beskrivarblogg

Jag (och förmodligen också Agnes) är trött(a). Inte för att vi uträttat några storverk idag, bara ändå.

Har slagit sönder – eller snarare, vinden slog sönder – ett av mina nyligen Tradera-inköpta martiniglas. Parasollet välte och glaset med det. Några timmar senare skulle jag byta glödlampa i duschrummet, lyckades klämma dit kupan så att glödlampan trasig föll till golvet framför fötterna på före detta maken som duschade. Det gick bra, jag plockade glas igen och han skar sig inte. Och den nya lampan lyser. Som sagt, jag är trött.

Molly har redan lagt sig, i min säng. Klockan är nätt och jämnt nio, det är svart augustikväll utanför fönstren. Och jag gäspar. Det finns ingen att vara vaken med, ingen att småprata med, ingen att smeka och älska med. Läser i stället – just nu en bok av författaren till Ved, Lars Mytting. Jag vill fortfarande läsa ved-boken, men den här kom före. Så här långt en knepig och välskriven historia.

I förmiddags for jag iväg för att posta böcker. Glömde väska med plånbok hemma och vände efter en kvart och åkte tillbaka. Det här är typiskt stressbeteende, minns de gånger jag i San Fransisco trodde att jag tappat plånboken, spärrade alla kort och sedan hittade plånboken… Stress. Nu var jag inte långt gången innan jag kom på vad som fattades. När jag så handlade, med lapp i hand, kom jag hem utan vad det nu var, någon sak. Det har jag glömt nu och jag har slängt lappen. Det går nog bra ändå.

Photo by Akshar Dave on Pexels.com

Ovanstående sägs vara en bild av stress…

Fredag som jag försöker göra om till lördag.

Både Agnes och jag är aningen dagvilla. Molly är hemma igen efter att ha varit hos vännen och tre andra hundar. Hon har badat, ”simmar som en bäver” enligt vännen. Och nu är hon nöjd att vara här med före detta maken och Agnes. De har ätit lax, spenat och god Gotlandspotatis till middag. Ost efter. Nu är det snart dags för Rapport. Inte för Agnes, då tar hon hörapparaterna ur öronen.

OM nu TV4 hör av sig i veckan och vill något, vad gör Agnes då? Jo, hon börjar med att ta på sig den blå klänningen, armbandet och ringen – klädsel som hon känner sig både fin och rimligt säker i. Klänningen har hon ärvt efter bästa vännen, armbandet har hon fått av mannen sin, och ringen har hon köpt själv, till sig själv. Så försöker hon samla ihop allt om sin bok i huvudet – och inser att det inte går. Hon får lita till att hon hittar det hon behöver, när hon behöver det. Om inte så blir det väl inget inslag, men det vore ju synd.

På tisdag ska hon till tandläkaren halv tolv. Den där tanden som tidigare krånglat har börjat krångla igen, och det duger inte inför möjligt teveframträdande. Inte inför releasen heller. Så.

På Facebook är det härligt med hästkraft, det är flygskam och annan -skam, ät mindre kött, shoppa inte, bortsprungna kaniner, och mycket annat. En del intressant, annat inte så intressant. Agnes tittar och känner sig enbart som en som tittar, betraktar, står bredvid och glor. Rosa himmel med blå övertoner, svarta tallar mot himlen. Vackert, det berör henne. Facebook alltmera sällan.

Förmiddagens tvätt är torr, den blå klänningen går att använda igen. Och resten av tvätten också. Före detta maken har diskat middagsdisken, Agnes har enbart suttit i sin stol och ätit kakor. Bokstavligt, kolakakor och kanelkakor, inköpta på Ica Maxi i Gustavsberg, bakade på plats. Goda dessutom.

Nu är hon så där stirrigt ostyrig igen, vet inte vad hon vill och absolut inte vad hon inte vill. Det där livet med internetscasinospelande – nu för länge sedan – gav nog en viss intressant spänning till tillvaron. Plus allt det andra, det eländiga, skamsna, fattiga, skyldiga. Det där med fingrar som var stela av att ha knappat in insatser, noterat förluster, bytt casino och hoppats på bättre tur annanstans. Det där galna, obegripligt konstifika. Det som Agnes hjärna inte någonsin kommer att kunna förstå – hur kom hon att tappa all sans? Hon hade nog gjort det i andra sammanhang – men hon hade ju aldrig spelat på någonting, aldrig satsat sina pengar som hon kom att göra.

Just nu är hon övermätt på sitt spelberoende jag, hon vill vara en alldeles vanlig och möjligen normal nästan 80-årig kvinna. Hur nu en sådan ser ut och beter sig, hon vet inte. Hon vet bara att hon knegar på, hon lagar mat, handlar och tvättar, torkar golv och ser till att hunden får mat och vatten. Kommer ihåg att begära nya recept åt mannen. Ser till att hans finska påläggskorv alltid finns till frukostmackan. Hon både äter och dricker själv också, och före detta maken får både frukost, ibland lunch (han vill oftast inte ha) och middag. Och glass en stund senare (när Agnes konsumerar sina kakor).

Och så lanseras hennes berättelse om spelmissbruk på fredag. Om allt fungerar så finns Free Spin i fysisk form då, så att hon kan klämma på boken och hålla den i handen och förundras. Övertyga sig om att det faktiskt är en bok. Hon har skrivit en bok. Det blev faktiskt en bok.

Nu kliar det i fingrarna, men hjärnan är trött. Agnes (eller jag) vill skriva, vill skriva en ”riktig roman”, som Torbjörn Elensky sa idag på btj-dagen i Göteborg när han presenterade sin herrgårdsroman. Vad nu en riktig roman är…

Inte vet jag, men skriva vill jag. Hur jag ska hitta ro och tid och lust samtidigt är en annan fråga. Ibland tror jag att jag gör det hela mera komplicerat än det behöver vara. Som nu till exempel, före detta maken sitter lugn och ser på teve, ett program om matlagning, någonting om ”höns och tuppar?”. Jag kan inte hävda att han stör mig, hörapparaterna ligger bredvid mig på bordet invid stolen. O.ch Molly är kvar hos bästa vännen till i morgon.

Det var intressant att vara med om en sådan här Bibliotekstjänst-dag, med förlag som presenterade sina nya böcker och bibliotekarier som lyssnade. En klok kvinna stickade medan hon (förmodligen) lyssnade. Inte alla presentationer var maximalt professionella. Samtal mellan förläggare och författare inför en levande publik fungerar enligt min väldigt personliga uppfattning inte så bra. Som publik känner jag mig exkluderad. De två där på scenen har fokus på varandra, och vi andra förmodas titta intresserat på. Den formen gör sig nog bättre i teve…

Kul att få vara med dock, och lärorikt. Också som egen träning inför min presentation av Free Spin, funderingar hit och dit dess förinnan, tills något kom ur min mun som nog inte liknade det jag skrivit ihop i förväg – men som fungerade. Att älta i hjärnan utan att definitivt bestämma sig för något är tydligen inte helt fel.

Skriv då, då. Nä, inte just nu, vet inte vad, fantasin räcker inte och verkligheten är lite för jobbig för ögonblicket. Den har för många frågetecken, för mycket som jag inte kan försäkra mig och andra om att ”det är okej, det går”.

Jag har glömt koden till mitt eget bankkort, använder därmed före detta makens, och för över pengar till hans konto efter inköp för egen räkning. Igår jeans, behå, mascara – inför att stå på scen fem minuter inför ett antal (stort) bibliotekarier i Göteborg. Ibland är livet absurt. Men, jag kan övertala mig – jag har inte köpt behå på många år (kommer bara att använda denna dyra i nödfall också), mascara behövde jag för enstaka tillfällen, och jeansen var H&M, billiga, tajta och i perfekt färgstämning till klänningen jag ärvt av bästa vännen. Så. Och pengarna är återförda.

Möjligen apropå flygskam, shoppingskam, etc. Så skäms jag inte.

Före detta maken ringde mig igår kväll, han var förvirrad och ville att jag skulle ringa äldste sonen. Gjorde. Sonen pratade med sin pappa, och lugnade honom. När jag så kom hem idag sent på eftermiddagen visade det sig att de piller han skulle ha tagit i morse fortfarande låg i skålen, med min lapp ”torsdag morgon”. De kunde ju inte läggas i det vanliga lilla saltkaret – där låg föregående kvälls piller när jag for – och då blev det förvirrande för honom. Sorgligt och stressigt, för honom, för mig, för sönerna. Vi behöver någon form av ytterligare assistans, jag fixar inte att alltid vara närvarande.

Just nu är allt lugnt igen, jag är hemma och betyder förmodligen trygghet för honom när hans sinne inte fungerar som det har gjort. Jag får bestämma oss för att en utebliven dos medicin inte är hela världen.

Hemma igen. Duschat, Tagit på favoritplagget, en Yasuragi-rock från längesedan. Fixat lite middag till före detta maken. Vi åker ut till ön och hämtar Molly i morgon, istället för i kväll.

Jag är trött och nöjd, presentationen av Free Spin på btj-dagen (Bibliotekstjänst) i Göteborg inför många bibliotekarier gick bra. Applåden efter mitt korta prat värmde, och det var fint att vara tillsammans med Ordberoende förlagschef Ewa Åkerlind i två dagar. Vi åt fantastisk pasta på Trattoria la Gondola på Avenyn på onsdagskvällen, och lika fantastisk räksallad på Mnågonting på Centralstationen före återresa till Stockholm. Jag orkade inte äta upp allt, och det vill säga mycket!

Nu kanske teve4 hör av sig i veckan och så är det release på fredag – och kalas med släkten för sonen på lördag.

Sedan ska jag vila, eller så. Plocka svamp, gå i skogen med Molly. Jag hoppas på färdiga böcker och att få hålla en i handen på fredag, hoppas möta vänner på Östermalmsgatan 84 ”runt 17” (tidsangivelserna har svajat, mina och förlagets – nu är det halv 5 som gäller, men annat funkar förmodligen också). Ser fram emot en vecka full av nya erfarenheter. Tack vänner för alla era former av stöd!

Idag halkade före detta maken i duschen hemma i stan, trots antiglidremsor på golvet. Vi får skaffa en matta och lägga in, plus röja av bänken från schampo etc så att han kan sitta och duscha. Det verkar som om det gått bra, han landade på rumpan och slog i huvudet lite lätt i väggen. Och han kom upp på fötter igen. Förnekar att han är yr eller att något skulle vara fel…

Usch, så lätt det händer. Fallolyckor och konsekvenserna av dem är orsak till många sjukhusvistelser och även dödsfall. I morgon får han låta bli att duscha, även om han skulle behöva. Jag åker till Göteborg och han blir ensam några timmar på dagen, och över natten plus halva torsdagen. Yngste sonen tittar till honom på sin lediga onsdag.

Det här är svårt. Jag behöver kolla vilken hjälp kommunen kan bidra med.

Allt verkar bra, vi har ätit middag och han har diskat. Värmen har avklingat något, jag svettas inte längre som jag gjorde tidigare idag. Jag droppade. Norge har hört sig för om att ”återpublicera” artikeln som stått att läsa i Aller press de senaste dagarna, om mitt spelberoende. Jatack, säger både jag och Ordberoende förlag. I morgon åker vi till bibliotekarierna i Götet. Tror mig förstå av väderprofeterna att paraply är bra att medföra.

Photo by Aleksandr Slobodianyk on Pexels.com

Agnes är konstigt tom. Hon har liten lust att skriva, sätter sig ändå i stolen med datorn i knät och rör på fingrarna. Och visst blir det ord, men…

Idag var hon och Molly i skogen, en lång vända med välfylld svampkorg som resultat. Och trött kropp, möjligen trötta kroppar. Molly har varit väldigt lugn hela dagen… Agnes har stekt det mesta av svampen, och lagt ett lass svart trumpetsvamp att torka. Middagen idag var lättlagad, överbliven Skagen-röra på salta kex som förrätt, Keldas skärgårdssoppa med varsin torskryggsbit och lite grädde. Det gick ner alltihop!

I morgon åker vi in till Sundbyberg alla tre, och på onsdag far jag (Agnes får stanna hemma) och Ewa Å till Göteborg, för att presentera Ordberoende förlag och Free spin för bibliotekarier. I natt låg jag och drömfunderade på vad jag snabbt ska säga som fångar boken (och publikens intresse). Jag fastnade då för ”det syns inte utanpå, spelberoendet – men det är ibland dödligt för den som drabbats. Jag överlevde, och hittade tillbaka till ett liv efter några år…” Kanske säger jag något sådant (och lite till) eller så blir det något annat.

Innan jag tar mig till Centralen och tåget på onsdag sk a Molly lämnas hos vännen, där hon får sällskap av fyra andra hundar! Sonen är ledig och knallar upp till sin pappa för att se till att han mår bra, det finns mat att värma i frysen. Och jag kommer  tillbaka torsdag sen eftermiddag, då vi också hämtar Molly här ute på ön. Vi pusslar på.

Insåg just att jag inte har någon vettig väska att stoppa lite ombyte i, det får duga med en Ikea-kasse. Jag är på ett eller två ställen, mina väskor är på ett tredje. Bibliotekarierna lär inte behöva stå ut med synen av den blå kassen, och Ewa tål det förmodligen.

Söndagsmorgon – har städat (dammsugit, torkat golv, Molly fäller päls igen), kört en tvättmaskin, diskat, ätit frukost (det senare i omvänd ordning). Vaknade halv sju och väckte även före detta maken… Nu på förmiddagen är sonens vän skjutsad till bussen, han stannar till kvällen. Och snart kommer släkten.

Solen skiner, lätt vind som torkar tvätten fort trots att det känns fuktigt i luften. Jag har just läst och sagt OK till artikeln i Forskning och Framsteg. Tack Sara Hammarkrantz.

Sonen fick skjuts med släkten in till stan, vi har fikat och pratat minnen några timmar  och kommit ihåg sådant vi glömt, och annat vi minns, om de som levde före oss.  Starka kvinnor, ibland otydligare män.

Fint att mötas, alltför sällan, men ändå. Före detta maken och jag satt en stund i kvällssolen och funderade kring dagen. Han har sina minnen, ofta mycket klara, jag har mina, ofta minde tydliga. Kombinerade blir de något. Det var gott att se svägerska och svåger efter alltför många år, gott att möta barnens kusiner. Vi finns ju – och gläds åt att vi också finns för varandra.

.

Just nu har jag ingen koll på tillvaron.

Sonen har fyllt femtio, det kalasas och ska kalasas igen om två veckor, min bok Free spin är tryckgodkänd (trots ett förargligt klockslag under en datumangivelse, ett WordPress-påhitt som vi missat att ta bort). Spelar ingen roll. Omslaget lär se bra ut, säger förlaget. Release dagen före nästa födelsedagskalas. Och kanske TV4, efter 5, någonstans före boksläpp, men jag har inte hört något mera om det… Göteborg och bokpresentation för bibliotekarier fredag morgon, tåg torsdag och retur fredag middag. Molly hos bästa vännen, före detta maken får vara sig själv nog.

Jag har gjort gubbröra och Skagen-röra, värmt färdigköpt Västerbotten-paj och stekt kantareller, plockade i skogen här. Gjort sallad, och med grannfruns bistånd fått ut alltihop i hyfsad ordning på altanen till oss ätande människor, tolv till antalet. Bubbel med och utan alkohol till. Rågbröd. Chokladkladdkaka med frosting till efterrätt, bakad av sonens vän. Bestick och glas räckte till, papperstallrikar gjorde disken enklare. Och grann”barnen” skjutsade gästen från Bro åtminstone en bit på vägen. Nu tittar två på teve och två sitter vid dator respektive padda. Molly ligger under min stol, trött hon också av uppmärksamhet och många människor idag.

Jag längtar ut i skogen. Men skogen får vänta till måndag.

I morgon kommer före detta makens syster och bror, och två av sonens kusiner hit. Vi har chokladkaka kvar till fikat. Det är länge sedan vi sågs. Jag gläder mig åt att de vill komma när de för en gångs skull är i Stockholm samtidigt. Umeå är långt norrut, och Limhamn är långt söderut…

Himlen är fortfarande ljusare än tallarna utanför fönstren. Vackert med grenverket i det aningen ljusa mörkret. Snart är det svart augustinatt, och varmt som det ska vara så här års. Vädret har varit snällt idag. Igår blev jag genomblöt efter intervjun och innan jag kom hem och kunde byta kläder. Ösregn, länge. Idag icke så.

Det är jag tacksam för. Det, och goda grannar, goda vänner, älskad son och före detta make, kärleksfull hund. Jag skrev ”vi” först, ändrade till ”jag” – men tror förstås att övriga också är tacksamma. Vi har haft en god dag.

Födelsedagsmiddagen avnjuten – nu är sonen och hans vän och Molly ute och tar en lång kvällspromenad. Agnes och före detta maken sitter inomhus. Agnes vet inte riktigt vad hon vill just nu. Koppla av, koppla ur ligger nära till hands att önska. Inte görligt just nu. En annan gång.

De promenerande är återkomna, Molly ligger i sin bädd, och övriga sitter/ligger bäst de kan, läser och virkar.

Jag googlar urininkontinens, kopplat till stroke och demens – och hittar det vi söker, före detta maken och jag. Det som går att göra för hans del är att han försöker kissa också när han inte vet att han behöver, kommer ihåg att göra det om han inte gjort det på några timmar, gör det som det sista innan han lägger sig. Han är förtvivlad över ”olyckorna” och rädd att det ska bli för mycket för mig. Det är jag inte rädd för, tvättmaskinen fungerar – men jag blir ledsen över hans oro och hans känsla av att ännu en tidigare självklarhet inte fungerar som den ska…

Det är faktiskt inget annat än skit att bli gammal och inte kunna göra det som aldrig varit ett problem tidigare. Jag ska prata med husläkaren (om hen finns ö h t), men tror inte vi får någon hjälp, annat än möjligen förslag att använda blöjor. Där är vi inte än, inte så länge tvättmaskin och jag gör det vi ska. Jag undrar vad det här gör med självkänslan hos den som sakta blir allt mera dement och redan är osäker och otrygg. Hatar att inte kunna bistå, hatar att det inte finns något som gör livet lättare också för den som sakta lämnar det som hittills varit hans. Sörjer hans liv medan fortfarande lever.

Jag tror jag har bekymmer med vad jag ska skriva när jag nu skrivit det jag hade att skriva. Mitt spelberoende och -missbruk är färdigskrivet, historia. Så vad ska jag berätta nu?

Agnes och mitt (och Mollys) liv är inte så intressanta, inte fyllda med elände, katastrofer eller sorg. Inte hela tiden. Ibland tränger sig verklighet på, och gör dem rädda och ängsliga. Tills de alla tre kommer på (Molly förmodas hänga med) att de just inte kan göra mer än hänga med, ta hand om varje dag, leva den som vore den den sista. Fast det fixar de ju inte. Eller åtminstone fixar sällan.

Klokheter har en förmåga att trigga fram motsatser. Leva varje dag som vore den den sista – blir ”skit i idag, gör vad du vill, eller gör inte vad du inte vill”. Strunta i om det är vettigt, bry dig inte om att andra kanske (säkert) tycker du är knäpp. Alltför icke-vis, du borde vara klokare vid din ålder. Alltför utan perspektiv och utan tankar på framtiden.

Agnes frustar till, hon undrar vilken framtid ”man” avser.

Den både hon, Margareta och Molly har är tämligen kort och kanske till och med förutsägbar. De är ungefär jämngamla, de tre. Hundårsräkningen har ingen av dem riktigt kläm på, men om Molly är 11 år, så blir det kanske 77. Lika. Fast Molly är spänstigare än de två andra, som ändå är rätt friska i ben och annat.

Hon är pigg, fast inte just här och då!