beskrivarblogg

Mera tillbakablick än framåt numera.

Så typiskt att detta är det enda jag kan skriva i det här dokumentet – fragment, förvisso. Men det är faktiskt så, att jag tänker mera på det som varit, drömmer om det som var – än tänker på nu. Tror att pandemins begränsande tillvaro och tänkande påverkar också mig. Men gillar verkligen inte att min föreställningsvärld krymper därför att vi alla kan bli sjuka i covid19. Kan dö i sjukdomen. Åtminstone vi som är gamla, och kanske dessutom sjuka.

Aldrig har jag känt mig så dödlig som nu. Det har ingenting med intellektuell förståelse att göra. Enbart en emotionell övertygelse som inte någonsin tidigare varit lika stark och ibland överväldigande. Någonstans såg jag ord som beskrev att karantän och isolering och vad därtill hör är farligare än covid19, att flera kommer att dö av annat än coronasmitta. Kan lätt föreställa mig det.

Grannen kom över med en liten flaska bubbel för att gratulera till namnsdag. Hon gladde oss.

Så gick hon hem för att ringa dottersonen som skickat hälsning till min namnsdag. Och vi gjorde oss klara för natt, Jans strumpor av, benen insmorda, nattpajta på. Och vattenglas vid sängen. Persiennen ner, fönstret stängt, så vill han ha det. Och får ha det.

Jag sitter uppe en stund till. Varför vet jag nog inte. Kusin Lena ringde och gjorde mig glad. Vet inte när hon ringde senast, eller jag, för den delen. Förmodligen flera år sedan jag ringde. I morgon åker syrran dit, och det är jag också glad för. Fint att de har den kontakt jag inte riktigt klarat av.

Photo by Tatiana Syrikova on Pexels.com

Måndag, mulet. Ännu inget regn när klockan är halv tre på eftermiddagen. Det blåser. Nätt 20 grader. Jan går några varv runt huset, har ingen lust att gå med rullatorn på vägen idag. Tvättat, och fått in tvätten torr. Rena lakan i kväll. Fiskbullar och skrubbad färskpotatis till middag, sallad och ost för den som vill. Potatisen är redan befriad från skal, och handen som höll potatisen är (nästan) befriad från yttersta hudlagret.

Jan dimper ner i soffan, trött efter bara de här stegen. Det bekymrar mig att han är så ovillig att gå. Både han och jag vet att han bara blir sämre, ju mindre han använder benen. Pratar med ena syrran en stund. Hon skulle cykla till Willys och hämta en beställd matkasse.

När jag sitter så här och tänker, eller åtminstone ser ut som om jag tänker, så far min tumme ofelbart upp till hakan. Och där känner jag genast små skäggstrån, som måste bort. Genast. Jag förundras över att de kommer tillbaka så fort – eller så är det bara jag som tycker att det går fort.

Testar bonuserbjudande efter att ha köpt hörapparatslang på Batteriexperten. Vi får se hur det går med det, begrep inte riktigt instruktionerna om att länka hit eller dit… Har mejlat dock. Nu pincett och skäggstråborttagning. Gjort. Blir namnsdagsgratulerad av kompis per telefon, och inser att en annan vän också heter Margareta. Därmed trevliga samtal med båda två, jag ringer annars alltför sällan själv.

Dags för vårt ”afternoon tea”, som icke består av te och bakelser utan av vin, oliver och kex med ost, idag. Skyller på corona, som bidrar till nya rutiner när det gäller förströelse…

Ena syrran fick klappa barnbarnets nakna lilla fot idag, lycka. Den andra har två barnbarn i England, och dem får hon ju inte träffa. Sondottern i Uppsala träffar hon dock, åtminstone i skogen på svampletarpromenad. Och vi träffar inte våra, vare sig ”barn” eller barnbarn. Kanske kommer äldste sonen och sonsonen (en av dem) hit till helgen för fortsatt takarbete. Vädret (om inte annat) avgör. Jan frågar varje dag om jag hört något av sonen, och han får samma svar varje dag.

Nästa vecka börjar den yngste sonen sin semester. Han har stort behov av att få bli lite omskött, och jag har sagt att jag hämtar honom i Sundbyberg så att han slipper åka buss hit ut. Hans vän är sjuk, får behandlingar mot lymfom och kan inte utsättas för infektionsrisker. Men han behöver vila och är välkommen hit. Han kan sova i lillhuset, och vi kan äta med tillbörligt avstånd till/från varandra. Eller så kan vi åka härifrån och han stanna, när vi väl har handlat så att han har det han behöver. Vi kan ju välja att vara hemma hos mig på Addarsnäs. Vi får se.

Det är mycket ”vi får se” numera. Inte för att planer höll förr heller, men nu är det ju omöjligt att ens låtsas. Ingenting går att planera – mera än det jag skriver om varje dag: tvätt, mat, behöver göra si eller så… Och de planerna ändras också, men då av mig eller Jan. Skillnad.

Nu är det ett osynligt något som heter corona som har kontrollen – eller bristen på kontroll. Och vi som av ålder eller andra skäl klassas som riskgrupp är speciellt utmärkta, särskilt bortom all egen kontroll. Nu visar en utredning att äldreboenden ”generellt” satt in palliativ ”vård” av gamla och sjuka – utan kontroll av läkare, utan möjlighet att ge/få syrgas, et cetera. Jag blir rädd, som gammal. Och då är jag ändå frisk såvitt jag vet, åtminstone kroppsligt. Kan fortfarande klara mig själv, kan till och med ännu klara Jan och hans primära behov. Men sedan, men om? Vill inte bli ”omhändertagen” av institutioner som ger mig morfin så att jag kan dö tyst och stilla, när jag kunde ha fått annan hjälp och därmed ett lite längre liv. Kanske till och med ett bra liv. Skrämmande.

Nu har jag flyttat ut och skriver på batteri. Eftersom det är mulet syns skärmen. Skönt att sitta ute så mycket som möjligt. Molly ligger nära, under bordet. Ett par stora tallar ligger nerblåsta inom synhåll. Vem ska ta hand om dem? Inte Jan och jag. Vi har slutat med sådant. Fönsterhaspar klarar jag med nöd och näppe (vilket konstigt uttryck), men inte mycket annat av allt det som var naturligt förr.

Photo by Adrian Jozefowicz on Pexels.com

Jag tänker på bygga hus, bära allt som skulle upp från vägen,   flytta sprängsten, bära vatten i hinkar med ok, ta hand om tre ungar som samtidigt spydde ner huset i magsjuka och jag hade ryggskott. Jan arbetade. Laga mat åt egna och andras barn, tvätta då också, men med betydligt sämre möjligheter än idag. Grannhustrun och jag vevade till exempel något som hette tvättmaskin – om tvätten blev ren vet jag tack och lov inte. Vi låtsades väl. Varifrån apparaten kom vet jag inte heller, och inte vart den tog vägen. Vi fick inte vatten uppe vid huset förrän efter många år, då vi hade råd att borra. Nu välsignar jag varje dag både vatten och tvättmaskin.

Vårt (Jans och mitt och barnens) liv här har gått genom åren från 1965 till nu. Femtiofem år, jag har visserligen varit borta ett antal år, men är nu tillbaka igen. Vi är gamla. En del är sig likt. Jag hittar fortfarande svamp där jag hittat den i alla år. Annat är olikt, obekant. Nya grannar, okända. Nya stigar i skogen, trädfällen som förändrar orienteringsförmågan. Pumparna nere vid vägen används inte längre. Vattnet är nog inte drickbart. Vägen nedanför huset har bytt namn, från Storängsvägen till Grönängsvägen. Kanske fanns det för många storängsvägar.

Sönerna kommer ännu hit, och deras barn. Mats är död. Han saknas här. När mycket annat var svårt och omöjligt att hantera, hittade han en fristad, tillsammans med Jan. Till slutet. Han finns här fortfarande, i allt han gjorde. Han renoverade lillhuset, han och hans bror byggde altanen. Han och hans pappa såg till att stigen blev en väg upp till huset. Han tog hand om nedfallna träd i skogen närmast husen. Han fattas. Och jag vill tro att han ändå hittade någon sorts ro här, in i det sista. Det var här han levde, det var här han dog. Och vi andra lever vidare, så gott vi kan. Här och där.

Kom på att jag kan handla slang till hörapparaterna via Batteriexperten – av någon anledning så finns inte sådana slangar på apoteken… Tur att nätet fungerar, har fått mejl att beställningen har skickats.

Har också fått meddelande om att jag kan få 300 kr på mitt konto om jag berättar detta. Vi får väl se.

Söndagsmorgon den 19 juli 2020 – strömavbrott. Jag hann bara märka det och kolla i proppskåpet, så var elen tillbaka. Tydligen hade det varit ”ett större, icke planerat avbrott i skärgården”, rubrik i Aftonbladet. Nu kan jag fixa frukost och tvättmaskinen går.

Vackert väder, sol. Ännu ingen vind. Klockan är åtta.

Har fixat haspen på mitt sovrumsfönster. Grannfrun påminde mig om att jag kunde ta små tändsticksbitar och stoppa i det för stora skruvhålet. Det fungerade, åtminstone för ögonblicket. Hade tänkt bättra på med lite trälim, men hade inget. Dagens första projekt avklarat, liksom frukosten och dito disk.

Jan sitter ute i solen, iförd solglasögon, keps och öppen morgonrock. Är nog skönt efter en varm natt, han vill inte ha fönstret öppet som jag. Jag hänger tvätten. Så småningom fikar vi med korintkakor till kaffet. Goda och fortfarande spröda, förvarade med bakpapper mellan lagren i en före detta pepparkaksburk.

Klockan är kvart i ett, dags för en dusch och minimal påklädsel. Skönt med nytvättat hår. Middag idag blir räkor, kanske med hårdkokt ägg, majonnäs och sallad.

Dröm i morse: Mannen min satt och såg lite lagom glad ut, någonstans. Han hade längre hår än jag någonsin sett honom i, och bredvid honom stod BT och log glatt. Jag rufsade om det där långa håret och sa ”jag trodde du var död”. ”Det är jag också.” Ingen av oss var ledsen, vi visste ju att det var så. Där vaknade jag, och insåg att jag i drömmen kommit ihåg namnet på BT, som jag letade i minnet efter häromdagen. Tror, vaken, att även han är död. Och, vaken, kommer den där tanken ”tur att du, älskade mannen min, är död. Om inte skulle jag inte kunna göra det jag gör nu, och Jan skulle inte ha det som han har det nu. Kanske bättre, kanske sämre, men inte som nu.” Den tanken är svår, och den är min. Jag är inte någonsin glad att du är död. Men just nu gör det mitt liv enklare. Jag slipper välja. Igen. Och jag saknar dig så att jag har lust att skrika, men är inte ensam nog att göra det.

Nu ser Jan strax på Rapport. Jag har mest lust att gå och lägga mig, försöka läsa en stund men som oftast lägga ifrån mig boken snabbt. Fundera ett tag på dagen, vad som varit bra och vad som varit mindre bra. Bra är relativt.

Räklasset till middag var gott, med tillbehören. De stora lösfrysta Ica-räkorna är fina. Tvätten torkade fort, bra. Jan diskade halva disken när jag tagit hand om den första delen, bra. Molly är hemma, bra (hon har varit hos grannen flera gånger idag, hon gillar Sonja). Mina hörlurar fungerar med datorn, bra. Jans fungerar med teven, också bra. Har burit ner soppåsen med räkskal, bra. Och haspen till mitt fönster sitter kvar, trots vinden, bra. Beställt hundfoder och slangar till hörapparaterna, bra.

Nog av.

Photo by Terje Sollie on Pexels.com

Har inte bloggat på ett par dagar – vi åkte hem till mitt igår och tillbaka igen idag, det räcker som sysselsättning. Trötta alla tre, men välbehållna. Badade i Addarn igår, kallt (tyckte den här tämliga badkrukan, OCH skönt. Idag blev det inget bad, kanske i morgon här i Bodatorps-träsket. Alla sjöar här ute heter något på -träsk, varför har jag aldrig förstått. Träsk är för mig någon annat än en härlig badsjö…

Kvällen är ljum och vacker, vi har återvänt inomhus. Jan för att se nyheter och annat på teve, jag för att sitta här med datorn i knät. (Har äntligen insett att det går att skriva ”knät” och inte ”knäet”.)

På min bokvagn här vid stolen ligger Ulf Lundells Vardagar. Tjock bok, kanske läser jag, kanske inte. Minns när jag läste korrekturet för hans första bok då jag jobbade på Bonniers/Forums fackboksredaktion (eller antagligen därefter som ett freelance-uppdrag, för vad hade den boken med fackböcker att göra?). För ögonblicket minns jag inte ens titeln, men kommer ihåg att jag nog inte begrep just någonting av det han skrev. Det var inte min värld. Inte då, och förmodligen inte nu. Det visar sig.

”Jack” hette boken ju, och den kom 1976, så det måste ha varit ett uppdrag efter att jag slutat på redaktionen. Då hade jag redan tre söner, och ville inget annat än något annat. Varvade barnhanterandet med korrekturläsning, bokregistergörande, medan Stieg Trenter levde skrev jag maskin och han dikterade (hustrun väntade barn och kunde inte medverka, jag väntade också barn, men tyckte det här var intressant), och senare heltidsjobb på Arlas informationsavdelning.

Har lite svårt att få kronologin att gå ihop, men Wikipedia säger 1976 så då är det väl så, för Lundells debutbok. Mitt eget minne är inte vad det möjligen var en gång, framför allt inte när det gäller årtal och vad som hände respektive år. Och yngste sonen som är fena på sådant var vid den här tiden bara sisådär sex-sju år och är därmed diskvalificerad som tidsvittne.

Detta apropå en tjock bok av en nutida Lundell.

Nu är det mörkt därute, himlen dock fortfarande röd längst bort bakom skogen. Klockan är snart halv elva, jag går till sängs. Jan sover redan, Molly ligger bakom min stol men lär ansluta när jag går in till mitt. I morgon är förhoppningsvis en ny dag.

En bit svart tjärpapp sitter högt upp i en tall nedanför huset. Har den blåst dit? Pappen lossnade på flera ställen på taket i blåsväder i våras. Jag har forslat ett lass trasig papp till sopstationen nere i byn. Äldste sonen har börjat lägga läkt för nytt tak, plåt. Kanske är det han som singlat iväg pappbiten när han jobbat på taket. Det som sitter fast kan ju ligga kvar, men inte lösa bitar…

Talade med vår sondotter i förmiddags, igår ringde vi hela tiden om varandra. Gott att få prata lite, men tyvärr kan hon ju inte komma hit och hälsa på. Hon träffar för många människor, ingen av oss vill riskera att hon drar med sig någon smitta hit. Hon hälsar på sin pappas grav, och hon läser min blogg. Häromdagen var jag less, och det hade hon noterat.

Det blir ingen klippning av Molly hos hundaffären i byn, Johan har ingen tid förrän i september. Bra för dem, synd om Molly som får fortsätta vara varm i sin päls. Och samla på sig kardborrar och gräsfrön.

I morgon tror jag att vi åker hem till mig. Jag hade hoppats att sonen skulle komma hit med sonson för fortsatt takarbete – då kunde Jan ha stannat med dem och jag och Molly åkt hem till mig. Bara över en dag och en natt. Men icke. Takläggarna kommer inte hit förrän kanske till nästa veckoslut. Jag vill hem till mitt nu och ta hand om bokleveranser, handla, hämta medicin, kolla om det finns någon potatis under den slankiga blasten, vattna den ynkliga kaktusen i köket.  Nu får vi åka alla tre, i värmen.

Jag är grinig och gnällig – inte gråtfärdig. Trött på att inte kunna koppla av, att inte vara alldeles ensam ett enda ögonblick.

Det har varit fantastiskt väder hela dagen, mesta tiden har vi suttit under tak, i skugga och lätt vind. Huset är städat, alla golv torkade. Jag har bakat syrrans korintkakor (fast med russin), inte vackra, men goda. Grannen bjöd på äppelmunkar på eftermiddagen, och goda färska hallon. Och jag plockade en näve blåbär åt Jan. Han påstod att han tyckte det var gott. Jag vet inte riktigt hur det är med hans smaksinne, luktsinnet har han tappat bort. Men eftersom han äter vissa maträtter med större aptit än andra så har han nog smaken kvar. Hoppas det.

Har läst ut Linda Olssons Hamilton Beach. En fin bok, med mycket sorg, kärlek och glädje. När jag började läsa blev jag lätt förvirrad av upplägget, vem var vem och vad var någon för någon annan? Men jag hittade min läslust igen, och vaggades till någon sorts ro av berättelsen om människorna, Paris, Provence och Auckland, en doft av Sverige. Havet och stranden var välgörande också för mig. Tack Linda Olsson.

Photo by veeterzy on Pexels.com

Just nu läser jag Elizabeth Gilbert´s The Signature of All Things, en bok om (so far) Henry Whittaker, botaniskt kunnig världsomfarare efter en start som planttjuv i Kew Gardens i London sent 1700-tal. Han är på väg att bli rik nu när jag tar en paus. Hans engelske uppdragsgivare har just haft ett skrattanfall åt Henrys fantasi om att bli en gentleman. Det kostade uppdragsgivaren lasten med kininbark och annat värdefullt som Henry fört med sig tillbaka till England från Sydamerika. Den här boken är omfångsrik, 580 sidor, och räcker förhoppningsvis över helgen. Därefter ännu ett besök på biblioteket med meröppet i byn.

Jan ser på Sommaröppet på teve, jag slipper. Och Molly har krupit in bakom min stol. Grannen berättade att hon väldigt tydligt hade undvikit att komma nära småbarnen där igår, hade till och med tagit sig in under verandan och ut på andra sidan för att komma undan. Samma beteende som jag noterade när lillflickan ville klappa henne, och Molly försvann in i huset. Vad har hon upplevt med små barn? Inget kul i alla fall. Jag vet inte, hon har inte umgåtts med några småttingar tillsammans med mig.

Nästa vecka är det dags att beställa leverans av inkontinenshjälpmedel (långt ord för blöjor) och hundmat, båda med leverans till Djurö. Kanske även en laddning från systemet, så slipper jag bära.

Efter en pratstund med vår kära granne är det dags för Molly och mig att gå till sängs. Jan var på väg när vi återkom in i huset. God natt alla kära, alla vänner och alla andra.

Blåbären på bilden ser väldigt stora ut, kanske odlade. De jag plockade var mindre, men fina.

Är här igen, kan inte låta bli, trots att jag inte har någonting att säga/skriva. Himlen är vackert rosaröd bakom tallarna. I morse satt en hackspett på en tallstam här utanför och hittade förmodligen något att äta. Och en råbock betade nedanför huset. Några älgar har jag inte sett, men har heller inte varit ute i skogen, bara nära husen. Grävlingarna/räven kommer inte längre åt innehållet i soptunnan, efter äldste sonens listiga förankringsgrej. Djuren har en chans i natt, eftersom tunnan är framställd vid vägkanten för tömning. Hoppas de har givit upp.

När det är tyst som nu, inget teveljud som jag hör, och inget annat ljud heller när hörapparaterna ligger bredvid mig – då blir jag fridfull på ett sätt som jag alltför sällan blir annars. Jag får inte för mig att jag måste någonting. Kan faktiskt sitta alldeles stilla (frånsett att fingrarna och hjärnan skapar ord) och vara lugn. Stilla. Stillna. Kommer till och med ihåg att andas. Så ligger fingrarna orörliga ett ögonblick och då börjar hjärnan slira runt hit och dit, tycka att jag borde komma på ett och annat, skriva något klokt, eller fantasifullt eller…

Stopp och belägg säger jag mig då (varifrån kommer ordet ”belägg” i uttrycket?). Surra inte så där, vila en stund, släpp taget. Låt hakan trilla ner en bit, och axlarna också. Sprattla med tårna. Njut av solen som fortfarande sätter färg på skogen. Var tacksam för en dag till i livet. Det är ingen som kräver att du ska storskratta, just nu.

Molly och jag går bara utanför huset, så att hon får kissa. Och Jan borstar tänderna innan han går och lägger sig. Strumporna är avtagna, benen insmorda, och därmed mina händer. Nattsärken på. God natt.

Photo by Dariusz Grosa on Pexels.com

Smulpaj i ugnen. Mango, äpple, rabarber. God med lätt vispad vaniljsås till. Den blev inte efterrätt, utan kan kanske kallas förrätt i stället för fika mitt på eftermiddagen. Vädret idag är lite knepigt, sol en stund och så mulet igen. Halvvarmt, lätt vind.

Min hjärna är trött idag. Vill inte ha sådana nätter som den nyss havda. Vill inte ligga vaken och vrida och vända på mig, trots att jag vet att jag till sist ändå somnar om. Det hjälper att mantra, och sjasa bort oönskade tankar på dåtid och framtid.

Pelargonerna har äntligen börjat få knoppar igen, efter att kyla tog de första i början på sommaren. Jag har plockat bort blad så att knopparna ska få lite lagom ljus. Och persiljan från i fjol är fin, liksom i år inköpt timjan och rosmarin. Den gamla gräslöken ser mest skräpig ut, men får stå kvar. Två (minst, det är lite svårt att se) två nya knoppar i morsdagsrosen, som växer tillsammans med lobelia och murgröna.

Jan har tagit en promenad på vägen med rullatorn. Och jag har kommit ihåg att ställa ut soptunnan för tömning i morgon.

Nu ska jag läsa Erotiskt skrivande för ensamma änkor av Balli Kaur Jaswal. Biblioteket i byn är välsorterat. Vid sextiden var det dags för middag, tämligen vegetarisk ”röra” med squash, aubergine, svamp, lök, vitlök, morötter – lite överbliven kyckling, sallad och tomater, ost. Vi blev mätta. Jan diskade.

Grannen hade besök idag av småbarn, Molly var klart ointresserad av deras närmanden. Hon gick in och gömde sig bakom min stol. Intressant att se, hon är annars väldigt välkomnande också inför helt nya och främmande människor. Men tydligen inte de små.

Nu är det strålande sol därute. Lite moln, en aning vind. Tvätten är torr för länge sedan. Sonen kollade posten i Sundbyberg och kunde meddela att sotaren kommer hit den 12 augusti. Fredagen dessförinnan ska vi vara i Sumpan för hembesök av distriktssköterskan och utprovning av stödstrumpor. En sort som lär ska vara enklare att ta på än de Jan nu har (även om jag numera är rätt bra på de här också). Det känns som om sommaren snart är slut, utan att den egentligen någonsin riktigt kom. Jag pratar inte om sommarvärmen, mera om någon sorts mental sommarkänsla. Den tycks inte vilja infinna sig i år, när det mesta är konstigt och just ingenting är sig riktigt likt.

Solen visar hur dammigt det är på serveringsvagnens undre del, där biblioteksböcker och annat ligger. Sådant som jag vill ha nära. Datorn på övervåningen av vagnen. Lätt korrigerat, men påminner mig om att jag måste komma ihåg att försöka få Molly klippt, för hennes skull och för min inre städtants. Nu ligger det bara två böcker, Linda Olssons Hamilton Beach och Elizabeth Gilbert´s The Signature of All Things, plus en lapp att använda vid behov – ”har gått en vända med Molly”, till Jan så att han ska veta var jag är om jag inte är här. Återanvänds, framför allt tidiga morgnar då han ofta sover längre än Molly och jag.

Där finns också en tom förpackning för bra gelpennor, så att jag ska veta vilka jag ska beställa flera av. Uni-Ball No 207 micro, 0.5 mm, svarta. Väldigt bra penna, rekommenderad av Helen Wohlin-Lee, penn- och pappersnörd (vilket för min del betyder att hon vet vad hon pratar om, i det här sammanhanget och många andra). Övriga böcker, mina, har fått flytta in i mitt sovrum och bokhyllan där. Dammet är borta, en stund i alla fall.

Jan har sett Rapport med hörlurarna på, så att jag slipper höra. Snart ska stödstrumporna av. Molly har varit ut och kissat, och är nu nöjd att vara inne. Kanske vill hon ut en gång till i kväll. Sonen ringer och tipsar om böcker som han tror att jag kanske vill läsa, han lägger dem i Jans lägenhet så att jag kan kolla. Vi är lika han och jag när det gäller läsande, mycket, och hela tiden, gärna flera böcker samtidigt – men vi har väl inte alltid riktigt samma lässmak. Han gillar thrillers, det gjorde nog jag en gång också, men inte längre. Uppskattar att han tänker på mig/oss. Nog för idag, tror jag.

Det här kan möjligen vara smultron, på engelska tydligen ”wild strawberries”. När jag letade bild på dylika kom det upp en mängd vilda djur, och så denna…

Photo by Lukas on Pexels.com

Jonna och Jocke – ett par i tiden; kan inte hjälpa att jag utan några som helst kunskaper tycker att de jobbar bra, att de har förstått någonting av vad det handlar om att påverka människor idag. Jag har ingen aning om vad ”de står för” om de alls gör det. Men jisses, vilket jobb de har. Inte avundsvärt.

Och så har USA avrättat en mördare igen. Att den mannen dödat andra människor gör det inte försvarbart att döda honom, med lagen som hänvisning. Barbariskt. Trumpskt, antar jag.

Det är kväll, trist sångprogram (Allsång?) på teven, Jan tröttnade och jag lyssnade just inte. Nu har han lagt sig när klockan är kvart i nio. Jag följer snart hans exempel.

Idag var ingen bra dag. Jag lackade ur fram emot middagstid, efter diverse klädbyten och golvtorkning. Jan har varit orolig, vankat hit och dit, utan att veta vad han egentligen ville med gåendet. Och då blir jag till slut trött på alltihop, jag höjer rösten och det gör han också. Och Molly drar till grannen. Tur att hon har någonstans att ta vägen. Jag behöver det också. Jag behöver semester, bara några dagar – och förmodligen gör Jan det med. Och det är inte möjligt just nu. Tycker synd om mig och om oss. Det här är inte vad Jan ska behöva ha, och inte jag heller.

Nåja, hittade några fler kantareller, tillskott till middagen. Och några fina smultron nedanför lillhuset. Åt några själv, bar hem några. Kantareller i ena handen och smultron i den andra. Har nu druckit vin, tre (små) glas i brist på gin för Dry Martinis. Får mig säkert att somna om en stund, men tyvärr förmodligen också att vakna frampå efternatten. Jag får mantra mig till sömns igen. Molly ligger redan i min säng och väntar.

Tolv grader ute, inget regn. Vill faktiskt ha lite regn så att kantarellerna orkar komma fram. De jag hittade idag växte snällt på sina vanliga ställen, där jag brukar hämta dem. Vill ha flera. Blåbären har börjat visa sig. Häromveckan såg jag inga, idag många. Har köpt russin, korinter fanns inte i butiken. Kanske blir det ändå ”korintkakor” i morgon, kanske smulpaj med rabarber och äpple. Har vaniljsås och grädde i kylen. Vad vi ska äta till middag är mera oklart, har gått igenom frysen idag och just inte hittat något som lockade (trots att den är full). Soppa låter som ett bra alternativ, med paj som efterrätt. Kanske.

Onsdagsmorgonen är mulen, ingen vind och inget regn. Natten blev precis som jag förutsade, vaken länge efter att ha somnat gott och fort. Somnade så småningom om igen förstås, men idag blir det inget vin till middagen. Vad dagen i övrigt kommer att omfatta vet jag förstås inte nu. Inget speciellt på programmet, läsning av nylånade biblioteksböcker, kanske pajbak, kanske kakbak. Möjligen tvätt. Just nu ligger Molly bakom min stol, efter att ha varit ute en sväng för en timme sedan. Klockan är kvart i åtta.

Växlande molnighet kallas det visst. Vad jag ska kallas är mera oklart, jag som springer ut och drar fram en stol i solen och sätter mig och snart reser på mig, ställer tillbaka stolen och går in. Och går ut igen, et cetera. Borde ha en stegmätare. Tvätten hänger ute, men under tak på en ställning. Torkar nog. Ett par skurar har kommit, men inga stora eller långvariga. Femton grader.

In och ut, ut och in. Lätt regn, tvätten torr och intagen. Tonfisksallad till Tuc-kexen på eftermiddagen, grannen kom över och fick också ett glas vin. Vi ses aldrig under vintern, men på somrarna är vi viktiga för varandra. Som vi varit med våra barn i drygt femtio års grannskap. Jag är glad för min granne, och det liv vi haft tillsammans. Till och från. När Mats dog i olyckan med bilen och tallen här ute, var det de som tog hand om det som var i bilen och hans trasiga glasögon. Det kommer jag aldrig att glömma. Det är kärlek. Och gemensam sorg.

Jag gör sallad till middagen, med sockerärtor och tomater. Osten är framtagen. Potatisen kokar. Solen skiner igen. Och, vi stannar inne – åtminstone tills middagen är äten. Jan ser undrande ut när jag säger ”det är en stund kvar”, jag säger det flera gånger och till slut kanske han hör och förstår vad jag säger. Eftersom middagen ännu inte står på bordet kanske han förstår utan att höra. Hans hörsel är allt sämre, kanske behöver öronen spolas.

Fortsätter att ligga efter…

Nu är det tisdag morgon, frukosten är avslutad, klockan är kvart över åtta. Sol och moln, drygt tio grader ute. Ingen vind. Jan tar igen sig i soffan. Jag konstaterar att jag har sextio följare på bloggen, alla tittar inte in varje dag, men någon sorts genomsnitt tycks vara femtio besökare, ibland dubbelt så många lästa (eller åtminstone visade) texter. De senaste dagarna från United Arab Emirates, Frankrike, Sverige, USA, Norge. En trogen läsare på Cypern kan nog inte läsa så bra på egen hand längre efter en stroke, men hennes dotter hjälper henne när det är möjligt.

Det tillkommer någon ny läsare/besökare emellanåt. För det mesta är det sig likt. Förmodligen är mina texter det också, ”more of the same” – nu inte längre spelberoende och -missbruk, men demens, konsekvenser och omhändertagande, tvätt, städning, matlagning, isolering.

Börjar tröttna på min blogg, men vet att jag behöver skriva mest varje dag för att inte alldeles tappa sugen. Har inget annat forum än bloggen och i någon mån Facebook, där jag delar mina blogginlägg. Bilder på Instagram är inte min grej.

Vad vill jag med detta? Det vanliga, prata med mig själv och kanske begripa något. Just nu tycks jag fortsätta skriva, och lägga in på bloggen. Det blir ett sätt att samla ihop dagen, ibland fragment från natten. Nu ska jag gå ut och sätta mig i solen en stund före övriga morgonbestyr.

Har varit på biblioteket igen, lämnat tillbaka och lånat nytt. Och handlat, och slängt sorterade sopor. Nu äter vi jordgubbar. Har tagit några selfies med telefonen, de med solglasögon är passabla, de utan icke.

Hittade några små kantareller, middag tillsammans med ugnsrostad potatis, squash, färsk lök och vitlök, aubergine, och varsin hamburgare. Okej. Jan diskar. Jag är lack på att passa upp, så jag gör ingenting just nu. Sitter bara och markerar hur sur jag är. Budskapet går fram, därav diskandet.

Låt oss hoppas att det sura går över. Är ju inte kul för någon av oss, varför sur kan vi strunta i. Nog för idag.

Photo by Fabian Wiktor on Pexels.com