beskrivarblogg

Jag plockar fram ett oskrivet dokument i datorn, som om jag skulle fylla det med ord, avsiktliga och planerade ord. Sådana där som finns i många författares förlaga till sitt manus, just nu finns det ordet inte i mitt huvud – jo, synopsis. Har jag aldrig klarat av, har försökt men inte fått till det. Eller så har jag tröttnat på gestalterna när synopsisen väl var klar.

De avsiktliga orden finns alltså inte, inte här. Men ibland har det visat sig finnas någon sorts mönster, eller samma gamla mönster som alltid, i de ord som ändå hamnar i dokumentet. Om jag bara fortsätter skriva.

Något vidare flow vet jag mig inte heller ha upplevt. Visst, jag har många gånger skrivit många ord och många sidor. Det visar sig vid genomläsning att där just inte står någonting. Inget som känns viktigt eller fyllt av någon sorts energi. Bara tomma ord. NaNoWriMo är ett sådant exempel för min del. 50 000 ord på en månad. Det har jag fixat flera gånger. Men de orden har aldrig kommit till någon användning, har aldrig blivit något mera än just en samling ord.

Undrar fortfarande vad jag tror att jag ska skriva, när och om jag kan. Just nu är världen begränsad, inte bara för mig utan för de flesta. Många har ekonomisk oro, blir arbetslösa, är sjuka i covid19, eller har närstående som är drabbade. Jag är frisk (veterligt), har min pension som förslår utan överdrifter, och har heller inga i familjen som är sjuka. Ännu. Är orolig varje dag för yngste sonen som måste åka kollektivt till och från sitt arbete. Men fortfarande är jag och familjen förskonade från tragedier på grund av pandemin. Jan har de sjukdomar han har, än är de hanterliga. Just nu tittar han på program om ekorrar, jag har tagit ur hörapparaterna.

För mycket länge sedan, i gymnasiet, var jag bra på att skriva uppsatser – klassen fick några ämnen att välja mellan och sedan skulle det skrivas. Det gjorde jag, berömligt. Nu känner jag mig alldeles fantasitom.

Total frihet är inget för mig och mitt skrivande. Free Spin baserades på mitt spelmissbruk, där fanns ingen frihet annat än att skildra det liv jag levde under missbruket och med konsekvenserna av spelberoendet. Nu är det gjort, jag är inte någon spelmissbrukare längre, har inte spelat på några internetcasinon på flera år. Det är skönt. Och ibland tomt.

Nu har jag ett liv som kretsar kring mig själv och före detta maken som jag numera lever med, igen. Och hans tilltagande demens, allt större behov av hjälp och assistens i vardagen. Just nu dessutom pandemin, som förhindrar hemtjänst och avlösning för min del. Molly är den hund jag är fodervärd åt, en glädje och ibland en krävande närvaro.

Jag bloggar fortfarande, mest om vad som fungerar och inte fungerar till vardags. Om tvätt, middagsmat, kissande, läkarbesök och annat som hör ålderdom och sjukdom till. Fortfarande drabbas jag ibland av ångest inför framtiden, ligger sömnlös och återgår då till spelberoendetidens mantrande, det som då gav mig några timmars sömn i stället för rasande ångest där jag låg bredvid mannen min. Han som är död och mycket saknad sedan fyra år. Hans död har gjort det möjligt för mig att leva med min tidigare make. Rundgång i systemet.

Photo by iOnix on Pexels.com

Onsdag kväll den 10 juni 2020

Photo by Samad Deldar on Pexels.com

– i morgon efter klockan 13 blir det grovsoporna i Djurö med takpapp. Det är inte bra att elda den inser jag. Den papp som fortfarande ligger kvar på taket får sonen hantera. Liksom ett nytt tak före nästa höst/vinter. På lördag har jag tänkt åka och handla och hem till mitt för att hämta/lämna diverse. Fram och tillbaka över dagen, hoppas Jan kan stanna här. Molly får nog följa med mig.

I morgon fyller yngste sonsonen år. Och nästa vecka är det midsommar. Vi ska in till Sundbyberg för hembesök av distriktssköterskan på torsdagen och fortsätter sedan hem till mitt. Här på Djurö kommer äldste sonen och hans familj att vara över midsommar, vet inte vad den yngste ska göra.

Idag har jag lekt frisör. Jag har klippt Jans hår, med sonens klippmaskin och femtielva olika ”kammar”, varav jag använde en. Inte blev han lika snygg som annars, men bättre än det var. Han var nöjd. När jag ändå höll på så klippte jag den egna luggen också, med vanliga nagelsaxen. Och jag har ansat gräset med grannens batteridrivna trimmer, fortsätter i morgon. Armarna har just slutat skaka.

Så kunde jag inte låta bli att sätta på en tvättmaskin ändå. Nu sitter jag här och väntar på att den ska bli klar så att jag och Molly kan gå och lägga oss. Jan har redan gått till sängs. Vi glömde att han skulle duscha i kväll, så det får bli i morgon bitti. Och i natt hoppas jag slippa oroa mig för att vi inte har något vatten och pumpen kanske skär ihop och vem ska man ringa till och har någon tid att komma akut och fixa det som behövs och måste det kanske bli en ny och dyr pump och… Sådant som jag höll på med i natt, både när jag var vaken och när jag sov.

Tallarnas grenar dansar lite långsamt i vinden och solen går ner bakom dem. En vacker sommarkväll i skogen.

En tisdagskväll i juni, jag sitter och skriver medan Jan sover (tror jag). Fick igång tevens ljud idag. Men mina tvättorgier igår tycks ha gjort att vattentillflödet i pumpen är klent, vi får nog ringa och söka hjälp i morgon… Vi kan hämta vatten hos grannen om vi behöver.

Grannfrun har kommit ut och Molly har visiterat flera gånger, de älskar varandra. Vi har hållit avstånd, men ändå kunnat njuta ett glas vin på altanen och prata om det nästanår som gått sedan vi var här senast. Mycket har hänt, många sorger och annat som varit tungt. Men, nu är det sommar, vi är här igen. Det är gott att ses. Och hon hade handlat hundbajspåsar till oss.

Jan är nu strängt tillsagd att inte väcka mig i morgon klockan sex, som i morse, och igår morse. ”Varför inte?” – ”Jag vill vakna på egen hand.” Vi får se vad som händer i morgon bitti.

Onsdag morgon vaknar jag av mig själv, klockan sex. Jan fortsätter sova gott i en dryg timme till.

Eftersom jag inte kunde somna om gick jag ut och drog upp nässlorna runt pumphuset, så att vi kunde komma åt senare. Vi lyckades inte lyfta taket som egentligen ska tas bort för att kunna stänga och sätta på pumpen, det var för tungt. Skruvade därför loss en sida, med hjälp av Jan och Sonja, grannen. Så var det bara att sätta igång pumpen igen, och efter en stund var trycket som det skulle och vattnet rann. Härligt, plus att vi slapp jaga någon pumpkunnig. Jag har noterat hur mycket vatten vi faktiskt använder – när vi inte hade något.

Lite senare torkar jag tallfrömjöl från lillhusets altan, borstar bort barr och fjolårslöv. Vi fikar så småningom, men tvättmaskinen får stå still idag, även om tvätt samlats sedan i måndags. Varmt, molnfritt, lite snäll vind. Både Molly och vi går in när det blir för varmt ute. Som just nu när klockan är drygt två på eftermiddagen.

Vi har druckit Richard Juhlins alkoholfria sparkling wine (mitt med en touch of gin) – Jans utan) och firat att vi är här, att Jan vet var han är och att vi har vatten, som vanligt.

Middagen var två olika kycklingrätter med ris, att värmas i mikron. Båda bra, en med red curry och en med sweet sour chili, plus sallad och ost. Lättlagat och snabbt.

Apropå Molly, jag fick ingen leverpastejmacka i morse till frukost. En rejäl bit låg på skärbrädan, Molly drog diskret ner leverpastejen och hade ätit halva när jag upptäckte henne. Resten åkte i soppåsen.

Som andra kallar nypotatis, eller något annat som jag inte känner till. Hur som, denna måndag har vi ätit årets svenska färska potatis och den var god.

Måndag 7 juni 2020 – har städat huset, tvättat. Nu börjar det kännas fräscht och fint. Jan sitter ute i det som inte är solsken, men ganska varmt ändå. Och Molly ligger på trappen efter några rekognosceringsvändor i grannskapet.

Det här blev en dag full av görande. Kakeltvätt i duschen, toatvätt i mulltoan, plus alla andra tvättar – maskinen har gått varm idag. Välsignar den, och tänker på alla år med barn utan tvättmaskin. Grannen och jag hade en vevbar sak, hur rent det blev ska vi inte prata om. Och vi bar vatten från pumpen nere vid vägen på den tiden.

Det har varit hyfsat varmt även om solen gömt sig bakom bomullsmoln. Grannfrun (mamma till de två som hjälpte mig upp med allt igår) ringde och undrade om hon skulle handla något. Hon tänkte komma ut i morgon. ”Hundbajspåsar” – det hade jag glömt ta med. Lätt att förstå varifrån ”barnen” fått sin omtänksamhet.

Snart ska vi äta matjessill och potatis. Jan har gått en vända på vägen med rullatorn, och han tog sig både nerför backen och upp igen. Bra. Men det var jobbigt. Om han gör detta en gång varje dag det inte spöregnar får han kanske lite kondition.

Färskpotatisen var god, bättre än jag vågat tro. Nu har Jan diskat, och dagens sista tvättmaskin är snart klar, med lakan och duschdraperi. Sedan får det duga. Solen tittade fram en stund så att jag satte mig ute medan disken togs om hand. Läser att S nu ligger väldigt bra till i senaste mätningen, och att SD backar mest. Igår tyckte jag mig förstå att S var på fallrepet.

Jag är trött efter allt knogande – vännen Helen tyckte jag knogade så – och den tanke som föll mig in var att eftersom jag inte knegar, så knogar jag. Något ska även jag göra. Sammanfattningsvis är det skönt att vara här, det här är en plats där jag har många rötter. Vi har varit här, i olika konstellationer i olika tider, under de senaste drygt femtio åren. Vi är här nu.

Photo by Pixabay on Pexels.com

De här är någon annans fina potäter, säkert goda de också.

.

Lördag 6 juni 2020 – nationaldag dessutom. Jaha. Mulet, blåsigt, regn i natt. Vi hade tänkt åka till Djurö, men väntar.

Just nu slumrar Jan i sin stol igen, efter frukost och disk. Molly och jag tar en promenad. Nu är det soligare, men fortfarande blåst. Och moln. Vill gå ut, vill inte gå ut. Går ut, och går in igen när moln och vind blir för mycket. En liten stund senare regnar det, och potatis och blomkrukor har fått tillräckligt med vatten, så de åker också in. Klockan är kvart i två.

Och nu vräker regnet ner, en timme senare. Bra att jag fick in grönskan, och de nyplanterade potatisarna i stora krukor står förhoppningsvis rimligt skyddade från skyfall på varsin sida om trappen.

Söndagen fick upp oss tidigt, med sol och kraftig vind. Vi for till Djurö, med två färjor via Vaxholm. Och när vi väl kom fram fick vi hjälp av granndotter med man att bära upp allt som skulle uppför backen till huset. Så tacksam, så glad att få den hjälpen och också kravet att ropa på dem om de är ute när vi kommer. De ställer upp.

Har nu tvättat även här, två lakansmaskiner. Torkat köksgolv och hårat av diverse mattor och annat med hundhårsrullen. I morgon blir det städning av vardagsrummet. Sommarbordet är ute på altanen via mattor och dragande över golvet inomhus. De vissna pelargonerna står på altanen, får bestämma om de går att klippa ner eller om de bara är att slänga i morgon.

Molly sover nu på en slarvigt hoplagd trasmatta (inte på sin ärvda Rösti-bädd som ligger alldeles bredvid henne). Och Jan är i sin säng. Det blev lugnt så småningom också mellan oss, men han var ganska så förvirrad några timmar. Kanske är det förflyttningen och att jag är stressad och trött som gör honom mera virrig än annars. Jag är inte snäll stressad, låter illa. Att hans hörapparatbatteri tog slut just när vi kom fram gjorde inte någonting bättre.

Den nerblåsta takpappen har flyttats i riktning höstbrasan, liksom nerblåsta grenar. Det behöver klippas gräs, och samlas ännu flera tallruskor till brasan, men det kan ske allt eftersom. Himlen bortom tallarna här utanför är nu fantastiskt rosaorange, det blåser inte, det är bara vackert. Och att vara här ger mig frid. Flera gånger idag har jag känt det och tänkt det, också när jag morrat och stönat över allt som behövde göras innan jag tillät mig att vara nöjd.

Frysen piper inte längre, den är nu ordentligt kall. Och det som skulle in där, är där. I morgon blir det flera tvättmaskiner.

Torsdag 4 maj 2020 – vårdcentralen ringde, de kommer upp på förmiddagen, ”är ni hemma?”

Nu har Jan duschat igen, och fått ordning på håret som stod åt alla håll i morse. Molly och jag var ute vid 7-tiden, vi har ätit frukost alla tre, disken är diskad, jag har hittat rullen med hundbajspåsar som ska vara kvar här – och nu väntar vi. Stödstrumporna får också vänta, så att sköterskan kan inspektera Jans ben.

Känns lite kyligare i luften, men sol och just ingen vind.

Molly råkade komma lite för nära den stora röda katten på gården – och katten labbade till henne så att hon (Molly) pep. Sedan följde den efter oss, och Molly sneglade hela tiden bakåt för att se om det var fara å färde. Den katten var inte rädd för en tämligen liten hund, antagligen inte för en större heller.

Nyss smorde jag in händerna, nu inser jag att jag behöver tvätta glasögonen. Konstigt hur de här två sakerna ofta hänger ihop, fast i fel ordning.

När hembesöket är avklarat åker vi hem till mitt, kanske fortsätter vi till Djurö i helgen.

Här är vi nu hemma hos mig, har fikat och ätit Napoleon-bakelse till. Nyss kom tre regndroppar, så nu sitter vi inne. Har hittat hårborste och Jans glasögon, inte i Mollys väska som jag försökte tro,  men väl prydligt instoppade (de måste ha gått dit på egen hand) mellan tre vikta sjalar i min låda därför. Jag kollade för att se om glasögonen halkat ner där, och det hade de… Däremot hittar jag inte en betälld Bokbörsen-bok, tror den finns på landet. Och dit åker vi kanske i helgen. Jag har en dröm – att en gång ha samtliga tretusenfemhundra böcker i bokstavsordning, inte i dubbla rader med tveksam ordning emellanåt. Samma författare finns ofta på flera ställen, inte bra.

Nu släpper jag allt letande för idag, det är utmattande. Apropå utmattande, jag har lyckats kränga på det tvättade madrassskyddet på Jans madrass, och bäddat rent. Min egen säng får vänta lite, täcket är tvättat och rena lakan ligger där tills jag återfår orken.

Med återfunna brillor ägnar sig Jan åt boken om Gärdet och Hjorthagen förr och nu, som han fick i posten från sina syskon. Uppskattad omtänksamhet om brorsan. Om han vill och behöver läser jag gärna för honom, men dessförinnan får han hålla på själv.

Hembesöket idag bestod av två syrror, som kollade det ena och det andra. Blodtrycket hade stigit något, men var fortsatt bra, fötter och ben mindre svullna än tidigare, pulsen okej men lite svajig – förmaksflimret. Ultraljud för att säkerställa att urinblåsan töms som den ska, och det gör den. Vätskedrivande Furix är hjälpsamt. Koll igen om en vecka. Fantastisk service, trevliga unga kvinnor som vet vad de gör. Vi är tacksamma att det fungerar, kanske ringer doktorn i morgon när hon sett journalen från besöket.

Välsignat tyst här efter ett par bråkiga dagar i stans buller med gator som borras upp, bilar som backar och varnar, som accelerar alltför fort, hundar som gläfser och barn som skriker. Allt det där är inget jag behöver, jag vet inte vad som skulle få mig att vilja bo för gott i stan. Om jag blir så gammal och sjuk att jag inte kan bo här blir det väl så. Men då i Norrtälje som ändå är mindre ”stan” än Sundbyberg. Än är vi inte där, varken Jan eller jag.

Av okänd anledning är jag bättre till mods idag än tidigare i veckan. Kanske för att jag fortfarande gläder mig åt ha mött sondottern igår kväll, och träffat sonen kort, liksom pratat med sonsonen som ville åka ut till Djurö ett par dagar. Och vi sågs när han och hans mamma var här med ved i söndags. Inte mycket till kontakt något av det, men mer än på länge.

En god middag med överbliven potatissallad, romsås och varmrökt lax, sallad, ost. Rosé och vitt vin till.  Disken ligger i hett vatten i diskhon och väntar en stund. En geting har förpassats utomhus via handduk. Solen lyser och det regnar inte. Vad ska jag läsa nu? Den rödvinade Frozen Music av Cobbold, är förpassad till soppåsen. Jag får ta en titt. Ibland blundar jag och tar en bok, vilken som helst, ur bokhyllan. Ibland vill jag läsa om just den boken. Nu blev det Stephen King´s The Tommyknockers, som jag inte vet mig ha läst tidigare.

En stund på trappen i solen. Livet är gott.

3 juni 2020 – vi är i Sundbyberg igen, för hembesök i morgon någon gång av distriktssköterska. Har som vanligt inte hört något närmare, men hoppas att hon kommer. Nya prover behövs för att se om medicinändringarna fungerar, och blodtrycket måste kollas.

Idag var det en varm biltur från Addarsnäs. Vackert väder hela dagen, och ett oherrans oljud här i ”stan”, jämfört med någon gräsklippsåkare som vi annars gnyr över. Bra med perspektiv.

Molly har varit ute på promenad med yngste sonen som har sin lediga onsdag. Vi höll oss på behörigt avstånd från varandra. Tacksam för hjälpen, som innebar att jag kunde slinka iväg och handla lite. I morgon bitti är det tvättstuga, lakan och tunt täcke och madrassfodral. Sådant tvättar jag inte i min lilla maskin därhemma. Molly får följa med till tvättstugan så slipper hon gny över min bortovaro. (Det blev tvättstuga på kvällen. Eftersom den ligger i ett separat litet hus på gården störs ingen.)

Oj, vad vi behöver klippa håret båda två. Jan släpper nog loss mig med saxen i sitt hår, men jag låter honom definitivt inte klippa mitt. Det får växa, räcker att jag angriper luggen när den skymmer sikten.

Ingen kö utanför Migrationsverket idag när jag passerade. Men mycket folk i rörelse överallt, avstånd tycks hållas.

Jan har vilat på sängen idag. Sonen vinkade till honom från ytterdörren. När han så kom upp igen tog han av sig klockan. Jag undrade varför. ”Ska duscha” – varpå jag förklarade att det kan han göra efter middagen. Stödstrumporna behöver sitta på ytterligare några timmar, och jag vägrar att ta av dem och sätta på dem flera gånger om dagen. Det är för jobbigt. Så, ren blöja, torra byxor så är han fräsch nog tills det blir duscha av i kväll. Klockan ligger kvar på bordet, men just när jag skrivit det sätter han den på sig. Hans glasögon har vi inte hittat – så då finns de väl trots allt på Addarsnäs. Någonstans. Börjar tro att de ligger i Mollys lilla väska med diverse – där har jag inte kollat.

När Molly och jag tog en kvällsrunda hörde jag plötsligt ”farmor”. Det var min sondotter som kom i bilen. Vad jag blev glad – och hon med. Hon hade varit hos sin pappas grav, går dit ofta berättade hon när vi sågs utanför hennes hus. Där brukar hon också läsa min blogg.

Kära fina sondotter min, vi fick inte kramas i kväll, men oj vad det var gott att ändå få prata lite med dig. Jag sitter här och ler för mig själv. Jan sover så han får din hälsning i morgon.

Klockan är elva – det är svart natt. Den 2 juni 2020. Jan sover, tror jag, Molly ligger bakom min stol, jag sitter här och försöker få fingrarna att hitta rätt bokstäver. En Dry Martini, två små glas rödvin gör det lite svårare.

Vet inte varför jag skriver, vet inte vad jag skriver. Vill nog inte skriva. Ett av rödvinsglasen (innehållet) hamnade i Marika Cobbold´s Frozen Music när jag satt på trappen i solskenet och flyttade slarvigt på mig. Den boken är nu inaktiverad på Bokbörsen.

Idag insåg jag att jag gör mig och Jan illa när jag inte kan behärska min frustration inför diverse tillkortakommanden. Vet inte vad jag ska göra med den insikten – mer än att fortsätta leva med honom och med mig. Jag lär falla igenom igen, och kanske han också. Och vi har det här livet tillsammans att hantera oss. Den här tillvaron kunde jag inte drömma om när vi skilde oss för nära tjugo år sedan. Livet överraskar en ibland…

Jag visste faktiskt inte att den här sortens liv fanns. Ingen hade berättat det för mig, ingen hade fått mig att begripa att så här kan liv också se ut. Noll förberedelse. Nästan som när jag väldigt ung ville gifta mig och fick ”gå till kungs” för att få tillstånd. Begrep inte så mycket då heller.

Vi fortsätter leva som vi kan. Ibland är jag dödens trött – fast inte. Överdrifterna snubblar ibland över tangenterna. Dödens trött är jag inte någonsin, så länge jag lever och så länge Jan lever. Men trött är jag, och jag önskar att jag finge ledigt några veckor. Och vet att jag då skulle fortsätta att oroa mig och bry mig och inte vara ”ledig”. Så, ingen större mening med någon ledighet.

Äldste sonens vackra rosor i skär burk gläder mig, potatisgrönskan gör detsamma, pelargonerna kanske kommer igen efter kölkknäppen som tog knopparna. Och vedboden är full, källaren är rensopad. Syrrans parasoll fick vila idag eftersom det blåste för mycket, men gläder mig även när det står ouppfällt. Livet är gott, emellanåt. Bättre än mångas. I morgon åker vi till Sumpan igen för möjligt hembesök.

Det här är före…

Måndag 1 juni 2020 – äldste sonen fyller 56. Molly och jag har handlat, bland annat fyra säckar jord à 50 liter till potatissättande. Men än kan vi vänta lite, det ska visst bli kallt igen. Idag är parasollet välsignat igen, annars finge vi sitta inomhus. Sol och varmt, inga moln, varken Molly eller jag orkar gå någon promenad nu mitt på dagen. Vi väntar till kvällen.

Molly ligger i solen på altanen, och flämtar. Det finns skugga, men hon ligger i solen. Jan är inomhus en stund. Den vätskedrivande tabletten fungerar nästan alltför bra. Hans sommarkläder finns på Djurö… Jag tvättar långa jympabrallor igen.

Molly har kissat ute på gräsmattan och passade på att morsa på två äldre gentlemän som promenerade förbi. De var pratsugna, så vi snackade en stund om den renovering som skett här på gården sedan den nye ägaren kom.

Nyss fick jag en sticka i handen, igår en i en tå. Slitet gammalt virke här på altanen, och jag går barfota. Har nästan lust att gå och bada, men vet att jag kommer av mig när jag är vid sjön. Matjessill, potatis, färsk lök och gräddfil till middag idag. Lättlagat.

Jag lyfter ut humlor som förirrat sig in i huset, och getingar med, även om jag inte gillar de sistnämnda. Vacker mandelblom i min ovårdade ”gräsmatta”, på de stora gräsytorna som hör till gården kör robotklipparna hela tiden. Gränsen mellan det ena och det andra är påtaglig, på min sida står ett räddat stånd av gullvivor, det växer massor av små blå blommor – morfars glasögon? Aklejorna är på gång bortanför klädstrecket, och pionerna i den övervuxna rabatten nedanför köksfönstret. Nedanför det andra köksfönstret växer nässlorna sig frodiga. Potatisplantorna (min pappa skulle ha skrattat åt det ordet) kommer också som de ska, de flesta. Någon ser lite klen ut, men tar sig kanske. Krukor och jord väntar till efter ”järnnätterna” om ungefär en vecka. Kan sörja över att jag aldrig lärde mig mera om odlande av en far som definitivt hade gröna fingrar. Grönare än vi ungar begrep, vi bara åt den absolut läckraste färska potatisen, jordgubbarna, vinbären. Rabarber, tomater? Och vi systrar gnydde när vi skulle rensa. Glad är jag åt att jag fick svampkunskaperna och lusten att plocka svamp med mig hemifrån. Med åren har jag utökat urvalet och lärt mig mera.

Vi har ätit duglig amandine-potatis, med mera. Det var gott. Jan har diskat och jag torkat. Nu läser ha bokgåva från syster och bror, om Gärdet. Hjorthagen och norra Djurgården förr och nu. Han är intresserad. Och jag läser om det behövs. Det är för varmt att sitta på trappen i solen, så vi håller oss inne, alla tre. Han bläddrar i boken, men vet inte var han har glasögonen. Inte jag heller, letandet får vänta till i morgon…

Nu har jag doppat fötterna i Addarn, sjön här. Och det var förvånansvärt varmt. Skyller på att Molly var med – kunde ju inte hoppa i då… Nu god natt, Jan sover eller ligger åtminstone. Jag gör någotdera snart.

31 maj 2020 – fragment av dröm: någon läste det jag skrivit, och tyckte det mesta var bra – men ”det är en obalans, det är obalanserat”. Och då utbrister min vän i ett högt och starkt ”äntligen” – min tolkning: äntligen någon som ser det jag ser…

Så kan det vara om nätterna. Annars har jag och Molly sovit gott, emellanåt i samma säng. Hon varierar med att ligga längs min rygg och i sin egen bädd. Vi har varit ute på en kissvända, hon har ätit och är nu nöjd att ligga bakom min stol.

Jan har diskat frukostdisken och tar igen sig i sin stol. Solen lyser och lockar mig ut, om en stund. Ska rigga vårt nya parasoll, syrrans gamla – det blir bra, bara jag får den tunga foten på rätt ställe. Och på köksbordet lyser rosa rosor från äldste sonen.

Nu ska potatis och pelargoner ut i solskenet, dynorna också.

Och så har Molly och jag gått en lång promenad, vi har tillbringat resten av dagen på altanen under syrrans fina parasoll. Vi har ätit middag och Jan har diskat. En timme senare, efter Rapport, minns han inte att han ätit, inte att han diskat, inte att det är kväll. Jag börjar inse att den där elektriska kalendern vi har i köksfönstret i Sundbyberg nog fyller sin funktion – den talar om att det är datum, morgon, dag, kväll. Får ta hit den. Idag är han virrigare än tidigare, och ledsen för det, ber om ursäkt för något som ingen behöver be om ursäkt för.

Jag är bara ledsen.

Det är mors dag – och jag längtar efter att någon ska morsa mig, ta hand om mig, hålla om mig. Yngste sonen ringde när jag var ute med Molly, och ingen av oss hörde någonting i blåsten. Och vår döde son ringer ingen någonsin mera, inte för att han gjorde det ofta när han levde heller. Han fattas ändå. Tänker på min mamma, som varken orkade eller hann med annat än jobba och se till att vi fyra systrar fick det vi skulle. (Det gjorde pappa också.) Tänker på Jans mamma, svärmor/farmor till sönerna. Ibland kändes hon mera som min mamma än mamma. Och innan jag begrep vad jag gjorde var jag mamma själv. Är jag ju fortfarande. I morgon fyller äldste sonen 56 år.