – jag var lite oklar i morse över vilken veckodag det var, men när jag kvicknat till insåg jag att det ju är måndag. Himlen är sig lik, grå. Det blåser och fåglarna far och hämtar frön. Hur ska kaktusen och de andra blommorna klara sig om jag/vi inte kommer att vara här de närmaste veckorna? Och vem ska fylla på frön? Och hämta min post, väntar på kallelse till röntgen och annat. Det löser sig, jag får åka fram och tillbaka någon dag.

Såg skymten av en liten mus i skåpet under diskbänken igår kväll, skramlade och skrämde iväg den – och den fick så bråttom att den fastnade i den spända, men tomma, fällan längst in i skåpet. Nu städade jag undan den och spåren efter den, tätade igen med stålull, men vill inte ladda någon fälla eftersom vi åker härifrån i morgon.

Det blir kyckling med pasta till middag i kväll, har tagit fram resterna av häromdagens Coq au vin. Lite curry och grädde så blir det bra. Riven parmesan till.

Klädbestyr och rakning klart. Spisen brinner. Sängarna är bäddade.

Grått. grått. Taklampan tänd mitt på dagen. Plockar ihop lite som ska med till Sundbyberg i morgon.

Känns som en lång dag idag. Jan vill inte gå ut, och jag förstår honom. Så han sitter och smålurar i sin stol här i köket. Jag läser lite, och skriver lite. Vi har fikat, disken står kvar i diskhon. Klockan är bara halv ett.

Den först utslagna kaktusblomman börjar vissna, de övriga väntar några dagar på att slå ut.

Det blir just inget skrivande idag, vädret trycker ner mig. Ändå är jag ju inomhus, i ett varmt kök, har mat och allt annat jag behöver. Jämfört med många andra. Jag gläds åt småfåglarna som äter solrosfrön och skräpar ner på trappen. Gläds åt knopparna i den gamla klena kaktusen, en ättling till den gamla stora kaktus mannen min vårdade i alla år. Undrar om den fortfarande lever, han är död. Jag har ofta misströstat om den jag har i fönstret, men den har överlevt min icke-vård. Kanske till och med just därför.

Gläds också åt vedspisen här i köket. Även om den trilskas emellanåt. Den ved jag fått av äldste sonen är torr och fin, brinner bra när elden väl tagit sig.

Gläds åt att jag sålt böcker på Bokbörsen för drygt tusen kronor de senaste veckorna (jag har ännu inte fått in betalningarna, men de kommer). Ibland får någon kund en påminnelse, och då kan det ta ett par veckor till innan betalningen finns på mitt konto. De allra flesta betalar som de ska. Och varje bok jag säljer bidrar också med någon krona till trädplantering någonstans – har dålig koll, men det var något bra. Jag lär aldrig sälja slut på alla böcker jag annonserat på Bokbörsen – men det roar mig att pyssla med detta. Har dessutom fått de allra flesta utan att själv betala för dem, de som givit mig böckerna har varit glada att bli av med dem. Och jag glad att få dem. Win-win.

Trump tycks fortsätta förneka att Biden vann valet. Men han lägger inte upp några bevis, och hans advokat och förespråkare, förre borgmästaren i New York, säger sig ha bevis – som ska offentliggöras längre fram… Desperata, korrupta män, som inte klarar att förlora alla sina privilegier. Det otäcka är att de drar med sig mängder av människor som obegripligt nog tror på deras ”sanningar”. Sorgligt, farligt, ovärdigt ett land som kallar sig demokrati.

Nog av det som kallas politik idag.

Corona-presskonferens här i Sverige, med nya restriktioner – färre får mötas samtidigt, åtta nu om jag uppfattade rätt. Vad gör detta med oss? Invaggar oss i säkerhet om vi bara är åtta som träffas – till middag eller fest – och inte nio? Eländes elände. Om vi inte kan fatta och förstå att det inte handlar så mycket om antal, som om att inte smitta eller smittas. Ingen vet vem av de åtta son kanske smittar någon annan. Jag blir trött, och jag blir less och ledsen över okända människors brist på respekt för andras liv. Nya restriktioner börjar gälla 24 november – varför inte i morgon?

Nu är det mörkt, halv fyra. Längtar efter ljus. Ute. Minst fyra månader innan jag ens kan börja inbilla mig att det är lite ljust. Känns långt. Och då kommer jag att vara en annan än den jag är idag, och de mina likaså. Livet. Och resten.

Om någon är intresserad, så har jag faktiskt inte tvättat idag. Inte behövt tvätta. Och, är mycket less på alla experter som vet bättre än de som vet bäst, när det handlar om pandemin och covid19. Så jävla trist.

Sondottern vår läser bloggen och erbjuder sig genast att handla, var vi än befinner oss. Älskar henne. Älskar förstås alla de våra, de gör vad de kan när de kan. Ibland kommer respektive egna liv i vägen för vårt liv. Ungefär som när jag förr alltid hade dåligt samvete för att jag inte ringde hem till föräldrar och morföräldrar, i Avesta ofta nog. Alltid. Ändå gjorde jag förmodligen det jag kunde, på avstånd. Men aldrig tillräckligt.

Dumlekola i stället för glass efter maten. För min del. Disken får vänta en stund. Middagen var god, hittade plommonmarmelad i kylen, måste börja etikettera burkarna. I frysen också. Det är för det mesta lite för spännande att se vad som tinar.

Rödvin till maten, Modello Masi, italienskt. Gott.

När jag vaknade i morse fick jag tala om för mig att det är måndag, idag. Inte söndag fortfarande eller igen. Himlen är sig lik, grå. Det blåser. Fåglarna far runt solrosfröna och äter. Vi har just klarat av frukosten, efter en lugn natt.

Vaknar halv två, somnar om. Vaknar igen vid kvart i sex, när Jan vinkar åt mig i dörröppningen. Talar om för honom vad klockan är, han går och lägger sig igen och jag drar täcker över huvudet. Somnar så småningom och drömmer. Går upp vid åtta och gör frukost.

”Är vi ensamma fortfarande? Och, vem är det som bor här?”

”Jag, och ibland du också.”

”Är du säker på det?”

Söndagsmorgonens konversation, när Jan vaknat igen. Nu äter vi frukost, och han verkar inte lika förvirrad längre.

Jag tänder vedspisen. Försöker tända är mera med sanningen överensstämmande.

Nu är fågelfröna på plats, och talgoxe och blåmes också. En automat utanför köksfönstret och två ovanför trappen. Det sistnämnda innebär att trappen ofta får sopas, men mössen ska väl ha något de också. Så länge de håller sig utanför huset.

Undrar om fåglar minns att de brukar hitta frön här. Eller om de är så snabbt observanta och känner igen de där sakerna som dinglar utanför huset. Hur länge lever en talgoxe, är det samma fåglar som kommer tillbaka? En ornitolog kan säkert besvara mina frågor, men här får de vara retoriska, behöver inga svar. Det är härligt att se dem.

Idag får jag lirka med spisen, den vill inte. Den får vila en stund, och jag kan tvätta sotet från händerna.

Solen lyser och det är bara några moln, inte grått som de senaste dagarna. Jan blundar i sin stol, det är skönt att vila lite när jag hjälpt honom med klädsel och morrat över stödstrumporna som är jobbiga att ta på. Har diskat och tagit reda på de solrosfrön som hamnade på golvet när jag fyllde automaterna. Alltid så, det är som om de kan hoppa alldeles utan hjälp.

Kvart i elva, dags för en kopp kaffe. Solen har försvunnit, det grå har tagit tillbaka himlen.

Nyss flög en fågel rakt in i fönstret, försvann utan att jag hann se hur det gått. Jag gick ut för att se efter att den inte låg nedanför fönstret. Det gjorde den inte. Talgoxe, blåmes och nötväcka har hittat hit. Den lilla blåmesen är kaxigast av dem.

Spisen tog sig till slut. Skön värme i köket.

Måndag eller tisdag åker vi till Sundbyberg. Fotvård (Jan) och vaccinering (båda) onsdag.

Yngste sonen har en veckas ledighet från den 23, och vill vara på landet. Jag vet inte hur det är med vattnet efter mitt mekande i pumphuset häromsistens. Får nog åka ut med ett par dunkar vatten åt honom, kanske med honom, lördag eller söndag. Den 24 är det dags för Jans operation. Och konvalescens, det lät på kontaktsköterskan som om det kan göra ont efteråt. Väntan på besked i två veckor ungefär. Vi får hålla oss i Sumpan.

Ett par små bruna finkar sprang omkring här utanför nyss, kan ha varit pilfink, kan ha varit  någon annan.

Ännu en Bokbörsen-bok ska postas i morgon.

Det börjar bli dags att tända ljus och lampor, skymningen kommer så sakteliga.

Nu har vi ätit Tuc-kex med skaldjursröra (färdigköpt) och de goda räkorna från igår. Blandade också med lite gräddfil, röran var för majonnäsig. Jans Periquita rosé alkoholfri, och jag min DM.

Sorgliga irländska karaktärer i Apartment 3B av Patricia Scanlan. Orkar nästan inte läsa om dem, men tar lite i taget. Eller så går jag och letar fram någon annan, redan läst bok. Något jag absolut vet att jag inte tänker se är filmen om Utöya. Verkligheten då var tillräckligt hemsk.

Om några timmar ska jag koka delikatesspotatis (betyder nog enbart små potatisar) till oxrulladerna, kanske reda såsen en aning. Och se om jag möjligen har glömt någon burk med plommonmarmelad i kylen, annars kanske det går med cumberlandsås? Eller lingon. Sallad, tomater och ost.

Använder datorns kalkylator och inser att jag ”ligger efter” i ord räknat, borde vara ungefär tio tusen flera än de är… Never mind, det är min egen kapplöpning.

Otäckare är att corona fortsätter att skörda offer, att vi inte tycks begripa att restriktionerna är till för att skydda oss. I stället samlas människor i stora skaror på krogarna innan förbudet mot alkohol efter klockan 22 börjar. I stället vill många testa sig för att kunna gå på fest med många. Eller åka färja. Hur galna kan vi bli innan vi begriper att detta är dödligt.

Min egen oro handlar mest om hur jag ska bestämma mig för att internethandla i stället för att besöka en butik. Ibland är vi här, ibland är vi där. Men internethandla och hämta skulle fungera både i Sumpan och här utanför Norrtälje. Dags. Men först behöver jag landa i Sundbyberg och kolla vad som finns i frys och kyl och vad som saknas.

Vårdcentralen ska vi besöka i veckan som kommer, och Jan ska in på sjukhus veckan därefter. Det är bara att hoppas att ingen smitta finns där. Har bestämt mig för att personalen både på vårdcentral och sjukhus vet vad de gör. Det håller inte att vara rädd för allt.

En domherrehona (konstigt ord) var på besök en stund i trädet utanför köksfönstret. Det tog en stund innan jag förstod vad jag såg. Fink, det syntes, men resten?

Ställer fram Jans kvällspiller, samtidigt som jag dukar bordet för middagen (om ett par timmar!). Snacka om att inte ha tillräckligt att göra…

Lördagsmorgon med vacker dimma innan solen (den lilla som finns) jagat bort den. Efter frukosten rakar sig Jan. I morse undrade han ”var kom du ifrån?” samtidigt som han tittade ut genom ytterdörren. Han hade varit upp tidigt och tänt i köket och sitt sovrum, men inte riktigt kommit ihåg att jag sov i rummet innanför köket. Ibland blir det konstigt.

14 november. Trump tycks vara gråhårig numera, inte orangehårig. För övrigt fortsätter hans galenskaper.

Vi har haft en tomattjuv i köket i natt. En mus har suttit i Jans stol och ätit tomat. Nu ligger resten av tomaterna i kompostpåsen. Hädanefter får de förvaras i skafferiet, och inte i en skål bredvid Jans stol.

Har lagat till oxrulladerna, efter att ha inhandlat 3×150 tandpetare av trä, enda förpackningen som fanns. Jag behövde sex, lagret lär räcka mitt liv ut. Köpte också färska räkor till bra pris, ”bara” 22.90 per hekto, så det blir nog sådana till middag i kväll. Skönt att ha ännu en måltid färdig i morgon. De nyköpta tomaterna får inte stå framme i kväll.

Nu har jag tömt en stor plastback med lock, att ha fågelfrö i. Mössen ska inte äta fröna inomhus i alla fall. Jag har diskat fröbehållarna, vilket jag förstås borde ha gjort i våras. I morgon fyller jag på dem.

Klockan är kvart i fyra, det är mörkt.

Mera ved inne, skottkärra och räfsa inställda i källaren. Hoppas jag inte behöver klyva eller kapa några vedträn, för då måste jag klättra över skottkärran, och gräsklipparen (som jag inte kan dra igång) och alla de tomma banankartonger som jag haft böcker i…

Har hårdkokat ett par ägg om vi vill göra räkmackor i kväll. Var och en får skala sina räkor själv, ny Hellman´s majonnäs i kylen. Sallad, tomater och ost till. Glass därefter för den som vill (=Jan). Idag hade Ica två paket med den glass han gillar, de ligger nu i frysen här.

Läser förstrött i Patricia Scanlan´s Apartment 3B, som jag förstås läst förr. Bra att jag inte minns om jag tyckte den var bra. Trist med stängda bibliotek, trist med allt som har med corona att göra.

Har Stinas Amerika-inköpta kofta på mig, betalning för hundpassning för länge sedan. Den är varm och skön.

Jag vattnar blomstren lite, lite. Tar fram vitt bröd för eventuella räkmackor senare. Äggen är skalade och väntar på att skivas. Osten avklädd all plast.

Vi har ätit räkor, jag rensade de flesta, och nu diskar Jan sin tallrik, jag har diskat min. Bra, men ganska små, räkor. Fasta och fina. Jag hade glömt att ställa vitt vin i kylen. Därmed rött till räkorna… Dumle-kola.

Vaknar halv två, somnar om. Vaknar igen vid kvart i sex, när Jan vinkar åt mig i dörröppningen. Talar om för honom vad klockan är, han går och lägger sig igen och jag drar täcker över huvudet. Somnar så småningom och drömmer. Går upp vid åtta och gör frukost.

”Är vi ensamma fortfarande? Och, vem är det som bor här?”

”Jag, och ibland du.”

”Är du säker på det?”

Söndagsmorgonens konversation, när Jan vaknat igen. Nu äter vi frukost, och han verkar inte lika förvirrad längre.

Vaknar fredagen den 13 november kvart över sex av att Jan tänder kökslampan, och sätter sig i stolen. Sängen är blöt, jag bäddar om och han kryper ner igen. Liksom jag. Somnar om båda, och nästa gång jag vaknar är klockan nästan nio, Jan sover. Fixar frukost och väcker honom försiktigt. Lakanen har tvättats färdigt och kan hängas, inomhus. Det har regnat, men jag har sett en skymt av solen.

Vedspisen brinner. Ännu en beställning på Bokbörsen. Och betalt för en annan. Vi fikar när Jan rakat sig och har kläderna på. Kaktusknopparna sväller, än är det bara en som slagit ut.

Och så, när jag väl fått kvällens coq au vin i grytan med lök, purjo, vitlök, champinjoner, röd spetspaprika, lite buljong – och färsk kyckling – så kom jag på att jag glömt steka bacon och ha med. Nu får det vara. Jag har diskat allt noga som krävs när kyckling styckas och tillagas. Rödvin (CiùCiù, italienskt) glömde jag dock inte. Färsk timjan och rosmarin bidrar till goda dofter i köket. Klockan är kvart i ett, men den här grytan förlorar inte på att småputtra färdigt och så stå några timmar.

Nu småregnar det och himlen är helt grå, ingen synlig sol någonstans. Jag har tagit in ved. Och fått resterande royalty in på kontot, trevligt.

Tänder ljusen på köksbordet redan klockan två på eftermiddagen. När jag har hörapparaterna i öronen hör jag Ikeas väggklocka ticka. I övrigt tyst, till och med spisen brinner utan ljud idag. Eller har den slocknat? Det hade den inte.

Jag borde ha skrivit 20 000 ord hittills, har skrivit 12 500… Tur att jag inte officiellt är med i NaNoWriMo.

Yngste sonen ringer lättad och berättar att hans vän idag förklarats cancerfri. Skönt att han kan koppla av från sin oro för vännen, han och hon har hanterat sin respektive rädsla på ett fantastiskt sätt under de här långa månaderna. Nu önskar jag bara att de båda får vara friska också framöver.

Nu återstår bara att koka ris till middagen. Har en utmärkt riskokare som gör riset perfekt. Och ta fram osten ur kylen. Öppna rödvinet (mitt, Modello Masi, italienskt det också), Jans rosé får stå kvar i kylskåpet tills det är dags att äta.

Ljusen brinner, lampor är tända både här och där. Ändå har ljuset svårt att jaga bort det novembergråa, ute och inne. Tandpetare saknas, må inhandlas i morgon. Jag ska göra oxrullader av innanlår, där kan bacon få ingå i stället för späck som jag använde förr. Ser fram emot ännu en god middag, men vi kanske tar en paus i morgon, med lax i någon form. Det beror på ork och humör, mitt, Jan äter det han serveras än så länge. Bruna bönor är han tveksam till, men eftersom jag har en laddning i frysen blir det sådana också en vacker dag.

Jag läser ”I love you” i Pilcher´s September. Och tänker på hur jag har älskat, och älskar, män i mitt liv. Människor kanske mera än män. Så känns det i alla fall nu, när de älskade är döda eller inte tillgängliga som en gång för länge sedan. Också de som aldrig var älskare.

Inte vet jag var jag pratar om, men något finns där. Kanske att kärlek är beständig, även om den skiftar form och uttryck. Även om den aldrig får manifesteras. Även om den enbart är min.

Riskokaren står på diskbänken, färdig att använda. På diskbänken, eftersom den har en tendens att skvätta när riset kokas. I övrigt är den perfekt, ett auktionsfynd på Broarna i Västmanland, eftersom ingen annan förmodligen visste vad det var. Tror jag betalade tjugo kronor för den, värt alltihop.

Hatt och galosch igen. Jag svirrar runt i mitt universum, och skadar ingen därmed. Min värld är den enda jag har. Och det är bara jag som har den.

I den här världens kök råder fullkomlig frid just nu. Jan blundar i sin stol, med en clementin och ett halvt urdrucket glas alkoholfritt vin bredvid sig på det skrangliga bordet. Ljusen brinner, det är svart utanför fönstren, jag skriver. För det gör jag ju, oavsett innehåll. Ord blir det.

Sidnumreringen i det här dokumentet förvånar mig, detta är sidan 36 av 46. Vad innebär det? Att det borde vara 46 sidor och inte 36? Ett mysterium, ännu ett. När klockan en fredag är fem minuter över fyra.

Middagen var god, riset perfekt. Nyss kom jag dessutom ihåg att Jan har två piller som ska ätas i kväll. Gjort. Disken är diskad, och undanplockad. Grytan räcker till ännu en middag, en annan dag. I morgon oxrullader om jag får tag på tandpetare att hålla ihop dem.

Klockan är ännu inte sju, det är långt till Rapport. Men det gick fort, nu sover Jan och snart jag med.

Torsdag, lugn natt – tidig frukost med alla bestyr därefter. Till Danderyd för samtal med narkosläkare och farmaceut angående operationen den 24 november. Gick bra efter viss förvirring kring om det skulle tas blodprov eller inte, till sist skulle det det. Tur att vi fick det beskede innan vi åkte hem. Nu är allt klart för den 24. Trevlig och proffsig, förtroendeingivande narkosläkare. Känns tryggt.

Vi är hemma, lätt utmattade efter besöket på Danderyd. Jan har hängt med bra idag. Nu tar vi igen oss före middagen, som idag blir en färdigköpt fryst pizza, med extra italiensk skinka och extra riven parmesan. Tomater och ost vid sidan om. Jag blir allt latare med matlagningen. Tur det finns frys, och tur att där finns mat som ska ätas upp.

Försöker få fart på vedspisen, men idag vill den inte. Och jag har inga ljusstumpar, som kan hjälpa till. På´t igen.

Jag läser Rosamunde Pilcher´s September, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men vad göra när biblioteket är stängt ännu en vecka? Och jag behöver förströs. Jan blundar i sin stol, och väntar på att middagen ska bli klar om någon kvart eller så.

Vi har ätit, sett Rapport och lokala nyheter. Nu ligger Jan i sin säng, och jag snart i min. Men än sitter jag en stund och samlar ihop mig. Spisen knäpper äntligen, och jag är lugn. Två ljus brinner på köksbordet, jag blåser strax ut dem. Natten är svart, jag hoppas få sova. Det är välsignat tyst.

Såg nyss (hörde inte, Jan hade lurarna) ett inslag i de lokala nyheterna om hyresgäster som störs maximalt av buller, T-bana och annat. Minns hur vi tyckte att järnvägen utanför på Järnvägstgatan i Sundbyberg var förskräcklig. Vi vande oss och hörde den inte, men de som kom på besök gjorde det. Och förundrades. Idag bor Jan inte längre nära järnvägen, men trafik dygnet runt är mycket störande. Tycker jag, som ändå kan lägga hörapparaterna på bordet om jag inte vill höra…

God natt alla som är vakna, önskar er en god sömn.

Onsdag 11 november, mammas och gamla kungens (G Adolf) födelsedag – titta först på vädret tycker min dator. Det är inte mycket att titta på, grått beskriver det väl.

Klockan halv ett har jag tagit blodprov, tankat, slängt sorterade sopor, postat böcker, handlat både vin och annat. Snabbt och försiktigt, människor verkar faktiskt ha förstått det där med att hålla avstånd.

Vi har fikat och ätit svärdotterns chokladrutor till, gott. Tack Lotta.

Tiggde åt mig ett par rör för urinprov (Jan, i morgon) när jag var på provtagningen. Nu gäller det bara att komma ihåg provet också…

Facebook-annonsen om min bok Free Spin har inte sålt en enda bok, men många människor har nåtts av annonsen. Av ren okunnighet lade jag ut samma annons två gånger. Bortkastade pengar, men inte stora.

Eldar, tar in mera ved. Jan mår bra, verkar inte nedslagen av gårdagens besked om operation. Han har inte ont, men det kommer nog efter ingreppet. Kontaktsköterskan igår rekommenderade 2×4 Alvedon eller Panodil. Hoppas nu bara att inte min röntgen kommer mitt i allt med Jan.

Den första kaktusknoppen har slagit ut. Vilket litet underverk en sådan blomma är.

Jag ser på Jan. Han sitter i sin stol nära vedspisen, där är varmt och gott. Blundar. Sover inte men blundar. Att han står ut. Jag kan skriva lite, jag kan läsa, städa, laga mat etcetera – allt det där som ”man” gör i ett hushåll. Han diskar ibland, och det uppskattar jag. Ofta försöker han bädda sin säng. Rakar sig, duschar, borstar tänderna. Använder toaletten. Annars gör han ingenting. Och med det menar jag inte något klander, bara ett konstaterande. Han gör ingenting. Jag vet inte vad han kanske saknar, vet inte vad han längtar efter om han gör det. Nu ser han på mig och ler, säger ”kul att se dig”. Jag skrattar, ”detsamma”.

”Det bara undslapp mig.”

På något sätt är han lite mera medveten (trots blundandet) idag. Eller så inbillar jag mig. Han har sovit gott i natt, och jag med. Vi var nog uttröttade efter gårdagen. Läste någonstans hur stress gör att man känner sig sömnig och trött – det stämmer bra åtminstone på mig de senaste dagarna.

I morgon hoppas jag hitta rätt väg tillbaka hit efter besöket på Danderyd. Igår blev det sightseeing… Svängde fel direkt vid sjukhuset och körde via Mörby omvägar innan jag hittade vägen till Riala och visste att jag var på rätt spår. Bensinen räckte och några liter kvar i tanken så att jag tog mig in till Norrtälje och macken. Minneslapp i hjärnan (i den mån den fastnar och koms ihåg) – ha alltid bilen fulltankad. Och läs vägskyltar rätt.

Nu har jag förberett middagen, rivit parmesan till pasta och köttfärssås, med extra champinjoner och färsk timjan. Paprika vid sidan, och ost förstås. Köpte champinjoner på Ica för 1 kr hektot, i korgen där de lägger grönsaker mm som har legat lite länge. Champinjonerna var fina, jag har stekt tre hekto och använder en del nu. Resten i kycklinggryta, coq au vin, i övermorgon. Färsk kyckling 25 kr/kg. Ibland är jag snål när jag handlar. Å andra sidan kostade en liten bit Kaltbach-ost 50 kronor… Gungor och karuseller, vart man än vänder sig.

Det mörknar nu när klockan är kvart i fyra, jag tänder ljusen på köksbordet.

Jan flinar till när jag sätter en liten plommontomat i handen på honom. Idag ville han inte ha någon förrätt, men en bit röd paprika och en tomat, en liten bit Kalt-bach, är alltid något. Och det blir middag om två timmar.

Han diskar middagsdisken. Gläder mig. Och middagen var god.

Nu är klockan sex. Jans säng är bäddad med rena lakan. Men än ska han inte lägga sig, först ska han se Rapport, och just nu ska jag kolla om Kunskapskanalen har något intressant program.

Morgonen började halv sju, men då vägrade jag (inom mig) att gå upp. Låg en timme till, nu halv nio har vi ätit frukost och Jan ska duscha. Urologen på Danderyd klockan ett. (Kan aldrig riktigt bestämma mig för hur jag ska skriva klockslag.)

Trump fortsätter i galenskaperna, försvarsministern utbytt, tevebolaget Fox stoppade sändningen med hans anklagelser, ”kan inte tolerera att sända sådant här”. Han slåss för den seger som inte finns. Och en (republikansk ?) politiker har kallat Harris för ”indiern”… Biden i sin tur hotar stämma Trump om denne inte erkänner Biden som segrare.

Dimman ligger kvar. Vedspisen brinner. Dusch och påklädsel klart. Vi fikar.

Jag påminner Jan om att han ska borsta tänderna. Han reser sig ur stolen efter en stund, står där, ”vad gör jag nu?” Som tur är blir han bara glad när jag åter säger att han ska borsta tänderna, och pekar ut riktningen mot toalettrummet. Jag är innerligt tacksam över att han fortfarande är lika jämn till humöret som alltid. Förr brukade jag bli arg över att det inte gick att gräla med honom…

Om en stund ska vi åka iväg, minns inte riktigt hur lång tid det brukar ta in till Danderyd. Väl där får jag väl släppa av Jan och be honom vänta tills jag hittat en parkeringsplats. Det brukar inte vara lätt.

Allt fungerade, vi fick prata med läkare angående njurröntgen förra veckan. Som jag misstänkte har man hittat en förändring i urinblåsan. Operation nästa vecka för att fastställa vilken sorts förändring det handlar om. Ska dit igen på torsdag för att prata med anestesiläkaren. Ingen av oss är ännu så förfärligt rädda – vi kan inte göra annat med detta heller, än det vi gör varje dag. Tar en dag i taget och försöker att inte få ångest inför det vi inte känner till, eller kan påverka.

Har gjort EKG på Jan idag och ska lämna urinprov på torsdag, har fyllt i hälsodeklaration inför operationen. Så återstår duschandet med tvål och schampo, två gånger två gånger kvällen före och morgonen före, med rena kläder och rena lakan. Han behöver troligen bara stanna över natten. Därefter dröjer beskedet cirka två veckor. Och sedan beslutas vad som ska ske. Vi bör hålla oss i Sundbyberg de närmaste veckorna efter operationen. Har berättat för sönerna.

Sven Wollter är död.

Det är måndag nu, och Trump tycks fortfarande vägra att ge upp. Hans advokat, förre borgmästaren i New York, verkar allt galnare. Det är obehagligt att se honom agitera och vifta och babbla om domstolsförfaranden.

Har slutat räkna ut vad ordmängden ”borde” ligga på vid det här laget (NaNoWriMo-mått), deprimerande. Försöker vara nöjd med att få något skrivet mest varje dag. Även om det för det mesta bara är mer av detsamma. Min värld är liten och tämligen enahanda.

Rättstavningsprogrammet tycker att enahanda är ett mystiskt ord. Det är nog ett åldersavslöjande ord, men vad gör det. Vackert, även om betydelsen är lite trist. Som min värld.

Spisen brinner, den är snäll, tog sig på första försöket. Inte alltid så. Det är drygt sju grader ute, och nitton inne, så egentligen behöver vi inte elda. Men Jan är frusen av sig och han ska ha det mesta som han vill, så länge jag orkar ge honom det. Också en så enkel sak som lite för varmt i köket.

Eftersom korintkakorna står i en burk på köksbordet blir det en sådan till de sista teklunkarna. Jan blundar just nu, annars ville han nog ha en han också. Han hörde när jag öppnade locket, och ja, han ville också ha.

Dagen började i helgrått, nu tycks det ändå ljusna lite mellan molnen. Det finns en sol där bakom någonstans. Nyss missade jag ett samtal som tycks komma från Danderyds sjukhus. Två, tre signaler är för lite. När jag försöker ringa tillbaka går det förstås inte… De ringer förhoppningsvis igen. Nu har jag i alla fall hörapparaterna i öronen.

Har lyssnat av meddelande, från Danderyd. De vill tydligen att Jan ska komma dit till urologen i morgon, men han har ju en tid hos urolog i Solna den 19 november? Nu blir jag uppringd klockan elva… Blev uppringd direkt, nu ska vi dit i morgon klockan 13, i stället för till Solna. Hon bokar av Solna. Uppföljning av Jans tidigare vistelse där och blod i urinen.

Stökigt med alla läkarbesök. Och nu blir jag orolig, han röntgade ju njurarna förra veckan.

Vi har fikat. Jan har kläderna på och har rakat sig. Även jag är klädd, för hemmabruk. Försöker komma på vad vi kan äta till middag. Nässelsoppa med ägghalvor, det blir bra. Ost.

Någon större skrivlust infinner sig inte. Jag bara plottrar. Sudoku fungerar inte heller. Men jag har kommit ihåg att nässlorna måste ut ur frysen. Har hårdkokat ett par ägg. Och hängt tvätt, inne, min tvätt.

Jan vill inte gå ut, trots att solen skiner. Han får sitta i sin stol, i morgon får han gå – det är ganska långt till urologen på Danderyd. Rullator med. Han tar efter lite tjat en promenad inomhus. Han vill gärna stoppa vänster hand i byxfickan, men det bidrar till att balansen blir sämre… Så kommer han inlinkande i köket igen, ”gör så ont i fotleden”, jag klämmer när han väl satt sig, det gör ont bara när han går. Får väl ordna med en rullstol på sjukhuset i morgon om det behövs.

Efter mycket krångel har jag bytt bakgrund på datorskärmen, vattenfallet i ån från igår. Och profilbild på FB, en långhårig blåsig bild från augusti – nu är håret ännu längre. Klockan är bara ett, det här är en seg dag. Jag dricker lite vatten och låtsas att det hjälper.

Det knäpper i spisen, verkar som om elden tar sig. Jag stoppade nyss in en lite kådig enpinne, och det fanns glöd kvar längst in. Stänger luckan.

Jan lägger sig en stund på min säng, den är närmare köket. Han är trött. Och uttråkad, tror jag (som är det sistnämnda). För lite stimulans, samtidigt som för mycket gör tillvaron orolig och kanske otrygg. Han har inte själv kontrollen över sitt liv, som tidigare.

Jan är uppe igen. Ett glas vin och resten av skagenröran på Tuc-kex och Finn Crisp (för mig). Äggen är skalade och verkar alldeles perfekt kokta, väntar i kylen. Nässlorna ligger i kastrullen på sidan av vedspisen, ska bara reda en aning med arrow root. Kanske lite buljong också.

Tre beställda Bokbörsen-böcker väntar på att jag ska posta dem i morgon. Och jag väntar på betalning, 21 dagar innan köparen behöver betala. En påminnelse gjord. Väntar på royaltybetalning också.

Så har vi ätit nässelsoppan, gott. Disken är klar, Rapport om en dryg timme. Svart utanför fönstren, varmt och skönt här inne. Ljusen brinner på köksbordet, yngste sonen ringde just för att höra hur det är med pappa. Och vedspisen knäpper.

Bara drygt två grader ute, det blir frost i natt.

Än rapporteras inga kravaller i USA, ingenting från Trump heller. Hoppas han kan ta in att han faktiskt förlorat, och att han nu får dra sig tillbaka till en annan tillvaro.

Söndagsmorgonen inleds med att Jan går på toaletten, jag vaknar. Bäddar om hans säng med rena lakan. Han lägger sig ett tag till, klockan var bara kvart i sju. Jag läser Bidens tal till nationen, och hoppas att den andre har vett att dra sig tillbaka med någon sorts heder.

Varje morgon vaknar jag med oro över vad som händer i det andra sovrummet. Dörren står numera öppen, och en lampa är tänd. I morse hade Jan flyttat sin säng så att det var ett stort mellanrum till den andra sängen. Varför visste han inte. Tacksam att han inte ramlat ner, kanske hade flyttandet något med blöta lakan att göra. Nu är ordningen återställd, han har vilat en stund till och vi har ätit frukost när klockan är halv tio.

Dosetten med mediciner och vitaminer är klar för fjorton dagar. De färska räkorna till kvällens skagenröra är rensade. Huvudrätt kalvlever med lök och grädde, potatisgratäng i portionsform. Ost. Tvätten hänger på strecket. Tagit in ved och eldar.

Nu har solen tagit sig fram mellan molnen, Jan tar på sig solglasögonen där han sitter i köket. Hans ögon är påtagligt känsliga numera. Duschen får vänta tills nästa tvätt är klar.

Pelargonknoppen har slagit ut, liten, rosa och vacker. Och kaktusens blommor visar sig vilken dag som helst. Glädje.

Jag läser på nätet om PEP-andning, andas in genom näsan och ut via en slang i en flaska med vatten, så att vattnet bubblar. Är bra för lungorna, och kan tydligen också vara nyttigt för den som har problem med slembildning. Som Jan. Ska kolla med distriktssköterskan. Enklare än slang och flaska är huff-andning – det kan vi träna själva. ”Lukta på blomman, blås ut ljuset.” Dra in luft genom näsan, stöt ut den genom munnen. Hur det ska kunna hjälpa mot slembildning begriper jag inte, men det är mycket i vårt nuvarande liv jag inte förstår.

Jan har duschat och tvättat håret, men vill sitta i morgonrocken ett tag till. Okej. Hörapparaten har han i alla fall i örat igen, utan den blir våra försök till kommunikation nästan komiska. Nästan. Nu, kvart över tolv, är kläderna på. Själv väntar jag med att duscha tills varmvattnet blir varmt igen…

Nu är himlen jämngrå, solen har krupit undan. Det blev en blåare himmel igen, och vi gick ut på en mycket kort promenad. Tittade på vattenfallet i ån och hörde änderna tjattra. En stunds vila på rullatorn i solen, och så hem igen.

Bilden på vattenfallet tycks ta tid på sig från min telefon till datorn…