beskrivarblogg

7 april 2020 – tisdag; ultraljud idag, Jan har just duschat, sig och nästan mig. Jag hade kläderna på. Har klippt hans ögonbryn, inte lika snyggt som när frisören gör det. Ett problem när han duschar är att han inte kan ha hörapparaten i örat, och därmed hör han ingenting…

Nu dricker jag mitt kalla te och försöker samla ihop mig igen. Jag har nära till gränserna för ögonblicket. Jan är klar med morgonbestyren när klockan är kvart över nio, jag har inte börjat med mina. Inser att han inte har rakat sig… Tror det får vara, det är hans hjärta som ska undersökas, inte hans skäggväxt.

Har hällt ut mitt te och gjort kaffe i stället, Jan ville ha, men drack bara någon klunk. Lika bra det, ibland får han slem i halsen efter både kaffe och te. Då följer hosta och spottande som är ansträngande för honom, trots slemlösande tablett. Är hela tiden rädd att något ska åka ner i lungorna, men röntgen för ett par veckor sedan visade att lungorna då var bra. Nu tar han igen sig i sin stol, iklädd ett gammalt ”Mjölk är livet”-förklä för att tröjan ska hålla sig fräsch. Han blundar, och ser ganska nöjd ut, trots mitt härjande. Gungar lite lätt i kontorsstolen.

Fick äntligen se äldrehandläggarens utredningsrapport (den låg i posten): Flera timmar än tidigare (nu 20 timmar i månaden) för avlösning via hemtjänsten, duschhjälp tre gånger i veckan, strump- och klädhjälp varje morgon en halvtimme. Ingen städning, han har antingen glömt att vi talade om en gång i månaden, eller inte fått till det. Spelar ingen roll nu, vill inte utnyttja någon hemtjänst alls för närvarande. Vi får klara oss så gott det går. I morgon hoppas jag att vi kan åka hem till mig.

Jag har ögnat tidningarna på nätet, kollat mejl och FB. Undrar när vi alla blir så trötta på alla skräckskriverier om corona och covid19 att vi struntar i alla förhållningsregler och gör myteri. Går och handlar, låtsas att det inte finns något virus. Gör allt vi brukade göra innan det här började för några veckor sedan. Hur många veckor är det? Fyra-fem? Känns länge, och blir längre. Det kan kännas som om det inte spelar någon roll, vi blir sjuka eller håller oss friska hur vi än gör. Tänker vara lydig, ingen behöver oroa sig för det. Det jag funderar på nu är om det är för sent att lyda. För många av oss.

Jag känner mig ockuperad av viruset, också om jag inte är smittad eller sjuk. Småsnuvig även idag, men ingen feber eller hosta. Ockupationen handlar inte så mycket om kroppen, som om sinnet. Hjärnan kör rundgång, fokus är någon annanstans, har gömt sig och hittar inte hem. Vaknar mitt i natten av ingenting, kan inte ens skylla på Jan. Har svårt att somna om. Och går till slut upp vid halv sju, i morse dammade jag vardagsrummet vid den tiden och ruskade dammvippan på balkongen.

Jan är orolig, snurrar i sin stol. Jag vet inte varför, och det gör nog inte han heller. Men han vill inte sitta still, frågar jag så får jag till svar ”vet inte”. Men han ville raka sig, så det är gjort nu. Han är fräsch och fin under förklät. Om en timme kommer färdtjänstaxin. Alltid svårt att veta hur dags man ska beställa

Photo by Jake Heinemann on Pexels.com

hemfärd, men det går ju att ändra i sista stund. Fast det blir förmodligen inte i en sån där vacker bil.

Måndag 6 april 2020 – jag går runt och känner efter. Har ingen feber, men känner mig lite dimmig… Inte ont i halsen, aningen snuvig, ingen hosta. Än. Tvättar händerna ideligen. Om jag har någonting vill jag inte, får jag inte, smitta Jan. Och det lär vara svårt att undvika…

Nåja, vi har ätit middag, soppa, hårt bröd, ost och annan ost efter. En whisky för mig, rosé för Jan.

Jag läser, har postat yttrande angående ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehindrad till kommunen. De var negativa, enligt Transportstyrelsens anvisningar. Vi får antagligen inget tillstånd. Om Jan kan hjälpas till en sittplats medan någon/jag parkerar bilen, om han kan kommunicera och om han kan värja sig mot fara – då ska han inte ha det där parkeringstillståndet. Snacka om byråkrati – vem ska till exempel hjälpa honom OCH parkera bilen samtidigt? Kommunicera kan han, i lugna förhållanden, stressad inte; och värja sig mot fara vet jag tack och lov ingenting om. Jag bjöd hem parkeringsingenjören på ett hembesök, om ett par veckor får vi väl ännu ett byråkratpapper som ska hämtas ut med hämtbevis etc. Har gjort vad jag kan.

Håret växer på oss båda, snart tar jag fram saxen. Har varit utanför dörren när jag hämtade det negativa beskedet och när jag postade yttrandet ovan, annars inte. Ingen trängsel någonstans.

När vi kommer hem till mitt ska jag prova mormors gamla kaffekvarn. Sondotra råkade köpa hela kaffebönor (jag hade bara skrivit kaffe på lappen, och hon dricker inte kaffe själv)  – och det kan bli kul att se om jag kan koka kaffe fortfarande. Men först mala. Ett mycket litet bekymmer i sammanhanget.

Nyss en yrselvända, som tur är sitter jag i min stol. Det försvann fort.

Har beställt en rulle som tar bort hundhår och liknande från till exempel mattor. Får se om den fungerar, såg i alla fall bra ut.  Gratis, möjligen lite coronafördröjd, leverans. Den stora mattan här har jag idag dammsugit, och slitit med – och den är inte i närheten av att vara befriad från Mollys päls.

Molly själv är fortfarande hos sin matte Linn, än har jag inte hört av dem. Utgår från att både hund och matte mår bra. De vet att vi ska till doktorn i morgon och att jag var orolig för hur det skulle gå till, med Molly. Linn har antagligen påsklov nu, efter att hennes gymnasieskola varit stängd. Jag uppskattar verkligen att hon kunnat vara där de här veckorna. Men efter påsk…?

Arbetsrummet är fullt av pinaler som ska med till Addarsnäs, sådant jag saknat där nyligen. Slow Cookern till exempel, andra skor till mig, vinterkängor som ska ställas undan, Jans medicinkasse, och en hel del annat. Mat från frysen. Bilen blir full på onsdag. Och jag ska komma ihåg att ta med, och vid tillfälle slänga i grovsoporna, den gamla moppen Jan haft länge. Nu har han en ny, med fräsch tvättbar mopp.

Det här karantänandet är inte direkt sysslolöst för min del. Inte är det heltäckande heller, men rimligt försiktigt. Inga butiksbesök, inte ens apoteket. Får ett par produkter från Apotea i morgon sen eftermiddag, därmed slipper jag gå in på ett fysiskt apotek. Nästa vecka ska jag se till att förnya ett av Jans recept när vi ändå måste till vårdcentralen för provtagning, får se hur jag kan hämta ut medicinen.

Ljuvligt väder idag, sol och bara lite vind, varmt. Och vi har varit mest inomhus, Jan hela dagen, jag bara kort ute.

Någon gång ska jag också samla mig och sätta mig med företagsdeklarationen, bilagor hit och dit. Känns varje år oöverstigligt, men går till slut utan katastrofer. Och inga vinster att deklarera, men väl moms som ska in någon gång i maj tror jag mig minnas. Jag får tro att jag kan luta mig mot fjolårets papper och göra samma sak i år. Det handlar mest om att hitta fokus, att faktiskt sätta mig och låta allt annat vara utan att jag bryr mig. Och det är svårt just nu.

Söndag 5 april 2020 – hemma i Sundbyberg igen, har tvättat. Och smuttar på en whisky redan halv fyra på eftermiddagen, kanske hjälper det mot bomullen i huvudet. Har ingen feber (har just kollat), hostar inte, snyter mig inte heller (det gjorde jag igår), men… Den som lever får se heter det. Försöker hålla mig på fysiskt avstånd från Jan, men det är förstås svårt. Händerna tvättas ideligen, hans också. Vill inte, får inte bli sjuk. Värmen i kinderna är förmodligen whiskyrelaterad.

Sofia (sondotter) har handlat – toppen, och lämnat vid dörren, och Anders kom hem med tvättmedel och Risi-Frutti som jag glömt att skriva på Sofias lista. Härligt med familj som handlar åt en. Tacksam för hjälpen.

Nu är det bara ved som fattas på Addarsnäs, kanske läser ”någon” detta och kommer förbi? Albin, har du börjat jobba igen? Nästa gång vi behöver hjälp med inköp blir det du eller Simon som får uppdraget. Jag tänker inte sticka näsan i en butik igen på länge.

Nu har vi ätit sushi, inhandlad av Anders, och Jan diskar. En portion är lagom åt oss två, med extra inlagd ingefära och wasabi. Och ost efter, kanske glass också för Jans del. Tack kära barn och barnbarn för att ni bistår.

Jag inser att vi kommer att vara mera på Addarsnäs än i Sundbyberg. Det innebär att jag behöver fundera på vad som ska dit härifrån, till exempel från frysen här och till frysen där. Det ger sig. Efter påsk är det dags att beställa ett par flaskor gin från Systemet, glömde det och vitt vin häromsistens. Beställde fel, och fick tre flaskor whisky i stället, så jag klarar mig. Och Jan har sitt rosévin. Och vi har blöjor. Kanske också madrasskydd, ska hämta något på posten i morgon.

Jag närmast tömmer förråden här och flyttar dem hem till mig. Med Jans goda minne. Frysen tar jag på onsdag när vi åker tillbaka efter tisdagens ultraljud. Hittade ett par skärmmössor till Jan, bra. Då slipper han vinterluvan. En del av det som kunde behövas finns på landet på Djurö, och där får det stanna tills vi kommer dit. Just nu känns det som om det dröjer. Men ingen vet, det handlar bara om att leva så gott en kan en dag i taget. Det gör vi.

I morgon står ingenting på programmet, mera än att kanske åka och tanka, möjligen tvätta bilen också. Det senare är länge sedan. Tänkbart att om jag mår bra, att jag far in till stan och Clas O för att köpa samma lilla radio som syrran köpt där. Enligt henne har den dugligt radioljud. Och jag vill ha en. Vi får se, det med. Nej förresten, vill inte åka kollektivt. Radion får vänta. Är för snål att beställa den med hemleverans, det kostar 140 kr och jag vet inte var vi är, när.

Jag har just nu svårt att fokusera på något. Far från det ena till det andra, som en vilsen fjäril. Men inte lika vacker som de flesta fjärilar. Andra berättar också om problem med att ägna sig åt det de annars gör, och några skriver om hur kreativiteten och lusten att skapa växer med sysslolösheten. Vi är olika. Jag gläds med de som förmår göra sig glada med något just nu. Och sörjer med de som, liksom jag, bara blir virrigare och veligare för varje dag. Gott att jag gjort mig av med mitt dåliga samvete för det uppdrag jag åtog mig i vintras. Då, när jag inte visste någonting om vare sig corona eller hur Jan skulle må. Projektet ligger på is, tills världen blir sig lik igen. När det nu sker, skriver med hård avsikt inte ”om”.

Vilka vi än är som lever efter detta har en annan värld att förhålla oss till. I det lilla och i det större. Det går inte att nu förutsäga hur någonting kommer att vara eller fungera om några månader, eller något år. Annorlunda blir det. En del förändringar kommer att vara bra för många, andra inte. Jag har inte riktigt ork att beklaga att fotbollsmatcher och cykeltävlingar ställs in, men cyklister och andra tycks sörja dem. Någon så kallad ”influencer” sörjer också över att familjens utlandssemester inte blir av. Sorg hit och sorg dit.

Sorg är för min del tyngre, svåruthärdlig. tämligen evig, men efter en tid lättare att bära. Alltid med mig. Aldrig om saker och tilldragelser, alltid om människor. Sorg över de som dött, sorg över vänskap som tog slut, sorg över egna svek, och andras.

Photo by Pixabay on Pexels.com

3 april 2020 – antalet döda i corona stiger kraftigt varje dag nu. Och lär fortsätta stiga, hur länge vet ingen. Deprimerande att då klassas som riskgrupp. Men vi är det genom vår ålder, och Jan genom sin hjärtsvikt framför allt. För ögonblicket tar vi vår eftermiddagsdrink, med kex och philadelphia-ost till. Han utan alkohol, jag med. Middag blir potatisgratäng (färdigköpt, ätbar, värmd i ugn med ett blött och urkramat bakpapper i formen) och varmrökt lax. Tomater, ost och kanske melon efter, avocado med amerikansk rom, schalottenlök och gräddfil före. En duglig fredagsmiddag. Vad annat ska ”man” roa sig med numera? Vad vi ska äta i morgon låter jag morgondagen tala om för oss.

Händer och naglar är torra. Det hjälper inte att smörja in dem, när man tvättar händerna stup i ,syns igen, krokusarna slokar, är nog vissna. Jag har klyvt ved och tagit in. Det är snart slut i vedboden. Men det lär ju bli varmt i påsk, så vi kanske inte behöver mera ved.

7 grader ute, aningen mindre vind. Och lite snö igen, smått. Längtar till maj då det kanske inte snöar i alla fall.

Nu 6 grader ute, sol, blå himmel och ingen snö. Fortfarande blåsigt. Klockan är sju. Vi har ätit, och Jan diskar. Avocado och rom får vänta till i morgon. Vi insåg att vi skulle bli för mätta. Nu ska jag torka disk. Och se Rapport därefter, om jag orkar, Jan vill se. Jag blir bara trött och deprimerad.

Ett mejl från MTM gladde mig idag:

Hej!
Din bok Free spin, utgiven på Ordberoende 2020, har blivit efterfrågad av personer med läsnedsättning som inte kan läsa tryckt text. ALIS (Administration av litterära rättigheter i Sverige) har därför glädjen att meddela att MTM (Myndigheten för tillgängliga medier) har gjort denna bok tillgänglig. Mer information om boken hittar du på www.legimus.se.

Vad är en talbok?

En talbok är inte detsamma som en ljudbok. Talböcker produceras i enlighet med §17 i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Upphovsrättslagen medger att MTM gör framställningen utan att på förhand meddela upphovspersonen.
Mera information om talböcker hittar du på http://www.mtm.se/produkter-och-tjanster/talbocker. Frågor om produktionen besvaras av MTM via e-post, info@mtm.se.

Fredag 3 april 2020 – snö. Och kraftig vind. Ett par plusgrader. Har just pratat med de som ska göra ultraljud på Jans hjärta på tisdag, de rekommenderar varken att man ska komma eller låta bli, ”välj själv”. Så vi kommer väl då. De jobbar som vanligt.

Hoppas jag håller mig frisk. De gamla träden utanför mitt köksfönster böjer sig i den hårda vinden. Hoppas de håller och bara gör som vanligt, släpper lite kvistar och smärre grenar. Glad att de sista fågelfröna är på plats. Idag vill jag inte gå ut alls, men får väl ta en vedvända senare.

Jan tar en liten inomhuspromenad. Ska försöka få honom att göra det en gång i timmen. Det fungerar, andra vändan idag, inklusive rakning.

Kaprifolens gröna blad mot husväggen darrar i vinden. Mina minitulpaner har dragit ihop sig, krokus och scilla syns inte, de är insnöade. Småfåglarna gillar att jag fyllt automaterna. Vi eldar, vinden gör att det fort blir kallt i köket där vi är om dagarna.

Snön smälter undan i den lilla sol som visar sig. Och det ser ut som om vinden lugnat sig lite. Jan har ätit sitt mellanmål, en risifrutti med blåbär, och jag Falu rutbröd med leverpastej och saltgurka. Chacun son goût – eller vad det nu kan heta (och stavas) på franska. Vinden har inte lugnat sig, men det blåser tydligen i etapper, kanske är det det som kallas vindbyar.

Altanbordet droppar, solen smälter snön. Det får droppa i fred, vi ska inte sitta där idag. Här är tyst, bara vedspisen som knäpper emellanåt. Jan blundar i sin stol. Jag klämmer ur mig ord, särdeles inspirerade – eller inspirerande – är de inte. Men fingrarna vill skriva, så då får de det. Oavsett kvalitet.

Bakfunderingarna stannade vid fundering häromdagen, men nu har vi inte någonting till fikat i morgon. Kanske, har lokaliserat muffinsformar i mitt oöverskådliga skafferi, djupt och mörkt. Muffinsplåten är annanstans, men formarna står väl i en vanlig långpanna också? Det lär visa sig. Om.

Gjorde, och glömde tömma i sista slatten mjöl… Blir intressant att se hur det påverkar resultatet, nu står formarna i alla fall i ugnen, med en aning aprikosmarmelad som smaksättning. Om en kvart vet vi vad det blev.

De går att äta, men man får jobba för att få dem ur formarna. Nästa gång kanske jag inte glömmer en del av mjöl och bakpulver.

Torsdag 2 april 2020 – skriver lista för att Sofia kanske ska kunna handla. Jan har duschat och är färdig med morgonbestyren (rakning senare) och tar igen sig i sin fåtölj. Köket är varmt. Solen lyser och det blåser, men ingen storm direkt. Behöver hämta ved, men ska först klä på mig.

Nu, när klockan är ett, blåser det riktigt ordentligt. Ved är intagen, köksgolvet städat från fågelfrön som trillade dit när jag fyllde på mathållarna… Har tagit fram lök, vitlök, köttfärs ur frysen, svamp, Barillas färdiga tomatsås. Det blir färsk pasta med köttfärssås till middag. På söndag handlar Sofia, sondotter, åt oss och lämnar i Sundbyberg. Det blir bra. Jag vill inte gå in i affärer längre. Inte ens snabbt och tidigt. Fyra böcker på Bokbörsen får vänta till måndag.

Jag är glad att jag hela tiden har något att göra. Att bara sitta och vänta på att bli smittad och sjuk, vara riskgrupp och kanske dö, nu – det vore outhärdligt. Diverse göromål, torka lite målning här, göra rent i besticklådan efter som några fågelfrön hamnade där också, allt småplockande – det distraherar och får mig ibland till och med att känna mig nyttig. Mellan varven läser jag om någon av alla böckerna i bokhyllorna. Ännu har jag inte börjat läsa thrillers och deckare, men de kanske får mitt läsande de också om annat tryter. Inte Läckberg dock, delvis därför att jag inte tycker böckerna (har läst några) är särskilt bra, delvis för hennes ”Care”. Ogillar de som skor sig på skattebetalare…

Eller så skriver jag som nu.

Hittar ingen riktig gnista, inget som bränner – annat än bortfösta tankar på coronadöd, min eller de minas. Och de tankarna vill jag inte omfatta, helst inte släppa in i mitt huvud, men de dyker upp oombedda när jag väl ska sova. Då mantrar jag, som när jag slogs med speldjävulen. Och somnar till slut, drömmer livligt och inte ihågkommet mer än glimtvis. Städning i min trötta hjärna förmodligen.

Inaktiverar mitt Instagram-konto, gör aldrig några inlägg.

Blåser, blåser. Har gjort en god köttfärssås. Bara pasta att koka senare. Gillar att förbereda och sitta och slappa en stund före middagen. Än är klockan bara halv fyra, det är åtta grader varmt därute (svårt att tro i vinden). Skönt att det inte blåser rakt in genom fönstren i det här otäta huset. Komposttunnan har blåst omkull, den får ligga till kvällen. Men då är det nog bra om inga möss och annat kommer åt påsarna.

Just nu kommer jag inte på något att oroa mig för, mer än det vanliga, corona. Som jag inte vill oroa mig för. Jag vet att Sofia handlar åt oss på söndag. Tror mig om att kunna köra hem till Sundbyberg på förmiddagen. Färdtjänst den 7 april är beställd. Ska beställa till den 15 april också när jag får se brevet med kallelsen. Men egentligen skulle jag vilja skjuta upp båda läkarbesöken.

Efter två timmar med ren blöja och rena brallor, känner Jan inte när han behöver gå och kissa. Han börjar kissa är han fått ner byxor och blöja – bara att byta igen, ombyte nr tre idag. Hur orkar de som alltid arbetar med människor i samma situation som Jan med sina jobb? Jag gör det än så länge, morrar och bråkar, men byter. Och försöker låta händerna ändå vara snälla. Han kan inte hjälpa det, gör det inte med flit. Det han gör med flit, och som föranledde byte nr två idag, var att gå in i sovrummet och kissa i natthinken. Det funkar inte. Och då blir jag arg. Tyvärr fungerar det inte bättre på toa… Inte ens om han sitter ner. Nog av, nu är vi snälla mot varandra igen.

Onsdag 1 april 2020 – Jan tar igen sig i sin fåtölj i köket, efter dusch och påklädsel. Vedspisen värmer. Och jag ska just fika. Har tagit fram kalvlevern från frysen och skurit skivor medan den ännu var lite fryst. Jans före detta tofflor passar mig alldeles utmärkt, tror de kan påstås vara tovade numera. Han har å andra sidan mina av syrran stickade vackra sockor på fötterna i sina gamla tålösa tofflor. Eftersom även stödstrumporna är tålösa behövs sockorna.

Jag är glad att Jan slipper bo på någon sorts äldreboende nu. Tydligen har varken personalen där eller inom hemtjänsten på många håll någon skyddsutrustning. De boende smittas och dör. Nu blir det besöksförbud på äldreboenden. Jag har ingen skyddsutrustning heller, och hoppas bara att jag inte blir sjuk och smittar honom. Andra träffar han inte, om vi inte ”måste” in på något läkarbesök.

Att läsa om corona är inte upplyftande. Symtomen tycks kunna vara flera nu än man visste i början – jag är lite lite snuvig. Har snutit mig ett par gånger idag. Kan vara harmlös förkylning. Kan bero på att vi suttit i solen. Kan … Känner inte av någon feber, brukar känna om det så bara är 37,7 grader. Har ingen fungerande termometer här.

Jag tog ut dynorna till soffan på altanen tidigare i förmiddags. Nu är det kanske varmt nog i solen. Jan sover igen i sin stol, efter att han vaknat så pass att han ville ha fika… Så satt vi ett par timmar i solen, nu är det disigt eller molnigt, ingen sol och inte skönt därute längre. Jan rakar sig. Jag steker lök (så att den blir genomskinlig) och klyftade färska champinjoner, tillbehör till kalvlevern som dock får vänta. Tror det blir kokt potatis till. Och ost efter. Nu Jans glas alkoholfritt rosévin och några skivor salami. Jag dricker vatten än så länge.

Tisdag 31 mars – den gräddstuvade pyttipannan var tämligen trist, även med stekta ägg och inlagda rödbetor till. Nu är den slut, och jag kan alltid hoppas att jag kommer ihåg hur tråkig den var till nästa gång jag får för mig att vi vill ha pyttipanna. I morgon tror jag det blir kalvlever, med lök och stekta champinjoner och grädde. Ris till. Blir nog bra.

Kanske diskar Jan om en stund. Jag gör det inte. Bara stekpannorna. Och sköljer av disken före disk. Torkar kanske också.

Plötsligt, bara så där, utan anledning – känner jag mig lycklig när jag ser mig omkring i mitt hem. Det här är mitt hem. Det är här jag hör hemma, nu. Ibland är jag på vift i Sundbyberg, ibland (åtminstone hittills sommarvis) på Djurö – men det är här jag hör hemma. Här mitt hjärta bor. Också när det är ensamt. Det tog några år innan jag landade.

Godnatt.

Tisdag eftermiddag, 31 mars 2020 – nog tjatat om blöjor. Nu har vi dem. Det blir pyttipanna med ägg till middag, bara så ni vet. Och jag har tvättat toamattan, som ligger på en stol ute för att torka. Den centrifugerades inte. Hoppas inte tvättmaskinen beckat igen av fårull, efter toffeltvätten. När de väl har torkat har jag ett par tofflor till, Jan har ett par färre. De krympte rejält.

Det har varit alldeles för kallt för att vara ute idag, bara ner till vedboden och in i källaren för att klyva för stora vedträn räckte för min del. Vedspisen brinner snällt hela dagen. Fläkten får vila till natten.

Fortsätter läsa Rhinehart´s Long voyage back. En skildring av en annan sorts helvete än det som corona skapat i världen. En bok jag inte tål att läsa intensivt, behöver ta paus emellanåt. Så här till exempel.

Häromdagen fick jag en bild på Evangeline (Jans farmor) som ung från sönernas kusin i Frankrike, igår skickade syrran i Uppsala en bild på vår mormor Anna som baby. Värmer mitt hjärta att se dessa starka och stränga, ibland fördömande stränga (åtminstone mormor Anna) som den baby respektive unga kvinna de båda var en gång. De var nog ungefärligen jämngamla, mina årtal och datum är bristfälliga. Och de slogs för en bättre värld, på sina olika sätt. Mormor för kooperation, Koppra, Evangeline för sitt hemland Norge (och säkert dessförinnan för sin familj och sina barn, liksom mormor som ogift mamma). Och farmor min var lotta, fick nog också en medalj som jag inte känner till riktigt. Mormor och farmor gillade aldrig varandra, åtminstone vet jag att mormor alltid kallade farmor för ”fru Fällman” med ett lite snörpigt tonfall. Konkurrens? Min tolkning.

Vad jag önskar att jag visste mera om deras liv. Det jag inte vet får jag hitta på, de kan inte klaga. Den som vet mera får berätta.

Tvättade stödstrumpor hänger på tork över vedspisen, krympta tofflor står på tork bredvid. Jag eldar, tricksar med vedträn så att de ska passa ihop i spisen. Bra att ha klyvt de stora. Kvistar är svåra att hantera. Det går, det också – och spisen sprakar tacksamt när jag stänger luckan. Jag har ingen som helst klimatångest för att jag eldar ved i vedspis. Mitt perspektiv är för kort och för egocentriskt. Kanske också egoistiskt. Snart är veden slut, hoppas det blir en varm vår.

För det blir väl vår? Mina minitulpaner i rabatten tror det, de börjar slå ut. Liksom påskliljor – de ser också mini ut, förmodligen i brist på näring. Jag har inte ens klippt ner pionresterna i höstas. De står där och skämmer ut mig. All blå scilla bättrar på det hela en aning, de gula krokusarna börjar frysa.

Ännu en dag där jag ägnat mig åt Jan på de sätt jag kan. Och inte mycket mera. Glad att de förbaskade blöjorna äntligen kom till rätt adress. Ett bekymmer mindre, en sak till som jag inte behöver kolla upp. Vi har blöjor, Jan har vin, jag har whisky (gin börjar ta slut) och vin – livets väsentligheter. Livet är en fars ibland. Hoppas jag slipper vakna runt klockan fyra i morgon bitti till en påklädd man som inte vet riktigt var eller vem han är just då.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Not mine.