beskrivarblogg

Lördag 30 maj 2020 – klockan är tio över åtta och frukosten är avklarad. Mulet. Jan vaknar till i sin stol när jag slamrar lite lätt med min temugg. Dusch och därefter rakning (Jan), jag får inspektera under hakan när han är klar. Det brukar bli lite kvar där.

En lugn och skön morgon, ingen mus i fällan. Inga spår någonstans heller, kanske stannar de utomhus när det nu blir varmare. Pelargoner och potatis utburna. Ännu ingen sol, dynorna får vänta tills vädret bestämt sig. Det blåser.

Har födelsedagsmejlat syrran. Och hon får blommor från oss någon gång under dagen.

Vi har suttit ute, insmorda med solkräm, i lä för den kraftiga vinden. Nu när klockan snart är halv fyra har vi tröttnat på solen och går in. Sötpotatis, potatis, aubergine, spetspaprika, färsk lök, ett par morötter och dito rödbetor – alltihop ska in i ugnen och rostas. Men först skalas och skäras.

Och allra först ska jag krama Molly, som nyss kom hit igen. Hon ligger nu på sin vanliga plats i sin bädd, efter att ha suttit i mitt knä med magen upp en stund, att klappa. Härligt att ha henne här igen.

Det är pingstafton idag, det visste jag inte. Det gör ingen skillnad. Sonhustru och sonson har varit här med ett släp fullt av torr fin ved, ett parasoll från syrran, och en vacker blomuppsats från äldste sonen som idag byggde trapp eller så, åt en granne. Sonhustrun och jag lämpade in ved i vedboden, sonsonen körde skottkärror tills veden var slut. Och Jan insåg så småningom att det var där vi varit när han fann huset tomt… Tror inte jag riktigt fattat hur otäckt han tycker det är när han är ensam – och inte förmår gå ut och se åt andra hållet, inte det där hans bil står kvar. Åt det andra, där sonsonens bil med släp och ved står, och där vi jobbar. Han hittade oss inte.

Nu har vi lugnat ner oss, ätit middag med sötpotatis etcetera, och sett på Rapport och lokala nyheter. Jan ligger redan i sin säng, jag gör det snart, i min. Molly i sin, åtminstone till att börja med. En gång till ska vi ut i kväll. Morsdagsblommorna från sonen är vackra, står i mitt sovrumsfönster, men ska flytta ut i köket när jag drar ner rullgardinen för natten. Vinden har lagt sig den också. Det är vackert, och lite sorgligt att en pingstafton då man må hänryckas handlar mest om när man/jag ska gå till sängs. Med en fyrbent sängkamrat om en stund. Saknar den tvåbente.

29 maj 2020 – Jans fötter är svullna, vikten densamma som igår. Doktorn har inte hunnit ringa än.

Halvmolnig himmel, lite sol emellanåt, blommor och dynor är ute. Och potatisplantorna tittar fram. Vattnar försiktigt, har tagit fram Mollys mat- och vattenskålar, letat reda på hundgodiset. Hennes mat räcker en bit in i nästa vecka.

Har flyttat tomma bokkartonger till källaren, kanske behövs de igen någon gång.

Nu rakar sig Jan, utan att jag påmint, bra.

Går ut en stund, även om det inte är någon sol. Kan sitta i lä och läsa ändå. Skriva varken kan eller vill jag just nu.

Klockan två ringer doktorn – 1 vätskedrivande tablett nu, plus en varje morgon, ny provtagning om en vecka. Vi åker in igen, om vi behöver åka akut är det Norrtälje lasarett som gäller. Det är svårt att veta hur medicinerna ska balanseras… Bra med samtalet dock, tacksam att hon orkar bry sig. Hon som tog blodtrycket igår hade glömt skriva journal, så jag fick tala om viktökningen, att blodtrycket var si och så, och att jag inte visste hur pulsen var, eftersom jag glömde fråga det. Så fick doktorn sina upplysningar hyfsat ändå.

”Jag gillar inte krabba” – när jag gjort sås till och dukat. ”Jag skiter i det, du får äta ändå.” Kul middag. Eftermiddagen har varit fylld av kissande, och förvirring. (Doktorn menade att han skulle ha en Furix genast och sedan en varje morgon.)   Ibland vet Jan vem jag är, ibland inte. När jag pratat med äldste sonen, vet han E, och jag fyller på med M och A. ”Ja.”

Och jag är färdig att ge upp. Ibland idag vet han vem jag är, ibland är jag någon opersonlig Margareta. Ett minne av någon som var. Jag.

På lördagsmorgonen kan vi konstatera att den vätskedrivande tabletten gjort nytta. Och det är syrrans födelsedag.

Torsdag morgon, 28 maj 2020 – såg fel på klockan och klev upp vid sex, duschade. Jan sov en stund till, men duschade sedan han också inför tänkbart besök av distriktssköterskan. Har inget hört, men har lämnat meddelande. Behöver prata med henne om Jans viktuppgång och svullna fötter.

Igår kväll kunde jag hämta de borttappade nycklarna hos grannen i huset bredvid. Bra, nu kommer vi in i källaren också om vi skulle behöva. Vackert väder med sol och än så länge molnfri himmel.

Borde åtminstone dammsuga hela lägenheten, men gör det inte. En hittills okänd distriktssköterska kom klockan tio för att kolla blodtryck, etc. Hon fick min lapp med anteckningar, framför allt om viktökningen – och skulle prata med Jans läkare. Blodtrycket var nu bra. Tio i fem har vi inte hört av någon doktor. Vi är tillbaka på Addarsnäs, och har suttit ute mest hela eftermiddagen. Skönt. Nu är vi inne, ska äta middag så småningom, blinier med lyxskagenröra till förrätt, rostbiff med syltlök och sallad därefter. Och ost förstås. Glass för Jans del, hoppas det finns någon kvar i frysen. Kunde inte fylla på lagret, i Arninge fanns inte den sort han vill ha.

Doktorn hann tydligen inte ringa idag, hoppas hon gör det i morgon.

Vi har ätit, någon ska diska, troligen inte jag. På lördag kommer Molly, enligt avisering. Med eller utan mat, jag har så det räcker över helgen. Borde beställa en säck. Väntar till nästa vecka.

Jan både diskade och torkade, jag satt i solen på trappen med resterna av mitt rödvin. Potatisarna grönskar i sina konstiga krukor mm. Pelargonerna ser trista ut, de blev ledsna av köldknäppen för några veckor sedan, som tog blomknopparna. Syrenhäckarna börjar slå ut och fasantuppen har pratat med oss ett par gånger idag bortifrån åkröken.

Musfällan med Polly väntar i kompostpåsen. Kanske väcker den mig i natt.

Jag vill inte se programmet ”Att rädda ett barn” – vill inte förstå hur eländigt det kan vara, vill inte begripa att pedofiler finns överallt, att föräldrar inte kan ta hand om sina barn, eller ens vill göra det. Vill inte, vill inte. Programmet står på, jag försöker undvika att se, hör gör jag knappast. Tacksam för det.

Försöker sysselsätta hjärna och fingrar med annat, skriva till exempel. Vet inte hur mycket Jan uppfattar, han byter inte program.

Hans ena ben är ordentligt svullet nu. Inte bra. I morgon bitti ska han vägas, före frukost och efter morgonkissandet. Han är trots allt lite piggare nu än han varit under dagen. Men bra mår han inte. Mediciner är eländigt att få att balansera varandra. Tänker på mormor för länge sedan. Tror nog att hennes mediciner inte gick ihop alla gånger. Då visste man kanske mindre än idag, men än verkar det svårt. Jans läkare konfererar med andra läkare, en specialist på hjärtsvikt säger si och andra säger så. Nu sitter han här med svullna ben, hur blodtrycket är vet vi inte förrän i morgon. Kanske, om Lisa (distriktssköterska) kommer och kollar. I kväll kan ingen av oss göra mycket mera. Han lever. Jag med.

Nu åker hörapparaterna ur. Jag behöver inte kunna prata i telefon i kväll, väntar inga samtal. Och är glad att slippa uppfatta något av programmet på teve. Tror att Jan uppskattar att se teve på en teveskärm och inte på min dator. Oavsett vad han tittar på.

Syrenerna har slagit ut omkring oss här i Sundbyberg. Hemma hos mig är de sprickfärdiga, men inte utslagna. Åtminstone inte i morse. Kanske i morgon.

Önskar att jag kunde ta ledigt från all omsorg ett tag. Men vet naturligtvis att ”vart du än går, är du där” – det vill säga (i min tolkning) att vart jag än försöker dra mig undan så har jag allt mitt med mig. Ingenting försvinner, ingenting går att bortse från, ingenting går att sluta bry sig om. Så.

En verksamhetschef vattnar små växtskott, på teve. Vet inte vad hon chefar över, ser bara att hon är bekymrad, att hon vill att det hon vattnar ska växa upp – och att hon kanske är ledsen för att hon inte kunnat ta hand om det hon ville ta hand om. Vad vet jag, glad att jag inte vet. Glad att jag slipper/har sluppit den sortens ansvar.

Det räcker med ansvaret för våra tre söner och deras uppväxt. När de väl är vuxna får de ta ansvar själva, och gör det. De två som lever. Den älskade son som dog tog också ansvar, på sitt sätt och efter förmåga. Hans kamp var måhända svårare än någon annans, han kämpade, vann och förlorade. Så dog han och slapp kämpa längre, blev fri. Vi som är kvar blir aldrig fria från tankarna på vad vi kanske kunde ha gjort för att stödja, för att kräva, för att finnas nära honom. Han dog i en olycka med bilen mitt i kampen.

Kanske skulle han ha vunnit sin strid, kanske skulle han ha förlorat. Han och vi andra slipper veta. Han är och var älskad, och han är saknad. Han var liv och han är död. Som vi alla, levande och döda – vi som lever, de som levde, de som dör och de som dog. Gravstenen i Folkärna kyrkogård – har glömt exakta ordalydelsen, men den säger ungefär att ”den du är idag, har jag också varit – den jag är, ska du också bli. Jag levde också en gång, och du ska dö du med, en gång”.

Photo by Immortal Shots on Pexels.com

En vacker snigel.

Onsdag eftermiddag 27 maj 2020 – Jan lägger sig på sängen för andra gången idag, ”jag känner mig trött”. Oroar mig. Oljudet utifrån gör ingenting bättre. Mina hörapparater får sitta i öronen, ifall distriktssköterskan ringer. Utan dem hör jag ingenting. Ett glädjeämne, den okände farbrorn i huset mitt emot som jag inte sett de få gånger vi varit i Sundbyberg, han visade sig på balkongen idag. Honom oroade jag mig också för…

Har skickat sms till kvinnan som hittat våra nycklar, kanske kan jag gå till grannhuset och hämta dem i kväll. Ännu en kontakt att vänta på. Ingen tvättstuga i Sundbyberg den här gången, men väl en maskin därhemma innan vi åkte hit. Har postat Bokbörsen-böcker.

Nu verkar det som om Molly kommer till helgen, har fått sms från ”lillmatte”.

Det här med att inte få träffa dem man hör ihop med, som ”barn och barnbarn” (alla vuxna), det gör något med en. Inte därför att vi träffas så ofta eller regelbundet annars heller, men nu bör vi inte träffas. För allas vår skull. Men Tegnell menar att vi får ”en hyfsad sommar”. Och en expertgubbe (eller enbart generaldirektör) säger tillåtande att ”krocket är okej” – bara det sker utomhus. (Det senare min elaka kommentar.) Så obegripligt löjligt att tro att vi gamlingar i diverse riskgrupper skulle bli glada och förmodligen tacksamma för att få spela krocket.

Nej, den här skiten tar kål på oss, utan att vi därför varit smittade av corona eller sjuka. Och ändå, uppfostrat lydiga som många av oss äldreäldre, kanske även de som är äldre, är – så lyder vi. Håller oss för oss själva så gott vi kan, handlar i smyg på tider då förhoppningsvis inte så många andra kommit på samma tankar. Beställer vårt vin etc från systembolaget, köper vad som köpas kan på nätet. Tvättar händerna. Om och om igen. Men banne mig om jag tänker börja snusa! Där går en markerad gräns, hur möjligt hjälpsamt snus än må vara mot corona.

Vad innebär en ”hyfsad sommar”. Kan Jan och jag åka ut till hans ställe på Djurö, utan att förorsaka grannosämja? Förmodligen, huset ligger ju i ett område med sommarhus, inte alla är bofasta, inte alla har större ”rätt” än vi att vistas där. Det skulle vara det där med ålderdomen då, tänk om vi belastar vårdcentralen i Djurhamn, eller Gustavsberg? Det har vi gjort förr om åren. Numera är Jan listad i Sundbyberg och jag i Norrtälje. Jag vill dit ut, om inte annat så för att slänga döda pelargoner från i fjol. De må nu har försmäktat, även om de stått inomhus under vintern. Ingen har vattnat dem på månader. Huset behöver ses till, takpappen har blåst loss och någon gång får väl äldste sonen lov att klättra upp och lägga nytt tak. Hans två söner får bistå. Potatisarna jag börjat gro kanske kan hamna i det gamla landet nedanför stugan. Den där hålgörande masken borde vara död vid det här laget, men brännässlorna har säkert frodats i vår bortovaro.

Små och större bekymmer. Mina affärer med Avanza har hur som helst gått med hela 7 kronor plus i år. Jag fortsätter spara där. Och nu har vi ätit varsin fiskgratäng. Räk- och dillsås. Dillen såg vi, räkorna hittade vi inte. Fisk (av obekant sort) var det i botten, och potatismos klickat runt om. Inte oätligt, inte gott, men salt. Hemköp – ta inte hem flera sådana! Västkustfilé AB i Kungshamn, familjeföretag sedan x år. Tycker ni kan lägga ner. Lättlagat dock, in i ugnen en halvtimme.

Photo by Skitterphoto on Pexels.com

Völvans spådom – stegen till Tuna och guldet, författare Anna Charlotte Bergström.

27 maj 2020 – onsdag. Vi åker in till Sumpan om någon timme, kanske får vi hembesök av Lisa, distriktsköterska, i morgon. Musfällan smällde i natt, jag tyckte jag såg en mus på golvet när jag trött tittade, men i morse var där enbart en Polly, en tom musfälla och musblod (?). Var är musen? Gillar inte det här. Såg att Clas O har en elektrisk musfälla för 800 kronor…

Har just fått Anna Charlotte Bergströms fina och alldeles nyutkomna bok Völvans spådom i brevlådan. Den finns bland annat att köpa på Bokus, 159 kronor. Där kan du också provläsa boken. Se ovan. Den går förstås också att köpa direkt från författaren, jag förmedlar gärna kontakten.

Nu är vi i Sundbyberg och försöker få besked om hembesök i morgon eller inte… Har beställt toner till skrivaren på nätet, fått hjälp av syrran att ordna blommor till andra syrrans födelsedag, swishat och handlat. Jan är trött, ligger på sängen och vilar. Han behöver nog vätskedrivande för att bli av med vätskan i kroppen, fötter och händer är lite svullna idag. Tröttheten hänger ihop med detta också, tror jag som inte vet.

Ett jäkla oväsen här i stan. Gatan runt hörnet grävs upp, igen, och det låter om grävskopa och borrande. Samtidigt är det så varmt att det är skönt med öppna fönster och balkongdörr… Jag kan ju alltid ta ur hörapparaterna, en fördel med att höra dåligt.

Tisdag 26 maj 2020 – sol. Sol hela dagen, lite moln ibland, de var nästan sköna och efterlängtade. Vi har suttit ute. Nu har vi ätit sparrissoppa med ostmacka till, melonen väntar tills Jan har diskat. Tvätten torkade fort idag, och mandelblom och förgätmigej blommar på berget utanför köksfönstret. Fasantuppen strosade förbi runt lunchdags. Pelargoner och potatis har fått komma in över natten. Än är det ett par veckor kvar tills järnnätterna är överståndna.

Äter flera Dumle snacks än jag borde. Väldigt lättätna. Å andra sidan äter jag mycket sällan glass efter maten.

Har läst om Carl Hiasen´s Lucky you under dagen, den roar mig fortfarande. Och så har jag sålt ett par böcker på Bokbörsen, förtjänsten är försumbar, men det blir en glugg i någon bokhylla.

På lördag fyller en älskad syster 75, och på måndag fyller vår äldste son 56. Det är svårt att förstå. Alltihop har förstås en relation till min egen ålder, som också är närmast obegriplig. Men jag var 22 när jag fick vår förste son, 25 när nästa kom till oss och 27 när den yngste gjorde entré. Många liv sedan. Och ett liv som är tillbaka där det började som vuxen, åtminstone var man beträffar. Samma man, och ändå inte.

Nu är det svart kväll, klockan är halv elva och vi har sett en fin fransk film, En oväntad vänskap, på SVTplay. Jan sover, eller ligger åtminstone i sin säng, jag ska snart lägga mig i min. Dagen har varit god, jag är lugn inför natten och hoppas på goda drömmar. Ibland är de ju det.

Photo by Artem Beliaikin on Pexels.com

Söndag 24 maj 2020 – en halväten Polly fortfarande i gillrad musfälla i kompostpåsen. Ingen mus.

Jan säger sig ha varit vaken sedan klockan fyra, jag vaknade kvart över åtta. Undra på att

Photo by Ray Bilcliff on Pexels.com

han behöver slumra i sin stol under dagen. Just nu är han fräsch och nyduschad, rakad och har rena kläder. Långhårig, klippte hans yviga ögonbryn igår, får ta en vända med håret också nästa gång vi sitter utomhus.

Idag har jag suttit en stund, men tröttnade på moln och små regnstänk. Tvätten får hänga.

Har hittat stora blomkrukor som blir bra till mina potatisar så småningom. Det börjar titta upp lite grönt i de diverse små krukor de redan står i, jag fyller på jord och vattnar mycket försiktigt. Vet inte riktigt hur man ska göra. Kanske blir det något.

Nästa gång jag hämtar ved i källaren ska jag också sopa ut allt vedskräp. Visste att jag någonstans hade en gammal gisten trä”kruka” stor nog för ett par potatisar. Hittade den, med en mycket lång elsladd slarvigt nerkörd. Läge att linda sladden snyggt och använda träkrukan.

Och om sonsonen kommer med ved i veckan får jag lov att klämma in den gamla cykeln i källaren igen – eller slänga den. Hur slänger man en cykel? Sopstationen? Ett par skidor också som jag aldrig kommer att använda igen, plus stavar. Mormors fina gamla vävstol får fortsätta stå nermonterad där nere. Förmår inte slänga även den, även om jag aldrig kommer att använda den heller. Någon annan får göra det när det blir dags.

Hämtar in tvätten i alla fall, regnet ökar, samtidigt som himlen är sommarblå mellan molnen. Pelargoner och potatisar får stå kvar ute till kvällen, på ett bord på altanen.

Uttråkad, som många nu. Gör ingenting för att bryta tråkigheten heller. Bakar inte trots att smörpaketet legat i ett köksskåp för temperering i flera dagar. Idag middag ur frysen, en gryta med tomat och bönor, kanske lite fläskfilé, har champinjoner i kylen, och färsk pasta. Parmesan att riva till och annan ost att äta efter.

Resterna av en köpt färsk timjankrydda står i köksfönstret, kanske kommer det nya blad, kanske inte. Ska köpa en större timjanplanta vid tillfälle, och persilja. Trevligt att bara gå ut och klippa det man behöver.

Jan ser en man titta fram borta vid pumphuset, ”du ser väl, huset med korrugerad plåt, där är en gubbe”. Där är ingen gubbe, men hus och tak är rätt. Han ser märkliga skapelser lite här och där ibland, och de finns bara i hans huvud. De är aldrig elaka eller farliga, bara märkliga även för honom. Hjärnan är ständigt förunderlig, fantastisk, obegriplig, kanske särskilt när den är skadad av demens. Alltid skapande något, så länge den förmår. Förunderlig är ett fint ord, handlar förstås inte om ”alltför underlig”, utan i stället om något som väcker förundran.

Jag börjar tro att mitt språk är väldigt präglat av min ålder, att unga människor kanske inte begriper hälften av de ord jag använder. Gillar dessutom gamla och ibland dialektala ord, som inte gör någonting mera förståeligt. Inget stort problem, de som läser min blogg har vant sig, och är nog inte så många som räknas till de unga.

Jan har ont i ryggen både igår och idag, just nu säger han att ”det verkar bättre”. Tror och hoppas att det mest handlar om att han sitter stilla för länge, och därmed rör på sig för lite. Vi avvaktar.

Ett par starar springer i gräset och letar mat. Just nu sol igen, och molnigt samtidigt. Bara en lätt vind, så pass att den gamla vindlekan snurrar ibland, den som mannen min satte upp för länge sedan på altanplanket. Pionknopparna är större idag än igår, men än väntar de. Den gamla kaktusen i köksfönstret lever, men bara nätt och jämnt. Ser inte pigg ut.

Jag vill gå ut, åtminstone på altanen, men så fort jag hinner dit med en dyna till soffan, så mulnar det igen. Går ut, sitter en timme, i blåsten. Går in, tar in blommor och potatis, och dynor. Är inne. Lagar snart mat.

Och stänger här.

Lördag 23 maj 2020 – tror åtminstone att det är lördag. Jag blir dagvill. Dessutom har jag under större delen av förmiddagen letat efter Harper Lee´s To kill a mockingbird, beställd på Bokbörsen. Ser boken för mig, orange med bokstäver över hela framsidan. Hittar den inte. Mina böcker står i dubbla rader i flera bokhyllor, en del ligger i banankartonger – tycker att jag gått igenom alltihop. Nu får letandet vila till i morgon.

Har lärt mig att inte lämna någonting framme över natten, Polly-godis till exempel. Skålen var tom i morse, möss gillar tydligen sådant. Ska lägga en Polly i fällan i natt. Är innerligt trött på möss, och det hjälper inte vad jag än hittar på för att hålla dem borta. De är inbyggda i väggarna i det här gamla huset och smiter upp bakom hyllorna och lådorna i de låga köksskåpen under bänken vid fönstret.

Lättstuvad färsk vitkål och stekt prinskorv till middag. Enkelt och gott, inte lika gott som svärmors en gång i tiden, men nära. Kan inte räkna ut vad hon gjorde som inte jag gör. Hon var fenomenal på att laga mat, får-i-kål, köttgrytor, såser som var himmelskt goda. En gång missade hon, våra söner bjöds på filmjölk till lunch och det var väl okej – men hon hade tagit fel på salt och socker, och saltat filen. Den gick inte ner, men farmor var inte övertygad förrän hon själv smakat.

När jag går igenom mina beställningar på Bokbörsen ser jag att den bok jag letat efter såldes i december 2019… Av någon anledning har den legat kvar, kanske har jag lagt in den två gånger, kanske har Bokbörsen missat. Nu får jag mejla beställaren innan hon hinner betala.

Har talat med Jans yngste bror, om en bok han och deras syster tror kanske kan intressera Jan. Handlar om Hjorthagen och trakterna i den delen av Stockholm under 40- och 50-tal om jag förstod rätt. Även om Jan just inte läser själv längre, kanske jag kan läsa för honom och han kan minnas gamla tider. Det gör han ju fortfarande. Han minns mycket som jag har glömt, men så tidigt var jag inte med i bilden. Inte förrän 1959. Det var roligt att prata med min svåger, Jan har svårt med telefon numera och jag fick berätta.

Försöker lösa svenskans supersvåra sudoku. Fixar det inte, gör ett nytt försök senare, det brukar gå till slut.

Har städat undan lite papper, alltför mycket finns som inte behövs längre. Och skrubben är fortfarande fullproppad och ostädad. När det blir vackert väder och jag skulle kunna använda altanen som tillfällig parkeringsplats för diverse – så sätter jag mig i soffan därute och läser i stället. Någon gång blir det väl städat – har mycket som jag planerat att försöka bli av med på loppis. I sommar är det nog glest med sådana, har inte kollat om den som brukar hålla till bakom kokosbollsaffären (minns inte vad hållplatsen heter) alls finns i år. Förmodligen inte, där brukar nog samlas flera än 50 personer på söndagarna. Jag får väl köra alltihop till grovsoporna, även om en hel del är användbart för någon annan. Det skär i mitt snåla hjärta att slänga fullt användbara saker, bara för att jag inte har behov av dem längre. Kanske är mitt hjärta inte enbart snålt, kanske aningen miljömedvetet också.

Vitkålen var god, resten också. Jan har diskat, jag torkat. Diskbänken är ren och tom. Det regnar, och fönstren är strimmiga av regn. Skönt att vara inomhus och inte behöva gå ut. Än har ingen Molly annonserat sin ankomst, men kanske i morgon? Hon är den enda som får ut mig i sådant här väder.

Roslagsstoppet heter den loppis jag tänkte på, öppnar tidigast 31 maj på grund av corona.

Och nyss, medan jag sitter här och skriver, lyckades husets smarta mus plocka Polly´n som satt i fällan – utan att fällan smällde eller jag märkte något. Hörde någonting, och insåg efter en stund att det måste ha varit musen – men vad väsnades den med? Nu ligger en fälla med Polly i kompostpåsen, kanske lockar den någon? Visar sig i morgon, god natt alla. Möss och människor.

Photo by Polina Zimmerman on Pexels.com

Klockan är nio, denna Kristi Himmelsfärdsdag. Jan slumrar i sin fåtölj här i köket, han har nyss diskat frukostdisken. Jag har städat under diskbänken och tryckt in stålull i de springor , jag hittar. I natt har musen åter lyckats sno betet utan att lösa ut fällan, dito härom natten. En smart en, tror den kommer in under diskbänken – men hur kommer den ut i köket. Stämmer inte, mera stålull på flera ställen. Får krypa runt och kolla. Kanske kommer den in via diskmaskinen, som jag har blockerat upptill, men inte på sidorna (den används aldrig).

Nu är vi ute på altanen, jag har bara gått in en stund.

Och så gick jag ut igen, och vi stannade där tills klockan var fem. Ett kort avbrott i köket när jag gjorde hovmästarsås till kvällens krabba. Annars en ljuvlig dag utomhus, med solparaplyet riggat, den här gången på ena hälften av en klädställning. Fungerade. Solen lyser fortfarande, men nu har vi ätit middag. Krabban var alldeles fantastisk, fullmatad, och god. Inte blöt, perfekt. Ost efter, och glass för den som ville, Jan ville. Nu har han diskat och jag torkat.

Fortfarande dröjer Rapport en timme. Jag läser (om) Snap happy av Fiona Walker, lagom krävande litteratur en dag som denna. Watership Down tog slut igår, trots att jag läste så långsamt jag bara kunde.

Vi har sett Rapport och en film om Patrick, engelsk mops. Nu går vi till sängs. God natt.

Photo by Burst on Pexels.com