beskrivarblogg

Tisdag, har gjort tårta till sonens födelsedag i morgon. Jag är ingen tårtmakare… I morgon blir det festmiddag, vet att han gillar oxfilé och bearnaisesås, så det blir det. Med sallad, klyftad rostad färskpotatis och nyplockade kantareller och svart trumpetsvamp till. Och tårta som sagt, om vi inte ätit den tidigare på dagen, med jordgubbar, vaniljsås och grädde och tårtbottnar. Färdigköpta. Bubbel.

Han fyller bara femtio en gång. Hans bror fick aldrig någon sådan födelsedagsmiddag (och när jag tänker efter så fick inte den äldste det heller, eftersom deras bror dog just när den äldste av sönerna fyllde femtio). Han som fattas är med oss ändå. Så kan livet vara.

På lördag firar vi den yngstes födelsedag med grannarna här på landet, tror jag vet vad vi ska bjuda på. Och på söndag kommer hans pappas syster och bror, med dotter respektive son, och hälsar på. Mycket välkomna, länge sedan vi sågs – senast i begravningssammanhang.

Idag grät jag nästan när jag såg på min före detta äkta man. Han åt frukost och det gick bra, tills det inte gick bra. Han sätter i halsen, kan inte svälja, behöver göra sig av med allt det slem som kommer jag vet inte varifrån. Det är plågsamt för honom, och för oss som ser honom plågas.

Ännu en sak att lära sig om att bli gammal, detta att få svårt att svälja, har lärt mig (tror jag) att det heter dysfagi. Verkar inte som om det finns något som hjälper. Vi har uteslutit fil och mjölk som kanske är slembildande (olika uppfattningar om det). Det blir ibland eländigt ändå. Inte alltid, men för ofta.

Jag får stålsätta mig, skynda mig att hämta något att spotta i – och låta bli att visa hur svårt jag tycker det är att se honom. Oftast händer detta på morgonen, när det mesta av frukosten är avklarat. Före medicinintaget som väl är.

Livet pågår och jag är tacksam för det.

Tomt dokument, tomt huvud, lördagskväll, runt klockan åtta. Molly som vanligt under min stol, före detta maken i soffan med hörlurar på, ser på Rapport. Det mörknar så sakta. Lite mulet och blåser fortfarande.

Idag, söndag, har jag lagat cassoulet  med kycklinglårfilé, god chorizo, bacon, schalottenlök, gul lök, vitlök, krossade tomater, stora vita bönor och champinjoner, färsk timjan från krukan på altanen. En stor gryta, trodde sonen och hans vän skulle komma idag, men de kommer i morgon. Den här grytan lär inte bli sämre av att få vänta lite.

Vädret är påfrestande idag, kvalmigt och opålitligt, men inget regn här ännu. När jag var i byn och handlade i morse fick jag vänta ut en kraftig regnskur i bilen. Lokala skurar kallas det visst. Nu har jag gått inomhus.

Läser just nu Balli Kaur Jaswal´s bok Erotiskt skrivande för ensamma änkor, utgiven av Massolit 2018. Bra, emellanåt rolig, intressant och tankeväckande. Berättar för mig, som är okunnig, om indisk (punjabi) kultur i London, och mycket annat. Om kvinnor och om mäns kulturella förtryck av kvinnor. Högst läsvärd. Bra översatt av Linda Skugge, frånsett en lapsus i början där huvudpersonen ”visualiserade sig”… och tyvärr, några problem med att skilja på han och honom, och annat liknande.

Boken är bra, oavsett ovanstående. Jag blir lite överraskad av att författaren är född och boende i Singapore, hon verkar mycket hemma även i London. Vill gärna läsa mera av henne.

Nu är klockan snart halv tio och det är dags för sängen. Molly väntar på att jag ska flytta hennes bädd till mitt rum, före detta maken borstar tänder. Jag ska. Det har regnat lite under kvällen, altangolvet är blött. Och det är svart därute.

Har nu skickat ut inbjudningar till releasen, fattade nog inte hur det fungerade med Ewas inbjudan. Fått respons från flera. Några ska försöka komma, andra säger att de kommer, några har annat för sig.

Molly ligger på trappen, före detta maken sitter i en stol där det lyser lite sol om den visar sig mellan molnen. Det är blåsigt, inte särskilt varmt. Vi har just fikat, med tunna mandelkakor till (icke hembakta). Kanske blir det en vända i skogen om några timmar. Har vattnat och ansat pelargonerna.

Jag letar lä, hittar inget men inser att det ändå är varmare i det sparsamma solljuset än i skuggan. Varför jag envisas med att dra med mig datorn ut är oklart. Någonting kliar i fingrarna, men ger sig inte riktigt tillkänna. Bara molar, men gör inte ont som tandvärk. Mera som ett myggbett man bestämt sig för att inte klia på, men som kliar infernaliskt. Kanske handlar det helt enkelt om allt de närmaste veckorna, som jag inte har riktigt kontroll över.

En vända i skogen gjorde gott, Molly i koppel (och därmed jag med). Vi hittade mycket kantareller som nu är rensade och förvällda för senare bruk. Härligt. Solen har just nu definitivt gett upp, den gömmer sig i heltäckande moln. Vi har flyttat inomhus, där Molly sedan en bra stund redan legat under min stol.

Falukorvsgryta, schalottenlök, vitlök, krossade tomater, färsk timjan, lite överbliven crème fraiche till färsk pasta – lördagsmiddag i det här huset. Sorbet därefter.

Och fortsatt funderande på vad det är som vill skrivas…

Just nu är det mörkt här i rummet, bara datorskärmen och teven lyser upp lite. Molly verkar vilja gå ut, men får vänta en stund. Jag har inte något annat att göra än sitta här och låta fingrarna gå. Inte skapa viktiga budskap, inte vara klokare än klok, bara sladdra lite och få ner ord på skärmen. När jag ser ut genom fönstret syns något som antagligen är en nergående sol bortöver i nordväst. Tallarna skymmer nästan det rödgula skenet.

Det är välsignat tyst, före detta maken har hörlurarna på och jag har hörapparaterna ur. Nu har Molly och jag varit ute och kissat, Molly kissade och jag sällskapade, och pratade in henne igen. Tänder taklampan i rummet på före detta makens önskan. Mörkret blev kanske för svart. Han bär ut sin tallrik med melonskal, utan att använda käppen när han går. Den står som vanligt på ett annat ställe än där han är – trots att han behöver den för att gå bättre. Och jag kutar inte upp och räcker fram den varje gång…

Jag vacklar mellan att ”hjälpa till” och låta bli, före detta maken rör sig allt sämre, jag gråter inombords när jag ser honom. Ändå är det ju han som måste försöka förflytta sig, röra på sig, ta en kort promenad, om än plågsam, varje dag. Och han gör det, oftast. Men inte utan mitt tjat. Inte självmant (intressant ord tycker jag plötsligt nu när jag ser det).

Molly hittar sin bädd vid mina fötter och är nöjd att ligga där en stund, innan vi flyttar in bädden i mitt sovrum. Hon har fått ett nytt gammalt örngott på sin uttjänta kudde. Nu har hon den ursprungliga dynan som börjar bli ganska tufsig, och kudden att boa in sig med.

Snart är det dags att gå till sängs allihop, och önska varandra god natt.

Bjuder in till bokrelease, har insett att många vänner inte fått inbjudan, trots delning till vänner på Facebook. Eller så har de inte orkat tacka nej… Vet inte hur det fungerat, men gör vad jag kan för att sprida budskapet. Vill gärna att många kommer. Och köper en bok, eller flera. Och skålar i Richard Juhlins alkoholfria bubbel. Eller läsk. Min Dry Martini får jag ta när jag är hemma igen.

Nåja, det visar sig. Ännu något jag inte har kontroll över, bara kan acceptera.

Vill skriva igen, men kan inte fokusera på vad. Nu får spelberoende och -missbruk vara färdigskrivet. Vill släppa den identiteten nu, det må vara tillräckligt.

Vi har just ätit en förträffligt mogen Gaia-melon efter sniglar och gravlax till middag. Perfekt, inte minst för att det var lättlagat. Gravlaxsås sedan tidigare, laxen och sniglarna framtagna ur frysen. Melonen har legat på bänken och pratat med mig hela veckan, nu var den perfekt och lite lagom ful.

Så vad ska skrivas? Av Agnes eller mig.

Får nog ge mig tid att läsa igenom det redan skrivna, om kärlek, saknad och död. Om glädje också, fortfarande, minnen av glädje. De kan få mig att sitta där och fånle utan att någon mer än jag vet varför. Jag minns mannen min och hans leklust, hans livsglädje och hans ständiga donande med ett eller annat. Hans sekelskiftesbaddräkt, randig. Hans snigelsamlande när det var tid för sådant, och hans hantering av sniglarna innan de så småningom kunde ätas. Julklappsrim, försäljning på Vaksala torg inte enbart av loppisprylar, utan även av kramar à 5 kr styck. Hans. Med mig smått hukande i bakgrunden, i början – jag blev van vid påhitten och tyckte för det mesta om dem. Alla dessförinnan okända snapsvisor, som jag aldrig sjunger nu.

Oj, vad han fattas mig. Och världen i övrigt.

Han och jag, ett tema. Tror inte jag är där än, så att jag kan skriva om oss utan att bli patetisk. Vår relation, det som nog var vår kärlek, den vill jag inte göra patetisk, den vill jag inte att någon ska läsa om och säga ”så banalt”.

Den var större än så, eller åtminstone annorlunda. Inte banal. Plågsam ibland, både när den var hemlig och när den var allas egendom. Fylld av varm glädje när den var som mest och bäst. Tacksam när den var där då livet slutade för honom och fortsatte för mig. ensam.

Sitter ute med datorn, ser knappt skärmen. Konstigt hur markören försvinner så fort jag försöker skriva utomhus…

Rönnbären blir allt rödare, snart dags att plocka för rönnbärsgelé. Men först måste jag hämta saftmajan hemifrån. Tomma burkar har jag här, socker må handlas, kanske lite pektin också. Molly är ovanligt klängig idag, går jag in så gör hon det, går jag ut gör hon det också. Idag ska det tydligen inte vara många meter mellan oss. Vädret är lite ”ovädrigt”, kanske påverkar det henne. Kraftiga vindbyar, moln och ibland lite sol, så moln igen.

Avgrundsskall från grannhunden, där ligger Molly i lä. Hon lyssnar, men tycks inte bry sig. Nu fnysskäller hon lite på ett par som passerar nere på vägen, men ligger kvar. Hon tycker nog att vägen är hennes.

Forskning och framsteg vill också intervjua. Glädjande med intresse från så olika media som veckotidningar, kvinnomagasin, dagstidning och den här tidskriften. Och TV4. Ewa på Ordberoende förlag har uppenbarligen bra kontakter och är bra på det här med marknadsföring av förlagets böcker. Såg att hon inbjuder till kurs i just marknadsföring för författare. Hon vet vad hon pratar om.

Sitter fortfarande ute sen eftermiddag. En av mina bloggläsare med gott omdöme (min grundade uppfattning efter att ha haft henne som kund) tycker att jag ska skriva en kärleksroman, om mannen min och mig. ”Du skriver bra.” Tack, säger jag.

En annan bloggläsare undrar om jag jobbat med skrivande professionellt, eftersom jag skriver bra. (Just nu tar jag alla chanser att skryta obehärskat.) Svaret är nog nej, även om jag ansvarade för mjölkförpackningstexter en gång i tiden, och för ännu längre sedan också jobbat på bokförlag. Inte skrivit själv just, förrän i samband med livskraschen och det öppna bloggandet om mitt spelmissbruk.

Kanske är det dags att sluta skämmas (Nemo: nån gång får det vara färdigskämt, P-O Enquist ”man kan inte ha syndaångest jämt”.) Jag närmar mig ett mindre skamset tillstånd.

Photo by Nadine Wuchenauer on Pexels.com

Riktigt så här frusna är inte rönnbären ännu…

Tror det är dags att locka fram Agnes igen. Hon har varit väldigt tystlåten på sistone, men nu får hon nog ta Margaretas plats ett tag. M har fullt upp med annat. De vaknar båda alldeles för tidigt, ibland med hjälp av Molly som är morgonpigg. Idag redan kvart över fem… Nu sitter Agnes här med Molly vid fötterna och tittar ut på skogen. Och himlen, som ser molnig ut, solen syns inte.

En tvättmaskin går redan, det blir en till under dagen. Middag? Något ur frysen. Kanske ska hon baka muffins igen, med blåbär. Eller göra en sån där hallonkaka, hon sparade ju receptet. Får bli på köpehallon i så fall, de egna få har hon ätit upp.

Hon städade ordentligt igår, och plockade svampen i skogen, så inget av detta står på programmet för dagen. Vad i all världen ska hon göra? Hon är vilsen, har nog någon sorts ”post-depression light” efter att manuset igår blev tryckfärdigt. Tomt är det. Andra skrivande människor lär omedelbart sätta igång med en ny bok, eller kanske ha skrivit halva nästa redan när den föregående går till tryck. Så icke vare sig M eller Agnes. Men en massa utskrivna sidor med ord på har de båda. Frågan är till vad nytta. (Eller så har de gjort sin nytta redan, bara genom att skrivas.)

Fortfarande grå himmel. Hänger tvätten ute i alla fall, tar in om. Välsignar tvättmaskinen, när barnen var små hade vi ingen. Då fick vi också bära vatten från pumpen nere vid vägen, med ok. Det var enda chansen att orka ta två fulla hinkar uppför backen. Tvättade nog inte lika ofta då, bar oftast med tvätten hem till stan och tvättstugan.

Fingrarna på datorns tangentbord. De väntar på något, något som inte har med spelberoende att göra. Något som inte handlar om förlorade år, om ledsnad och sorg. Kanske till och med på något som kan kallas glädje, lättsinnighet, förundran inför något fantastiskt fint. Det känns inte riktigt som om de är redo för sådant, varken fingrarna eller  Agnes i övrigt. Just nu är sådant fortfarande alltför obekant, det är tryggare med det välkända, även om det är tjatigt och trist. Är det den så kallade reptilhjärnan som hellre hanterar det ”kända helvetet” än ger sig in i nya sammanhang? Så att Agnes kan skylla ifrån sig, hänvisa till att hon var så omedveten…

Före detta maken sitter i soffan efter frukosten. Han sover lätt en stund, förmodligen hänger det ihop med hans strokeskadade hjärna. Nylig forskning visar på samband.

Hennes hjärna försöker tänka fram det hon ska säga till bibliotekarierna i Göteborg om två veckor. En kort och rapp sammanfattning av Free spin, så att de får lust att läsa och ta hem till sina respektive bibliotek runtom i landet. Något som ”inte ger bort” boken helt, den ska ju helst säljas.

Vilka argument kan göra en bok som Free spin intressant för kommunala bibliotek, kanske skolbibliotek?

Författaren är en gammal kvinna, hon är inte någon kändis, inte speciellt intressant, vanlig.

Agnes tror att just det gör boken läsvärd för många. Det allmängiltiga, att spelberoende är något som alla kan hamna i. Alla kan fastna, oavsett ålder och kön, jobb eller inte jobb, hälsa och alla andra mänskliga sammanhang. Agnes själv oroas mest av att så många unga människor spelar bort sina liv.

Det syns inte utanpå. Det talas inte mycket om det personliga beroendet och missbruket. Några stora rubriker om förlorade eller förskingrade miljoner emellanåt. Ibland några artiklar om spelreklam och indragna spellicenser, en statlig utredning som ska vara klar och komma med förslag om ett drygt år.

Och ändå är den här sjukdomen vanlig, och den drabbar inte enbart missbrukaren. Den påverkar alla i missbrukarens närhet.  Och alla får leva med konsekvenserna i många år.

Nu behöver Agnes låta hjärnan släppa det hon i början av inlägget hävdade att hon ville släppa… Skrivpaus.

Tryckfärdigt korrektur. Idag har jag och Mia Fallby, som satt manuset, gått igenom de sista ändringarna. Nu kan det äntligen bli en bok. Hög tid, säger jag som talar om release den 6 september. Förlagschefen Ewa har förmodligen is i magen efter tio års verksamhet!!

Det känns inte riktigt verkligt. Och det är det ändå.

Jag försöker se till att vänner som kanske inte sett releaseinbjudan ska få veta – några svarar, andra inte. Det verkar ändå som om några kommer, vore ju inte så kul om jag och förlags-Ewa och Maja och Finn från Spelfriheten stode där ensamma den 6 september… Jag vet att jag kommer att sakna ”mannen min”, som han heter i Free Spin. Men jag kan inbilla mig att han är med mig där också, som för det mesta annars. ”Bortom nära” som vännen Svenarne uttrycker det.

Många vänner från mina första trevande inlägg, i min blogg och i 1av3.se, kommer heller inte att vara med mig annat än i tanken. Men ni ska veta att ni funnits där hela vägen fram till den här boken. Den som praktiskt och väldigt påtagligt har bistått mig är Helen Wohlin Lee. Jag hittar inte orden att uttrycka min tacksamhet för hennes ”pep talk” och hjälp. Utan henne hade det aldrig vågat bli någon bok.  Vi ses för första gången i verkligheten på releasen. Och vi känner varandra utan att ha mötts öga mot öga.

Det är min första release, har bara varit besökare på en tidigare. Vet inte hur sånt här går till, vet för all del inte hur det går till att vara med i ”efter 5” på TV4 heller. Men jag gillar att min bok lottas ut i M magasin, jag gillar att det kommer reportage i Året Runt, Hemmets Veckotidning och Sydsvenskan. Ser fram emot att presentera boken för många bibliotekarier i slutet av augusti, och har redan ont i fötterna inför Bokmässan i slutet av september. Mässor är inte snälla mot kroppen – hoppas intresset för boken balanserar det hela.

Tacksam för att Ann-Kristin Agesund låter mig sova hemma hos henne natten mellan fredag och lördag. Måste visst ladda ner en app (hur går sånt till?) för att kunna köpa tågbiljett från Göteborgt hem till Ann-Kristin. Det ordnar sig, det med. Ännu en generös vän från Facebook.

Just nu försöker jag säga mig att allt är bra. I alla fall allt som har med Free spin att göra. Men jag vill väldigt gärna att många av mina vänner – från 1av3 och Facebook – kommer och firar med mig den 6 september. Jack till exempel, var är du? Hur får jag tag på dig igen?

Vacker, solig, aningen kylig onsdagsmorgon. Före detta maken sover fortfarande, hans frukostägg kallnar. Liksom det lilla som är kvar av mitt te i koppen. Vaknade som vanligt vid halv tre, var vaken några timmar och somnade om, tills Molly väckte mig vid åttatiden. Då ville hon gå ut, och det fick hon. Hon gör en snabb inspektionsrunda på egen hand och kommer igen efter några minuter.

Tvättmaskinen är igång. I morgon fyller vår älskade sondotter 21 år. Nästa vecka yngste sonen 50.

Dagen har gått över i kväll, med skiftande himmel. Jag har läst ett satt korrektur på min bok, och sett texten professionellt ordnad utan alla korrigeringar och skräp. För första gången kändes manuset som en bok. En häftig känsla. Har läst hela dagen, hittat lite småfel och korrigerat. Nu är mina ögon trötta, och jag med. Plågsam läsning, ibland bra läsning. Middagen blev förskjuten någon timme, grannhustrun kom in och undrade om det var något fel. Hon hade inte sett mig ute på hela dagen… Och Molly var så uttråkad att hon var spattig, blev väldigt glad när grannen kom in. Om det behövs så kan grannen passa Molly när jag inte kan. Så långt hade jag inte tänkt…

I morgon vill jag gå i skogen, kanske hitta kantareller, eller bara andas. Inte läsa korrektur, inte ha en uppfattning om huruvida omslag och baksidestext ska vara si eller sådan. Eller vart gratisexemplaren av min bok (läser vad jag skriver en gång, gratisex av min bok!) ska skickas. Kom fram till att jag hämtar dem på förlaget, kan inte nu bestämma var jag kommer att vara när/om de kommer.

”I morgon” är idag, torsdag, solen börjar ta sig igenom lite moln. Det blir skogen – med Molly i koppel – om några timmar. Förhoppningsvis hittar vi kantareller, har försökt träna henne men hon är tämligen ointresserad, sitter dock stilla medan jag plockar.

Jag surrar. Tankefragment far hit och dit, men utanpå så sitter jag lugn i min fåtölj, med hunden under den och datorn i knät. Och låter fingrarna gå, till surret innanför. Vet inte riktigt hur jag ska etikettera surret. Det är varken glädje eller motsatsen, inte rädsla men kanske ovisshet och därmed osäkerhet. (Som om något jag trott mig veta ofta har visat sig vara som jag trodde.) Numera försöker jag ta en dag i taget. Inte tro att jag kan planera vad och hur saker ska ske.

Idag hade jag till exempel insett att det vore bra om före detta maken kunde få håret klippt när vi kom hem till Sundbyberg. Det gick utmärkt, på direkten. Vi for hem, han nyklippt,  och jag insåg att även jag var i behov av hårklippning. Molly-promenad förbi frissan, fanns det någon tid? Jo, om hon hoppade över lunchen kunde hon ta hand om mig kvart över ett. Jag tog tacksamt emot erbjudandet och mitt hår blev lite kortare. Hon skrattade gott är hon såg före detta maken, sondotterns farfar. Hon kände igen henne i honom. När jag skrattande höll med, undrade han ”vem är pappan?”. Just då hade hans son trillat bort ur hans skadade hjärna, ett ögonblick. Sorgligt. När jag fyllde i kom han ihåg…

Läste idag om hjärnforskning som kunde visa att korta sovstunder dagtid (utan att nattsömnen stördes) kan vara tidiga tecken på Alzheimer och andra demenssjukdomar. Känner igen. Före detta maken kan sitta i soffan och slumra till, flera gånger varje dag – och ändå sova gott om natten. Tacksam för det, men hela förloppet är så jäkla sorgligt. Han är här och ändå inte. Molly känner av det, hon är inte tillfreds och lugn om bara han är hemma med henne. Tacksam  för att yngste sonen ställer upp när han kan. Som idag.

Nå, nu är vi tillbaka på landet, i tystnaden. Trafikljud och annat gör oss numera utmattade efter några timmar i Sundbyberg eller Stockholm. Här vilar vi i naturen, Molly gör detsamma efter några vändor för att kolla att allt är som det ska därute. I stan blir hon stressad hon också.

Sushi till middag, lagom lättlagat. Nu dags för sängen, och sömn helst hela natten. Det har inte riktigt varit så på sistone, antagligen pågår det för mycket i min hjärna utan att jag är särdeles medveten om det förrän jag inte kan sova.

Köpte nektariner för 15 kr kilot och blev förvånad idag när vi åt varsin. De var lagom mogna och goda. Inte alltid det är så.

En nattfjäril har kommit fel och far runt lampan. Dags att släcka.

Photo by Kaboompics .com on Pexels.com