12 april 2020, kväll – tar fram ett tomt dokument. Kanske hamnar några ord här, det kliar i fingrar och hjärna, men allt känns ändå avlägset och ofokuserat. Om det nu är så att jag vill något. Klockan är bara halv sju, en ganska varm kväll. Visserligen många och mörka moln, men också lite ljus från solen där bakom. Inget mera regn än det som föll i natt eller morse.  I morgon far vi tillbaka till Sumpan för diverse ärenden.

Jag skriver om vårt liv nu, Jans och mitt. Berättar om hur det är att vara gammal, och leva tillsammans med före detta maken som också är gammal, och dessutom skruttig i kroppen och med tilltagande demens. Tack och lov har han också för det mesta ett gott humör, en accepterande inställning till tillvaron som den ter sig numera. Jag är bråkigare, otåligare.

Idag frågade jag honom ”vad tänker du på” – han såg tankfull ut. Svaret blev efter lite funderande ”jag tänker bara”.

Också när jag tänder snett emellanåt, är jag glad att han slipper bo på ett ”boende” som det visst heter, och kanske därmed slipper smittas av viruset. Vi försöker vara så försiktiga det bara går, men nu i veckan ska vi till vårdcentralen för nya prover, och till en läkare inne i Stockholm, med färdtjänsttaxi. Jag gillar det inte, önskar att vi kunde stanna här hemma i mitt lilla hus utanför Norrtälje hela tiden. Tills allt som har med corona att göra är över, om det nu går över någon gång.

Både Jan och jag är ”riskgruppsplacerade” genom vår ålder och Jans sjukdomar. Frivillig karantän så långt möjligt, ingen hemtjänst även om den har beviljats av kommunens handläggare. Jag har lärt mig dra på hans stödstrumpor, sorterar hans mediciner, ser till att recept förnyas. Än har jag inte klippt vare sig hans eller mitt hår, men hans ögonbryn. Vi reder oss, blir håret för långt lär jag väl klippa även hans hår och min lugg. Resten av mitt kan jag sno ihop i en snodd, eller en påsklämma, som förr. Tjugo över nio, dags för sängen och en stunds läsning. God natt.

Photo by Edu Carvalho on Pexels.com

Could be me on a joyous day!

Det här publicerade mitt förlag idag:

Ordberoende förlag – ger ut böcker som berör

Free Spin – Berättelsen om mitt spelmissbruk. Jag vill inte att någon annan ska behöva skriva en sådan bok Ordberoende förlag – ger ut böcker som berör – 2020-04-12 16:22 CEST Nu är det farligt lätt att tro att allt ska ordna sig med den där vinsten i något spelsammanhang. Den där som bevisligen (?) många andra vunnit. Jackpot. Tro mig, du kommer bara att förlora. Jag skrev boken ”Free Spin, berättelsen om mitt spelmissbruk”. Jag vill inte att någon annan ska behöva skriva en sådan bok. För mig var det nödvändigt, jag behövde skriva för att överleva mitt spelberoende. Nu har många människor den tid som de kanske inte haft tidigare, är uttråkade och oroliga, bekymrar sig över hur pengarna ska räcka till allt när de är permitterade. Nu är det farligt lätt att tro att allt ska ordna sig med den där vinsten i något spelsammanhang. Den där som bevisligen (?) många andra vunnit. Jackpot. Tro mig, du kommer bara att förlora. Om du har tur kanske du enbart förlorar pengar. Har du mindre tur förlorar du också din självkänsla, din respekt för dig själv, din tro på att du faktiskt har ett värde. Att du är viktig, att du duger som du är. Om du har tur fortsätter den du älskar att älska dig. Och de dina slipper skämmas över att du spelat bort hela din existens. Slipper säga ”morsan är alldeles väck, hon är inte klok”. Jag hade också tur som förlorade allt jag någonsin ägt. Inte för att det var mycket, men det var mitt. Plötsligt var ingenting mitt längre. Allt var borta, bortspelat. Kronofogde, skamliga räntor på lån, rädsla varje gång något låg i brevlådan. Efter flera år skuldsanering, som snart är klar. En ynka liten början på ny självkänsla, ny glädje över att jag överlevde. När det värsta hänt, och alla mina svek och lögner avslöjats, blev mitt sätt att bearbeta mitt liv att skriva och beskriva. Mina ord bekräftade för mig att det går att överleva, det går att vilja leva igen. Också när det mesta tycks förlorat. Historien kan inte göras om. Den kan accepteras, den kan få vara historia – och liv kan levas med ett spelmissbruk som historia. Free Spin är berättelsen om mitt spelmissbruk. Min bok gjorde mig fri. Den gav mig mitt liv tillbaka. Jag är tacksam också för de eländiga åren, för alla sorger, och all skam. Jag lever, och idag spelar jag inte. För min egen trygghet har jag registrerat mig (kontinuerligt, ett år i taget) på spelpaus.se. Gör det du med. Free Spin finns som inbunden, e-bok och ljudbok.

Påskdagen 12 april 2020 – mulet, har regnat. Inget uteväder. Började dammsuga, men när jag skulle byta påse hade jag flera av fel sort. Resten av dammsugandet får vänta, torkade golven i stället. Eldar. Just nu fikar jag ensam, Jan sitter på en stol i sovrummet och halvsover. Det brukar han göra efter morgonbestyr med dusch, rakning och klädsel. Och än har han inte trillat av stolen. Det stabila skrivbordet stöttar upp honom. Någon bilstädning blir det inte heller.

Inser att tandläkaren har bokat två tider, jag ska bara ha en till att börja med. Har skickat sms, hoppas det fungerar.

Jag tar fram vår lilla lammstek, den ska ha rumstemperatur när den tillagas. Och brynas med nätet kvar, läste jag mig till när jag undrade. Så in i låg ugnsvärme, termometer, tror inte längre än tre kvart, liten som den är. Mycket vitlök instucken där det går, salt, svartpeppar, timjan

. Råstekt potatis till, tyvärr ingen mintgelé, den är slut och någon mynta har jag inte heller. Sallad och ost.

Tänker på vänner utomlands, och hoppas de inte blir sjuka. Har förstås samma hopp för alla härhemma… Tänker också på de vänner som inte bara oroar sig för corona och sjukdom, utan kanske också slåss med sina speldemoner. Demonerna vädrar morgonluft i kristider, är lätta att väcka till liv även om de slumrat länge. Tacksam att jag själv inte känner det suget nu, men tror att många gör det. Och åker djupare ner i skam och obefintlig självkänsla, med noll självrespekt och noll ekonomi, skulder som bara växer. Önskar er kraft att stå emot.

En god middag är äten, Jan diskar.

Photo by Naim Benjelloun on Pexels.com

Riktigt så artistisk var inte vår lammstek…

Påskafton, 11 april 2020 – tror att jag trodde igår att jag skulle städa bilen idag. Det gjorde jag inte. Men vedspisen svärtades, och elspisens ugn och plåtar blev renare. Det tog sin tid. Några timmar på altanen har vi också njutit av, och snart blir det en Janssons frestelse till middag. Nu har jag duschat och tvättat håret. Renare jag också.

Jan har motionerat några vändor på altanen med rullatorn, under protest. Hans benmuskler försvinner alltför snabbt, och därmed blir det svårare att gå – etcetera. Jag tjatar, han gör oftast så småningom som jag säger.

Ett kraftigt blåmärke på vänster arm visar var vedträt landade, det som hoppade ur klyven igår. Bra att det tog där det tog, och inte högre upp.

Kul (inte) att göra en god Jansson, och så går Jan ut på toa mitt i middagen, och stannar där. Länge. Bra att magen fungerar, men varför mitt i middagen? Kall Jansson, han äter en tomat också. Ingen sallad, inget hårt bröd. Jag blir lack, och äter en portion till alldeles själv. Någon avocado med skagenröra eller gubbröra ville han inte ha. Men nu ser det ut som om gubbröran ändå frestar lite. Försöker att inte vara sur. Lyckas dåligt. Och lite sallad åker ner, för min skull. För mina sura miners skull. Ändamålet helgar medlen heter det visst.

Nu har

Photo by Daniele Putti on Pexels.com

vi tillsammans tittat på flera av de program som handlar om sicilianska husdrömmar – det blir fint det där rosa slottet. Och det kostar pengar, hoppas bara att de inte också drabbas av Italiens corona.

Jan har nu lagt sig, och jag ska strax göra detsamma. Det är bara skönt att vara alldeles ensam en liten stund innan jag ska sova. Vedspisen har slocknat, jag bryr mig inte om att tända den igen förrän i morgon bitti. God natt.

Så har vi ätit, våra röror och tämligen hårda ”mogna” avocados, grön lättkokt sparris, sallad, ost. Och jag har torkat Jans nybytta brallor fria från skagenröra, liksom golvet nedanför hans stol… Servietten ligger oanvänd bredvid hans tallrik. Jag blir vrång och otrevlig, han tar det som vanligt lugnt. Tur det. Så småningom diskar han kanske. Vi får se.

Även om jag briserar emellanåt, så klarar vi båda mitt stressade humör. Mycket tack vare Jans lugn, eller möjligen indifferens. Skönt vilket det än är. Om han tände som jag skulle vårt liv bli outhärdligt.

Baxade ut min gamla cykel ur källaren, däcken tomma, styret rostigt, växlarna???. Går det att få ordning på en sådan cykel? Den är nog färdig för skroten, är åtminstone tjugo år gammal. Kollade elcyklar, priserna förskräcker. Så mycket kommer jag inte att cykla någonsin. Inte ens med motor. Har nog cyklat färdigt.

Tittar lite förstrött på Sicilien-husrenoverarna. Vilket projekt – men har man renoverat fem hus tidigare i livet så har man kanske skaffat sig ekonomi för att ta sig an ett palazzo på Sicilien, med siciliansk byggfirma…

Klockan är nio, Jans stödstrumpor är avlägsnade, han sitter i sin stol i köket. ”Lite tidigt” att lägga sig, tyckte han nyss. Vi eldar vår fina torra ved, den nya värmefläkten står i hans sovrum. Båda lamporna i tavelbelysningen i vardagsrummet har tagit slut. Engbergs tavla behöver ljus, nu är den halvsides belyst – hittar en lampa som passar i lampförrådet, måste köpa flera. Och batterier till min nya radio, så att jag kan bära den med mig ut på altanen när det är sådant väder. Inte mera den här helgen verkar det som.

Behöver skura vedspisens ringar, och svärta dem med spissvärta. Och göra rent ugnen i elspisen. Det har behövts länge, flitig användning. Jag lider inte brist på sysselsättning. Läser mellan varven, har försökt mig på Lemmy av Porter, men tror inte jag kommer att avsluta den  läsningen. Vissa böcker fungerar inte med mig. Det här är nog en sådan. Ska ge den en chans till innan den hamnar på Bokbörsen, där jag köpte den.

Har nu lagt hörapparaterna på bordet. Det är ljuvligt tyst, Jan tar en liten lur i sin stol, spisen sprakar ibland och gläder mig, det betyder ju att veden brinner. Utelampan på trappen är tänd, liksom den enda lampan över Engbergs (autodidakt, Sala) tavla. Och min sänglampa, rullgardinen därinne är nerdragen. I köket en lampa över spisen, en i taket och så min lampa på köksbordet. Hemburen från England och mitt hittills enda besök på loppis i Brighton med bästa vännen för några år sedan. Italiens design, nu putsad och finare än då. Släcker taklampan. Den behövs inte nu.

Snart ska jag väcka Jan så att han kan gå och lägga sig. Snart ska jag också gå till sängs och förhoppningsvis sova. Brukar vakna vid 3-4-tiden, men somna om efter idogt mantrande. Upp för det mesta vid 6, halv 7. Te i lugn ensamhet, tills det är dags att koka ägg och duka fram frukosten till oss båda. Tänder i spisen efter att ha tagit bort det mesta av gårdagens aska. Men i morgon ska där skuras innan jag tänder – om jag bara kommer ihåg det i morgondimman. Min, inte vädrets.

God natt, det är kväll nu.

Photo by Paula on Pexels.com

Långfredag 10 april 2020 – klockan är snart fyra på eftermiddagen. Solen har gömt sig, men Jan har suttit på altanen ett par timmar. Jag klöv ved. Hela den stora säcken är inne i källaren, kluven och färdig att använda. Ända tills jag var nästan klar hade jag två härliga vedtravar bakom mig och klyven. Sedan rasade alltihop, så nu är golvet täckt av ved. Jag tog mig ut. Kroppen är trött nu, och den sönderbitna tanden är vass. Annars är det bra, jag är nöjd med att ha tagit hand om min ved innan det kom något regn. Den stora säcken är hopvikt i vedboden, pallen står kvar utanför. Bra sysselsättning en lång dag.

Middag blir gubbröra (nyss gjord), skagenröra, avocados, sallad, röd paprika, ost. Känner inte för mera matlagning. I morgon kanske jag städar bilen inuti. Bilden ovan visar inte min ved…

Natt, skärtorsdag, svart därute, varmt och skönt i köket. Vedspisen brinner, tack vare Örjan. Glad och tacksam att få veden levererad utanför vedboden. Nyss åkte hans bil (och han?) förbi, en inspektionsrunda så här på kvällen kanske. Han håller koll och det känns väldigt tryggt.

Jan sover, åtminstone hoppas jag det. Strumporna är avtagna, han är omstoppad i sin säng, den nya värmefläkten går och det stora fula elementet har flyttat ut till tvättrummet. Jag har en stund alldeles ensam, innan jag också kryper i säng.

Det är konstigt hur snabbt det trots allt går att vänja sig vid den här konstiga tillvaron. Vi ska åka in till Sundbyberg igen på annandag påsk, provtagning tisdag morgon, däcksbyte efter lunch i Gustavsberg, läkarbesök nästa dag för Jans del, tandläkare för mig dagen efter. Sedan tillbaka hit till Addarsnäs. Jag vill vara här, och kanske kommer Molly med oss när vi åker tillbaka hit. Hon stannar hos sin matte nästa vecka, så mycket vet jag. Saknar henne och inser samtidigt att det är skönt att inte behöva bry mig om henne också…

Har ställt ut soptunnorna, men det blir väl ingen hämtning i morgon på långfredagen. Vet inte. När jag ändå var in till Norrtälje idag, så slängde jag den gamla värmefläkten och en mopp på sopstationen i Görla. Numera hittar jag dit. Hade tänkt tvätta bilen också, men insåg att jag kan göra det på Mekonomen i Gustavsberg nästa vecka. Där kan jag stå och vaska utan att behöva åka in i en sådan där otäck sak med stora borstar och vatten överallt. Gillar inte sådana. Har bilen varit otvättad hela vintern så klarar den sig en vecka till. Kan ju dammsuga och städa inuti när vi är här, med förlängningssladd till dammsugaren. Ett projekt för morgondagen kanske.

Skärtorsdag 9 april 2020 – biter av en tand när jag äter en Riesen-kola och tuggar alltför entusiastiskt. Skit. Får tid 16 april hos min tandläkare. Nog om detta. Det gör inte ont. Bara i plånboken.

Tacksam är jag för att gården har en sådan fantastisk förvaltare. Igår pratade jag med honom om att min ved var slut, idag står en stooor vit säck full med torr ved utanför min vedbod. Jag klyver och sorterar, har tagit in och eldar just nu. I källaren har jag en hög färdig ved och halva säcken återstår att hantera. När så bommen inte ville öppnas med min kod och jag var på fel sida med bilen, ringde jag honom och han ringde bommen. Och mig ett ögonblick senare för att kolla att jag faktiskt kom in. Han är guld värd, eller åtminstone kanske någon sorts belöning. Han och Mischa, som väl var den som fyllde säcken med ved.

Lyssnar just nu till mina gamla CD-skivor på min nya radio. När jag ändå ”var tvungen” att snabbt åka in till Clas O i Norrtälje för att köpa ny värmefläkt (den gamla dog igår) så köpte jag även en FM-radio som jag kan spela CD på. Lite burkigt ljud, men mina öron är inte så finkänsliga. Har saknat min musik. Nu har jag den igen, på köpet fick jag Tegnell och procenter och siffror in absurdum, orkade lyssna en stund. Nu skön klassisk musik i stället.

Livet är alltså som vanligt – en del bra och glädjande, annat mindre så. Balans kanske det kan kallas. Musiken gör mig gott. Jan är inte så intresserad, men protesterar inte.

Middagen idag blir rostad potatis, morötter, röd paprika, champinjoner och kycklinglårfiléer, marinerade sedan igår kväll. Tror det blir bra. Ost efter.

Det var gott, jag åt därefter. Jan åt. Idag har jag torkat honom i rumpan för första gången i vårt långa liv tillsammans. Med babyservietter, mjuka och trevligt fuktiga. Hittade ett paket i hans städskrubb häromsistens

Photo by Victoria Borodinova on Pexels.com

och tog med dem hit. De kom väl till pass. Skönt att varken han eller jag är besvärade av den här konstiga och nya sortens intimitet.

Efter middagen och när Jan diskat, lyssnar jag (och kanske Jan) till Jan Garbereks Officium. Som så många gånger förr ger den mig ro. Musik är så mycket viktigare än jag låtit mig tro, när jag inte haft möjlighet att spela mina CD-skivor. Jag har enbart lyssnat till Youtube ibland, och där mest Cohen, har glömt bort Spotify. Nu är musiken tillbaka hos mig, i mig. Tack vare en röd, ganska ful, liten, rund radio.

Och jag spelar försiktigt, inte som tidigare på full volym. Säger mig att jag tar hänsyn till Jan. Kanske är det så, eller så är det mig jag tar hänsyn till. Ibland är det svårt att skilja det ena från det andra. Spelar ingen stor roll.

Eller så gör det det. Nyss sade han ”jävla skrikande” och jag dämpade genast volymen ännu en bit. Tråkigt det här med att leva någon annans liv utan att någonsin kunna göra det, men ändå, på bekostnad av det som kunde vara ett eget liv. Inte för att tycka synd om mig, bara som en observation som skaver lite. Suddar ut lite glädje. Så nu plockar jag fram ytterligare skivor jag vill spela i kväll. Dan Gisen Malmquist till exempel, Vattenringar. Därefter får det bli Rapport.

Tisdag eftermiddag, 7 april 2020 – hemma igen efter ultraljudet. Kvinnan som hanterade apparaten såg förstås hjärtflimret, ”men det har han väl haft ett tag, hjärtat ser ju annars bra ut”. Det gjorde oss glada. Färdtjänsten gick att bok om, så att vi också kunde åka tillbaka efter bara en kort väntestund. Skönt när allt fungerar. Nu kör jag ett par tvätt- maskiner, och i morgon åker vi hem till mitt och Addarsnäs. Såg just i statistiken att Sundbyberg har relativt många smittade per 10 000 (tror jag det var, jag är inte riktigt pålitlig när det gäller siffror), men 125 var högt i jämförelse med andra kommuner i närområdet. Så här ska vi inte vara mera än vi måste. Anders, sonen, måste tyvärr förbli här.

Nu tar Jan igen sig i sin stol, vi har fikat och det känns bra att ha gjort det vi skulle idag. Nästa vecka hjärtsviktspecialist, och dessförinnan nya prover på vårdcentralen – och däckbyte. Vi får lov att åka tillbaka direkt efter helgen, den 13 april. Därefter tänker jag att vi finns hemma hos mig någon månad, om inget oväntat och förskräckligt inträffar. Om ingen av oss blir sjuk.

Tvätten är klar, bara två maskiner. Vikt och undanlagd, utom det som ska med i morgon.

Jan ligger på sängen och vilar en stund, jag har stekt bacon till ugnspannkaka och försöker nu vädra ut matoset, och har tagit fram hallon och blåbär ur frysen. Middagen idag, ost efter.

Känner mig piggare idag, kanske var ”dimmigheten” de senaste dagarna bara oro inför ultraljudet idag? Visar sig.

Ett bekymmer har jag just nu – veden därhemma är slut. Okej, vedkorgen inne är fylld, men vedboden tom. Några alltför långa vedträn ska kapas och kanske därmed kunna klyvas, men inte många. Kanske kan förvaltaren på gården bistå med någonting som går att elda – får kolla när vi kommer ut. Annars får element och fläkt duga för uppvärmning. Går det också, men är inte lika trevligt som en sprakande vedspis.

Jag har för första (och förmodligen enda) gången i livet ätit ”mjuka kryptoniter, sur & salt viol” – gåva i samband med köp av Cathy Catarina Söderqvists bok Fingal Olsson och hans stora tvivel. Har ännu inte hunnit läsa boken, men har läst tidigare om Fingal och tyckt om. De där kryptoniterna tror jag inte att jag behöver framöver, men gärna flera böcker av Cathy Catarina Söderqvist. Den senaste boken blir min påskläsning.

7 april 2020 – tisdag; ultraljud idag, Jan har just duschat, sig och nästan mig. Jag hade kläderna på. Har klippt hans ögonbryn, inte lika snyggt som när frisören gör det. Ett problem när han duschar är att han inte kan ha hörapparaten i örat, och därmed hör han ingenting…

Nu dricker jag mitt kalla te och försöker samla ihop mig igen. Jag har nära till gränserna för ögonblicket. Jan är klar med morgonbestyren när klockan är kvart över nio, jag har inte börjat med mina. Inser att han inte har rakat sig… Tror det får vara, det är hans hjärta som ska undersökas, inte hans skäggväxt.

Har hällt ut mitt te och gjort kaffe i stället, Jan ville ha, men drack bara någon klunk. Lika bra det, ibland får han slem i halsen efter både kaffe och te. Då följer hosta och spottande som är ansträngande för honom, trots slemlösande tablett. Är hela tiden rädd att något ska åka ner i lungorna, men röntgen för ett par veckor sedan visade att lungorna då var bra. Nu tar han igen sig i sin stol, iklädd ett gammalt ”Mjölk är livet”-förklä för att tröjan ska hålla sig fräsch. Han blundar, och ser ganska nöjd ut, trots mitt härjande. Gungar lite lätt i kontorsstolen.

Fick äntligen se äldrehandläggarens utredningsrapport (den låg i posten): Flera timmar än tidigare (nu 20 timmar i månaden) för avlösning via hemtjänsten, duschhjälp tre gånger i veckan, strump- och klädhjälp varje morgon en halvtimme. Ingen städning, han har antingen glömt att vi talade om en gång i månaden, eller inte fått till det. Spelar ingen roll nu, vill inte utnyttja någon hemtjänst alls för närvarande. Vi får klara oss så gott det går. I morgon hoppas jag att vi kan åka hem till mig.

Jag har ögnat tidningarna på nätet, kollat mejl och FB. Undrar när vi alla blir så trötta på alla skräckskriverier om corona och covid19 att vi struntar i alla förhållningsregler och gör myteri. Går och handlar, låtsas att det inte finns något virus. Gör allt vi brukade göra innan det här började för några veckor sedan. Hur många veckor är det? Fyra-fem? Känns länge, och blir längre. Det kan kännas som om det inte spelar någon roll, vi blir sjuka eller håller oss friska hur vi än gör. Tänker vara lydig, ingen behöver oroa sig för det. Det jag funderar på nu är om det är för sent att lyda. För många av oss.

Jag känner mig ockuperad av viruset, också om jag inte är smittad eller sjuk. Småsnuvig även idag, men ingen feber eller hosta. Ockupationen handlar inte så mycket om kroppen, som om sinnet. Hjärnan kör rundgång, fokus är någon annanstans, har gömt sig och hittar inte hem. Vaknar mitt i natten av ingenting, kan inte ens skylla på Jan. Har svårt att somna om. Och går till slut upp vid halv sju, i morse dammade jag vardagsrummet vid den tiden och ruskade dammvippan på balkongen.

Jan är orolig, snurrar i sin stol. Jag vet inte varför, och det gör nog inte han heller. Men han vill inte sitta still, frågar jag så får jag till svar ”vet inte”. Men han ville raka sig, så det är gjort nu. Han är fräsch och fin under förklät. Om en timme kommer färdtjänstaxin. Alltid svårt att veta hur dags man ska beställa

Photo by Jake Heinemann on Pexels.com

hemfärd, men det går ju att ändra i sista stund. Fast det blir förmodligen inte i en sån där vacker bil.